DESSA ARTIKLAR HANDLAR OM INVECKLING, HÅLLBARHET, RESURSER, ENERGI OCH
VINDKRAFT
Nedan lägger jag ut en rad artiklar som jag publicerat i
Hufvudstadsbladet, Vasabladet och Åbo Underrättelser under våren 2013.
Artikeln nedan är
insänd till Vbl men har när detta skrivs ännu inte publicerats. Det sägs ibland
att växthuseffekten är ett bevisat faktum, att ingen seriös debatt förekommer.
Denna artikel är baserad på info i Nature, en tidskrift som länge ansett att
effekten är ett faktum.
NYA RÖN OM DEN GLOBALA UPPVÄRMNINGEN
Våren är minst en till två veckor försenad. Vintern slog
till med full kraft, med köld och snö redan i november. Hur passar detta ihop
med att jordens klimat (enligt majoriteten av experter) blivit allt varmare
sedan mitten av 1900-talet? Borde vintern inte starta allt senare och våren
komma tidigare? Jo, det varnade experterna högljutt för ännu för några år
sedan. Vad är det som hänt?
Senaste sommar var kall och våt hos oss, men i stora delar
av USA svettades man under den värsta värmeböljan i mannaminne. Många delstater
drabbades av svår torka. Man mätte en medeltemp på 25,3 grader, en hårsmån över
det tidigare rekordet från 1936. James Hansen, världens mest kända klimatexpert
och mannen som slog larm om växthuseffekten redan 1988 och sedan dess kämpat för
att övertyga skeptikerna, hävdade att detta var ytterligare ett bevis för att
utsläppen av koldioxid orsakar en snabb global uppvärmning.
Man kan undra varför de senaste årens värme orsakades av
människan medan den lika svåra hettan 1936 hade helt naturliga orsaker.
Meteorologen Martin Hoerling (som inte är någon klimatskeptiker) undrade just
detta. Han och många andra experter menade att värmeböljor av denna typ kan
förklaras inom ramen för naturliga variationer. Det stora problemet är att
forskarna inte har kunnat bevisa något orsakssamband mellan global uppvärmning
och extrem väderlek. Också Hansen erkänner detta (enligt Nature 9.8 2012) och
betonar att hans argumentering bygger på statistik.
Klimatforskarnas viktigaste redskap är enormt komplicerade
matematiska modeller som är avsedda att på ett teoretiskt plan avbilda de
processer som styr klimatet. Det finns minst ett 40-tal sådana modeller och
forskarnas jobb består till stor del i att försöka förbättra dem. Men de
senaste åren har visat att modellerna fortfarande lider av stora brister. I ett
stort projekt (Se t.ex. Nature 18.4 2013) testade man ett antal modeller för att se om
de kunde förutse några av de svåra perioder av hetta och torka som
mänskligheten då och då drabbats av under de senaste 1000 åren. Det visade sig
att ingen av modellerna korrekt kunde förutspå värmeperioderna. Att förutsäga
framtida perioder av ökad nederbörd eller svår torka med sådana modeller är
minst sagt tvivelaktigt.
Senaste höst hade polarisarna minskat rekordartat. Aldrig tidigare
hade istäcket över norra ishavet varit så litet, blott ca 3.7 miljoner
kvadratkilometer, i september. Visserligen har forskarna länge varnat för att
avsmältningen ökar men att den blev så dramatisk just senaste år kom som en
total överraskning. Än en gång hade klimatmodellern helt misslyckats. Under den
gångna vintern växte istäcket i stället i rekordsnabb takt. Hur skall detta
förklaras? Hypoteserna varierar. Forskarna tycks vara rätt eniga om att
koldioxiden inte kan vara den enda orsaken. Dominerande varma vindar, varma
havsströmmar och antropogena sotpartiklar hör till de orsaker som framkastats.
Det blir intressant att se hur snabb avsmältningen blir denna sommar.
