fredag 27 maj 2016

DATORERNA GÖR OSS DUMMARE

Denna artikel publicerades i Hufvudstadsbladet i maj 2016. Jag väntade mig kritik, men till min förvåning har ingen reagerat. Många tycks nämligen tro att datorerna gör oss smartare. Därför skall barnen läras att använda datorer så tidigt som möjligt. Dvs de skall göras datorberoende. Något som jag ser mycket skeptiskt på. Snarare borde de läras hur man klarar sig utan datorer. Det om något utvecklar ens intelligens och kreativitet. 


DATORERNA GÖR OSS DUMMARE

Ännu för 50 år sedan använde vi dagligen våra muskler. Vi gick till skolan, till jobbet, till butiken, till biografer, teatrar, krogar och massvis av andra platser, Vi gick i trappor, vi bar kassar, tunga föremål på jobbet, vi städade, tvättade, vi sågade och högg ved osv.

I dag sitter vi och trycker på knappar. Det egentliga muskelarbetet har reducerats till ett minimum. Det är inte förvånande att vi generellt sett är svagare och har sämre kondition än äldre generationer. Ett typiskt exempel är att varje ny kontingent beväringar har sämre kondition än den föregående. Den industriella världen håller på att degenerera fysiskt. Övervikt är ett växande problem.

Datoriseringen (digitaliseringen) innebär ett radikalt nytt steg i utvecklingen (eller invecklingen borde man väl hellre säga). Nu ersätts inte bara våra muskler utan också vår hjärna av maskiner. På samma sätt som lösandet av en mängd fysiskt krävande uppgifter redan har ersatts av maskiner så ersätts nu lösandet av intellektuellt krävande uppgifter av datorer.

Ett typiskt exempel är GPS som snart finns i varje fordon och mobil. En dator, eller snarare ett ytterst invecklat datasystem som ersätter vår förmåga att orientera oss. Vi behöver inte längre ha en överblick, inte intuitiv känsla för riktningar och avstånd, inte längre kunna använda karta och kompass. GPS vet allt om var vi befinner oss och hur vi skall ta oss dit vi önskar. Datorerna har för länge sedan gjort det onödigt att kunna räkna ut inkomster, utgifter, skatter, räntor etc. Vi behöver bara mata in de relevanta siffrorna och ange önskad räkneoperation. Förr måste man träna sitt minne genom att hålla en massa info i huvudet. I dag är det onödigt eftersom allt finns på nätet. Många tycks tro att datorerna förbättrar vår kreativitet. Men i själva verket begränsar de den. Vi kan aldrig går utanför de ramar som programmet drar upp. Verklig kreativitet förutsätter omfattande kunskaper och erfarenhet samt förmåga att gå utanför ”boxen”. De produkter man skapar genom en dator tenderar att vara mycket invecklade. Verklig kreativitet visar sig genom förmåga att finna enkla lösningar på invecklade problem. T.ex. Olika sätt att ta tillvara sådant som betraktas som avfall.

Det har i åratal gjorts en massa forskning om hur datoriseringen påverkar oss. Resultaten är på det stora hela ganska entydiga, och föga förvånande. För hjärnan gäller samma lagar som för musklerna. Muskler som inte används försvagas och tvärtom. En hjärna vars kapacitet inte används fullt ut försvagas. Uttryckt på ren svenska: Om vi inte hela tiden använder våra olika intellektuella förmågor så blir vi dummare. Vårt ordförråd minskar, vi förstår inte måttligt komplicerade texter. (Många förstår kanske inte ens denna mycket förenklade text). Vi förmår inte koncentrera oss på långa texter. Vi ser detaljer men kan inte kombinera dem till helheter. Vi vill helst ha underhållning och känslor i stället för fakta och analyser.

Hur påverkar allt detta samhället som helhet? En konsekvens är att politiken blir förenklad och allt mer känslobetonad. Rent konkret innebär det att populismen spelar en allt större roll. Frågan: Hur känns det? Blir viktigare än: Vad hände egentligen? Könsloladdade bilder, helst av barn, blir viktigare än text som analyserar samband och orsaker.

Vad borde då en klok människa göra? Datorerna är självklart här för eviga tider. Men vi behöver inte bli deras slavar. På samma sätt som vi kan gå in för att upprätthålla muskelstyrka och kondition genom träning och motion kan vi gå in för att använda hjärnan så ofta och så mångsidigt som möjligt. Men det kräver ett medvetet val. Man kan testa sig själv. Hur länge klarar du dig utan stöd av datorer?

Hans Rosing
Filosof
Västanfjärd



måndag 7 mars 2016

MINNEN AV VIDAR HANNUS (1929-2016)



Vidar Hannus, välkänd profil i Vasa, avled 26.1 2016. Jag hade nöjet att vara hans elev under många år samt senare kollega vid Åbo Akademi. Det är med vemod jag skriver ner dessa minnen av honom. För mig handlar detta om ”den gamla goda tiden”.

FÖRSTA INTRYCKET
Det är nästan 60 år sedan, men mitt första intryck av Vidar Hannus lever fortfarande kvar i mitt sviktande minne. Jag gick på fjärde klassen i Vasa Svenska Lyceeum. Jag var dålig i finska – ett år hade jag t.o.m. villkor. Vår lärare var en amper äldre dam vid namn Hakalax. En gång när vi var ovanligt bråkiga när hon kom in i klassen slängde hon i ilskan sina papper på katedern så de flög omkring. ”Plocka upp,” kommenderade hon och marscherade ut. Om en stund kom hon in tillbaka och det var lugnt i klassen och hennes papper var i god ordning på katedern. Hennes förmåga som pedagog var, enligt min mening, på sin höjd nöjaktig. Nu gick hon i pension och vi skulle få en ny lärare i finska.

Vi var en stor, över 30 pojkar, och rätt bråkig klass. På väg in i de jobbiga tonåren. Vi väntade med spänning på vår nya lärare i finska.

