FÖRKLARINGAR AV UFOFEBERN.

Signaturen Lotus Eklips har två gånger påpekat att jag lovade en avslutande artikel på min bloggserie om ufologi år 2012. Detta hade jag totalt glömt bort. Den avslutande artikeln fanns faktiskt i datorn och jag publicerar den här. Följande artiklar ingår i serien: Ufoinvasionen börjar 8.2, Hur jag blev ufolog 10.2, Ufofeber i Sverige och Finland 14.2, Hur ser en ufo ut? 18.2, Vad var ufona egentligen? 23.2. Och slutligen artikeln nedan.

FÖRKLARINGAR AV UFOFEBERN.

Vittnenas pålitlighet

                      Antag att en man kommer till polisen och berättar att han bevittnat ett mord. Han berättar att han på långt håll i skymningen sett en person som knivhuggit en annan. Han såg att den knivhuggne segnade ner död medan dråparen snabbt rusade bort. Polisen rycker ut, finkammar platsen där dråpet, enligt vittnet, skett, men finner varken en död kropp eller blodspår. Ingen person anmäls som försvunnen. Vilka slutsatser är det logiskt att dra? Vittnet måste ha misstagit sig, tolkat situationen fel eller hittat på alltihopa. Polisen startar säkert inte någon mordutredning. Att vittnen misstar sig, tolkar en situation fel eller hittar på vet var och en. De flesta vet också att när ett mord får stor uppmärksamhet så dyker det upp en del mer eller mindre psykiskt störda människor och erkänner mordet. Många längtar efter att bli sedda, att få uppmärksamhet, att figurera i medierna.

                     

                      Typiskt för ufologerna var att de baserade sina slutsatser enbart på vittnesmål. Beskrivningen var vag, ofta motstridig. Något rymdskepp, spår av rymdskepp, indicier på utomjordingar fann man aldrig. Ufologerna sökte ivrigt efter spår och allt som verkade ovanligt dög som bevis, t.ex. figurer av olika slag i sädesåkrar, men man fann aldrig något som var ett bevis i vare sig juridisk eller vetenskaplig mening. Det enda man hade var vittnenas berättelser, men i stället för att dra slutsatsen att vittnet misstagit sig, tolkat en naturlig händelse fel, hittat på sin historia eller hade psykiska problem så antog ufologerna att observationen tydde på ett främmande rymdskepp..   

                      Ufologerna och forskare som Hynek och McDonald sökte nästan aldrig efter verkliga konkreta bevis. I analogin med polisen ovan skulle deras metod ha inneburit att man om och om igen noga frågade ut vittnet. Om vittnet verkade vara en ärlig och uppriktig person skulle man ha dragit slutsatsen att ett dråp med stor sannolikhet verkligen skett. Ufologerna menade att det finns så många vittnesmål om ufon att det måste betyda att tefaten var verkliga. ”För den som verkligen satt sig in i bevismaterialet är det uppenbart att de flygande tefaten existerar,” skrev Gösta Rehn 1969.  

                      Menzel insåg att även helt ärliga och uppriktiga vittnen kan missta sig fullständigt. Typiskt är att vittnena inte rapporterar vad de verkligen sett utan hur de tolkar det. Menzel betonar detta i sin kritik av McDonald. Han påpekar att McDonald misslyckas med att skilja mellan själva observationen och slutsatser av den. Han betonar också att poliser, piloter, militärer ingalunda är några ofelbara observatörer. Det finns t.ex. otaliga vittnesmål om att ufon var av metall. I själva verket är detta omöjligt att avgöra på avstånd, dessutom ofta i mörker och när man är skrämd och nervös. Lika omöjligt är det att avgöra om ufon styrs av någon. Än mindre kan man avgöra om det finns någon inne i dem som tittar på en själv.

                      Ufologerna intresserade sig inte för psykologi och socialpsykologi, än mindre för historia och folkloristik, och allra minst för skoj och bedrägerier. I själva verket skulle det ha varit enkelt att testa vittnenas tillförlitlighet med olika slags experiment. Detta var just vad en del skeptiker gjorde. Den 28.3 1970 ordnade fysikern David I. Simpson i England ett experiment. En ”ufo” skapades genom att man lyste med en lampa. Detta ”oidentifierade” ljussken rapporterades sedan i ufolitteraturen som en äkta ufo. Ett annat sätt att testa tillförlitligheten hade varit att samla in vittnesmål  när man visste att en raketuppskjutning skett eller rymdskrot ramlat ner. Många sådana undersökningar gjordes av skeptiska forskare och visade hur totalt felaktiga rapporterna kunde vara.