De tiotusentals glaciärerna i det enorma Himalaya-massivet
håller på att smälta i allt snabbare takt. Om ett tiotal år kan de vara borta
om mänskligheten inte genast minskar utsläppen av växthusgaser. Detta
alarmerande budskap kunde man läsa i IPCC:s rapport år 2007. Det väckte enorm
uppmärksamhet men blev slutligen en första rangens vetenskapliga skandal. Det
visade sig att slutsatsen baserades på helt opålitliga data. Vad visar då den
senaste forskningen om dessa glaciärer som ger upphov till älvar och floder
vilka är livsviktiga för hundratals miljoner människor? Att få pålitliga mätdata
från dessa extremt otillgängliga trakter är ytterst vanskligt. Mätningar från
satelliter spelar därför en viktig roll. Hypotesen att glaciärerna snabbt
håller på att försvinna är enligt Nature 23.8 2012 lätt att motbevisa. Den bild
som vuxit fram genom mätningar de allra senaste åren är, föga förvånande med
tanke på att vi talar om tiotusentals glaciärer, komplicerad. Kort sagt har man
funnit regioner där avsmältningen är stor men också stora områden där
glaciärerna växer i omfång. Ingenting tyder på att glaciärerna försvinner inom
överskådlig framtid. Detsamma gäller för övrigt inlandsisen på Grönland. Också
beträffande den är osäkerheten stor.
I över 30 år har klimatexperterna utpekat utsläppen av
koldioxid som den viktigaste orsaken till global uppvärmning. Ju mer koldioxid
vi släpper ut desto mer stiger jordens feber, desto sjukare blir vår planet. Så
lyder den teori som blivit något av en trossats bland klimatologerna och de
gröna. Och utsläppen fortsätter att öka, speciellt i Asien där den ekonomiska
tillväxten är hög. Därför borde jordens medeltemperatur stiga i motsvarande
mån. Men det gör den inte enligt de senaste årens mätningar. Den har snarare,
som klimatskeptikerna skadeglatt upprepat om och om igen, stampat på stället
sedan slutet av 1990-talet.
Naturen tycks sålunda strunta i forskarnas mest
sofistikerade och invecklade datamodeller. Hur detta skall tolkas är i dagens
läge oklart. Enormt mycket forskning pågår. Jag kan inte låta bli att tänka på
den forskning som på 1970-talet gjordes för att kunna förutsäga jordbävningar.
Till slut gav man upp hela projektet. Processerna var så komplicerade att man
måste se utbrotten som rent slumpmässiga. Man kan med hög sannolikhet säga att
en stor jordbävning är på kommande i t.ex. San Fransisco-regionen, men när är
omöjligt att predicera. Det börjar alltmer verka som om jordens klimat är lika
svårt att fånga i en datamodell. Kanske måste forskarna erkänna sig besegrade
av naturen. Bäst är att vara beredd på en varmare framtid, men också på en
fortsättning som nu, eller på kalla, långa och snötyngda vintrar. Framtidens
klimat är omöjligt att förusäga med vetenskaplig precision.
Och kanske är det bäst så.
Artikeln nedan
publicerades i Vbl 27.3. Den återspeglar rätt väl min egen inställning när det
gäller jordens resurser och framtiden.
HURUDAN FRAMTID VILL VI HA?
Ett enkelt, anspråkslöst, naturnära liv, eller ett samhälle
i ständig, dynamisk utveckling? Göran Ekström, aktiv grön ideolog i Vasa, har i
decennier vältaligt argumenterat för det förra. Själv har jag ställt upp för
det senare.
Kraftig minskning av energikonsumtionen, övergång till
enbart förnyelsebara energikällor, bl.a. en massiv satsning på el producerad
genom tusentals möllor. Så ser Ekströms recept för framtiden ut. Själv
försvarar jag den nuvarande utvecklingen med en bred energibas, som visserligen
innebär ökad användning av förnyelsebart, men också, för lång tid framåt,
inkluderar fossila bränslen och kärnkraft. Däremot ser jag de tusentals
monstermöllor som nu ligger på ritborden som inte bara onödiga utan som den
värsta miljörisken i dagens samhälle. Möllorna riskerar att bli morgondagens
mögelhus. En miljöförstörelse som till råga på allt subventioneras av en
regering i vilken de gröna ingår.
Ekström ger i Vbl 18.3 en
träffande beskrivning av skillnaderna mellan oss. Vi förespråkar motsatta
synsätt. Han tror på människans vilja att ändra livsstil om hon bara får ”upp
ögonen för sanningen”. Men han tror inte att problemen kan lösas genom
forskning och ny teknik. Ekström menar att min filosofi är den rakt motsatta.