Så kom han. Lång och smärt med snabba energiska steg. Han smällde igen dörren efter sig och ställde sig vid katedern och granskade oss med kalla ögon. Vi stod ganska nonchalanta. (Vid denna tid hörde det ännu till att eleverna reste sig när läraren kom in i klassrummet). Med sin något hesa röst kommenderade han oss att stå raka i ryggen. Vi märkte snabbt att han var en man som krävde disciplin, ordning och reda. (Han var officer i reserven). Här var en lärare av helt annan typ än den gamla damen . Ung, energisk, bestämd, snabb och mycket krävande. (Han sprang alltid uppför trapporna i skolen). Han drillade oss i grammatik, som han betonade mycket kraftigt, och delade ut listor med en oändlig mängd ord som vi skulle lära oss. Hans metoder var tuffa men effektiva – åtminstone för mig. (Otänkbara i dag, men detta var i slutet av 1950- och början av 1960-talet). Jag började jobba på allvar med finska grammatiken och med ordförrådet och mitt vitsord började stiga. Till slut behärskade jag ämnet så bra att jag skrev laudatur i studentskrivningarna 1963.

Men när jag lämnade skolan kunde jag inte tala finska. Jag kunde läsa och skriva tämligen felfritt men inte föra ett vanligt samtal. Nåja, jag överdriver förstås en aning. Samma år som jag blev student började jag jobba på byggnadsavdelningen vid Vasa Elektriska. Där kom jag att jobba med flera karlar som alltid talade finska med mig. (Senare kom jag underfund med att två av dem hade varit i Sverige och talade en helt förståelig svenska. Men med mig vägrade de tala svenska. De ansåg väl att eftersom jag var student så kunde jag finska.)

GRAMMATIKEN ÄR VIKTIG

Det var typiskt för Hannus att fästa stor vikt vid språkreglerna dvs vid grammatiken. Många, speciellt de som redan kunde tala finska i praktiken, var missnöjda med att vara tvugna att lära sig en mängd regler. Redan på den tiden tyckte många att det var onödigt med grammatik. De ville i stället ha praktiska övningar i talad finska. Denna kritik har med åren blivit mera allmän och mera högljudd så att språkundervisningen i dag snarast följer en motsatt pedagogik – massor av övning i att tala i praktiken och ett minimum av grammatik. Kritikerna brukar betona att det viktiga är att man förstår varandra, inte att man kan formulera korrekta meningar.

Jag har aldrig hållit med om detta. Resultatet av denna metod ser vi i dag – halvspråkighet. Talet innehåller en massa fel och misstag. Vilket leder till att man inte förstår varandra fullt ut. Men i dag anses detta inte heller nödvändigt. Huvudsaken är att man förstår någotsånär, något ditåt – anser man tydligen.

Detta var inte sista gången jag var elev till Vidar Hannus. Jag började studera vid Åbo Akademi 1965, vid humanistiska fakulteten (HF). På den tiden måste alla som studerade vid HF avlägga ett prov i latin, kallat pro excercitio. Latinet hade i 2000 år varit lärdomens språk och man höll fast vid att en humanist måste känna till grunderna. Jag hade läst latin tre år i Lyceet, utan att dock lära mig särskilt mycket mer än Sicilia est insula (Sicilien är en ö). (Vår latinlärare Britta Slätis var måttligt intresserad av sitt ämne. Engelska var hennes ämne och ibland övade vi engelska på latintimmarna.) För att förbättra mina kunskaper beslöt jag sommaren 1966 att gå en kurs i latin vid Vasa sommaruniversitet.

Lärare var Vidar Hannus, som hade ett brinnande intresse för ämnet, och speciellt för latinsk grammatik. Han kände förstås igen mig som en gammal elev och hade mig att jobba ganska hårt. Tyvärr var jag rätt lat, så när kursen blev mer krävande så hoppade jag av. (Jag trivdes bättre med att lata mig och pyssla på vårt sommarställe Komlet.) Men visst lärde jag mig en hel del och mycket mera skulle jag ha lärt mig om jag idats jobba. Vid ÅA gick jag sedan ännu en latinkurs och kunde utan större svårighet avlägga provet pro excercitio.

Har jag då haft någon nytta och glädje av mina kunskaper i latin. Ja, utan tvekan. Som yrkesfilosof som bl.a. undervisat i filosofins historia och i idéhistoria har jag hjälpligt kunnat förstå texter och uttryck. Dessutom har det underlättat min förståelse av många uttryck i språk som utvecklats ur latinet, främst engelska. (Eftersom jag är lat har jag dock aldrig försökt lära mig vare sig italienska, spanska eller franska. Franska har jag övaat på litet på gamla dar bara för att det är ett så roligt språk).

KOLLEGER VID ÅBO AKADEMI

År 1971 började jag undervisa som timlärare i filosofi vid ÅA i Åbo, samtidigt som jag fortsatte mina studier och jobbade på min licentiatavhandling. Vid denna tid pågick det en livlig finlandssvensk debatt om att flytta en del av ÅA till Vasa. Motståndet i södra Finland var hårt, men kraven från Vasa var ännu hårdare. Vasa vann, vilket såhär i efterhand måste anses som lyckligt för Svenskfinland. Vasa fick därigenom en svenskspråkig akademisk miljö som är av stort värde för att bibehålla stadens tvåspråkighet. Pedagogiska fakulteten (PF) flyttades till Vasa 1974 och en statsvetenskaplig sektion grundades.
Hannus blev lektor i finska språkets didaktik vid PF. När en biträdande professur i ämnet grundades var det självklart att utse honom till tjänsten.

Jag fick 1975 erbjudande att hålla några kurser i filosofi, främst vetenskapsteori, vid PF, en möjlighet som jag tog emot med glädje eftersom jag då kunde förtjäna pengar och få en gratis flygresa tur och retur Åbo-Vasa. Jag bodde hos mina föräldrar. Första gången hade jag min lilla son
med mig. Då höll jag föreläsningarna i annexet till Lyceet. Det var en speciell känsla att nu röra sig som lärare på de platser jag i åtta långa år lärt känna som elev.

