ENSAM I SKOGEN OCH MÖRKRET

En grå och fuktig dimma lägger sig långsamt över havet. Tallarna susar sin dystra novemberpsalm. Loja vågor slickar strändernas slemmiga stenar. Mellan skogens mäktiga, mörka tallstammar smyger sig mörkret sakta ut över gräsmattan, omfamnar de bladlösa, spretiga fruktträden, täcker in de uppgrävda rädgårdslanden, men stoppas av lampor på gården och upplysta fönster.

Plötsligt skär en hackspetts gälla skrik genom skogens svaga sus. Sedan är det tyst, så tyst att det nästan susar i mina öron. Dödstyst. Eller snarare sömntyst. Naturen har gått till vila. Men djupt därinne i mörkret hörs ljudlöst tassande steg: en katt, en mårdhund?

Jag står ute på bryggan och stirrar in i det tilltagande mörkret. Ingenstans syns något ljus. Jag vet att det finns ett tiotal stugor runt stränderna. Under sommaren är det folk nästan överallt. Men nu är det tyst. Människorna har flyttat, eller snarare flytt, flytt undan köld, mörker och den annalkande vintern. De har flytt in till tätorternas värme, ljus och buller. De har flytt från ensamheten till flersamheten.

Jag är ensam kvar ute i skogen, mörkret och tystnaden.

Det har gått drygt en vecka sedan min hustru och yngre son åkte in till Åbo. De avskyr de långa mörka kvällarna. Ibland är hela dagen mörk. Och en månad framåt fortsätter det att bli allt mörkare.

Det är visserligen inte första gången i mitt liv som jag är ensam. Men det är första gången jag upplever att dagarna går utan att jag träffar en enda människa. Alla grannarna är borta, trafiken på skogsvägen har upphört. Aldrig tidigare har jag varit ensam i skogen och mörkret så långa perioder.

Under större delen av mitt liv har höstarna gått i arbetets tecken. Som lärare på universitetsnivå har jag haft full sysselsättning med föreläsningar, övningar, möten, föredrag, handledning, skrivande och forskning. Mestadels har jag haft undervisning i Åbo, men varje höst har jag också hållit föreläsningar i Vasa och Jakobstad. Kvällarna har jag främst tillbringat med familjen men också med att läsa och titta på tv.

Allt detta är sedan länge förbi. Pensionen kommer in på mitt konto varje månad utan att jag rör ett finger. Jag kunde tillbringa hösten liggande i soffan hemma i varma, ljusa stan surfande på tv-kanaler.

Varför flyttar jag då inte in till stan som andra förnuftiga stadsbor? Därför att det är olidligt tråkigt i Åbo för en pensionär som gillar skog, mark och hav bättre än asfalt och betong. Hellre håller jag en yxa, såg eller hammare i handen än en fjärrkontroll. Hellre upplever jag skogen, havet, vinden, hackspetten och mesarna med mina egna sinnen än genom att stirra på naturprogram i tv.

Vad gör en filosof som lever själv (som dom säger i Sverige) i höstmörkret? Hen filosoferar förstås. Hen funderar över vad mörker är, vad ensamhet innebär, hen undrar över vår rädsla för ensamhet och mörker.

JAG VANDRAR I MÖRKA SKOGEN

Jag släcker ficklampan. Mörkret omfamnar mig och jag ser absolut ingenting. Klockan är tio på kvällen, det är fullständigt tyst. Det enda jag hör är grusets svaga krasande under mina gummistövlar när jag med försiktiga steg kliver framåt längs den smala vägen. Jag har gått på denna väg sedan sommaren 1970. Jag kommer att tänka på en gång för ca 40 år sedan när jag gick här med min svärfar. Det var nästan lika mörkt som nu. Plötsligt hörde vi steg framför oss. Vad gör man när någon kommer emot i praktiskt taget totalt mörker? Man säger hej. Det visade sig vara en bonde med fru som var på väg till oss på helt oväntad visit i kvällningen. (De är alla döda sedan länge. Byn är praktiskt taget död.)

Varför vandrar jag här i kolmörkret? Vandrar är förresten fel ord. Trevar mig fram är mer träffande. Jag vill bekanta mig med mörkret. Jag vill veta hur jag reagerar i totalt mörker. Jag vill veta om jag hittar hem till mitt upplysta hus. Dit är det några hundra meter men skogen står absolut tät och mörk.

Jag är praktiskt taget hjälplös. Ibland känner jag gräs under stövlarna. Då är jag nära diket. Men hur nära? Mina steg blir ännu mer tvekande, försiktiga. Att ramla i diket kan vara högst ohälsosamt. Var är jag nu, var är avtagsvägen mot vårt garage? Jag tror att jag borde vara nära garaget, jag är till och med rädd att gå rakt i garageväggen. På något sätt anar jag att jag håller på att gå rakt in i en stor tall. Till slut vågar jag inte gå längre. Jag tänder ficklampan. Till min förvåning är jag inte alls där jag trodde mig vara. Det är nästan 30 meter till garaget och jag står vid sidan av vägen.

Dagens människor upplever sällan mörker. Skymning, halvmörker, ja, men inte riktigt, kolsvart mörker. I städer och tätorter är det aldrig riktigt mörkt. När vi rör oss i mörker har vi vanligen med oss något slags lampa. Vi har ingen vana vid att röra oss ute i mörker, ingen vana att sköta olika uppgifter i mörker. Elektriciteten innebar en av de största revolutionerna i mänsklighetens historia genom att den förverkligade Bibelns ord ”varde ljus” (fiat lux). Det var i slutet av 1800-talet som man började installera elektrisk belysning i stället för oljelampor och gaslyktor. Sedan dess har nätterna på vår planet blivit allt ljusare allteftersom belysning installerats i alltfler områden. Det är fascinerande att betrakta bilder av vår planets nattsida. Den har varit svart ända sedan jorden bildades för ca 4,5 miljarder år sedan. Men för drygt 100 år sedan dök små ljuspunkter upp i nattmörkret. Dessa har sedan ökat och spridit sig med rasande fart. Efter 4500 miljoner år av mörker har planetens nattsida plötsligt exploderat av ljus.

Varför klarar jag mig så dåligt i mörkret? Jag är ju ett däggdjur med alla däggdjurets sinnen. Katter, mårdhundar, grävlingar, lodjur för att inte tala om råttor och möss klarar sig mycket bättre. Många däggdjur jagar ju i själva verket just på natten. Orsaken är uppenbar. Jag lever ett extremt onaturligt liv. Tack vare vetenskapen kan jag använda synsinnet lika väl på natten som på dagen. Jag behöver bara trycka på en knapp så har jag så mycket ljus jag behöver.

Men detta har varit möjligt endast under, historiskt sett, mycket kort tid. Våra förfäder har utnyttjat sina sinnen mycket effektivare än vi. Också jag skulle kunna träna mig att klara mig utan synen i mörkret. Blinda människor har inget val, men de kan klara sig bra i en bekant omgivning. Vilka sinnen kan vi då använda i mörker? Hörseln är viktig. Mörkret kan förefalla absolut tyst, men när jag rör mig bildas ljud, dessa reflekteras eller absorberas beroende på omgivningen. Många djur är skickliga att orientera sig med hjälp av ljud. Känseln spelar en roll, vad har jag under fötterna, svaga vinddrag, inga vinddrag. Vi människor övar nästan aldrig luktsinnet. Ändå är det mycket känsligt omän inte alls av samma klass som t,ex, hundars luktsinne. Många djur har sinnen som vi inte har. Fladdermössen är ett fascinerande exempel. Ibland hör jag hur de susar förbi i mörkret men ser dem inte. Vissa djur känner värmestrålning (infraröd strålning).

Jag tvivlar inte alls på att jag kunde öva upp min förmåga att röra mig i mörker. Visserligen är jag litet för gammal för att nå några märkliga resultat, men en ung människa skulle kunna bli mycket skicklig. Man borde ordna tävlinga i att klara olika uppgifter i totalt mörker!!

ÄR MÖRKRET FARLIGT?

Det är mulet, inget månsken, kolmörkt.. Jag skall gå ut till vedlidret, föra ut ett sopämbar, släcka belysningen i lidret. Det är inget problem. Vi har gårdsbelysning och jag har ficklampa. Men jag kunde klara av allt detta i mörker eftersom jag känner vår gård som min egen ficka.

 När jag var barn och ung var jag mörkrädd, inte panikartat rädd, men jag hade en krypande känsla av att någon eller något kunde lura på mig, iaktta mig. På 1960-talet var jag intresserad av astronomi. Jag hade fått ett litet teleskop (en refraktor) av min mor. På sensommaren, när kvällarna började mörkna satt jag med mitt teleskop vid vår sommarvilla utanför Vasa och tittade på planeter och stjärnor. Vackrast var Saturnus med sin ring som syntes klart i min lilla kikare.

När jag satt där i mörkret fick jag ofta en krypande känsla av att någon eller någonting stod eller lurade i mörkret bakom mig. Jag var säker på att där inte fanns något annat än den välbekanta björken och hammocken. Jag hörde inga ljud bakom mig. Ibland koncentrerade jag mig så starkt på någon planet att känslan försvann. Men om tanken ”bakom mig i mörkret finns någonting” dök upp i mitt medvetande började jag få en pirrande känsla av obehag. Ibland blev känslan så stark att jag måste vända mig om och speja in i mörkret bakom mig. Naturligtvis fanns där ingenting. Var det enbart självsuggestion eller har vi en medfödd rädsla för mörker?

Troligen är en viss grad av mörkrädsla medfödd. För våra förfäder var mörkret de facto farligt, inte i och för sig förstås men därför att det kunde dölja farliga djur. Människan har enligt forskningen utvecklats i Afrika. Där finns gott om farliga djur från stora kattdjur, som lätt sliter ihjäl en människa till giftiga ormar och spindlar. Rädslan för mörker har haft en viktig funktion för att öka chansen att överleva. Våra förfäder har haft större chanser att överleva om de undvikit att röra sig i mörker. Det naturliga urvalet har eliminerat dem som oförsiktigt trampat omkring i den afrikanska natten. Evolutionen vill att vi skall sova på natten, helst på en skyddad plats.

Det moderna teknologiska samhället håller på att förstöra denna liksom så många andra av våra naturliga instinkter.

En orsak som förstärkte min medfödda benägenhet och gjorde mig suggestibel var att jag under ungdomen hörde många spökhistorier. Spökena rör sig, som alla barn får veta, företrädesvis om natten. Sommartid bodde vi i en stor villa på två våningar. Villan byggdes i början av 1900-talet av min mormors far, som var köpman i Vasa. På 1800-talet fanns en fiskarstuga på platsen. Villa saknade alla moderna bekvämligheter. Jag är alltså köpmannens dotters dotterson. Jag var fjärde generationen som bodde där.

Mången mörk augustikväll satt vi barn i stora salen på nedre botten och lyssnade till de äldres berättelser om kusliga upplevelser på Komlet. (Holsterkomlet var namnet på området enligt min mormor). Såväl min mor som hennes två bröder trodde på spöken. De hade alla upplevt något som de tolkade som spöken. Min ena morbror t.ex. hävdade hela livet i sten att han hade sett en svartklädd kvinna som vandrade eller gled över vattnet invid vår villa. Min far var mera skeptisk. Mina föräldrar gifte sig år 1942 mitt under brinnande krig. De tillbringade sin ”smekmånad” på Komlet där de sov i övre våningen. Mitt i natten hörde de plötsligt ljud från köket i nedre våningen. Min mor var övertygad om att ”det spökade”. Min far däremot sade alltid att ljuden hördes från hamnen i Vasklot på ca en kilometers avstånd. Enligt min mors berättelse hade hon uppmanat far att gå ner och undersöka om där var någon. Han vägrade dock.