Jag är, menar han, pessimist när det gäller människans beredskap att ändra sig,
men optimist beträffande forskningens och teknologins möjligheter. Jag håller i
stort sett med om denna analys, men vill tillägga att jag också tror på
politiska lösningar.
Det som gör debatten mellan oss
allmängiltig är att vi representerar två trender som redan länge existerat i
det moderna samhället. Om man vill anknyta till historien (vilket tycks vara
tabu i dagens samhälle) kan man kalla det som Ekström representerar
rousseaunism (efter filosofen Rousseau ) och det jag förespråkar condorcetism
(efter filosofen Condorcet). För Rousseau var slagordet ”tillbaka till
naturen”, men för Condorcet var det utveckling mot allt högre nivåer.
Som jag ser det är båda
ideologierna viktiga. Vidare tolkar jag historien så att de är i en s.k.
dialektisk växelverkan. De är varandras motsatser, men samtidigt inverkar de på
varandra så att de extrema tendenserna slipas bort. I stället växer det
ständigt fram kompromisser som leder till nya motsättningar, som leder till nya
kompromisser, men på ett högre plan.
De katastrofscenarier som ofta
utmålas leder i allmänhet till reaktioner som mildrar katastroferna, men ofta
påverkas utvecklingen av ovänade och oanade upptäckter eller händelser. Det
blev aldrig något kärnvapenkrig mellan Öst och Väst. Skogsdöden som sågs som en
enorm katastrof ännu på 1980-talet lyser i dag med sin frånvaro från
rubrikerna. Regnskogarna är snart borta hette det på 1990-talet. De är fortfarande
kvar. På många håll, t.ex. i Kina, ökar skogsarealen. Arealen av skyddade
områden ökar globalt sett. Överbefolkningen ses inte mera som ett svårt
problem. I stället håller barnlöshet på att bli ett problem. Jag kommer ihåg
experter som på 1990-talet dystert förutspådde att ozonskiktet skulle förstöras
med katastrofala konsekvenser för allt liv. En politisk lösning i form av ett
internationellt avtal nåddes snabbt. I dag talar man knappt om det hotet
längre. I dag är det klimathotet som gäller, men hur länge? Hos oss tycks
klimatet snarare bli kallare.
Ekströms centrala budskap, som
han upprepat i decennier, är att ”katastrofen står för dörren”. Han tycks dock
ha blivit mer realistisk med åren. I Vbl 18.3 säger han att miljökatastrofen
inte slår ner som en bomb, utan att det ”handlar om gradvisa, accelererande
försämringar under lång tid”. Här skulle några konkreta exempel varit på sin
plats. Om vi ser på miljön i Finland så är ju faktum att det under flera
decennier handlat om gradvisa förbättringar. Sophanteringen är bland de
effektivaste i världen. Skogsarealen har inte på århundraden varit så stor.
Viltstammen är större än på många decennier. En lång rad djur håller på att
konkurrera ut människan. Yrkesfiskarna är utrotningshotade, inte sälarna.
Ekström tänker kanske globalt. I
så fall har han delvis rätt. Alla vet väl att
t.ex. Kina, världens folkrikaste stat har enorma miljöproblem samt att
Indiens folkmängd fortsätter att växa. Problem finns i Afrika, t.ex. snabb
folkökning, i Sydamerika, t.ex. regnskog skövlas för att man vill odla
biobränsle. Men jag ser inte dessa problem som olösbara.
Ekström upprepar ständigt att vi
borde leva ”småskaligare, lugnare och naturligare.” Problemet här är, som jag
ser det, hur mycket vi borde ge avkall på.
Jag håller absolut med om att dagens hetsiga livsstil är skadlig både
för hälsan och miljön. De flesta håller väl med om att man mår bättre av att ta
det lugnt, äta närproducerad mat, att röra sig i naturen etc. Men samtidigt
vill man ha stor bostad, sommarstuga, bil och alla tekniska rackerier. Många
ser det som en självklarhet att kunna flyga till Dubai, Thailand eller vart som
helst på semester. Jag anser att jag själv lever rätt anspråkslöst, men inte
vill jag avstå från elspis, kyl, frysbox, tvättmaskin, elvärme, motorsåg,
gräsklippare, tv, dator osv.