PF övertog den gamla flickskolan i hörnet av Kyrkoesplanaden och Biblioteksgatan. (Min mor hade gått i den skolan). De följande åren höll jag mina föreläsningar i denna byggnad. På pauserna brukade jag sitta i kafeet och en gång kom Hannus och slog sig ner vid mitt bord. Vi kom sedan att träffas här flera gånger. Hannus var intresserad att diskutera mina artiklar i tidningarna men uttryckte också sitt gillande av min bok Vetenskapens logiska grunder (1978). Jag kommer inte ihåg i detalj vad vi diskuterade. Vid denhär tiden skrev jag rätt många artiklar om andra världskriget. Det var ett ämne som reservofficeren Hannus gärna diskuterade. (Själv var jag för övrigt också reservofficer. Jag blev löjtnant i reserven 1981). Jag har ett vagt minne av att vi bl.a. skulle ha diskuterat nazisternas inställning till teknik och vetenskap, ett ämne som jag bl.a. debatterade i tidningen med Vasabladets chefredaktör Birger Thölix. Redan vid denna tid var miljöfrågorna aktuella. Vi diskuterade extremister som Pentti Linkola och var i allmänhet överens om att extremismen var farlig. Jag kritiserade Linkolas idéer i artiklar i Huvudstadsbladet. Till min förvåning svarade Linkola i samma tidning på svenska. Också detta noterade Hannus. Också i kärnkraftsfrågan var vi, om jag minns rätt, eniga. 
När vi träffades brukade han höra sig för om min hälsa. Jag led redan då av kronisk ryggradsreuma och magbesvär. Långt senare när min bror, som också haft honom som lärare, träffade honom på stan brukade han fråga: ”Hur mår din bror”.
Hannus visade förståelse för de åsikter jag förde fram i mina talrika artiklar. Det låg inte i hans natur att vara fördömande eller kritisk. Han var själv expert på ett ganska begränsat område, lingvistiken, men hade ett brett intresse. Jag hade stor respekt för honom när han var min lärare, men också när vi båda var lärare vid ÅA. När det gäller åsikter, politiska och andra, var vi,tror jag, rätt lika. Hannus hade föga sympati för kommunismen, som då ännu var stark, för studentradikalismen och för andra extrema riktningar som var högsta mode på 1970-talet. Båda var vi humanister med samma intresse för historien.

Mina föreläsningar flyttades senare till statsvetenskapliga sektionens lokaliter i gamla sparbanken i hörnet av Vasaesplanaden och Stora Långgatan. Såvitt jag kommer ihåg träffade jag aldrig Vidar Hannus efter det. Jag slutade mina föreläsningar i Vasa 1995. Jag var då universitetslektor i vetenskapsfilosofi. (2007 gick jag i pension).


Såhär långt i efterhand kan jag se att Hannus metoder troligen påverkade mig i betydande grad. Jag har alltid i min undervisning, i mina böcker och artiklar fäst stor vikt vid klarhet och systematik. Min bok Vetenskapens logiska grunder, som kom ut i massor av upplagor, är ett slags den vetenskapliga forskningens grammatik.

fredag 12 februari 2016

BARNDOMSMINNEN FRÅN VASKLOT STATION

BARNDOMSMINNEN FRÅN VASKLOT STATION, VASA
SLUTET AV 1940-TALET

Här fortsätter jag att berätta minnen från min barndom och från ett Finland som inte längre existerar. Den första artikeln i denna serie är införd på bloggen 8.2 2015 och den andra 2.3 samma år. Detta är alltså den tredje artikeln i mina "memoarer".

Jag var en parvel på 3-4 år. Året var 1947 eller 1948. Jag stod innanför staketet som omgav min morfar och mormors gård. På andra sidan staketet låg Vasklotvägen ut till hamnen, och på andra sidan vägen låg Vasklot järnvägsstation. Där rådde livlig verksamhet. Det som fascinerad den lilla parveln var ett ur hans synvinkel stort och hotfullt växellok. Stånkande och pustande åkte det av och an på rangerbarngården. Vagnar kopplades till och slamrande försvann hela tågsättet bakom stationsbyggnaden. Där inne satt min morfar och skötte något som kallades bokföring och som jag inte alls förstod.

Plötsligt dök det svarta ångloket, likt en frustande oxe, fram igen och höll, som jag upplevde det, rak kurs på mig. Det kom närmare och närmare, alltmer hotfullt. Plötsligt fick jag för mig att denna slamrande jättemaskin var ute efter mig. Skrikande vände jag mig om och började springa mot huset allt vad mina korta ben förmådde. Jag hörde hur det slamrade och pustade alldeles bakom mig. Vettskrämd ryckte jag upp köksdörren och sprang in i köket till mormors trygga famn.
En ny era tog sin början i världshistorien. Det värsta kriget någonsin var äntligen förbi. Finland var utmattat och utfattigt. Men sisu saknades inte. Alla gick energiskt in för att försöka glömma och i stället bygga upp landet igen. Vi hade ett skriande behov av utländsk valuta, men vi hade inte mycket att sälja. Men en sak hade vi. Finlands gröna guld. Skogen hade inte förstörts av kriget. Snarare tvärtom. Avverkningen hade till stor del stått stilla i fyra år. Skog fanns hur mycket som helst. Tusentals arbetare begav sig ut i skogen med yxa och handsåg. (Motorsågen var ännu inte uppfunnen). Gran och tall avverkades, transporterades ut ur skogen med häst till närmaste järnvägsknutpunkt, lastades på järnvägsvagnar som drogs mot någon hamnstad av stånkande ånglok. En sådan hamn var Vasklot, Vasas uthamn. Vid denna tid bestod hamnen av två långa pirar. På den ena piren fanns två stora lyftkranar. Vasa blev under de kommande åren, dvs under min barndom och ungdom en viktig utskeppningshamn för trävaruprodukter. (Pirarna finns fortfarande kvar. En ny angöringsplats, reinska kajen har byggts där man i min ungdom kunde åka båt. Men den livliga trafiken från förr, när många fartyg tvingades ligga på redden och vänta på kajplats, lyser med sin frånvaro. Färjtrafiken på Sverige gick från Vasas inre hamn när jag var ung.)