Trots att far var mera skeptisk trodde han t.ex. på en typisk spökhistoria som hans mor (min farmor berättade). Den inträffade på ön Holma i Åbolands skärgård. Min farmor hade en bror som var sjöman under det första världskriget. En afton såg farmor och några andra i bondgården honom komma vandrande upp mot huset. Så som de sett honom många gånger. ”Jasså, du är hemma nu,” ropade farmor. Men då försvann gestalten. Man sökte men fann inga spår av honom. Några dagar senare kom meddelandet att han omkommit när fartyget torpederats.

Dylika spökhistorier påverkade mig som ung. Jag trodde inte på spöken men jag var rädd för dem. Jag var också, typiskt nog fascinerad av dem. Jag deltog t.o.m. i några debatter om spöken. Jag minns t.ex. en debatt i Hufvudstadsbladet i början av 1970-talet. I ett längre inlägg med rubriken Det finns inga spöken förde jag fram min tolkning.

Hur kunde jag vara rädd för något som jag inte trodde på? Svaret är suggestion och fantasi. Som ung hade jag livlig fantasi. Jag kunde lätt föreställa mig obehagliga varelser, ”apparitioner” som lurade i mörkret. Rädslan för spöken hänger uppenbarligen ihop med den mer generella medfödda rädslan för mörker. Det finns inga logiska skäl till att avlidnas andar skulle visa sig just i mörker, i skymning, i gamla hus etc. Däremot finns det synnerligen starka logiska skäl till att vi tolkar en upplevelse som övernaturlig under sådana förhållanden. I mörkret får fantasin vingar. I dagsljus är en buska bara en buske, men i mörker blir den med suggestionens hjälp lätt en lurande gestalt.

I dag tror jag inte på spöken och jag är inte rädd för dem. Min 70-åriga hjärna kan inte längre producera fantasier. Den livliga fantasi jag hade som ung är död. Som ung kunde jag se mina fantasier nästan som en film. Jag kunde bli så engagerad att jag inte kunde somna på kvällen. Ingenting lurar mera i mörkret. Jag är rädd för det endast därför att jag kan ramla och skada mig. I värsta fall kan jag bli liggande med ett brutet ben, ensam i mörkret. Det vore betydligt hemskare än något spöke.

VARFÖR JAG FÖRSVARAR KÄRNKRAFTEN

Artikeln nedan sände jag in till Åbo Underrättelser 25.10 -14. Den har inte publicerats.

Jag har läst massvis av kritik mot kärnkraften men inte funnit ett enda tungt vägande motargument. Däremot är det lätt att finna tungt vägande pro-argument. Jag har räknat upp en del sådana i artikeln nedan.

Det som jag personligen upplever som det viktigaste pro-argumentet är att kärnkraften är det mest miljövänliga sättet att producera stora mängder el som finns. Hur resonerar jag då? För närvarande får vi i Finland en fjärdedel av vår el genom fyra reaktorer. Ingen kemisk förbränning sker och därför bildas ingen koldioxid eller någon annan växthusgas. Skogen skadas inte alls och inte heller djurlivet. I motsats till vindkraften dödas inga fåglar eller fladdermöss. Mig veterligen har inte heller någon annan skada på naturen kunnat påvisas.

Det näst viktiga pro-argumentet är att EU beslutat att vi skall skära ner utsläppen av koldioxid. På längre sikt till nästan noll. Det betyder i första hand att vi måste avveckla stenkol och naturgas. Dessa står för närvarande för ca 20% av elproduktionen i vårt land. Det enda som kan ersätta så stor kapacitet är kärnkraften.

Sol och vind kan på sin höjd ge marginella bidrag när solen lyser och när det blåser tillräckligt hårt. Vattenkraften är redan utbyggd hos oss. Biobränslen är den sektor där en betydande tillväxt ännu kan ske. De kan i viss mån ersätta kol och gas.

 Denna artikel sände jag till ÅU.

KÄRNKRAFTEN ÄR MILJÖVÄNLIG

Jag förstår inte varför så många annars kloka och kunniga människor motsätter sig kärnkraften. Somliga anser den till och med vara omoralisk.

 Argumenten emot förefaller mig svaga eller direkt irrelevanta. Vi får ca 25% av vår basenergi (ström) från våra fyra reaktorer. Strömmen är relativt billig, helt oberoende av väder och vind, årstider etc, inga inmatningstariffer behövs och kraftverken ger en mängd fasta, högavlönade arbetsplatser samt goda inkomster för kommunen. Ur nationaleknomisk synvinjel är kärnkraften viktig för att vi skall kunna klara oss i den allt hårdare internationella konkurrensen. I motsats till vad fallet är för vindkraften är det ingen risk att tusentals personer skall få en reaktor på sin bakgård. Det som i mina ögon är speciellt viktigt är att fissionskraften är mer miljövänlig än något annat sätt att producera stora mängder ström I motsats till de flesta länderna inom och utom EU använder vi i Finland mycket litet stenkol. Under 10% av vår ström kommer från stenkol medan det globala medeltalet torde ligga på runt 80%. Koldioxiden, som bildas när vi använder stenkol, olja och naturgas, har länge av experterna ansetts vara det viktigaste hotet mot vårt klimat. Trots detta ökar utsläppen globalt sett med 2-3% varje år.Våra fyra reaktorer producerar ström dag och natt utan att bidra med ett enda gram av koldioxid. Tack vare kärnkraften är vi ett av de få länder som minskat sina utsläpp av växthusgaser. När Olkiluoto 3 tas i bruk kan vi ytterligare kraftigt minska utsläppen. Tack vare kärnkraften är vi ett av de få länder som kunnat uppfylla det s.k. Kyotoavtalet.

Inte nog med detta. Kärnkraften kräver inte att vi förstör tusentals hektar skog för att bygga massvis med monstermöllor med allt vad det medför i form av miljöförstöring. Reaktorerna är inget hot mot djurlivet och mot andra användningar av skogen.

Jag har svårt att hitta ett enda tungt vägande argument mot våra kärnreaktorer. Att avfallet placeras djupt ner i vårt urberg förefaller vara en utmärkt lösning. Många tycks tro att det kräver bevakning i tusentals år. För mig är detta ett nonsensargument. Berggrunden i vårt land är full av uran, men inte behöver vi övervaka den. Många är rädda för att en reaktor skall explodera som den ena Tjernobylreaktorn. Såvitt jag förstår är denna rädsla helt obefogad. För Finlands ekonomi, välfärd, konkurrenskraft, miljö, djurliv och för grannsämjan förefaller kärnkraften, åtminstone för mig, vara en lottovinst. Jag hoppas riksdagens majoritet är lika upplyst.

Hans Rosing

Västanfjärd

Bo Bäckström kritiserade mitt försvar för kärnkraften i Vasabladet 22.10. Jag skrev ett svar som publicerades i Vbl 28.10. Rubriken på mitt svar var KÄRNKRAFTEN BEHÖVS TILLSVIDARE. Vbl:s debattredaktör gillade inte detta utan satte den missvisande rubriken KÄRNKRAFTEN SKALL AVVECKLAS.

Visserligen kommer kärnkraften i sin nuvarande form att avvecklas, men först mot slutet av detta århundrade. Däremot anser jag det vara troligt att andra former av kärnkraft kommer att ersätta de nuvarande. Jag tänker då närmast på kärnkraft genom fusion.

Här är artikeln som publicerades i Vbl

KÄRNKRAFTEN BEHÖVS TILLSVIDARE

Bo Bäckström menar i Vbl 22.10 att kärnkraften bör avvecklas. Han har alldeles rätt. Kärnkraft i dess nuvarande form bör avvecklas. Problemet är inte om utan när. I vårt kalla och mörka land behöver vi mycket energi för att överleva. EU har nyligen beslutat att vi måste minska utsläppen av koldioxid med 40%  under de kommande 16 åren. För Finlands del är detta möjligt därför att vi redan får ca ¼  av vår ström genom att klyva atomer i stället för att bränna olika ämnen. När Olkiluoto 3 blir färdig kommer andelen att stiga avsevärt. De nu planerade kärnverken kommer att höja andelen till över 50%.

Bo Bäckström menar att byggandet av kärnreaktorer orsakar stora mängder koldioxid. Han har alldeles rätt också i detta. Allt byggande producerar i själva verket koldioxid. Men det viktiga är att reaktorer i drift inte alls producerar växthusgaser. I dag har vi fyra reaktorer som ger basenergi dag och natt, vinter och sommar utan att bidra till den fruktade globala uppvärmningen. De två reaktorerna i Lovisa har varit i gång sedan slutet av 70-talet och kommer troligen att vara i bruk ännu minst 10 år. De har tryggt och utan skador på miljön producerat enorma mängder el. De nyare reaktorerna kommer att ge oss trygg tillgång till ström utan att påverka klimatet i många decennier framåt. När det i slutet av detta århundrade börjar bli dags att ta dem ur bruk kommer det säkert att finnas andra, bättre, ännu mer miljövänliga metoder att producera ström.

Det viktigaste i dagens läge är enligt experterna att få ner utsläppen av koldioxid, metan, kväveoxider etc.  Tyskland framhålls ofta som en förebild. Men då glömmer man att tyskarna för närvarande producerar enorma mängder av dessa gaser. Ca 20% av elen produceras med stenkol, men vad värre är, det smutsiga brunkolet står för 25%. Hos oss står stenkol för under 10% och torv för ca 5%.

Eftersom vi använder så litet kol finns här inga stora möjligheter till nedskärningar. Därför riktas blickarna nu alltmer mot trafiken. Genom att övergå från bensindrivna bilar till eldrivna och till biobränslen kan nedskärningar göras. Men då kommer behovet av trygg tillgång till el att öka. Såvitt jag förstår har vi ingen chans att klara EU:s utsläppskrav, att ta oss upp ur den djupa ekonomiska grop vi nu befinner oss i och att hålla fast vid något lags välfärd utan kärnkraft – tillsvidare.

Hans Rosing

Jag har läst och tänkt över alla möjliga och många omöjliga contra-argument. Kritikerna har sedan 1970-talet hävdat att avfallsproblemet inte är löst. Jag förstår helt enkelt inte vad de menar. Avfallet skall ju placeras ca 500 meter ner i berggrunden. En bättre lösning kan väl knappast finnas. Att bevara avfallet på markytan är definitivt ett mycket sämre alternativ. Därom tror jag alla är eniga.

  

GLOBAL UPPVÄRMNING. SVAR TILL ÖSTERBLAD.

TVIVEL ÄR BÖRJAN TILL VISDOM

VASABLADET har under årens lopp haft vänligheten att publicera artiklar som jag skrivit om växthuseffekten. De senaste 9.2 i år och 13.11 2013. Jag har betonat att många resultat är osäkra och att det finns olika både modeller och hypoteser.

Rolf Österblad har i åratal medarbetat i VBL med talrika välskrivna populärvetenskapliga artiklar. Han.menar i VBL 20.2 att jag ”utsår tvivel om den globala uppvärmningen” genom mina artiklar. Framför allt kritiserar han min artikel 9.2. Jag erkänner mig härmed skyldig. Min avsikt har i åratal varit att få folk att tvivla mera, att vara mera kritska till olika slags teorier och ideologier på modet. Vi lever i ett förenklat, ytligt, snabbt, snuttifierat, teknofilt debattklimat. Verklig visdom kan man dock uppnå, eller i varje fall sträva efter endast genom kritisk, tvivlande granskning. Verklig insikt kräver lång tid av funderande. Växthusteorin är inget undantag.

Österblad säger sig ha upptäckt många fel i min artikel. Han skriver: ”Inlägget innehåller en lång rad felaktiga påståenden...”. En del av mina påståenden kallar han ”horribla” och ”nonsens”. Jag har läst igenom mina artiklar men inte funnit några fel. Kan det vara så att den värde Rolf läser mina artiklar som fan läser Bibeln? Ibland får jag intrycket att växthusteorin för honom mera är en trosfråga än ett vetenskapligt problem. Man får inte ifrågasätta tron. Själv har jag ingen tro i denna fråga. Jag är bara nyfiken och intresserad.