Framtiden ligger, enligt min
bedömning, i något slags kompromiss mellan evig tillväxt och ”tillbaka till
naturen”. Men denna kompromiss måste hela tiden revideras och förändras i
enlighet med de föränderliga ekonomiska, politiska, kulturella och materiella
förhållandena. En dynamisk, oförutsägbar, spännande framtid är i mina ögon både
möjlig och önskvärd. Mänskligheten är på väg, på en fantastisk resa, en resa
där själva resandet är målet.
Jag har länge varit
mycket kritisk till planerna att bygga upp till 1000 jättestora vindkraftverk
längs våra kuster. Under vintern och våren har jag igen kommit med kritik. Det
blir intressant
att se hur det går,
t.ex. på Kimitoön där flera sådana industriområden nu planeras.
Denna artikel ingick i Åbo Underrättelser 8.5.
VEM VINNER PÅ VINDEN?
Vindkraften har debatterats häftigt i våra finlandssvenska
dagstidningar under vintern och våren. Vi har alla skäl att mycket noggrannt
diskutera för- och nackdelar med detta (ineffektiva) sätt att producera ström
nu. Om något år är det för sent. Då står vi inför fait accompli, inför skogar
av hundratals jättemöllor och tusentals km nya skogsvägar och gator för
elkablar. En fråga som inte belysts tillräckligt är: vem vinner och vem förlorar
på detta för våra förhållanden enorma projekt? I dag skall man sträva efter
s.k. win-win-lösningar, dvs lösningar som ger någon fördel åt envar.
Destovärre tycks en sådan lösning vara omöjlig när det
gäller vindenergin. Problemets kärna är förstås att vinden är nyckfull och
energin mycket ”utspridd”. Därför måste man bygga ett stort antal jättestora
möllor för att få t.ex. lika mycket el som ur ett enda medelstort kolkraftverk.
För att inte tala om kärnkraften. Den nya reaktorn i Olkiluoto kommer att producera
mera el på ett pålitligare sätt och under längre tid än alla de tusentals
jättemöllor som nu planeras. Utan att störa vare sig flora eller fauna, och
utan att förändra den traditionella landsskskapsbilden i våra kustregioner.
Vem vinner på monstermöllorna?
Självklart byggs de inte av rent ideella skäl. Firmorna som
bygger, både inhemska och utländska är normala affärsföretag som skall dels
betala ut goda löner åt sina anställda (ofta utomlands) och dels vinster till
sina ägare. (För övrigt går det knackligt för många utländska företag i
branschen. Det finns en stor överkapacitet.) Nya arbetsplatser då? Hur många
får jobb i en s.k. vindpark? Den frågan brukar företagen, med goda skäl,
undvika. Möllorna är helt datorstyrda. Någon sysselsättande effekt har de inte.
De enda som verkligen förtjänar är de fåtal markägare som kan lyfta några tusen
euro i markarrende. Det unnar man gärna ekonomiskt pressade bönder, men marken
ägs ofta av stiftelser eller andra som redan klarar sig bra. Många menar att
kommunen har nytta av möllorna. Desto fler möllor på kommunens område, desto
mera skatter kommer det in i kommunens magra kassa. Det är svårt att avgöra i
vilken mån detta stämmer. Somliga kommuner vinner antagligen. Speciellt
kommuner som ”håller på att dö”. Några vindparker kan för en sådan kommun vara
en ekonomisk injektionsspruta. Mot detta skall man väga kostnader i form av
sjunkande markpriser, effekter på turism, sommarbosättning och på naturvärden
som i framtiden lockar allt flera till orter med spännade natur, flora och
fauna.
Det finns också immateriella kostnader, framför allt i form
av samhörighet och trivsel. Säkert är att en mängd jättemöllor kommer att
förarga, störa, reta och irritera många. Man måste noga överväga om detta är
ett pris som man inom kommunen vill betala.
Vem, eller snarare vilka är det då som förlorar?
Såvitt jag lyckats utröna är det vi vanliga elkonsumenter.