Som barn kom jag att tillbringa en hel del tid hos min mormor Anna och morfar Valdemar Nyman (mommo och moffa). Eftersom morfar var järnvägstjänsteman hade de tjänstebostad. Alla SJ:s byggnader var vid denna tid byggda i samma stil och målade i samma ljusgråa färg. Det fanns tusentals av dem runt om i landet, vilket man kunde konstatera varje gång man åkte tåg. Sedan slutet av 1800-talet hade järnvägen varit landets viktigaste transportled. Bilarna var ännu fåtaliga. När man gick längs Vasklotvägen mötte man sällan en bil.

Huset var ganska stort. Från gatsidan kom man in i en stort rum där det bl.a. stod ett piano. Mormor Anna kunde spela piano och hade en inte oäven sångröst. Också morfar kunde spela, men endast några enkla melodier. Från tamburen kom man in i sovrummet med dubbelsängen. Därifrån kom man till köket, ut till en farstu och sedan ut på gården. Från sovrummet ledde en annan dörr till ”finrummet” matsalen, som brukdes vid festliga tillfällen. Såväl Anna som Valdemar ställde gärna till fest. Tyvärr har jag endast diffusa minnen av dessa fester. Till saken hör att morfar bryggde sitt eget vin som han sedan bjöd på. Jag kommer ihåg en stor damejann (halvmeterhög glasflaska) som brukade stå och ”pluppa” bredvid spisen. Till huset hörde förutom gräsmattor med många träd, bl.a, s.k. sibiriska tallar med långa barr och jättelika kottar. En rätt stor trädgård med mängder av vinbärsbuskar hörde också till.

Det är inte lätt att komma ihåg något som hände för närmare 70 år sedan. Såvitt jag minns fanns det inte rinnande vatten inne. Man måste hämta in vatten i hinkar från brunnen. Detta var i själva verket mycket vanligt ännu under min barndom. Jag såg åtskilliga kvinnor släpa på vattenhinkar, också i Dalsbruk i södra Finland där min fars föräldrar bodde. (Jovisst, männen bar också vatten när de var hemma från jobbet). Självklart fanns det inte någon toalett inomhus. På Annas och Valdemars gård fanns det ett stort uthus och i detta en utetupp, ett utedass som (om jag minns rätt) delades av två hushåll. Man gick några trappsteg upp och där var en bänk med tre hål. Inga väggar emellan. På den här tiden ansågs det inte pinsamt eller genant att sitta och kacka tillsammans med andra. Det sågs som helt naturligt. Folk var vana med att ha sällskap, att vara flera vad man än gjorde. Att kacka är ju i själva verket precis lika naturligt som att äta. Om man kan äta tillsammans bör man också kunna släppa ut det som kroppen inte tar upp tillsammans. I det, liksom i många andra avseenden, har vi blivit alltmer onaturliga och osociala. (Datoriseringen förstärker denna tendens).

(Ordet kacka används inte så mycket nuförtiden. I stället talar man om att bajsa eller skita. Själv föredrar jag kacka därför att det är ett mycket ärevördigt ord. Redan de gamla romarna kackade. Ordet kommer av latinets cacare = att bajsa. Caco = jag kackar. Jag gick i skola på den tid när man fortfarande kunde läsa latin. När jag inledde mina studier vid Humanisticum vid Åbo Akademi var en kurs i latin obligatorisk.)

Var tvättade man sig då? I köket fanns en s.k. kommod, dvs ett litet skåp på vilket det stod ett stort tvättfat och en vattenkanna och förstås tvål och handduk. Här blaskade man av sig på kvällen, använde litet tvål och torkade sig sedan på handduken. Enkelt och behändigt. Men man fick vara sparsam med vattnet, speciellt om det var varmt. Köket dominerades, som var vanligt under äldre tid, av en stor vedspis med rymlig ugn. Här lagade mormor mat dagligen, plus att hon syltade och saftade produkter ur den egna trädgården.

Här är ett minne som följt mig under alla år litet på samma sätt som att jag sprang undan tåget. Det har anknytning till köket. Jag var i köket med min far. Mormor hade just varit in till stan och handlat. Bl.a. hade hon köpt en bit palvad skinka. Min far bad att vi skulle få smaka på skinkan. Han skar upp varsin smakbit åt oss. Oj vad det var gott! Ännu i denna dag, 65 år senare, har jag denna smak i minnet. Aldrig har jag ätit lika god palvad skinka senare. Jag ville förstås ha mera, men fick endast en liten bit till. Resten skulle mormor använda i matlagningen. Min far sa något i stil med att ”mommo vet nog att köpa det som är gott”. Anledningen till att det smakade så gott i min mun var, antar jag, att skinkan var mycket fet, att den var ordentligt saltad och att jag inte tidigare ätit sådan skinka. Dagens palvade skinka är magar och sparsamt saltad. Den är säkert hälsosammare men inte alls lika god.

Det fanns elektrisk belysning, men uppvärmningen sköttes med vedeldning. Ett av mina livligare minnen handlar just om uppvärmningen. I varje rum fanns en stor kakelugn, typisk för äldre hus. Min bror och jag skall sova hos mommo och moffa. Vi kryper ner i den stora dubbelsängen och tittar på när moffa kommer in med en vedkorg, radar in björkklabbar i kakelugnen och tänder med björknäver. Snart flammar en munter brasa bakom de stängda plåtluckorna. Om en stund kommer moffa in igen. Nu har han ett ämbar med kolbitar med sig. Han matar försiktigt några stora bitar stenkol i elden. Kolet ger en mycket hetare låga och det gäller att inte ladda in så mycket att ugnen spricker. Egentligen är det förbjudet att elda med stenkol i kakelugnarna, men man sparar en hel del dyr björkved. Stenkolet är gratis. Moffa har nämligensom vana att plocka med sig kolbitar som ramlat från lokenas tendrar.