NATURE ÄR MIN HUVUDSAKLIGA KÄLLA

Jag tar dock med nöje emot hans kritik därför att den inspirerar mig till en längre utläggning. På min egen blogg kan jag breda ut mig så mycket jag vill. Inga redaktörer som kräver att inlägget inte får vara längre än 2500 tecken. Alltid finns det någon läsare som vill ha djupare kunskaper och analys än den medierna i dag bjuder på. Det finns enorma mängder text om denna fråga. Det mesta är bara skräp. Själv baserar jag mig på NATURE, som enligt min bedömning är den bästa naturvetenskapliga tidskrift som finns.

Österblad och jag har i många år varit trogna läsare av NATURE. Men utgående från våra artiklar i VBL kunde man tro att vi läser två helt olika tidskrifter. Enligt min läsning har tidningens linje när det gäller global uppvärmning tydligt ändrats under de senaste åren. Före den stora konferensen i Köpenhamn 2009 var ledarna klart alarmistiska, men sedan dess har de blivit mer försiktiga och till och med i viss mån kritiska mot klimatforskningen. Österblad håller inte alls med. Han anser min läsning vara horribel. ”Nonsens,” utbrister han tydligt förargad.  Han skriver: ”Den som påstår att NATURE ändrat åsikt om den globala uppvärmningen vet inte vad han talar om.”

Vad skrev jag då? Jo följande ord 9.2: ”NATURE hörde länge till alarmisterna. I ledare efter ledare krävde man kraftiga åtgärder av politikerna. Nu har tonen ändrats. Senaste år erkände tidningen att det finns ett problem.” Jag har läst de flesta ledare i tidningen som berört global uppvärmning. Men jag kan inte se något fel i min beskrivning. Ledaren 19.9 2013 är ett gott exempel på vad jag menar med att ”tonen har ändrats”. Kritiken är visserligen inlindad i beröm för IPCC, men den är ändå skarp och tydlig. I ledaren betonas att forskarna inte kan säga hur snabb uppvärmningen är och vilka effekterna blir. Det sägs att osäkerheten om hur mycket temperaturen stiger detta århundrade är lika stor i rapporten från senaste år som i den första från 1990, dvs mellan 1.5 – 4,5 grader. Detta är faktiskt sensationellt! Drygt tjugo år av forskning har inte nämnvärt förbättrat prediktionerna. Slutligen sägs att IPCC inte har någon förklaring till ”the plateau in average global temperature” som världen upplevt under de senaste 15 åren. Enligt ledaren borde IPCC avvecklas därför att organisationen blivit alltför stor, invecklad och byråkratisk. I stället bör forskningen skötas av mindre, självständiga institutioner. De facto är det till stor del så redan i dag.

 THE BIGGEST MYSTERY

En förändring kunde man redan skönja 2010. Då ingick i tidskriften en lång artikel med rubriken THE REAL HOLES IN CLIMATE SCIENCE. (21.1 2010) Här redogörs för en del grundläggande problem och svårigheter, t.ex. att man inte kan förutsäga det regionala klimatet, inte nederbörden, svårigheter med att simulera molnens inverkan etc. Intressant är att man nämner platån, dvs att ingen ökning skett på tio år. Men den avfärdas som en tillfällig svängning. ”Natural variations can cause temperatures to rise and fall from year to year and from decade to decade.” Men tre år senare är tidningen beredd att erkänna platån som det största mysteriet i klimatforskningen med rubriken WHY HAS THE WARMING SLOWED? Artikeln börjar med orden: ”It is one of the biggest mysteries in climate science...” (11.7 2013)

Det förvånar mig att Österblad helt frankt tycks förneka denna platå. Detta är desto märkligare som frågan behandlats i flera artiklar i NATURE under den senaste tiden. Har han verkligen kunnat missa dessa? Läs t.ex. den utmärkta sammanfattningen i NATURE 16.1 i år ss. 276-278. Den har den talande rubriken THE CASE OF THE MISSING HEAT. Här erkänns utan omsvep att stagnationen är det största mysteriet i klimatforskningen just nu. Artikeln inleds med orden ”The biggest mystery in climate science today”. (Samma ordval som ett halvt år tidigare).

Österblad har redan i flera år envist förnekat att den temperaturökning, som var tydlig under 1980- och 1990-talet planat ut efter 1998. T.ex. i VBL 29.1 2010 citerar han mig: ”Rosing skriver att jordens medeltemperatur legat på samma nivå under de tolv senaste åren.” Alldeles fel, enligt Österblad. ”Den globala temperaturen har hela tiden stigit.” Han bifogar ett diagram. Det märkliga är att diagrammet tydligt visar just det som jag påstod, att ingen ökning skett!! Nu har det gått ytterligare fyra år och fortfarande ingen ökning. Men Österblad fortsätter ihärdigt att tro att temperaturen hela tiden stiger. Helt riktigt säger han att de högsta temperaturerna har uppmätts under åren efter 1998. Men frågan gäller ÖKNINGEN. Enligt alla modeller borde det ha blivit varmare. Ökningen tycks ha planat ut trots att mängden koldioxid som människan släpper ut hela tiden ökar. Det är detta som är mysteriet.

Klimatexperterna däremot erkänner redan allmänt att, som Nature skriver, ingen ökning skett under de senaste 16 åren. I stället för att förneka fakta har de börjat söka förklaringar. Enligt teorin och modellerna borde en klar ökning kunna iakttas. Hur skall detta tolkas? That is the question!

En mängd hypoteser för att förklara varför temperaturen inte stigit med de ca 0,3 grader som modellerna i snitt predicerar har lagts fram. Den enklaste hypotesen säger att det är en ren tillfällighet. Snart börjar värmen öka dramatiskt. Men ingen vågar förutsäga när detta sker. Hur länge måste vi vänta? 20 år? Och om ingen uppvärmning ändå kan mätas, så vaddå? Skall vi vänta 30 år? Vem är beredd att tro på katastrofal uppvärmning då längre?

Denna helt oväntade platå, som inga modeller förutsåg, har gjort klimatforskningen riktigt spännande!

 Österblad hävdade i en tidigare artikel att värmen går ner i haven i stället för i atmosfären. Den hypotesen har fått stor uppmärksamhet i medierna. Många tycks ha tagit den som en bevisad sanning. T.ex. författaren Lars Sund i en kolumn i VBL 23.9 2012. Det är en möjlighet men ingen tycks ännu ha funnit någon mekanism som kunde förklara hur det sker. Varför blir oceanerna varmare men inte atmosfären?  Nu tycks Österblad tro på en ny hypotes av Matthew England och kolleger som ser starkare passadvindar som förklaring.

ISEN I ANTARKTIS

Österblad skriver: ”Rosing påstår att isen i Antarktis inte smälter”. Det som jag skrev var: ”Forskarna står nu inför problemet att förklara varför isen smälter på Nordpolen men inte på Sydpolen.” Jag hänvisar t.ex. till NATURE 23.1 i år. Här kan man läsa: Although the extent of Antarctic see ice has fallen significantly in some regions, it has increased in others, leading to a slight rise in overall winter-ice extent.” (491) Detta har länge varit känt. Att den totala arealen i någon mån ökat är högst egendomligt om det samtidigt blivit varmare. En möjlig hypotes presenteras i samma nr av tidningen.

Det är litet bekymmersamt att Österblad inte klart tycks skilja mellan fakta som är ovedersägliga och mätbara, hypoteser som läggs fram för att förklara fakta och är mer eller mindre osäkra, och modeller som konstrueras för att göra prediktioner möjliga men som är ännu osäkrare. Att jordens medeltemperatur faktiskt stigit med omkring 0,7 grader sedan början av 1900-talet tycks vara fakta. Resten är mer eller mindre säkra hypoteser och modeller. Jag kan ha fel men jag har en känsla av att Österblad, kanske omedvetet, väljer att tro på de hypoteser som kan ses som bekräftelse på hans övertygelse.

Att det blivit allt klarare att klimatmodellerna har många brister tycks inte bekymra honom. I NATURE 14.6 2012 sägs rent ut att modellerna redan kan ha nått gränsen för sin användbarhet. Också detta är ganska sensationellt. Det betyder att än mera invecklade modeller, som körs på ännu snabbare superdatorer inte kan ge säkrare prediktioner än de som redan finns. Då skall man observera att vi talar om osäkerhetsmarginaler under detta århundrade på 1,5 till 4,5 grader.

Osäkerheten ökas av att forskarna inte förstår skogarnas roll som upptagare av koldioxid. I en lång utredning i NATURE 13.2 i år sägs att skogarna tagit upp alltmer koldioxid under de senaste 50 åren. Men hur mycket de kan ta upp i fortsättningen är okänt. I vilket fall som helst är det klokt att skydda skogarna och öka deras areal globalt. För övrigt är det klokt ur klimatsynvinkel att bygga alltfler höghus av trä. Det är ett sätt att lagra koldioxid! Om skogarna fortsätter att ta upp ökande mängder av gasen så kan detta innebära en lång frist när det gäller uppvärmningen.

Ju mer jag läser om forskningen kring global uppvärmning desto osäkrare blir jag. Men samtidigt innebär detta att forskningen blir mer spännande.

Kommer jordens feber att börja stiga igen under de närmaste åren? Då kan forskarna andas ut. Om inte så är de verkligen ute på hal och smältande is.

Jag fyller 70 år i sommar vilket betyder att jag inte kan följa med utvecklingen särskilt många år till. Men mina läsare kommer säkerligen att med tiden få reda på vem som sist och slutligen fick rätt.

ÄR JAGET EN ILLUSION?

För att förstå denna essä behöver man ha grundkunskaper i filosofi.

En person som kallar sig Göteborgskillen ställde 2 december 2013 en fråga på min blogg. Frågan gäller jagets natur. Han skriver: ”Har du något tips på hur man skall bemöta detta (dvs att jaget är en illusion), eller finns det någon allmänt vedertagen uppfattning om denna teori.”

Frågan faller inom den gren av filosofin som kallas medvetandefilosofi (philosophy of mind). Jag började intressera mig för detta fascinerande, men svåra område redan under 1970-talet. På den tiden dominerades forskningen ännu av det behavioristiska paradigmet. Det ansågs vara ovetenskapligt att studera jaget och medvetandet. Jag har alltid gått mot strömmen och skrev två böcker i ämnet (1982 och 1986). På 1990-talet skedde ett paradigmskifte såtillvida att många framstående forskare, bl.a. nobelpristagaren Francis Crick, gav sig i kast med att försöka förklara medvetandet. Plötsligt kom denna forskning på modet. Sedan dess har massor av undersökningar gjorts och massor av böcker publicerats.

Det finns ingen vedertagen uppfattning om jaget bland forskarna. Bland s.k. vanligt folk ses det däremot som självklart att jaget är verkligt. Forskarna är splittrade i två läger. De som menar att jaget, i någon mening, är en illusion, dvs overkligt, och de som anser att jaget är lika verkligt som t.ex. chefer, styrelser och regeringar.

Vad menas med jaget?

Begrepp sådana som jaget och medvetandet (eller medvetenheten) är notoriskt oklara. Jag börjar därför med att försöka förklara vad jaget är. Självklart har det samband med pronominet jag, men medan ”jag” är ett vardagligt ord som vi alla kan använda är ”jaget” en filosofisk term. Jag beskriver ordets betydelse genom att gå igenom vad som ingår i jaget. Man bör notera att jaget alltid är medvetet men att medvetenhet inte automatiskt innebär ett jagmedvetande. Många djur har medvetande, men endast människan har, eller snarare är ett jag. Högrestående djur, t.ex. apor, har troligen ett primitivt jagmedvetande. En chimpans t.ex. kan inse att den bild den ser i en spegel är den själv. En hund tycks aldrig inse detta. Den beter sig som om bilden i spegeln vore en annan hund. Den skäller och tittar om och om igen bakom spegeln.