Självklart är det vi som skall betala kalaset. Eftersom vindelen är alltför dyr
för att någon frivilligt skall betala den måste bolagen få statligt understöd,
dvs subventioner. Bolagen får ett pris som ligger ca dubbelt högre än priset på
den fria elmarknaden. (Markandespriset varierar förstås hela tiden, men har
under den senaste tiden snarare haft en sjunkande än stigande tendens. Priset
på stenkol har t.ex. sjunkit så man nu kan producera el billigt genom kol,
speciellt som utsläppsrätterna sjunkit drastiskt.) I praktiken betalas en stor
del av alla kostnader för vindkraft genom statsskatten. Själv anser jag det
absurt att regeringen skär ner på allting, att alla understöd minskar, medan
regeringen avser att betala ut hundratals miljoner i form av subventioner till
vindkraftsbolagen. De som förlorar är, såvitt jag förstår, vi vanliga
elkonsumenter, skattebatalare och naturvänner.
Denna korta kommentar
publicerades i Vasabladet under våren.
HELLRE SOLENERGI ÄN MONSTERMÖLLOR
Patrik Holm har argumenterat kunnigt och skickligt för sitt
eget område vindkraft i en rad långa artiklar i Vbl. Det har blivit mycket info
av en fackman för den intresserade läsaren.
Det finns dock oklara punkter som ännu borde utredas.
Inmatningstarifferna innebär att vindbolagen inte spelar på marknadens villkor.
Bolagen får av staten ett garantipris på omkring 80-100 €/ MWh. Om jag förstått
saken rätt får de detta pris även om priset på Nordpol sjunker till t.ex. 20
€/MWh. Skattebetalarna står då för mellanskillnaden på 60€. Men vad får vi för
detta? Vore det då inte bättre att alltid låta möllorna stå stilla när priset
på spotmarknaden är lågt? Då behöver vi inte betala mellanskillnaden. Om det är
ett regnigt år, som senaste år, och Norge och Sverige säljer billig vattenel
verkar det tokigt att köpa dyr vindel av våra bolag. (Dessutom går en del av
subventionerna i utländska fickor). Detsamma gäller produktionen från våra
gamla kärnreaktorer. När skulderna är amorterade blir kärnelen betydligt
billigare än vindelen.
Vid konsumtionstopparna under vintern behövs extra
kapacitet, men vi har inga garantier för att det blåser just då. Det kan hända
att de flesta möllorna står när de bäst behövs. Dels producerar de ofta dyr el
när de inte behövs, dels producerar de ofta ingenting alls när de behövs. Jag
har svårt att se någon logik i en sådan produktion.
Om de summor som nu och i framtiden satsas på garantipriser
på vindkraft i stället skulle satsas på att stöda enskilda medborgare och
företag som börjar använda solenergi skulle vi få alternativ energi utan
hundratals monstermöllor, miljöförstöring, förändringar i landskapet, utan
risker för sjukdomar, utan upprivande strider om var möllor får placeras. På
denna punkt kunde vi med fördel ta tyskarna som förebild. Och pengarna skulle
hamna i våra egna fickor.
Denna artikel om
Kyotoprotokollet ingick i Vasabladet 22.4 under rubriken Dags att skrota
Kyotoavtalet. Att avtalet, av en mängd orsaker, blev ett totalt fiasko borde
öppet erkännas.
KYOTOPROTOKOLLET: UPP SOM EN SOL, NER SOM EN PANNKAKA.
Kyotoprotokollet är ett ord som då och då figurerat i
nyheterna under de senaste 16 åren. Alltflera experter menar att hela protokollet
visat sig värdelöst, att det borde slopas.
Vad är det egentligen frågan om?
Protokollet är ett internationellt avtal som manglades fram
under sega förhandlingar i Kyoto, Japan år 1997. Avsikten var ”att rädda
klimatet”. De ständigt ökande utsläppen av koldioxid började redan i slutet av
1980-talet oroa en växande skara klimatexperter. Man noterade flera ovanligt
varma år. År 1997 var rekordvarmt. Experterna blev övertygade om att ökande
utsläpp av koldioxid påverkar klimatet så att jorden ”får feber”, som någon
uttryckte det. Experterna lyckades få stöd hos många politiker, främst förstås
bland de gröna, och inom FN. Inom EU beslöt politikerna att arbeta för att
minska utsläppen. De borde skäras ner till nivån 1990.