ETT RACKARTYG

Jag var ett mycket snällt och stillsamt barn. Att i likhet med Emil i Lönneberga (i Astrid Lindgrens böcker) göra hyss var mig främmande. Men en gång gjorde jag, tillsammans med min bror Lasse och kusin Bo, ett allvarligt rackartyg. Jag var äldst, kanske 6-7 år, och borde ha haft mera förstånd. Vid denna tid fanns det s.k. brandklockor på många byggnader i stan. Självklart fanns det inga mobiler, och trådtelefoner fanns inte heller i varje hushåll. (Jag minns inte om det fanns telefon hos mommo och moffa, men såväl min bror som kusin minns att det fanns en). Brandklockorna var kopplade till närmaste brandstation. De var försedda med en liten glasruta, en liten hammare och texten: Vid eldsvåda, slå in glaset. Tryck på knappen. Invänta brandkåren.

En sådan knallröd brandklocka fanns på gaveln till stationshuset. Den hade en magisk dragningskraft på oss småpojkar. Vem som kom på att vi skulle ”testa” klockan minns jag inte. I varje fall föll vi för frestelsen (inte helt ovanligt på den tiden, det förekom många falska alarm). Vi tog den lilla hammaren, slog in glaset och tryckte på knappen – sen sprang vi in på mommos och moffas gård, som var alldeles i närheten, och väntade på vad som skulle hända. Och mycket riktigt. Det dröjde inte länge innan vi hörde sirener och en brandbil kom och stannade vid stationen. Vid denna tid fanns det ett stort sockerbruk på Vasklot. Där jobbade åtskilliga personer. Där fanns också en liten brandstation och det var därifrån bilen kom.
Jag har endast mycket vaga minnen av vad som sedan hände. När brandbilen kom sprang vi in i köket. Mommo och moffa hörde förstås sirenerna. Moffa gick ut och talade med brandmännen. Jag har för mig att han kopplade på stora charmen, han kunde vara mycket jovialisk och kände de flesta av betydelse på Vasklot. I varje fall åkte brandmännen iväg. Enligt vad min bror tror sig minnas kom sedan en polis från den lokala polisstationen och talade med moffa. Själv har jag inget minne av detta. Inte heller har jag något minne av att vi skulle ha fått något hårt straff. Jag har för övrigt inget minne av att jag någonsin skulle ha fått stryk under min barndom.

MOMMO OCH MOFFA
För en liten pojke var mommos och moffas hus och stora trädgård med omgivande park något av ett paradis. Morfar, som var född i Vasa 1885, jobbade (såvitt jag vet) hela sitt liv som järnvägstjänsteman. Han var student från Vasa svenska lyceeum. Han skrev in sig vid Alexandersuniversitetet i Helsingfors, men påbörjade aldrig sina studier. I stället började han jobba som bokhållare på SJ. Sitt första jobb fick han i östra Finland vid en ort som heter Asunta. Han talade utmärkt finska. Men han ville tillbaka till sin hemstad och fick då jobb på Vasklot station. Det passade honom utmärkt för han var en ivrig seglare och fiskare. Hans hustru Anna, född 1887, ärvde en tvåvånings sommarvilla efter sin far, en köpman i Vasa vid namn Oskar Byman. Villan låg, tillsammans med två andra som Byman lät bygga, i Sundom ungenfär mittemot hamnen i Vasklot. Den kallades Komlet och blev ett slags sommarparadis för mina morföräldrar, för deras barn, och för deras barnbarn (dvs främst för mig och min bror).

Det var sålunda kort väg från huset vid Vasklot station till Komlet. När jag var barn hade moffa en motorbåt som vanligen låg vid en brygga som fanns mellan pirarna. När vi åkte ut gick vi först en sträcka på ett par hundra meter ner till pirarna. Lastade oss ombord på motorbåten och körde över till andra stranden. Det tog kanske 10 minuter med ca 6 knops fart. Avståndet var så kort att man kunde ro dit. Min mor rodde många gånger.

Här kan jag inte låta bli att berätta hur min mor och far träffades. Far var då maskinmästare på en ångbåt. Hans föräldrar bodde i Dalsbruk i Åboland. Pappas hem var båten. (Han hann vara på många båtar under sin tid som sjöman). En dag låg fartyget i Vasklot. Min far och en kamrat som stod vid fartygets reling lade märke till två flickor i en roddbåt som var på väg ut. De ropade och frågade om de fick följa med ut och ro. Flickorna vände, tog med sig de båda unga, stiliga sjömännen och hade en trevlig dag med dem på Komlet. Därefter brevväxlade mor och far och träffades varje gång hans fartyg kom till Vasa. Och 1942, mitt under brinnande krig, gifte de sig. Smekmånaden tillbringade de för övrigt på Komlet.
På vintern kunde man förstås gå eller skida över isen till Komlet. Under vinterkriget sprang mormor och en del andra över isen till Sundom, när flygalarm hördes. Ryssarna försökte förstås bomba hamnen, men såvitt jag vet, träffades aldrig några viktiga installationer. Mommo talade på äldre dagar om att ”vi sprang undan Molotov”.
Ingen lycka är evig och när jag var sju år fick min vistelse vid Vasklot station ett definitivt slut. Min morfar fyllde 66 år och gick i pension 1951. Eftersom deras hus var en tjänstebostad ägd av SJ var de tvugna att flytta. I god tid hade de börjat betala insats på en lägenhet i ett nybyggt hus på Strandgatan 14 i Vasa. Huset låg, och ligger, vid Fiskarstranden så de bodde fortfarande nära vattnet. Morfar hyrde båtplats vid en brygga ungenfär 100 meter från huset. Där levde de sina pensionärsdagar i en stor etta med kokvrå och balkong på sjunde våningen.
Mormor Anna dog svårt dement 1972 vid 85 års ålder och morfar Valdemar 1974 hela 89 år gammal. Märkligt nog blev han så gammal trots att han i åratal rökt en ask feta cigarrer av märket Signora varje dag.