                      Professor Frank D. Drake intervjuade med några dagars mellanrum folk som bevittnat ufon som visade sig år 1962 med ca en månads mellanrum i West Wirginia. De sågs på kvällen vid 22-tiden av många människor. I detta fall visste astronomerna exakt vad ufon var. Det var frågan om ovanligt starkt lysande meteorer. Den första slutsasen var att vittnena glömde mycket snabbt. Redan efter ett dygn fanns det många fel i vittnesmålen. Ju fler dygn som gick desto fler fel insmög sig. Efter fem dagar bestod rapporten mer av vittnets egna tolkningar än av observerade fakta. Detta är inte förvånande för den som studerat vittnespsykologi. Vi har en tendens att alltid tolka det vi upplever. Tolkningen är beroende av våra bakgrundsfaktorer. Vi tenderar att se det vi vill se. Detta gäller också för vetenskapsmän. Det finns många exempel på hur forskare ”sett” just det resultat de velat ha, men där oberoende kontroll visat att de haft fel.   

                      Det mest förvånande när man läser ufologernas skrifter är att de sällan beaktade att det kunde röra sig om skoj och bedrägeri. Om sagesmannen föreföll ärlig och uppriktig och höll sig till samma historia så ansågs det vara bevis för att historien inte var uppdiktad. Den som vet något om bedrägeriernas historia vet att  ”mystiska” fenomen  lockar folk som av olika skäl vill synas, få uppmärksamhet, driva egna teser och liknande. Man kunde t.ex. ha lärt sig mycket av att studera häxprocesserna. Otaliga vittnen svor inför domstol att de sett häxor bedriva sitt ogudaktiga hantverk. Men man fann aldrig några konkreta bevis, t.ex. den magiska häxsalva som vittnena ofta talade om. Ett studium av spiritismens historia skulle ha gett samma slutsatser. ”Mundus vult decipi, ergo decipiatur,” sade redan de gamla romarna. (Världen vill bedragas, allså må den bedragas).

 Likaså kunde ufologerna ha lärt sig av att studera kända och uppmärksammade bedrägerier i historien. Det som kännetecknar en framgångsrik bedragare är just att han tittar en rakt i ögonen, pratar mycket och förefaller mycket vänlig och uppriktig. Den som är nervös och osäker är ofta mer tillförlitlig om det gäller observation av någonting främmande.

Hur skall ufofebern förklaras?

                      På kvällen 30.10 1938 kunde man i amerikansk radio i direktsändning höra en rapport om ett mystiskt objekt som fallit ner i USA. En radioreporter kom snabbt till platsen och berättade vad som hände. Föremålet, som var mycket stort, föreföll att vara av metall, tydligen tillverkat av intelligenta varelser. Plötsligt började ett stort lock skruvades av och någonting tog sig långsamt upp ur föremålet, som tydligen var ett rymdskepp av något slag. ”Ladies and gentlemen, this is terrific!” skrek reportern upphetsat. Han fortsatte: ”Detta är det mest skrämmande jag någonsin har bevittnat...det mest extraordinära...Jag finner inte ord..”. Sedan följde rapporter om bläckfiskliknande varelser som kröp fram, om hur de sköt omkring sig med dödsstrålar, rörde sig i jättelika robotar. I programmet framträdde olika myndighetspersoner med allt mer desperata och skrämmande uppmaningar. Inrikesministern förkunnade med gråten i rösten att ”vi måste sätta vår lit till Gud.”

                      Tusentals lyssnare runt om i USA blev panikslagna. De bad till Gud, grät, rusade ner till sina bilar för att fly undan de grymma marsianerna. Somliga sprang för att rädda sina kära. Andra kastade sig på telefonen och ringde för att varna eller för att ta farväl. Man ringde till polisen, till räddningsverket. Omkring sex miljoner lyssnade på denna dramatiserade radioteaterpjäs baserad på H.G. Wells kände roman Världarnas krig från 1898. Omkring en miljon trodde att det som rapporterades var verkligt. Många blev skrämda eller rent av panikslagna. (Det har gjorts flera filmer baserade på Wells bok. En av dem visades nyligen i tv. Mycket dramatisk.)