Politikerna utarbetade ett fördrag som fick namn efter
staden Kyoto. Målet var att så många stater som möjligt skulle ratificera
(godkänna) avtalet. Under de följande åren ratificerades det i främsta hand
inom EU och det trädde i kraft 2005. Men protokollet blev ett slag i luften (eller
i koldioxiden) därför att de värsta ”koldioxidbovarna” dvs. Kina, USA, Indien
och en rad andra länder vägrade ratificiera det. (Finland är ett av de få
länder som faktiskt uppfyllt avtalet. Främst för att vi har så mycket
kärnkraft. Ännu mer minskar våra utsläpp när Olkiluoto 3:an tas i drift.) Inom
EU infördes handel med utsläppsrätter som medel för att motivera industrin (men
inte privatpersoner) till nedskärningar. Experterna hoppades att länderna
utanför Europa småningom skulle ansluta sig till protokollet, ”hoppa ombord”
som det hette.
Hur har det gått?
Några siffror ger svaret. Basåret 1990 producerade världens
länder ca 23 miljarder ton koldioxid. Det var till den nivån man år 1997
önskade återvända för att stoppa den globala uppvärmningen. Men samma år var de
globala utsläppen redan uppe i nästan 25 miljarder ton. Efter det att avtalet
ratificierats inom EU har utsläppen inte minskat utan ökat mer än någon kunde
tro i slutet av 1990-talet. Utsläppen har globalt ökat med drygt 10 miljarder
ton sedan basåret 1990! År 2011 släppte
världens länder, med Kina och USA som de värsta skurkarna, ut den enorma
mängden av 34 miljarder ton koldioxid. Och nya kolkraftverk tas ständigt i bruk
utanför EU.
Ordet misslyckande är alltför svagt. Man kan gott säga att
det blev pannkaka av protokollet som skulle rädda världen undan värmedöden.
Varför blev fördraget ett misslyckande? Det finns mängder av
förklaringar och analyser och en del experter vill inte ens ännu erkänna att
protokollet blev en total flopp. I den senaste konferensen, i Doha förra
sommaren, höll man fortfarande fast vid fördraget. Främst antagligen därför att
det är det enda globala fördrag för att minska utsläppen som finns. Om man
skjuter det i sank är, menar man, fältet öppet för varje land att handla enligt
egna egoistiska intressen.
(Ett uselt argument eftersom de värsta bovarna ändå inte
godkänner avtalet).
Inom EU har utsläppen minskat en aning, men inte på grund av
fördraget utan därför att unionen drabbats av en svår ekonomisk depression. Den
ekonomiska tillväxten har upphört, massor av fabriker har slagit igen eller
skurit ner, arbeslösheten har ökat dramatiskt. Samtidigt har priserna på
utsläppsrätter rasat till botten. Man kan i dag köpa dem för en spottstyver.
Inte ens inom Europa, som drev fram protokollet, motiverar de till
begränsningar av utsläppen.
De enda som vunnit på protokollet är de tusentals tjänstemän
och politiker som lyft höga löner för att jobba med det och fått resa gratis
med flyg från den ena internationella konferensen till den andra. Det finns mer
koldioxid i atmosfären än någonsin, men konstigt nog har vi haft tre kalla och
snöiga vintrar efter varandra. Polarisarna i norr och söder breder just nu ut
sig över en yta av 18 miljoner kvadratkilometer. Sommaren borde bli extremt
varm om vi vågar tro på växthusteorin. Man kan alltid hoppas.
Det är dags att skrota protokollet och det värdelösa
byråkratiska systemet med utsläppsrätter.
Det finns många alternativ.
I denna artikel som
ingick i Hbl 4.5 kritiserar jag tendensen att det mesta i vårt samhälle görs
alltmer invecklat och byråkratiserat.
OHÅLLBAR INVECKLING
Utveckling har länge varit ett ideal, nästan en religion.