måndag 1 februari 2016

OM RACISM OCH ETNICISM

OM RACISM OCH ETNICISM (ETNOCENTRISM)

Artikeln nedan sände jag till Hbl tisd 26.1. Anledningen var att jag är missnöjd med den sloppiga användningen av ordet rasim i dagens debatt. Alla som anför något slags kritik mot strömmen av asylsökande stämplas (i en del kretsar) som rasister. I själva verket kan man givetvis vara kritisk utan att ha ett uns av rasism i sig. Själv har jag studerat den äkta rasismen, dvs den som var mycket stark under förra delen av 1900-talet, ungenfär fram till 1960-talet. Då upphörde (eller mildrades) segregeringen i en mängd länder, t.ex. I USA och Sydafrika. De mindervärdiga raserna ansågs då, av ”den vita rasen” vara negrerna, judarna och zigenarna. Rasismen var global. Japanerna ansåg sig vara en högrestående ras än de andra folken i Asien. Europeeerna ansåg sig dock vara en högrestående ras än ”den gula rasen”. Osv. I min ungdom hörde jag ibland rasistiska yttranden bland bekanta. ”Allt är judarnas fel”. ”Negrerna är ett slags halvapor”.

Jämfört med rasisterna på den tiden är dagens rasister, i den mån de faktiskt är äkta rasister, ganska snälla och liberala. Få av dem skulle vara beredda att behandla flyktingarna på samma sätt som nazisterna behandlade de "raser" de såg som "untermenschen".

Artikeln nedan publicerades i Hbl 1.2 -16. Debattredaktören ändrade dock rubriken till VI SER VÅR LIVSSTIL SOM EN SMULA BÄTTRE.

VEM ÄR INTE RASIST?

Rasismen har under den senaste tiden dansat runt i medierna och på nätet intensivare än på länge. Inget nytt i och för sig. Det nya är att rasismen blivit ett politiskt slagträ som man slår motståndare i huvudet med på ett onyanserat och oanalytiskt sätt. Debatten tenderar att bli svart-vit: de goda antirasisterna mot de onda rasisterna. Man strävar att plocka politiska poäng i stället för att bena ut problemen på ett seriöst sätt. Verkligheten är långt ifrån enkel och svart-vit.

Vem är verkligen inte rasist? Förr i världen var det lätt att svara på den frågan: ytterst få, om ens någon. Det som man då menade med rasism var en (ofta omedveten) teori om att människorna liksom t.ex. hundarna kan delas upp i naturliga raser med bestämda, ärftliga egenskaper. Rasismen var (och är) en lära om genetiska särdrag som kännetecknar klart avgränsade populationer. Vissa raser är högrestående än andra. De som faktiskt tror på denna lära i dag är en liten (ofta fanatisk) minoritet

I dagens debatt tycks antirasisterna sätta likhetstecken mellan rasism och ondska, eller t.o.m. mellan rasism och natzism. Å andra sidan vittnar tro på genetisk rasism om kompakt okunnighet om logik och vetenskapens resultat. Mer komplicerat blir det när man betänker att det finns ett litet uns av sanning i den genetiska rasismen. Frekvensen av ärftliga egenskaper, t.ex. blodgrupper, ärftliga sjukdomar, ögonfärg, skonummer, laktosintolerans etc varierar i viss mån mellan olika populationer.

Under senare år har det genetiska innehållet i begreppet urvattnats och ersatts av ett etniskt. Raser i denna mening kännetecknas inte av arvsanlagen utan av kulturella särdrag, av språk, livsstil, religion etc. Människor som tillhör samma kultur, som har samma religion, värderingar och moral etc bildar då något som (felaktigt) kallas en ras. Det är uppenbart att det finns ”raser” i denna mening och att vi (nästan) alla då är rasister.
Ordet ras borde aldrig användas i denna betydelse (om man inte medvetet vill hetsa upp publiken). Om man nödvändigt måste ha en term kan man tala om etnicism. En etnicist är då helt enkelt en person som värdesätter och försvarar den egna kulturen och livsstilen. Få av oss är rasister men nästan alla är i mer eller mindre hög grad etnicister. Alla har vi en tendens att anse att vår egen moral och livsstil är en smula bättre än andras. Alla har vi en tendens att vilja exportera våra egna ideal om jämlikhet, frihet, demokrati och tolerans till andra folk.

De fleta av dem som motsätter sig invandring är inte egentliga rasister utan etnicister, om de överhuvudtaget har någon genomtänkt grund för sin inställning. Många, kanske en majoritet, är helt enkelt rädda för de problem och kostnader (inbillade eller verkliga) som tiotusentals flyktingar från en främmande kultur oundvikligen föra med sig.

Om man håller detta i minnet finns det rum för en öppnare, ärligare och mer realistisk debatt. Man kan diskutera konkreta frågor såsom vad i vår egen kultur och livsstil vi anser omistligt och i vilka frågor vi kan kompromissa eller t.o.m. lära oss något nytt. Åtminstone när det gäller matkulturen tycks de flesta vara öppna för nya intryck. Vi bör också inse att det finns mycket i flyktingarnas livsstil som strider mot våra värderingar, t.ex. synen på mannen och kvinnans roller. Några tiotaltusen människor från andra kulturer kan inte hota den kultur fem och en halv miljon ganska envisa och konservativa finländare ser som den bästa i världen.