Jaget uppfattar omgivningen genom kroppens sinnen. Jag ser mitt rum, min dator och massor av prylar runt mig, jag hör bl.a. ett svagt susande från datorn, surr från trafiken, dunsarna när jag slår på tangenterna. Jag känner stolen jag sitter på, kläderna, vagt obehag i buken etc. Utan att jag tänker på det är jag hela tiden medveten om min kropp. Jag har ett väl utvecklat kroppsmedvetande. Samtidigt som jaget är medvetet om allt detta är det medvetet om att det tänker. Denna text är en produkt av tänkandet, som i sin tur är svårt att beskriva i ord. Jag är medveten om att tänkandet är ansträngande, ofta frustrerande eller irriterande, att jag kör in på fel spår, ändrar mig, försöker på nytt, formulerar och omformulerar. Jag är medveten om att jag har ett övergripande mål, nämligen att på ett övertygande sätt klargöra varför jaget inte är någon illusion. Men det räcker inte att bara skriva ner detta. Med övertygande menar jag att det jag säger måste vara konsistent med den nyaste forskningen.

Självklart är jag medveten om tiden, det är snart dags för eftermiddagskaffe, och om mina känslor. Vårt språk är egentligen fattigt på ord för att beskriva den enorma variationen och rikedomen av känslor som ett jag är mäktig. Vi analyserar sällan våra känsloströmmar. Det bör vi för övrigt undvika om vi inte är filosofer. Om jag är helt ärlig så väcker hypotesen om att jaget är en illusion en viss olust och irritation hos mig. Den väcker en önskan att visa att den är fel. Denna olust är i sin tur en drivkraft som får mig att ägna många timmar av hårt tankearbete åt denna text. Men samtidigt är den en intellektuell utmaning och sådana stimulerar mig.

Vi får inte glömma minnet. Det är en central del av jaget. Ur minnet plockar jag fram den info jag behöver. Men minnet bestämmer också min identitet. Tack vare att mitt minne fortfarande, vid 70 års ålder, fungerar någorlunda väl så vet jag vem jag är. I mitt minne finns 40 år av studier och tänkande om medvetande lagrade.

 Det grundläggande problemet

I motsats till jaget kan hjärnan undersökas med objektiva vetenskapliga metoder. Enligt forskarna består den av miljarder mikroskopiskt små nervceller, neuroner som är i kontakt med varandra genom långa utskott, kallade axoner och dendriter. Det ställe där en neuron är i kontakt med en annan kallas en synaps. En neuron kan stå i kontakt med andra via tusentals synapser. Tillsammans bildar neuronerna med alla sina kopplingar ett gigantiskt nätverk av system, subsystem, subsubsystem etc. Hela systemet tycks fungera genom elektriska och kemiska impulser.

Det grundläggande problemet är att förklara förhållandet mellan hjärnan och jaget.

Det finns två huvudsakliga hypoteser. (Därtill finns massor av variationer på dessa båda).

A) Det som vi kallar jaget är i själva verket hjärnans verksamhet. De materiella processerna i hjärnan är det enda verkliga, det enda som har en kausal roll.  Allt det som ingår i jaget är ett slags illusioner, ett slags bifenomen till de elektrokemiska processerna i hjärnan. Också känslorna är illusioner, något som tycks spela en central kausal roll som drivkrafter, men som vid en noggrann analys visar sig vara just illusioner.

Denna hypotes är strängt materialistisk. I den meningen är den i enlighet med den naturvetenskapliga forskningen sedan 1800-talet. Då utformades det grundläggande paradigmet inom naturvetenskapen av en lång rad fysiker, matematiker, kemister, biologer, medicinare, neurologer osv. Det säger att det enda som finns är partiklar och krafter. Dessa är objektiva, mätbara och bygger upp enormt komplexa strukturer, t.ex. djur och ekosystem. Det psykiska, mentala är, i den mån de alls existerar, på något sätt biprodukter av partiklar och krafter.

Det finns dock ett stort problem med denna hypotes. Vi har en stark upplevelse av att vi känner, tänker, har fri vilja, fantiserar och att det är dessa psykiska processer som styr våra beteenden. Det tycks vara omöjligt att förklara det psykiska utgående från det strängt materialistiska paradigmet. Antingen är paradigmet fel, eller så är det psykiska en illusion.

B) Den andra möjligheten är att jaget inte är någon illusion, inget bifenomen utan verkligt. Jaget har en kausal roll som beslutsfattare, tänkare, pådrivare etc. Känslorna är i högsta grad verkliga och påverkar vårt beteende.

Detta stämmer bra överens med våra upplevelser och med sunt förnuft, men det innebär att det är något fel med den stränga materialismen. Det innebär att det utöver partiklar och krafter finns något psykiskt som inte helt kan reduceras till materia, och som dessutom har en kausal roll. Vi kan genom beslut (något psykiskt) påverka vår kropp (något materiellt).

Problemet formulerades redan på 1600-talet av den eminente franska filosofen Rene Descartes. Hans lösning var att världen är uppbyggd av två slags substanser, av materia och en ickemateriell, men lika verklig själslig substans. Jaget består av själslig substans, kroppen av materiell. Men hur kan då det materiella och själsliga växelverka? Descartes kunde inte hitta på någon övertygande lösning. Han antydde bara vagt att ett litet organ i hjärnan, tallkottkörteln, är det ställe där växelverkan sker.

Redan under 1800-talet blev det vanligt bland forskarna att förneka Descartes själsliga substans. I dag är det främst troende katoliker som håller fast vid den. Den vedertagna uppfattningen, dagens paradigm, är att allt måste ha sitt ursprung i materia. Någon fristående, odödlig själ finns inte. Det stora, nästan 400 år gamla problemet, är att förklara hur något psykiskt kan uppstå ur något materiellt.

Har vi en fri vilja?

För att belysa de båda hypoteserna tar jag upp det mest klassiska av alla filosofiska problem: den fria viljan. Jag diskuterar den svenske kulturforskaren Åke Dauns kristallklara försvar för hypotes A. Han skriver i boken Arv och miljö (2009) bl.a.: ”Att hjärnan saknar ett styrande jag är en otvetydig slutsats av neurologisk forskning...Jagillusionen är alldeles uppenbart en kulturprodukt. Den återspeglar västvärldens omhuldade idé om den fria viljan. I själva verket existerar alltså ingen fri vilja på det sätt som vi upplever oss som självständiga individer.”(151-2) Daun betonar detta och upprepar det samt ger exempel.

Filosoferna kallar denna uppfattning determinism och den diskuterades redan under antiken. Antalet skrifter som behandlar den är oändligt stort. Om inte annat visar det att problemet träffar något mycket centralt i vår existens. Är jag en fri varelse eller ett slags biologisk robot som i minsta detalj styrs av krafter som jag inte har någon som helst kontroll över.

Jag erkänner att problemet har fascinerat mig i hela mitt vuxna liv. Jag erkänner också att det är olösbart. Men samtidigt är det viktigt därför att om vi inte kan välja fritt så är vi inte heller ansvariga. En robot är ju inte ansvarig för något som den är programmerad att göra.

Ett konkret exempel.

Kalle har slagit ihjäl sin sambo Molly. Polisen anhåller honom och han ställs inför en domstol. Kalle döms till döden och avrättas.

Om determinismen är riktig så kunde Kalle inte ha valt att inte slå ihjäl Molly. Givet den aktuella situationen var hans handling determinerad. Men också Mollys handlande var determinerat. Hon kunde inte ha gjort någonting annorlunda. Men härav följer att Kalle inte kan vara ansvarig för mordet. En robot kan ju inte rå för att den gör det som den är programmerad för. Vad skall vi då säga om domstolens handlande? Domarna har dömt en icke ansvarig person till döden. Har de handlat rätt? Den frågan är meningslös enligt determinismen. De var precis lika determinerade i sitt handlande som Kalle och Molly.

Determinismen leder fram till slutsatsen att allt som sker måste ske.

Åke Daun är t.ex. determinerad att vara övertygad om att allt han gör är determinerat. Han är också determinerad att tro att de argument han för fram är sanna och att de skall påverka läsaren. Om någon ändrar åsikt så var också detta determinerat.

Vill jag då hävda att en deterministisk värld vore en omöjlighet? Inte alls. Logiskt sett vore en sådan värld fullt möjligt. Många forskare har haft visionen av en sådan värld. Den franska matematikern Laplace (1800-talet) är kanske det kändaste exemplet. En sådan värld kan t.o.m. kännas trösterik, speciellt för den som råkar illa ut. Om allt som sker är determinerat från världens begynnelse så kan man inte göra något annat än det man gör. Ingen är ansvarig för någonting.

Jaget är en illusion

Skotten David Hume var en av de skarpsinnigaste filosoferna under 1700-talet. Han var radikal empirist. All kunskap härstammar från våra sinnesupplevelser. Hur är det då med jaget? Har vi någon upplevelse av jaget? Hume menade att han inte kunde iaktta annat än strömmar av ”olika varseblivningar som efterträder varandra med ofattbar hastighet” när han sökte sitt jag. Han drog slutsatsen att jaget är en illusion. (Hume förnekade mycket annat. Det finns inga rationella skäl för induktionen, inte heller för att en orsak med nödvändighet framkallar sin verkan. Att han förnekade Gud är inte förvånande)

I början av 1900-talet växte ett ny paradigm, behaviorismen, fram inom psykologin och filosofin. Den var strängt materialistisk. Det enda vi, enligt detta paradigm, kan studera vetenskapligt är beteendet hos människor och djur. Medvetandet faller utanför vetenskapens ramar. Många framstående psykologer, t.ex. B.F. Skinner i USA, menade att medvetandet är en ren illusion. Det finns inte. Andra såg det som en black box, som något i princip ovetbart. Ännu när jag började studera psykologi i slutet av 1960-talet var behaviorismen stark.

En av de främsta moderna förespråkarna för illusionsteorin är den amerikanska filosofen Daniel Dennett. Han har i tiotals år publicerat böcker och artiklar i vilka han strävar att förklara medvetandet i helt behavioristiska termer. En provokativ, men därför också klar och entydig, version av denna teori finner man i den svenska kulturforskaren Åke Dauns bok Arv och miljö (2009). Det enda som finns är enligt honom hjärnan och de materiella processerna i denna. Att tro på ett jag är självbedrägeri. ”Neurologiskt betraktat finns ingen fri vilja.” (247) Han citerar många forskare och filosofer bl.a. Peter Gärdenfors som skriver ”Jag anser att det är ett misstag att anta ett centralt jag som en styrman för hjärnans processer och därmed för vad kroppen gör.”(249) Det vimlar av liknande påståenden i litteraturen. Ofta är de förvånande aggressiva. Dessa forskare upplever sig som upplysta realister som försöker omvända den godtrogna allmänheten till den rätta läran. De anser att forskningen om hjärnan och nervsystemet bevisar illusionsteorin.

Jaget är verkligt

Den amerikanska filosofen William James var en av de främsta inom psykologins filosofi för drygt 100 år sedan. Han hävdade raka motsatsen till David Hume. James studerade i likhet med Hume sitt eget ”själsliv” (introspektion), men han lyckades finna jaget. Det finnas ju någon som vet, tänker, iakttar sina upplevelser och som minns, alltså ett jag, menade han.

Själv har jag alltid uppfattat medvetandet och jaget som realiteter. Skinners påstående att känslor inte existerade såg jag som direkt absurt. Själva det faktum att jag upplevde det som absurt, irriterande och provokativt bevisade, åtminstone för mig själv inte bara att dessa känslor existerar utan att de påverkar mitt beteende.

Under 1990-talet blev medvetandet eller medvetenhet godkända begrepp inom forskningen. På engelska talade man dels om consciousness, dels om mind. Också begreppet jaget rehabiliterades. Jag har upplevt forskningen inom området som mycket spännande. Men samtidigt har jag ansett att många forskares självsäkra ”lösningar” av problemen vara blåögda och kritik- och historielösa. Efter 20 år av snabbt växande kunskaper om hjärnan och allt bättre metoder att studera hjärnans funktion har ingen ännu ens kommit i närheten av någon slutgiltig lösning.