Alla vill utvecklas, allt skall utvecklas, dvs förbättras. Inget är bra som det
är, än mindre som det var. Men vad innebär allt detta tal om utveckling i
praktiken? Det innebär att nästan allting mekaniseras, datoriseras, det innebär
ständigt nya lagar och regler, ökande byråkratisering (naturligtvis!), allt
större centralisering och toppstyrning, det innebär en ständigt fortgående
infoexplosion och förstås en strävan att effektivisera allting. Och metoden för
allt detta är en specialisering i det oändliga. Generalisterna (sådana som jag)
är en utdöende art. Vi lever i experternas, konsulternas och specialisternas
tidevarv.
Den rätta termen är inte utveckling, som har en positiv
klang, utan inveckling. Samhället är redan så invecklat att ingen förstår det.
Det förändras av sig själv utan att någon har kontroll. Ett bra exempel är den
ekonomiska krisen inom EU. Meningen med unionen var inte att skapa den värsta
arbetslösheten i Europas historia. Det bara blev så därför att ingen riktigt
förstod vilka konsekvenserna skulle bli. Det finns fler experter i dagens
Europa än någonsin tidigare men de orsakar flera problem än de löser.
Om invecklingen vore hållbar kunde man stå ut med den. Men
lika litet som utveckling har begreppet hållbarhet någon klar mening. Det finns
hela arméer av experter som förkunnar att utvecklingen går ”käpprätt åt
helvete”. Men ännu fler experter jobbar stenhårt på att ”utvecklingen skall gå
framåt”.
Begreppet hållbar utveckling skapades redan i början av
1980-talet. Det var etablissemangets reaktion på den hårda kritik av
tillväxtideologin som den på den tiden radikala gröna rörelsen (helt befogat)
kom med. Den tidens gröna ville att tillväxten skulle stoppas, privatbilismen
avskaffas, de hävdade att ”small is beautiful” osv. Pentti Linkola försörjde
sig som fiskare och Arne Naess lämnade sitt toppjobb som professor i filosofi
för att leva enkelt och propagera för en radikal ändring av livsstilen.
År 1987 publicerades en diger FN-rapport
(Brundtland-rapporten) som skulle ligga till grund för den framtida
utvecklingen. Nu skulle hela världen gå in för dels utveckling, dels
hållbarhet. Vad detta innebar i praktiken lämnades till vars och ens egen
bedömning. Därför har alla kunnat hävda att de jobbar för både hållbarhet och
utveckling. Hur har det gått?
Antalet bilar har ökat från ca 400 miljoner då till 800
miljoner i dag, och ökningen fortsätter. Flygtrafiken har mångdubblats och de
flesta jättestora aerodromer måste ständigt göras ännu större. Konsumtionen av
fossila bränslen har fortsatt att öka. Utsläppen av koldioxid är i dag dubbelt
större än för 25 år sedan. Kärnkraften har nästan stoppats inom EU i tron att
några hundratusen jättemöllor med åtföljande naturförstörelse är bättre för
djur och natur än några få ytterst miljövänliga kärnreaktorer. Så kunde man
fortsätta uppräkningen av exempel. Enligt många experter har vi för länge sedan
passerat gränsen. Enligt andra lika lärda och kloka finns det alltid alternativ
när någon viss naturresurs börjar sina.
Somliga oroar sig för den stora katastrof som de anar inom
en svårgripbar framtid. Vi bör dock inte glömma de positiva sidorna av
invecklingen. Barndödligheten har minskat, den föväntade livslängden ökat,
hundratals miljoner (främst i Kina och Indien) har lyckats kravla sig upp ur
fattigdomsträsket. Fler barn än någonsin får gå i skola, kvinnornas, de
sexuella minoriteternas, de handikappades och sjukas situation har globalt sett
förbättrats. Svält, krig och undernäring har minskat. I många avseenden har
världen ändå, globalt sett blivit mycket bättre.
Läsaren noterar säkert
att jag på det stora hela är optimistisk
när det gäller framtiden. Jag tror inte på några stora katastrofer. Men jag
tror inte heller på att människorna skall bli anspråkslösa, förnuftiga,
fredliga. Jag tror i stället att framtiden kommer att bli ungenfär likadan som
det förflutna. Genom att studera historien lär vi oss om framtiden. Och
personligen tycker jag att detta är det bästa alternativet. Leibniz hade rätt:
Vi lever i den bästa av världar!!