Hans Rosing
Filosof
Åbo








onsdag 27 januari 2016

TRE ARTIKLAR OM VÄXTHUSEFFEKTEN

ARTIKLAR OM VÄXTHUSEFFEKTEN

Hej igen mina tre följare! (Jo jag vet. Jag har betydligt fler läsare). Jag har inte lagt ut något på min blogg på flera månader. Orsaken är inte att jag skulle ha brist på ämnen och funderingar. Orsakerna är varierande men den viktigaste är att mina magbesvär (Irritable bowel syndrom, överkänsligt tarmsystem) varit värre än vanligt under hösten. Under sommaren mådde jag litet bättre men då hade jag inte tid. Mina odlingar, fiske, matlagning, båtfärder osv tog det mesta av min tid.

Jag har dock skrivit några tidningsartiklar. Här lägger jag ut tre korta artiklar om ett av mina käraste teman, nämligen växthuseffekten. Som vanligt försöker jag hitta andra infallsvinklar är de som är standard i medierna. (Sådant kallas kreativitet, en egenskap som håller på att försvinna i datorernas tidevarv.) Som framgår nedan är jag rätt så optimistisk i det att jag inte förväntar mig några stora klimatkatastrofer. Orkaner, översvämningar, torka och hetta är ju normala och sådana måste vi självklart räkna med också i framtiden. Troligen kan de i någon mån förvärras av en global uppvärmning på t.ex. 2 grader. Mycket tyder, som den tredje av dessa artiklar visar, på att vi under de närmaste decennierna skall kunna minska utsläppen av väthusgaser.

De två första artiklarna har ingått i Hbl, den sista i Vbl.

UPPVÄRMNINGEN INGEN KATASTROF FÖR VÅRT LAND

Vår planet har, enligt de flesta experter, blivit omkring 0.8 grader varmare sedan slutet av 1800-talet. En del av uppvärmningen anses vara naturlig, men största delen antropogen. Experterna betonar att vi bör skära ner växthusgaserna så att temperaturen i slutet av detta sekel är högst 2 grader högre. Detta är målet för klimatkonferensen i Paris. Större ökning medför enligt experternas matematiska modeller stora katastrofer. Dessa har vältaligt beskrivits otaliga gånger under de senaste 20 åren.
I vårt land har temperaturen, enligt meteorologerna, under samma tid redan stigit med drygt 2 grader. Betyder detta att vi redan står inför en klimatkatastrof? I så fall är den väldigt svår att få syn på. Var och en förstår att ett något varmare Finland är lättare att bo och verka i än ett kallare. Vi som är äldre har hunnit uppleva många både smällkalla och snörika vintrar. De kan ha sin charm för frisksportare men för vanliga knegare, som måste betala för uppvärmning, varma kläder, transporter, bortskaffande av snömassor osv är några gader mera värme snarast en välsignelse. För näringslivet medför ett varmare klimat mera fördelar än nackdelar. Produktionen och handeln kan hållas igång, behovet av isbrytare och snöröjning minskar. Att några grader till är till stor nytta för jordbruket, skogshushållningen och trädgårdsnäringen är självklart. (Själv har jag odlat tomater på friland i 40 år, men vanligen har en stor del karter inte hunnit mogna). Antalet växter som kunde odlas hos oss blir betydligt större. Redan nu odlas på försök t.ex. Vindruvor, majs, meloner, paprika, persikor i de allra varmaste delarna av vårt land. Ett varmare klimat betyder att vi kunde odla alla dessa och fler därtill i vår rena miljö och med våra stränga regler för användning av bekämpningsmedel.. Vi kommer alltså att kunna köpa inhemska ”främmande” växter. Långa klimatskadande transporter blir onödiga. Vi sparar en massa valuta.
Enligt experternas modeller kommer världshaven att stiga. Modellerna ger vilt olika värden för hur mycket. 30 cm är en vanlig bedömning. Hos oss är landhöjningen betydligt större än så, mellan 50 och 100 cm. Enligt modellerna kommer vårt land att bli regnigare. Också det kan vara till nytta genom att vi får mera av vattenenergi, en ren energi som lätt kan regleras för att jämna ut belastningen.
Borde vi ha dåligt samvete för att vi inte drabbas lika hårt som många sydligare länder? Nej! Dels är vårt bidrag till växthuseffekten minimalt, någon bråkdel av en procent. Dels använder vi redan mera förnyelsebar energi än de flesta industriländer. Vi håller på att fasa ut stenkolet som fortfarande är den viktigaste energikällan globalt sett. Slutligen använder vi redan mycket kärnkraft, som inte producerar växthusgaser och den andelen kommer att öka betydligt när de kärnverk som är under byggnad eller skall påbörjas tas i bruk. Vi har utmärkta möjligheter att under de närmaste decennierna fasa ut inte bara stenkolet utan också oljan och naturgasen,

Hans Rosing
Filosof
Åbo


FÖRNEKA INTE FÖRDELARNA AV UPPVÄRMNING

Alec Estlander utnämner mig i Hbl 16.12 (av någon anledning) till klimatskeptiker. Det som jag ville lyfta fram i min artikel 11.12 var att uppvärmningen drabbar olika länder ytterst olikt. Självklart skall vi ta vår (lilla) del av det globala ansvaret, men vi bör inte göra oss blinda för att vårt land hör till den grupp som med all sannolikhet kommer att få mer nytta än skada av en måttlig ökning på t.ex. 4-5 grader. Hittills har vårt land, enligt dem som anser sig veta, blivit ca 2 grader varmare sedan 1860. (Hur mycket som är naturligt är förmodligen omöjligt att avgöra). Ingen kan väl påstå annat än att denna lilla uppvärmning nästan enbart varit till fördel. Att vi gör allt vi kan för att utnyttja den extra värme som beskärs oss får förstås inte vara ett tabubelagt ämne. Tvärtom borde vi i högre grad lyfta fram och diskutera de fördelar vi kan få. Det är klart att varmare vintrar kommer att innebära förändringar i naturen. Vi kommer t.ex. att få ett rikare växt- och djurliv. En del arter flyttar till Lappland medan södra Finland alltmer börjar likna Baltikum. Jag kan inte inse varför detta skulle vara en katastrof. Vi äldre personer är enbart glada om perioderna med svår halka och igensnöade trottoarer blir kortare. Men självklart skall vi vara EU:s mest lydiga elev också när det gäller att bromsa växthuseffekten. Det ena utesluter inte det andra.