Definition av jaget

Jag definierar jaget som ett övergripande kontrollsystem hos en varelse, som uppstått genom den biologiska evolutionen, och utvecklats till sin nuvarande form genom den kulturella evolutionen. Jaget är det högsta centrum för vilja, beslut, tänkande, minne och känslor.

Detta skall förstås så att det är jaget som fattar de viktiga besluten. Därvid fungerar känslorna som drivkrafter. Sinnena ger den info om omgivningen och om vår egen kropp som vi behöver, och tänkandet gör det möjligt att analysera och handla. Somliga tänker väldigt rationellt, andra drivs i stället mest av sina känslor. Givetvis anser jag att jaget har fri vilja och att jaget är ansvarigt för sina handlingar.

Den som skriver denna text är inte en hjärna utan ett jag. Hjärnan är bokstavligen min i den meningen att den är mitt redskap för att styra och kontrollera. Jag spelar på min hjärna som på ett instrument. I min hjärna finns enorma mängder info lagrade och jag utnyttjar denna när jag skriver. Jag sköter tänkandet, hjärnan sköter allt rutinjobb. Nu när jag sitter och skriver och tänker sker hela tiden en enorm mängd processer i min kropp. En stor del av dessa styrs av min hjärna utan att jag är medveten om dem. Många kan jag inte ens bli medveten om även om jag ville. En betydande del av min hjärnas kapacitet upptas t.ex. av mina händers rörelser när de flyger över tangenterna. Jag har tankar. Dessa förvandlas till text på ett huvudsakligen omedvetet sätt.

Eftersom såväl hjärnan som alla de psykiska processer den i någon mening genererar är nästan ofattbart komplexa system har det varit nödvändigt för evolutionen att skapa ett slags övergripande kommandocentral som ytterst styr hela rasket. Jagets värde ur evolutionssynvinkel ligger i dess nästan oändliga flexibilitet och anpassningsförmåga. Det har funnits tiotals olika människoarter eller hominider. Alla andra än Homo sapiens har dött ut. De har gått under i den stenhårda kampen för tillvaron.

Här är en liknelse för att klargöra. Ett stort företag består av tusentals anställda som sköter själva produktionen. Var och en är expert på sitt område men de måste samarbeta mot samma mål för att företaget skall överleva. Detta är möjligt endast om det finns ett övergripande kontrollsystem. Vi kallar detta en chef eller direktör. Chefens uppgift är att tänka. Hen skall definiera målen, analysera marknaden, motivera personalen etc. Men hen skall inte stå på fabriksgolvet. Alla stora organisationer kräver en ledning. En stat kan inte existera utan en regering. Denna kan omöjligen ha reda på vad varje medborgare gör eller behöver. Den har massor av ”organ” som samlar in info om hur staten fungerar och fattar beslut på basen av denna.

Vi tänker oss att vi vill förklara vad som menas med regeringen för ett barn. Vi går till riksdagen och jag pekar och säger: ”Där sitter regeringen”. Barnet tittar omkring sig. ”Var då? Jag ser bara en massa tanter och farbröder?” ”Dendär långa mannen är ledare för regeringen.” ”Ja, men var är själva regeringen? Är regeringen alltid en lång man?” Det som barnet har svårt att förstå är att regeringen är en institution som konkretiseras i varje situation genom en grupp konkreta människor. Regeringen är inget som man kan peka på, men den är i allra högsta grad verklig. Den är ingen illusion. Den fattar verkligen beslut.

Inom den neurologiska forskningen har somliga (inte alla) i långa tider sökt någon region eller någon funktion i hjärnan som kunde sägas vara jaget. Utan resultat givetvis. Jaget i betydelsen ett cenrum i hjärnan som styr allt annat är verkligen en illusion. Att söka efter något sådant innebär att man inte alls förstått jagets natur. Det är ett förståeligt misstag för en neurolog som är skolad att studera hjärnans konkreta uppbyggnad, men inte för en filosof som inte får fastna i de små detaljerna.

Jaget som dirigent

Antonio Damasio, född 1944 (samma år som jag) i Portugal, men sedan 30 år verksam i USA är en av världens främsta experter på forskning om medvetandet. Hans bok Du och din hjärna. (2011) är, enligt min bedömning, en ovanligt djupgående, realistisk och insiktsfull bok inom detta område på svenska. Han betonar t.ex. hur mycket vi fortfarande inte vet. Otvivelaktigt påverkas min bedömning av att jag hos Damasio funnit hypoteser som i mycket hög grad stämmer med det som jag kommit fram till sedan 1980-talet.  

Damasio analyserar jagets roll mycket grundligt. Han förliknar det vid en dirigent. ”Dirigenten existerar obestridligen i vårt sinne och vi har inget att vinna på att avfärda detta som en illusion,” skriver han. (25) Han anser att introspektion är nödvändig, ”...den enda möjligheten till en direkt visning av det vi vill kunna förklara.” (195) Han är banbrytande bland forskare i neurovetenskap genom att han utgår från den biologiska evolutionen i stället för från detaljerade studier av hjärnan. Förklaringen till jaget finner vi inte genom att rota i hjärnan utan genom att studera medvetandets roll i naturen. Självklart är han också insatt i den moderna neurologin och dess metoder. Men han inser också att introspektionen är nödvändig.

Detta är hur jag föreställer mig att jaget uppstått. När flercelliga organismer uppstod för närmare 1000 miljoner år gjorde kampen för att överleva att det var en fördel att cellerna specialiserade sig på olika slags funktioner. Processen var en följd av slumpmässiga mutationer. Man bör här tänka i termer av miljarder organismer under hundratals miljoner år. En del celler specialiserades på kommunikation. De blev neuroner. Så började de första nervsystemen växa fram. Modern forskning har i detalj kartlagt sådana nervsystem, bestående av blott något tusental neuroner. Det intressanta är att så enkla system kan ge rätt komplexa beteenden. En plattmask kan t.ex. lära sig av erfarenheten och minnas tidigare misstag.

Ingen påstår dock att plattmasken har någon form av medvetande. På något stadium i nervsystemens utveckling uppstod rudimentära känslor av lust och olust. De hade troligen sitt ursprung i neuronernas retbarhet, dvs i deras förmåga att reagera på påverkan. När och hur vet vi ingenting om tills vidare. Däremot är det lätt att inse att känslorna hade stort överlevnadsvärde. När det i ett djurs nervsystem uppstår en känsla av olust undviker djuret orsaken till detta. Djuret är då inte längre en ren robot som mekaniskt reagerar utan nyanserar reaktionen enligt graden av lust och olust. Rent konkret kan vi se detta hos t.ex. ett djur som är hungrigt. Hunger skapar olust som aktiverar sökandet efter mat. Djuret närmar sig maten. Men där finns en människa i närheten. Nervsystemet signalerar fara, dvs olust. Gå inte nära! Djuret närmar sig försiktigt, blir skrämt, kommer tillbaka. Är hungern svår nappar djuret åt sig maten trots faran. Känslorna nyanserar djurets beteende, anpassar det för varierande situationer. Notera att ingen mekanisk apparat kunde programmeras för alla tänkbara situationer. Känslornas funktion är just att anpassa djuret så att det reagerar optimalt i varje situation.

Damasio skriver: ”De neurala strukturerna bakom smärta och välbefinnande måste ha tagit form på ett evolutionärt tidigt stadium och spelade en stor roll för den fortsatta utvecklingen.” (173) Detta innebär självklart att alla djur med relativt utvecklat nersystem har känslor av något slag. ”Fördelarna här är oräkneliga,” skriver Damasio och fortsätter: ”Det blev möjligt att granska den potentiella framtiden och antingen fördröja eller förhindra automatiska reaktioner.” (181)

Kvalia

  

Inom medvetandefilosofin kallas känslor kvalia (kvalitativa upplevelser). Kvalia är förstås subjektiva. (Vid ett samlag kan man endast uppleva sin egen njutning, men aldrig sin partners). Det är lätt att förstå varför vi har känslor. En människa utan känslor vore en ren robot. Hon vore ingen människa annat än till utseendet. Däremot tycks det vara omöjligt att förklara kvalia i termer av neurala processer. Hur kan det komma sig att elektrokemiska impulser i en grå massa i mitt huvud kan kännas som en fantastisk njutning medan andra elekrokemiska impulser i andra delar av denna massa känns som fruktansvärd smärta? Det är frågan om samma slag av elektriska och kemiska impulser i neuronerna som ibland är njutning, ibland smärta, ibland blind rädsla, ibland svartsjuka, ibland stor nyfikenhet, ibland en känsla av sublim lycka, ibland äckel, ibland kärlek, ibland hat osv osv?

Evolutionen har arbetat genom slump och naturligt urval i över 3500 miljoner år. Ofattbara mängder av de mest märkliga varelser har uppstått, ynglat av sig, gått under. I själva verket vore det ytterst märkligt om vi kunde ge uttömmande förklaringar av oss själva och vår natur. Vår intelligens har ju inte uppstått för att vi skall bli vetenskapsmän utan för att vi skall ha bästa möjligheter att fortplanta oss i en stenhård kamp om tillvaron.

Rene Descartes retade upp sin tids hundvänner genom att påstå att hundarna inte har någon själ (dvs, att de inte har någon medvetenhet och alltså inte kan vare sig lida eller njuta). De är, menade han på basen av sina teoretiska spekulationer, rena maskiner, visserligen av biologisk natur. Han antog m.a.o. att det kan finnas biologiska maskiner. Han antog att ett djur kan fungera adekvat utan att känna, uppleva någonting alls. Själv anser jag att ingen som haft med hundar att göra kan tvivla på att de har känslor. De uppvisar ett brett resister av den typ av beteenden som vi, när det gäller människor, utan minsta tvekan tolkar som uttryck för känslor.

Var i hjärnan uppstår känslorna? Man skulle kanske gissa på hjärnbarken. Damasio argumenterar dock övertygande för att en primitivare del, nämligen hjärnstammenn spelar en avgörande roll. Därigenom blir det sannolikt att också primitivare djur har känslor. Troligen hade t.ex. dinosaurierna kvalia. Däremot är det rimligt att hjärnbarken spelar en central roll när det gäller jaget. Men man bör inte tro att jaget är lokaliserat i någon specifik neural struktur. Språk och tänkande är lokaliserade till kortex, men känslor till hjärnstammen. I jaget kommer de samman och samspelar. I jaget är massor av regioner involverade. Och man skall inte glömma alla signaler från kroppen i sammahanget. Jag är också min kropp. Det finns massor av spekulationer och scifi om kroppslösa medvetanden, men dessa är just sagor, roliga fantasier. Ett jag kan inte finnas utan en kropp. Det kan inte ens tänkas.

Det avgörande beviset

Som vi sett ovan finns det en stor grupp eminenta forskare som menar att jaget, den fria viljan och kvalia är illusioner, att de på sin höjd är något slags biprodukter till de verkliga processerna som sker i hjärnans elektrokemiska, materiella kretsar. Men det finns andra lika eminenta forskare som hävdar motsatsen. Finns det då inga avgörande bevis? Det beror förstås på vad man godkänner som bevis.

För mig är min egen jagupplevelse det avgörande beviset. Jag har aldrig sett min hjärna, än mindre de miljarder neuroner av vilka den består. I princip är det möjligt att de inte finns. Däremot har jag dagligen och stundligen upplevt mina tankar, beslut, min sorg, min glädje, mina minnen och inte minst mina försök att förstå mig själv. Det är inte ens i princip möjligt att jag inte finns som en tänkande, kännande varelse. (Cogito, ergo sum!) Visst finns det illusioner, men det är just tack vare att jag kan tänka, planera, observera som jag kan skilja mellan illusioner och verklighet.