                      Reaktionen var förbluffande. Pjäsen hade annonserats i förväg. Innan den började hade det framgått att den baserades på Wells kända bok. De som blev rädda hade i allmänhet knäppt på radion mitt under pjäsen, eller så hade de börjat lyssna först när de mer känsloladdade och skrämmande rapporterna började komma. Men varför trodde vissa att det var verklighet medan de flesta insåg att det var teater?

                      Vi kan ställa samma fråga när det gäller ufona. Varför trodde många, visserligen en minoritet, att ufona var rymdskepp? I en gallup beställd av tidskriften Time så sent som år 1997 uppgav 22% av respondenterna att de trodde att varelser från andra planeter varit i kontakt med människor. Detta är mindre förvånande när man vet att en ännu större andel av amerikanarna tror på änglar.

                      Fallet med radiopjäsen har studerats av socialpsykologer. Deras slutsatser kan i stort sett tillämpas på tefatsmyten. Deras förklaring är baserad dels på den politiska situationen och dels på social status och utbildning. Hösten 1938 stod världen på randen till ett stort krig. I nyheterna hade man hört om hur nazisterna tågade in i Österrike, ockuperade Tjeckoslovakien. Tongångarna var mycket hotfulla. I Kina pågick redan krig. Japanerna erövrade allt större delar av Kina. Det var en tid av nervositet och oro inför en framtid som såg allt hotfullare ut. De som blev skräckslagna hörde övervägande till de lägre socialgrupperna. De hade lägre inkomst, lägre utbildning och fick det mesta av sin info genom radion. Skeptikerna hade i allmänhet högre utbildning, använde fler olika infokällor och hade en bättre allmänbildning.

                      Det finns påfallande likheter med tefatstron. I slutet av 1940-talet hade världen genomlevat historiens värsta krig. Trots att nazisterna och japanerna krossats blev det inte fred. Nya mindre krig blossade upp, men det som oroade mest var den ökande spänningen mellan kommuniststaterna och den fria världen. Det kalla kriget hade inletts och många fruktade att det skulle bli ett varmt krig, ett kärnvapenkrig, ett helvete mångdubbelt värre än det världskrig världen nyligen genomlevat. Det rådde stor oro och nervositet. Under kriget hade ny teknologi spelat en avgörande roll. Långdistansraketer, atombomber, radar osv hade tagits i bruk. Det verkade som om ingenting vore omöjligt för vetenskapen.

                      I allmänhet bryr sig folk inte om ljussken på himlen. Men när Arnold rapporterade om sin observation och den slogs upp stort i tidningarna började folk titta med ”andra ögon”. Ordet feber är träffande. Arnolds rapport var det virus som startade ufopandemin. Via medierna, främst tidningarna, spreds viruset över hela den västerländska världen. Varför just den västerländska? Därför att idén om varelser från rymden redan var fast rotad i vår kultur genom böcker, serietidningar och amerikanska filmer. I slutet på 1800-talet skrev tidningarna under en period om varelser på månen. I början av 1900-talet placerades rymdvarelserna på Mars och Venus. Den amerikanska astronomen Lowell skapade i början av 1900-talet stor debatt genom sin ”upptäckt” av kanaler på Mars. Det skrevs många populära böcker om äventyr på Mars. Jag var själv som ung ganska förtjust i denna typ av litteratur.

                      Liv på andra håll i universum var inte enbart ett område för sf-författare och intresserade amatörer. Redan på 1950-talet startade erkända forskare en seriös vetenskaplig diskussion i ämnet. En av de mest kända var astronomen Francis  H. Drake. Mest känd blev professor Carl Sagan. Dessa både ingick i Condons forskargrupp. De trodde på intelligent liv utanför jorden, men inte på de flygande tefaten. Forskarna startade projekt som gick ut på att lyssna efter intelligenta signaler från rymden. Sådan forskning gick under benämningen SETI (search for extraterrestrial intelligence). Den har pågått fram till i dag och fortsätter ännu. Dock har forskarna aldrig registrerat några signaler som tyder på en intelligent avsändare. (Mera om detta kan man läsa på min blogg 11.1 2012. Adress: http://hansrosing. blogspot.com).

                      Tanken att det finns utomjordisk intelligens var alltså inte så långsökt som man i dag kunde tro.

                      Det är påfallande att de som lättast tog till sig tefaten var de som hade lägre utbildning och lägre social status. Ufologerna hade olika bakgrund, men mycket sällan forskarutbildning. Deras ”forskning” bestod i att okritiskt intervjua folk som gjort en ufoobservation. De insåg inte hur meningslöst detta var. När man hade tusentals rapporter spelade förstås tusen till ingen som helst roll. Det verkade som om ufona och deras besättningar visade sig endast för folk med låg social status.

