Denna artikel ingick i Hufvudstadsbladet 24.1 2017. Men redaktören Kim Isaksson gillade inte min rubrik. Den publicerades under den rätt missvisande rubriken INGEN ANLEDNING TILL PESSIMISM. Min avsikt med artikeln var att betona att splittring i en mängd avseenden har varit typiskt för vår hundraåriga historia. Samtidigt vill jag visa att splittring är normalt, inte något som man bör oroa sig över. Artikeln var bland annat inspirerad av Jörn Donners pessimism. Splittring och oenighet är t.o.m. en krydda och en drivkraft inom politiken. Ett samhälle där alla skulle leva helt i enighet med Donners ideal vore dödstråkigt. Eller hur?

FINLAND 2017: IDEAL OCH VERKLIGHET

Det självständiga Finland formades under en period av djup politisk, ekonomisk och social splittring. Under de hundra år som gått sedan dess har vi fortsatt att vara splittrade i klasser, intressegrupper, ideologier osv. Dock har splittringen aldrig senare tagit sig så våldsamma och brutala uttryck som under inbördeskriget, och kommer säkerligen aldrig mer att göra det. Stridigheter av den typ vi sett i Afrika och Mellersta östern under de senaste åren är otänkbara hos oss.

Men under senare år har splittringen, oenigheten dock snarare ökat än minskat. Självklart är vi inte unika i detta avseende. Vi ser samma tendens i flera andra länder i och utanför Europa. I och för sig är detta inget nytt under solen. Perioder av enighet, sammanhållning och utjämning är snarare undantag än regel i historien. Dessutom måste man väl medge att splittring ligger i den mänskliga naturen. Det är de spännande, dramatiska perioderna som besjungs, berättas, utforskas etc. Större delen av alla böcker, filmer, skådespel, tvsåpor etc handlar om splittring, konkurrens, rivalitet, strider, lurendrejeri och liknande. En tvsåpa som visar en harmonisk familj som lever ett vardagligt liv får inga höga tittarsiffror. Det verkar som om mord, blod och våld skulle vara något slags krydda i det enformiga vardagsliv som de flesta av oss lever.

Skarpast och tydligast är splittringen när det gäller flyktingar. Många vill stänga gränserna medan andra vill ta emot långt fler flyktingar än vi gör i dag. På båda sidorna lutar man sig mot mer eller mindre förnuftiga, emotionella och moraliska argument. Slutresultatet tycks, typiskt nog i en demokrati, bli kompromisser som ingen gillar men som de flesta kan leva med.

Flyktingfrågan är en del av en större ideologisk helhet nämligen nationalism mot internationalism, kulturell enhet mot mångkulturalism. Under de senaste decennierna har globalisering, mångkulturalism och liberalisering varit dominerande inom västerländsk politik. Som symbol och garant för denna politik har Barak Obama fungerat under sina åtta år vid makten.

Ett betydande missnöje med denna trend har dock hela tiden funnits, men inte kunnat ta sig konkreta uttryck. Genom internet som blivit nästan var mans egendom sedan början av detta sekel har ”folket” fått ett medel att uttrycka sitt missnöje och sprida sina åsikter. De konservativa, de som står för nationalism mot globalisering har på nätet kunnat konstatera att de inte är ensamma. De har kunnat etablera en motrörelse som tagit sig uttryck i brexit, Donald Trump, sverigedemokrater, sannfinländare etc. Denna ”antiglobaliseringsrörelse” har redan fått stora politiska konsekvenser t.ex. genom strängare regler för asyl, osäkerhet på aktiemarknaden, svängande valutakurser osv. Helt olika ideal kolliderar mot varandra och ekar i samhällsdebatten.

Den äldsta formen av splittring är den ekonomiska. Den var roten till inbördeskriget och den har genomsyrat hela vår hundraåriga historia. De politiska vindarna har blåst från olika håll, ibland från höger, ibland från vänster men mest från mitten. Nu är vi inne i en period när det blåser hårt från höger. De som ivrar för att allt fler funktioner i samhället skall skötas genom privat företagsamhet har en stark ställning. Tidigare ansågs ansvaret ligga på samhället, nu skall individen ta på sig allt mera ansvar genom fria val och genom att betala avgifter för de tjänster hen vill ha. Välfärdssamhället, som vänstern drev på, har alltmer naggats i kanterna och naggandet tycks fortsätta.

Pessimism eller optimism? Jörn Donner, grand old man inom vårt kulturliv, har vältaligt målat en djupt pessimistisk bild av hundraåringen. Själv ser jag ingen anledning till pessimism. Under vår hundraåriga historia har demokratins spelregler fungerat trots tidvis mycket svåra tider. Jag ser inga skäl till att demokratin, dvs ”folkets röst” inte skulle fortsätta att ljuda under nästa sekel i vårt fosterlands historia.

Hans Rosing

Filosof, Åbo