Damasio ser illusionshypotesen som absurd. Jag citerar ett längre stycke. ”Medvetet överläggande, under ledning av ett robust jag som är uppbyggt utifrån en organiserad självbiografi och en definierad identitet, är en viktig konsekvens av medvetenheten, precis den typ av resultat som motsäger föreställningen att medvetenheten är en oanvändbar biprodukt, en dekoration utan vilkan hjärnan skulle ombesörja livsregleringen precis lika effektivt och utan allt krångel.”(286)

Här är ett avslutande bevis som man svårligen kan bortförklara.

Alla kompetenta forskare inser i dag att evolutionsteorin är den enda kända förklaringen till den enorma biodiversitet som existerat i snart 4 000 miljoner år. Grunden för evolutionen är det naturliga urvalet. Processer som inte har någon biologisk funktion kan möjligen uppstå och existera under en kort tid, men de försvinner snabbt. De hinner aldrig bli komplexa. Det naturliga urvalet skalar obönhörligen bort allt som inte har någon överlevnadsfunktion. Damasio använder termen livshantering.

Hypotesen att jaget är en illusion innebär att jaget inte påverkar någonting. Jaget är som ett kugghjul i en maskin som snurrar på i takt med alla andra hjul, men utan att på något sätt vara kopplat till maskineriet. Enligt evolutionsteorin kan det inte finnas sådana processer i levande varelser, allra minst i högt utvecklade sådana. Illusionsteorin är oförenlig med evolutionsteorin. Alltså måste den förkastas.

ÄR VI ALLTFÖR MÅNGA PÅ PLANETEN?

ÄR PLANETEN ÖVERBEFOLKAD?

Senaste höst var jag ibland ensam på vår sommarstuga på Kimitoön. Det kunde gå dagar utan att jag såg en enda människa (utom på tv). Då skall man notera att jag inte befann mig i Lappland eller någon annan glesbygd utan i trängselfinland. Var och en som t.ex. åker bil i södra Finland noterar att man huvudsakligen rör sig genom skog. Vårt land är verkligen inte överbefolkat.

Men är världen, planeten som vi bor på alltmänt taget överbefolkad? Därom har det tvistats i långliga tider och jag har många gånger diskuterat frågan under de senaste 40 åren. Några debattörer tog igen upp frågan i Huvudstadsbladet nyligen. Jag hakade på debatten och framförde min analys i två artiklar. De återges nedan.

Fyra personer hade inlägg enligt vilka världen är svårt överbefolkad. Deras argument var rätt oklara. Det vanligaste argumentet har alltid varit att resurserna inte räcker till. Problemet här är att man är alltför vag. Vilka resurser? I över 40 år har vi fått höra att oljan tar slut. Ändå produceras mer olja än någonsin. Antagligen tar den slut någon gång. Än sen då? Vem har sagt att vi inte kan överleva utan olja? I själva verket vore det ju bra om den tog slut så snart som möjligt. Då skulle utsläppen av växthusgaser minska så radikalt att det problemet vore ur världen.

Ett annar och allvarligare argument är att överbefolkning medför utrotning av många djurarter. Detta är dock snarare ett lokalt än globalt problem. I många områden t.ex. i vårt land ökar antalet arter. Det finns en mängd organisationer som strävar att skydda utrotningshotade arter och hittills har de lyckats rätt bra. Många av de arter som avskrevs för 40 år sedan, t.ex. bergsgorillor, tigrar och pandor, existerar fortfarande.

Denna artikel publicerades i Vasabladet.

ÄR VI ALLTFÖR MÅNGA?

Anders Lundberg, pensionerad professor i Sverige, efterlyste i Vbl 3.6 ”förnyad debatt i befolkningsfrågan”. Enligt Anders, som jag tidigare haft djupgående diskussioner med, är överbefolkningen praktiskt taget tabu i dagens medievärld. Man vågar inte säga rent ut att jordens resurser inte räcker för dagens enorma befolkning, som dessutom ökar med runt 70 miljoner varje år. Lundberg menar, i likhet med t.ex. nordiska forskare som Rockström, Wijkman, Randers att det är nödvändigt att ökningen stoppas och att folkmängden minskar till en mer hållbar nivå..

Själv har jag intresserat mig för denna fråga sedan slutet av 1960-talet. På 1970-talet var befolkningsexplosionen, en term som härstammade från Paul Ehrlichs bok The Population Bomb (1968), hett stoff i medierna. Med goda skäl därför att jordens befolkning då ökade med ca 2% årligen. Det som man då inte visste var att vi redan hade passerat toppen på kurvan. Ännu på 1980-talet talade prognoserna om en årlig ökning på 100 miljoner en bit in på 2000-talet. I själva verket minskade födelsetalen globalt sett snabbare än någon väntat sig. Ökningen sjönk under 1.55% redan i början av 1990-talet. I dag är ökningen runt 1% och fortsätter att sjunka.

Min bedömning har länge varit att ”befolkningsexplosionen” inte längre är ett av de stora globala hoten.

Däremot är den ett lokalt hot i vissa regioner i Södra Asien och i Afrika söder om Sahara. Länder som Bangladesh, Indien, Egypten, Nigeria etc är, men våra mått mätt, svårt överbefolkade. Kina har med sina nästan 1400 miljoner invånare enorma miljöproblem, men det av kommunistpartiet påtvingade ettbarnsystemet har räddat landet från en total katastrof. Något sådant system finns inte i det demokratiska Indien och landet kommer inom en snar framtid att gå om Kina som jordens folkrikaste stat. Ändå tycks indierna själva inte uppleva den enorma folkmängden som något brännande problem.

Detta låter nästan som ett dåligt skämt, men sedan början av detta århundrade har många i västvärlden börjat oroa sig över alltför låga födelsetal. Det föds alltför få barn i Europa, Ryssland, Japan och några andra industriländer.Tidskriften Newsweek hade folkminskningen på pärmbilden 27.9 2004 och 4.7 2005. Enligt Newsweek (2005) kommer Europa att ha förlorat 41 miljoner människor år 2030! (Åtta gånger Finlands befolkning).

  För att folkmängden skall förbli konstant måste varje kvinna, statistiskt sett, föda 2.1 barn. Men för en lång rad industriländer har födelsetalet redan länge legat långt under 2. Också i många uländer, t.ex. i Kuba, Sri Lanka, Thailand, flertalet länder i Karibien, Indonesien är födelsetalet under eller runt 2. I Ryssland har folkmängden redan länge minskat. Bl. a. har Putin uttryckt oro över det låga födelsetalet. Inom EU blir vi färre i de flesta länder och när de stora årsklasserna dör bort accelererar minskningen. Också i den muslimska världen sjunker födelsetalet allteftersom kvinnorna får bättre utbildning och blir medvetna. Detta oroar konservativa muslimer. Turkiets premiärminister Erdogan har uppmanat varje turkisk kvinna att föda minst tre barn.

Finland och övriga Norden har väl utbyggda sociala system för att ta hand om barn och barnfamiljer. Ändå ligger födelsetalen något under 2,1. Vi blir alltså färre, omän mycket långsamt. Att folkmängden ändå växer beror på en stor invandring. I de baltiska länderna och i östeuropa ligger födelsetalen i regel långt under 2. I Lettland 1,2. I det katolska sydeuropa föds det likaså alltför få barn för en konstant befolkning. Man kunde tro att påvens förbud mot preventivmedel och abort leder till höga födelsetal i sydeuropa, men i själva verket ligger födelsetalen i Grekland, Italien och Spanien kring så lågt som kring 1,6. Kvinnorna lyder inte påven.

När kommer den globala folkökninen att plana ut? Tidigare har prognoserna talat om ett maximum runt 9-10 miljarder år 2050. I dag talar de mest optimistiska prognoserna om ett maximum på 7,5 miljarder runt 2030 och därefter en nedgång och förmodligen en stabilisering. Men prognoser längre fram i tiden är självklart bara gissningar.

Vi européer har alla skäl att oroa oss för att vi globalt sett blir en allt mindre minoritet. I USA däremot växer befolkningen. Amerikanarna fortsätter också i det avseendet att vara en dominerande stormakt. Rysslnads befolkning minskar med flera hundratusen årligen.

Det som i decennier oroat en del forskare, t.ex. den kända amerikanen Paul Ehrlich, är att planeten inte kan föda de växande, hungriga människomassorna. Han förutspådde svår hungersnöd redan för 40 år sedan. I själva verket har den relativa andelen undernärda minskat kraftigt. Maten räcker nog till. Men det är chokerande att läsa undersökningar som visar att en stor del av den mat som produceras förstörs på olika sätt. I Vasabladet kunde man senaste sommar (3.7) läsa att miljoner indier hungrar medan enorma mängder spannmål ruttnar. Minst en tredjedel av all mat som produceras förstörs eller kastas, för att inte tala om att stora mängder används för hundratals miljoner husdjur. I dag konkurrerar dessutom den subventionerade odlingen av växter för bioenergi med odlingen av föda. Jordbruksexperterna, bland dem professor U.B. Lindström som informerat i Hufvudstadsbladet i decennier, tycks vara eniga om att det finns stora möjligheter att effektivera produktionen samtidigt som miljövården förbättras. I Nature 20.10 2011 presenterade ett tjugotal experter en detaljerad analys för hur produktionen kan förbättras utan att miljön blir lidande.

Befolkningsprognoserna har nästan alltid slagit fel. Det är omöjligt att veta hur mänskligheten kommer att reproducera sig i framtiden. En orsak till detta är pandemierna. Aids-pandemin dödar årligen miljoner. Nya pandemier kommer med säkerhet att uppstå. Naturen själv har många gånger decimerat människosläktet. Vi utkämpar i ett ständigt krig mot farliga virus, bakterier och andra sjukdomsalstrare. Sedan vaccineringen togs i bruk och efter upptäckten av antibiotika har vi haft ett övertag men det finns oroande tecken på att ”fienden” skapar mutationer som är resistenta mot hela arsenalen av antibiotika. Det är inte så länge sedan t.ex. tuberkulosen skördade tusentals dödsoffer årligen enbart i vårt land. I dag finns det varianter av tuberkelbakterien som är resistenta. Tuberkulos har igen blivit en dödlig sjukdom. Risken att det uppstår nya, resistenta sjukdomsalstrare är stor.

Hans Rosing

Samhällsfilosof

Såhär skrev jag i Hufvudstadsbladet 4.1 2014. Jag gjorde ett stort slarvfel när jag skrev 120 000 hungriga munnar. Det skall förstås vara 1 200 000 hungriga munnar i veckan.

ALLTFÖR MÅNGA MÄNNISKOR?

Vilket är det största problemet i dagens värld? Läser man Hufvudstadsbladet från de senaste åren verkar klimatförändringen vara det värsta hotet. Massor av experter kräver snabba och radikala åtgärder.Tage Jarolf menar i hbl 27.12 att överbefolkningen är det största problemet. Vi är nu över 7 000 miljoner och folkmängden växer med ca 120 000 hungriga munnar till varje vecka.

Hur stort är detta hot egentligen? Tage Jarolf har rätt i att problemet knappast alls behandlas i medierna. Däremot behandlas det nog bland forskare och experter. Nya böcker i ämnet publiceras hela tiden. Men som vanligt är experterna djupt oeniga. Jag har följt med debatten i över 40 år och kan konstatera att experterna inom ekonomi, politik, energi, jordbruk etc i allmänhet är optimistiska medan mer biologiskt inriktade fackmän är djupt pessimistiska.

Jarolf har rätt i att frågan ligger under nyhetströskeln. Varför? Svaret är enkelt. I den industrialiserade världen ligger nativiteten i dag under reproduktionströskeln. I klarspråk betyder det att det föds så få barn att folkmängden redan håller på att sjunka eller kommer att göra det inom en snar framtid. Finland hör förstås till den gruppen. När de stora åldersgrupperna, födda under 1940- och 1950-talet, dör bort börjar antalet finländare minska från nuvarande ca 5,5 miljoner. I länder som Ryssland, Japan, Italien etc har minskningen redan pågått i flera år. Samtidigt fortsätter urbaniseringen över hela världen, vilket betyder att människorna överger landsbygden. I Europa har detta pågått länge.