                      Som jag ovan betonat spelade kapplöpningen till månen en viktig roll. En annan faktor som kännetecknade tidsandan under 1960- och 1970-talet var olika proteströrelser. Den s.k. ungdomsrevolten var den mest kända. Ungdomarna revolterade mot den traditionella moralen och mot gamla värderingar. Revolten kom dock att rikta sig mot allt som uppfattades som stelt, auktoritärt och konservativt. Vetenskapen kritiserades från en mängd olika håll. Typiskt för de ufotroende var att de såg forskarna som inskränkta försvarare av sitt eget territorium, oemottagliga för nya radikala idéer. Ufologin hade karaktären av en ofta ganska aggressiv protest mot det vetenskapliga etablissemanget.

Efter att amerikanarna vunnit kapplöpningen till månen och de första människorna landstigit i juli 1969, minskade intresset för rymden snabbt. Det gjorde också uforapporterna. Men enstaka rapporter publicerades också i fortsättningen. De mest inbitna ufologerna gav inte upp, men den kvasireligiösa karaktären hos ufofebern blev alltmer tydlig. Ett smärre utbrott fick febern ännu i mitten av 1990-talet.

                     

Influensa kommer alltid på nytt. Är detta möjligt med tefatsfebern? Nej, tiderna har förändrats radikalt under de gågna 40 åren. Flygtrafiken har ökat enormt, mängder av satelliter övervakar allt som sker i atmosfären och på jorden. De flesta har mobiltelefon, ofta med kamera. Man kan i realtid rapportera en eventuell observation och filma den. Dessutom vet de flesta mycket mera om rymden och om atmosfären än för 40 år sedan. Men andra typer av myter kan uppstå och spridas över världen. Kanske är en sådan just nu i sin linda.

                       

Svar till Lotus Eklips

Hej Lotus!

Ledsen att jag inte svarat tidigare. Din fråga är på sin plats. Jag lovade återkomma med en sista artikel om UFOna. Tyvärr är mitt minne inte särskilt gott. Jag har nämligen helt glömt bort varför jag skrev detta. Jag har glömt vad jag planerade att den sista artikeln skulle innehålla. Jag skall kolla om jag hittar någon artikel i datorn som jag kunde ha avsett att lägga ut.
Ber om ursäkt. Såg för övrigt en artikel om en finsk ufolog i en veckotidning i vintras. Jag läste den inte och kommer inte ihåg vilken tidning det var. Det finns, föga överraskande, ufologer än i dag. Men de väcker inte alls samma intresse som för på 50- och 60-talet. Då var ufologin, som mina bloggar visar, verkligen stor. Den diskuterades t.o.m. bland yrkesforskarna. I dag har vi så avancerad teknologi att det är omöjligt att röra sig i atmosfären utan att bli upptäckt.  Jag sände för övrigt in en artikel om ufologins historia till Finsk Tidskrift för över ett år sedan, men de har inte velat publicera den. Det förstår jag mycket väl. Ufologin var alltid något som kulturetablissemanget aldrig ville ta i.
Hälsn
Hans

KAPITALISMEN SOM DRIVKRAFT FÖR KOLONIALISMEN

I denna blogg fortsätter jag den analys av kapitalismen som jag börjat i mina bloggar 20.11, 11.12 och 16.12 senaste år. Målet är en bättre förståelse av en ideologi och ett ekonomiskt system som haft, som har och säkerligen långt in i framtiden kommer att ha en djupgående inverkan på inte bara de människor som levat, som lever nu och som kommer att leva, utan också på hela vår planet. Och i framtiden kanske också på andra himlakroppar.

                                            Ännu på 1400-talet låg de mäktigaste staterna i världen utanför Europa. Ostasien dominerades av det jättelika kinesiska kejsardömet, redan vid den tiden världens folkrikaste stat med ca 80 miljoner undersåtar. Under Ming-dynastin upplevde kejsardömet en blomstring när det gäller jordbruk, teknik och kultur. Kinesisk vetenskap var fortsättningsvis överlägsen alla andra kulturer. Kinesiska fartyg, mycket större än de samtida europeiska, bedrev handel ända bort till Indien.  