Hans Rosing
Filosof, Åbo

INGEN GLOBAL VÄRMEKATASTROF?

Mänskligheten har drabbats av, eller snarare orsakat många katastrofhot under de senaste 100 åren. Pessimisterna har varje gång ihärdigt målat fan på väggen. Än var det harmageddon genom ett kärnvapenkrig, än var det överbefolkning och hungersnöd, än förutspådde man att oljan och andra råvaror tar slut, än var det skogsdöd och försurning av vattendragen, än var ozonskiktet hotat – för att nämna några av de mer uppmärksammade hotbilderna.

Men här är vi fortfarande, om inte i högönsklig välmåga så dock i bättre form än någonsin med växande medellivslängd, minskande barndödlighet och minskande global fattigdom.

Under de senaste 20 åren är det den antropogena globala uppvärmningen som blivit det stora katastrofhotet. I otaliga skrifter har forskare och andra experter målat upp fruktansvärda scenarier: uttorkade eller översvämmade åkermarker, hungersnöd, miljontals klimatflyktingar, enorma orkaner, skyfall, stigande oceaner som dränker London, New York och massor av andra kuststäder, utrotning av växter och djur, döda korallrev, försurade världshav, och människor som dör som flugor i brännande värmeböljor.

Men, liksom tidigare katastrofhot, kan vi, och kommer vi att undvika, eller åtminstone avsevärt mildra denna. Efter det upphaussade klimatmötet i Paris i december ändrades stämningen i medierna påtagligt. Med goda skäl. För första gången kunde världens stater komma överens om att åtgärder är nödvändiga. Parismötet är av allt att döma början på allt effektivare motåtgärder. Början på slutet av den antropogena klimatförändringen vågar man kanske säga.

I själva verket var mötet i Paris ingalunda det första steget på vägen. Varierande åtgärder har redan länge varit på gång runt om i världen. Enskilda personer, föreningar, företag, forskningsinstitut osv har bidragit till att genomgripande förändringar redan håller på att ske. Det är inte så länge sedan många energiexperter oroade sig (och oss) över att oljepriserna stiger därför att oljan börjar ta slut. Oron var totalt obefogad. Oljepriserna har rasat till så låg nivå att det inte längre lönar sig att börja borra på svårtillgängliga områden. Vi ser tydligen början på slutet av sagan om oljan! En stor del av oljan kommer av allt att döma att bli kvar i jorden i all evighet – till all lycka. Detsamma gäller stenkolet och andra fossila bränslen utom naturgasen.

Alternativa energikällor har under de senate åren utvecklats i snabb takt, likaså metoder att spara energi och använda den effektivare, metoderna att utnyttja solenergin har utvecklats snabbare än någon kunde vänta för tio år sedan. Kärnkraften avvecklas i Tyskland med byggs ut i en mängd länder. Transportsystemen (bil, båt, flyg) blir energisnålare, går över till naturgas eller biogas, eller till elektricitet. Om tio år går en stor del av bilarna på el. Enligt Nature 15.10-15 renar redan mer än ett dussin anläggningar såsom raffinerier och kraftverk sina avgaser från koldioxid. I samma artikel berättas om två firmor, en i Kanada och en i Schweitz, som börjat suga upp koldioxid ur atmosfären på kommersiell basis. Den ena firman tillverkar bränsle för bussar och den andra säljer koldioxid till växthus. Om denna verksamhet blir lönsam kan hundratals firmor följa efter. Det skulle i så fall hjälpa till att minska mängden växthusgaser i atmosfären.

Att Nordpolens isar krympt drastiskt sedan 1990 brukar betraktas som ett klart bevis för en snabb uppvärmning. En färsk undersökning av Stephen Yeager och kolleger (Boulder, Colorado) problematiserar detta antagande. De har funnit att den snabba avsmältningen sammanfaller med starka strömmar som fört varmt ytvatten från tropikerna mot Nordpolen. Om dessa strömmar försvagas minskar förstås avsmältningen. Och forskarna ser tecken på en sådan försvagning. De förutspår därför minskad smältning under en period av 5-10 år. Vad som sedan händer beror bl.a. på hur effektivt vi kan minska växthusgaserna under de kommande åren.

Finns det faktiskt rationella skäl att tro att uppvärmningen kan stoppas vid de 2 grader över den förindustriella nivån som länge varit målet? Då skall man komma ihåg att vi i dag redan ligger (beroende på vem man citerar) 0.7-0.9 grader över nivån i slutet av 1800-talet. Såvitt jag förstår, efter att ha följt med utvecklingen under mer än 20 år, är svaret ja. Nya forskningsresultat publiceras nästan dagligen. En del är pessimistiska men den bild jag får är ändå att uppvärmningen stagnerat under början av detta sekel. Detta betonas i en mängd sammanhang. De allra senaste prognoserna är försiktigare än tidigare. Den vinter vi just nu upplever är en påminnelse om att även om det stämmer, som våra klimatologer hävdar, att vårt land i snitt blivit 2 grader varmare sedan 1800-talet så måste vi räkna med riktiga fimbulvintrar också i framtiden.

Sedan slutet av 1800-talet har mängden koldioxid hela tiden ökat i atmosfären – ända till senaste år. Det verkar som om vi nu nått toppen. Det finns många orsaker till detta, men en av de viktigaste är att den ekonomiska tillväxten i den värsta nedsmutsaren, Kina, kraftigt har avtagit. Kineserna har äntligen börjat inse att de håller på att förgift sig själva genom sina enorma utsläpp.

Det blir spännande att följa med hur jordens feber utvecklas under detta och de närmast följande åren. Själv är jag beredd att hålla en hacka på att stagnationen fortsätter.

Hans Rosing