Överbefolkningen är inte ett globalt problem, inte ens ett regionalt problem utan lokalt. I stora delar av Afrika skaffar familjerna fortfarande många barn. På 40 år har Afrikas folkmängd i stort sett fördubblats. Men också i Afrika är tendensen minskande.

Många experter ser i dag inte antalet människor som det stora problemet utan förändringen av åldersstrukturen. Antalet gamla och mycket gamla ökar snabbt samtidigt som antalet unga minskar. Alla prognoser pekar i dag på att tillväxten kommer att kulminera vid en nivår på 9-10 miljarder. Det stora problemet är inte det totala antalet utan att vissa länder har en alltför stor folkmängd medan andra har en alltför liten. Men också detta problem kan lösas. Danmark t.ex. som till ytan endast är en tiondedel av Finland har lika stor befolkning som Finland. Och danskarna tycks trivas bra med att trängas. Dessutom producerar de stora mängder livsmedel för export.

Räcker resurserna till? Den frågan har varit omstridd bland experterna i över 40 år. Man brukar påpeka att 20-30% av all mat som produceras går till spillo på olika sätt. I vårt land har vi i medierna fått på tafsen för att vi kastar bort stora mängder mat. Samtidigt forskas det om nya effektivare sätt att producera. Genmodifiering ses som en metod med stor potential. Det forskas om alger, insekter, cellkulturer, aquakulturer etc.

Problemet är inte brist på mat, på energi eller dylikt utan brist på politisk vilja. Och värderingar, ideal, religion, ojämlikhet och brist på utbildning rår man inte på genom forskning, än mindre genom debatt i våra medier. Det är de lokala politikerna som bestämmer.

Hans Rosing

Samhällsfilosof

Detta svar till mina kritiker ingick i Hufvudstadsbladet 17.1 2014.

VILKA ÄR ALLTFÖR MÅNGA?

Vi är över 7 miljarder mänskor mycket ojämnt utspridda över vår planet. Alltför många? Hur många borde vi då vara? Carl Lindgren hävdar i Hbl 8.1 att folkmängden borde minskas till en tredjedel av nuvarande för att vi skall kunna ”dricka rent vatten och andas ren luft”. Men vilka borde då minska sin nativitet? Finland är ett av världens glesast befolkade länder. Vi är  ca 15 individer per kvadratkilometer. I Danmark är siffran tio gånger större. Menar Lindgren att Danmarks befolkning borde minska till en tiondedel av dagens nivå? Eller borde t.ex. antalet kineser skäras ner med 800 miljoner?

Jan-Erik Ingvall anser i Hbl 10.1 att till och med Finland är överbefolkat. En absurd tanke i ett land där det i stort sett bara finns skog, skog och ännu mera skog. Det finns ca 500 metropoler i dagens värld. Inte en enda av dem finns i vårt land. Den senaste forskningen har för övrigt visat att det finns många fördelar ur miljösynvinkel med att världen urbaniseras. Om hundra år är, om nuvarande trender fortsätter, största delen av vårt land ödemark där vargarna ylar.

Pekka Kuusi, framstående samhällsforskare och ideolog, behandlade frågan om folkökningen grundligt i sin bok Tämä ihmisen maailma (1983) (som jag i många år använde i min undervisning). Han såg ökningen som ett av de största hoten. Sedan dess har inställningen bland experterna blivit alltmer optimistisk. Under de senaste decennierna har ökningen varit mindre än prognoserna från 1980-talet förutspådde. Magnus Kjaernested nämner 12.1 professor Hans Rosling som profilerat sig i Sverige genom att poängtera att världen faktiskt blivit bättre i de flesta avseenden. Annars är de svenska medierna mycket förtjusta i att måla upp dystopier.

 Kjaernested efterlyser radikala åtgärder. ”Skall vi göra något själva eller skall vi låta naturen sköta frågan?” Han är tydligen inte medveten om att politiker på toppnivå varit medvetna om problemet sedan 1960-talet. Väldigt mycket har gjorts. Tyvärr har många program för barnbegränsning varit misslyckade. Inom FN har frågan varit upp i massor av konferenser. Men dessa leder alltid till konflikter mellan konservativa och progressiva. Motståndet kommer främst från religiöst håll och från anhängare av föråldrade värderingar och traditioner. Lösningen har redan länge varit känd: Utbildning för kvinnorna, demokrati, stabila politiska system, sekularisering och urbanisering

Det finns inga möjligheter att inom de närmaste decennierna minska jordens befolkning. I stället måste vi satsa på att skapa rimlig livskvalitet för alla. Detta är ingen omöjlighet. Det är en målsättning inom FN. Och vi skogsmänniskor i Finland behöver inte avstå från att skaffa barn för att rädda världen.

Hans Rosing

Samhällsfilosof

Är jag alltför optimistisk? Jag försöker min vana trogen göra en så realistisk analys som möjligt. Säkert är att folkökningen kommer att fortsätta ännu några decennier, men i avtagande takt. Hur det går sedan kan man bara göra intelligenta gissningar om. Själv gissar jag att jorden år 2100 har en stabil befolkning på ca 10 000 000 000 individer. Däremot är jag inte optimist när det gäller fattigdomen. Flera miljarder människor i Asien och Afrika kommer att leva i extrem fattigdom.

JOSEPH GOEBBELS VERSUS ADOLF HITLER

(För att förstå denna blogg bör man känna till en hel del om nazityskland).

Hur illa man än tycker om Hitler måste man ändå medge att han var intelligent. En intelligent galning skulle jag vilja säga. (Jag var inne på detta tema i min blogg 22.7 2009). Däremot ger hans in i döden trogne vapendragare Joseph Goebbels ett rätt enfaldigt intryck. Åtminstone på mig.

Jag har tidigare läst en hel del om Göring och Speer, två av Hitlers närmaste män. De ger båda ett intryck av betydande intelligens. Många bedömare tycks anse Göring som den intelligentaste av nazistpamparna. Speer var definitivt snabb i tanken och en skarp analytiker. Man bör dock ha i minnet att intelligens och klokhet, vishet inte alls är samma sak. En klok person behöver inte vara intelligent och tvärtom.

Klokhet är en värdefullare egenskap än intelligens. Nu undrar du antagligen vad jag menar med klokhet. Det undrar jag också, men den frågan går jag inte in på i denna blogg som skall handla om Goebbels.

Anledningen till att jag skriver om honom är att jag i somras läste den engelska historikern Peter Longerichs bok om Goebbels. En recension av boken följer i slutet av denna blogg. Longerich ger en mycket detaljerad översikt av mannens liv och verksamhet. Goebbels skrev dagbok under hela sitt vuxna liv och dessa dagböcker är grunden för den engelska historikerns analys.

HITLERS TROGNA KNÄHUND

Min bild av Goebbels ändrades en hel del genom boken. Han framställs vanligen som en mycket smart och framgångsrik propagandist, som Hitlers förtrogne och högra hand. I verkligheten var han snarare Hitlers trogna knähund, en arbetsmyra till medelmåtta för vilken Hitler framstod som ett slags halvgud. Det var Goebbels som inför presidentvalet år 1932 lanserade Hitler som Tysklands frälsare. En central tanke i nazismen (och alla besläktade ideologier) är ledarkulten. Den politiska makten bör innehas av en stark och mäktig ledare som ensam fattar alla viktiga beslut. Denna tanke är central i Mein Kampf. Det är uppenbart i den boken att Hitler hade en vision av sig själv som en sådan stark ledare. Demokrati leder till kaos. Diktatur leder till ordning och reda. Så lyder första budet i den nazistiska läran.

Goebbels hyste en obegränsad tilltro till och beundran för Hitler. Alla ord av uppskattning och beundran från diktatorn slickade han i sig medan till och med obetydlig kritik gjorde honom djupt nedslagen. Goebbels såg sig själv som Hitlers gode vän och kamrat. Han anpassade sina egna åsikter slaviskt efter Hitlers. Ändå fortsatte de att säga ni till varandra ända till slutet. Hitler var alltid mycket sen att ”lägga bort titlarna”.

Något som man vanligen inte vet är att Goebbels innan han blev Hitlers knähund hade sympatier för socialismen. Han hörde till vänsterflygeln inom nazistpartiet. Men när Hitler slog till mot partiets vänster var Goebbels snabb att vända kappan efter vinden. Likaså när det gällde förhållandet till Sovjet. Goebbels kände sympati för rysk kultur, han hade läst och beundrat t.ex. Dostojevskij och Tolstoj, och för det kommunistiska systemet. Hitlers anfall på Sovjet var för honom en stor chock. Men han vände åter kappan och började i sin propaganda framställa ryssarna som barbarer och Untermenschen.

 HITLERS ENDA MÅL VAR MAKT

Hur såg Hitler på Goebbels? Han noterade tidigt, omkring 1925, den dyrkande, beundrande blicken hos den unge filosofie doktorn. Man bör notera att Hitler vid den tiden inte hade många anhängare med en akademisk examen, allra minst med en doktorsexamen i litteratur. Hitler själv hade som bekant ingen högre utbildning. Hitler drevs av ett enda mål, makt. Andra människor var för honom endast medel för att uppnå detta mål. Och han såg i den unge doktorn en svag karaktär som han kunde forma enligt sina önskningar.

Men Goebbels blev också ett sätt för honom att slappna av, att koppla bort politiken och leva som privatperson. Longerich ägnar rätt mycket utrymme åt Goebbels kärleksliv. I dagböckerna skriver han om kvinnor som han träffar. Trots att han fysiskt sett inte var någon stilig karl, i själva verket raka motsatsen till det nazistiska idealet, tycks han ha haft dragningskraft på en del kvinnor. Han berättar i dagböckerna rätt öppet om affärer med ett flertal kvinnor men i början av 1930-talet blir han kär i en blond skönhet vid namn Magda Quant. Lustigt nog blir också Hitler förtjust i samma kvinna. Hon var frånskild med ett barn. Hennes f.d. man var en äldre, rik företagare. Longerich talar om ett triangeldrama. Hitler skulle säkert ha kunnat få Magda till älskarinna eller hustru, men han ger sitt fulla stöd när Goebbels vill gifta sig med henne. De gifter sig med Hitler som bröllopsvittne 1931. Hon får sex barn och Goebbels är antagligen far till dem alla. Men Hitler tillbringar ofta tid ensam med Magda som dyrkar honom lika mycket som hennes man gör. Huruvida hon också var Hitlers älskarinna kommer vi aldrig att få veta. (Inte för att det spelar någon roll. Men Hitlers sexliv väcker naturligt nog nyfikenhet. Inte heller kommer vi någonsin att få veta om han hade samlag med sin unga systerdotter Geli Raubal, som begick självmord, eller mördades). Goebbels familj blir i praktiken också Hitlers, ett ställe där han kan koppla av fullständigt.

Men det betyder inte att Hitler inviger Goebbels i sina planer. Han berättar endast så mycket han anser att Goebbels behöver veta för att sköta sin uppgift som propagandachef. Detta är typiskt för Hitlers sätt att utöva makt. Efter maktövertagandet 1933 utser Hitler Goebbels till minister för propaganda och folkuppfostran, men inte heller nu ger han honom sitt fulla förtroende. Han låter armén och utrikesministeriet sköta sin egen propaganda. Också andra ledande nazister har sina egen propaganda. Goebbels får sålunda aldrig den totala makt som han drömmer om. Hitlers metod är, som alltid, att hindra att någon får så stor makt att han kan bli en konkurrent. 

 GENOMSKÅDADE ALDRIG HITLER

Goebbels lyckas aldrig genomskåda Hitler, vare sig i detta eller något annat avseende. Det är helt klart frågan om självbedrägeri. Men det är överhuvudtaget typiskt för Goebbels att han tror på sin egen propaganda. Man kan säga att han är ett offer för sitt försök att manipulera tyskarna. Han målar upp en nazistisk idealbild och vägrar se verkligheten bakom.

Att Hitler inte inser betydelsen av kritiskt tänkande är lätt att förklara. Hans personlighet hade formats som fattig, arbetslös, frustrerad konstnär som slukade allehanda skräplitteratur. Goebbels hade däremot en lång utbildning bakom sig. Han hade studerat vid flera universitet och läst en lång rad av de främsta författarna. Han borde ha tränats i att tänka kritiskt och självständigt. Som propagandachef jobbade han i stället energiskt för att utrota allt kritiskt tänkande.

Bilden av den skickliga propagandisten är en myt, en myt som han själv gjorde sitt bästa för att skapa och som han själv trodde på. I själva verket var hans budskap ofta grova, överdrivna och motsägelsefulla. En stor del av tyskarna sökte info från andra källor än från de officiella kanalerna. Goebbels skrev massor av artiklar och höll oändliga mängder tal, men hans publik var mest de övertygade nazisterna och folk som kommendrades att lyssna och att skrika sina Heil.

 FELAKTIG MÄNNISKOSYN

Såväl Goebbels som Hitler hade en förvriden och förenklad människosyn. De såg allmänheten som en trög massa som kunde formas enligt ledarnas vilja. Däremot betraktade de sig själva som överlägsna, som övermänniskor, av ödet utvalda att styra och leda den anonyma massan. Sådant brukar kallas storhetsvansinne.

Alla andra höga nazister är såpass intelligenta att de senast i början av år 1945 inser att slutet är nära. De söker något sätt att ta över makten efter Hitler men samtidigt också att rädda sitt eget skinn. Goebbels kommer aldrig ens på tanken att göra detta, inte ens att rädda sina barn. 

Typiskt är att Goebbels är den enda av nazistledarna som tror på Hitler ända in i döden. Han tar sin livslögn med sig i döden. Magda är minst lika indoktrinerad i denna glansbild av Hitler. Efter det att Hitler och hans hustru Eva begått självmord tar Magda tillsammans med sin man gift. Men innan de på detta fega sätt smiter undan sitt ansvar mördar de sina sex oskyldiga barn. Det yttersta offret på den i deras ögon gudomlige Hitlers altare.

Här är min recension av boken:

Peter Longerich, Goebbels. Antisemit och våldsfanatiker.

Norstedts, Stockholm 2013

JOSEPH GOEBBELS SOM MÄNNISKA OCH SOM HITLERS PROPAGANDAMINISTER

                      Det finns många slag av propaganda. Man kan propagera för tolerans, miljövård, nykterhet och mot fördomar, våld och rasism. Men propgandan lämpar sig lika väl för att sprida hat, nationalism, våldsdyrkan eller antisemitism. Gemensamt för all propaganda är att den spelar på känslorna och strävar att manipulera oss både på ett medvetet och ännu mer på ett omedvetet plan.

                      Ett gruvligt exempel på det senare finner vi i den nazistiska propagandan i Tyskland från 1920-talet till Tredje rikets sammanbrott våren 1945. Den drivande kraften bakom denna var dr Joseph Goebbels, en liten man med storvulna tankar och ett omättlig begär efter beundran och erkännande.

                      Den engelska historikern Peter Longerich, författare till flera böcker om nazismen, har på basen av Goebbels dagböcker (32 stycken publicerade 1993-2008) analyserat och beskrivit såväl hans personlighet som hans karriär i boken GOEBBELS. ANTISEMIT OCH VÅLDSFANATIKER (2013, ca 800 sidor).

                      Goebbels började skriva dagbok redan i 20-årsåldern, långt innan han blev medlem i nazistpartiet. Han fortsatte nästan dagligen att skriva ner händelser, intryck och grubblerier ända till det för honom bittra slutet i april 1945. Typiskt för hans starka drift att bli sedd är att samtliga dagböcker fotokopierades och lagrades i ett bankvalv. Därigenom undgick de att förstöras i kaoset under krigets slutskede. I motsats till de falska Hitler-dagböckerna, som lurade en del historiker, är det inget tvivel om att dessa verkligen är skrivna av Goebbels.

                      Vad var då Goebbels för en människa, vad var det som drev honom, som gjorde honom till fanatisk antisemit och våldsdyrkare och en hängiven, fullständigt okritisk, hitlerbeundrare? Peter Longerich gör en mycket djupgående och detaljerad analys som ger trovärdiga och väl underbyggda svar på dessa frågor.

                      Liksom många unga män i alla tider var Goebbels en sökare. Han läste mycket såväl skön- som facklitteratur, bl.a. ryska författare som Dostojevskij och Tolstoj. Också nordiska författare som Lagerlöf, Stridberg etc läste han. Osvald Spengler väckte vid denna tid stort uppseende med sina tankar om Untergang des Abendlandes. Goebbels påverkades i pessimistisk riktning. Därtill kom religiösa grubblerier. Vid sidan av de politiska och religiösa grubblerierna hade han ett komplicerat kärleksliv som också beskrivs tämligen detaljerat. Goebbels hade förhållanden med flera kvinnor, både efter varandra och samtidigt. Om kvinnorna och sina känslor skriver han öppenhjärtigt i de tidigare dagböckerna.

                      Vi denna tid hyser han inget judehat. En av hans flickvänner är t.o.m. halvjude, som han uttrycker det. Inte heller ser han ryssarna som Untermenschen och för socialismen uttrycker han närmast sympati. Han är m.a.o. en ganska ordinär tysk, intellektuell ung man. Man kan känna sympati för honom i hans grubblande, självcentrerade tankevärld. Likt så många andra unga sökte han sin plats, en mening, en roll. Vad var det som gick snett? 

                      Man brukar säga att Hitler var en misslyckad målare. Han hade ambition men inte begåvning. På samma sätt kan man säga att Goebbels var en misslyckad författare. Han studerade litteratur och skrev t.o.m. en doktorsavhandling i ämnet. Han drömde om att skriva romaner men refuserades. I stället skrev han kortare noveller men fick dem sällan publicerade.  Som författare fick han aldrig det erkännande han drömde om. Inte heller hade han framgång som journalist. Vid 27 års ålder var han en rätt deprimerad och desillusionerad man. Det mesta han försökt sig på hade misslyckats.

                      År 1924 började han bekanta sig med de nazistiska idéerna. När han första gången hörde Hitler tala i juli 1925 var det som en uppenbarelse. ”Jag står där ute och gråter som ett litet barn...För den mannen är jag beredd att offra allt.” Hitler blir i Goebbels ögon ett surrogat för den Gud han aldrig lyckas finna. Hans beundran verkar, för en modern människa, rent sjuklig. Hitler lägger märke till den dyrkande blicken och inser att han här har en man som han kan utnyttja. Så får Goebbels starta sin karriär i den nazistiska partiapparaten, som till slut år 1933 leder fram till posten som minister för propaganda och folkfostran. Longerich beskriver mycket detaljerat Goebbels väg till maktens tinnar.

                      Metoderna för sin propaganda hämtade Goebbels från den kommersiella reklamens värld. Men han läste också vad psykologerna hade att säga i ämnet. Receptet för framgång var, ansåg han, att alltid rikta sig till känslorna, att förenkla och överdriva och att ständig upprepa slogans som lätt fastnar i minnet.  Med stor energi ordnade han massmöten med sig själv som huvudtalare. Att mötena ofta ledde till bråk och slagsmål såg han som en viktig manifestation av rörelsens styrka och beslutsamhet.

                      Efter att han av Hitler utnämnts till minister för propgandan började han med stor energi (försöka) ta kontroll över alla former av kultur. Tidigare chefer sparkades och ersattes av trogna nazister. Tidningspressen likriktades steg för steg, likaså radion. Han strävade att forma en filmindustri som skulle uttrycka de nazistiska idealen. Men sällan var han nöjd med kvaliteten på produkterna. 

                      Det finns många myter om Goebbels och hans roll i tredje riket. Longerich gör sitt bästa för att avliva dem och ge en nyanserad och objektiv bild. Enligt myterna hade Goebbels total kontroll över de tyska medierna och över kulturen. I själva verket var Hitler noga med att inte ge honom total kontroll. Armén och utrikesministeriet, samt Rosenbergs ostministerium hade egna propagandaorganisationer. Partiets förläggare Max Amann kontrollerade en stor del av förlagsverksamheten. Enligt myterna var Goebbels propaganda ytterst framgångsrik. I själva verket klagade han själv ofta över svaga resultat. Ett exempel är att folk slutade läsa de likriktade tidningarna. Goebbels klagade över att författarna och regissörerna inte lyckades producera nazistiska filmer och skådespel av hög kvalitet. På nyhetsfilmer från den tiden kan man se enorma folkmassor som kantar gatorna där Hitler med följe drar fram. I själva verket var långtifrån alla där av fri vilja. Arbetsplatserna stängdes helt enkelt och folk kommenderades ut på gatorna.

                      Man vinner inte krig genom propaganda och Goebbels propaganda var ibland snarast kontraproduktiv. (Den allierade propagandan var effektivare och många tyskar lyssnade i hemlighet på denna). Hatkampanjerna mot judarna t.ex. var ofta så överdrivna att många insåg att de var falska. I krigets slutskede arbetade han hårt för att egga tyskarna till fanatiskt motstånd. Också det misslyckades. De flesta insåg vid det laget att kriget var förlorat. De var krigströtta, apatiska och ville bara ha fred. 

                       

                      I motsats till flera av de ledande nazisterna var Goebbels endast måttligt intelligent. Han blev, i likhet med många propagandister, ett offer för sin egen propaganda. Han lät göra opinionsundersökningar, men insåg inte att resultaten manipulerades så att de gav den bild han ville ha. Han noterade med förtjusning alla berömmande omdömen om sina tal och skrifter, men förträngde helt att han själv kontrollerade medierna. Han förstod inte kritikens betydelse och saknade helt självkritik. På ett tidigt stadium rensade han bort alla som tänkte självständigt. I stor utsräckning levde han därför i en illusion som han själv skapat och som Hitler flitigt uppmuntrade. När de övriga toppnazisterna började inse att kriget var förlorat fortsatte Goebbels att tro på Hitlers genialitet och världshistoriska mission. Ett tydligt tecken på hans självbedrägeri är att han i sina dagböcker knappast alls nämner något om Hitlers förhållande till hans hustru Magda.. Magda älskade och dyrkade Hitler och han var uppenbart förtjust i henne. Hon tillbringade ibland längre perioder ensam med Hitler.

                      Goebbels ville skapa en bild av sig själv som en skicklig, framgångsrik propagandist som hängivet arbetade för fosterlandet och världshistoriens största politiska geni. Bilden av den framgånsrika propagandisten levde länge kvar i allmänhetens medvetande även efter kriget. Under senare år har bilden förändrats. Vad vi ser i dag är en narcisstisk arbetsnarkoman, utnyttjad till det yttersta av Hitler, som misslyckades med alla sina stora, megalomaniska projekt.

                      Också slutet på hans bana var ett misslyckande. De andra nazistiska ledarna insåg mot slutet av kriget att Hitler förlorat kontakten med verkligheten. De försökte rädda sig själva. Goebbels, som antagligen inte skulle ha avrättats eftersom han inte var ansvarig för kriget och inte heller för folkmorden, stannade trofast vid Hitlers sida. Som nyligen omvänd hade han lovat att offra allt för ”denne man”. Han nöjde sig inte med att begå självmord. Han mördade också, tillsammans med sin hustru, sina sex barn. Därmed visade han att han fullständigt sålt sin själ till en av de ondaste männen i historien.

Hans Rosing

Fil.lic.

Lektor emeritus i filosofi