Den andra stormakten vid denna tid var det ottomanska imperiet. Dess sultaner behärskade Mellersta östern, Nordafrika och stora delar av sydöstra Europa (Grekland, Bulgarien, Serbien, Bosnien).  Ledda av en ottomansk sultan hade turkarna byggt upp en organisation och en krigsmakt som var överlägsen de europeiska staternas. De första kanonerna byggdes i Europa, men turkarna var snabba att lära sig bygga och använda de nya vapnen. Ottomanerna skapade krigsflottor både i Medelhavet och i Indiska oceanen.

                      Historiens vägar är outgrundliga och ofta överraskande. Gång på gång skapas enorma imperier, gång på gång rasar de samman som korthus. Mänsklighetens öden och äventyr är sannerligen märkliga. Det är en lärdom som vi alltid bör ha i tankarna när vi grubblar över framtiden. Allt är föränderligt, ingenting är bestående.

Det var ingen av dessa stormakter, inte ens något medelstort rike, som inledde kolonialismen. Startskottet sköts i stället av ett fattigt litet kungadöme vid atlantkusten. Portugal som blev självständigt på 1200-talet hade vid denna tid ca en miljon invånare. Hur kom det sig att detta fattiga lilla land under flera decennier nästan hade monopol när det gällde upptäcksfärder, kolonisering och handel med främmande kulturer? Varför blev det inte arabiska, indiska eller kinesiska skepp som utforskade Afrikas kuster? Varför blev det inte japanerna eller kineserna som upptäckte Amerika?

Finns det någon logisk förklaring eller är allt bara en fråga om slumpen och tillfälligheter?

.

                    

 KINESERNA

                      Kinesernas inställning till handel och upptäcksfärder är speciellt svår att förstå för en europé. Varför? Min hypotes är att vi är så indoktrinerade med kapitalistiskt tillväxttänkande att vi inte kan fatta ett tänkande som utgår ifrån att allt är bra som det är, att ingen utveckling behövs. Det som gör den kinesiska attityden ännu svårare att förstå är att Kina faktiskt var en stark sjö- och handelsmakt ännu när portugiserna började utforska Afrikas västkust. I början av 1400-talet var Kina den starkaste sjömakten på Indiska oceanen. Enligt kinesiska källor fanns det en amiral Zheng He som i början av 1400-talet ledde flera expeditioner till Indien och ända till Ostafrika. År 1405 skall han ha seglat med en enorm flotta av 62 stora skepp och över hundra små till Kalkutta i Indien. Under senare färder skall Zheng och hans underbefälhavare ha haft kontakter med omkring 40 stater och furstendömen runt Indiska oceanen. Bl.a. hade de många kontakter med de arabiska handelsmän som sedan länge dominerade handeln inom området.. Från en av sina färder hämtade Zheng hem en giraff som gåva till kejsaren Yongle i Nanjing. En avbildning finns bevarad.

                      Det är fascinerande att betänka hur litet människorna vid denna tid ännu visste om den planet de bodde på. Ja, de visste inte ens att jorden är en planet. I Europa visste de lärde i alla fall att jorden var rund. Man kände till Kina och Indien. Det som man visste i Europa baserades i hög grad på på en bok i geografi som skrivits redan 1300 år tidigare! Boken hette Geografike hyfegesis och var skriven av den genialiske grekiske astronomen och matematikern Claudius Ptolemaios. Grekerna hade då i många århundraden vetat att jorden är rund. Men man visste ingenting om hur världen ser ut söder om Sahara, än mindre anade någon existensen av Amerika och Australien. Kunskaperna i geografi var minst lika dåliga i de andra högkulturerna. Från Europa färdades äventyrligt lagda män, såsom Marco Polo på 1200-talet, till de asiatiska rikena. Säkerligen var resenärerna långt fler, men de flesta blev aldrig allmänt kända. Någon motsvarande nyfikenhet tycks inte ha funnits i Asien.

                     

                      Portugisernas upptäcksfärder är så mycket mer förvånande som deras fartyg var små. De var av en typ som kallas caraveller, endast ca 20 meter långa och med en kapacitet på omkring 100 ton. Besättningen på ca 30 man hade förstås inga hytter. Man fick sova, äta, uträtta sina behov etc på däck eller på lasten under däck. Att med sådana fartyg företa färder som kunde ta många månader i okända vatten krävde en djärvhet och ett risktagande av stora mått även för en tid när det var högst riskabelt att leva. Om det är svårt för en modern europé att förstå att kineserna inte gjorde längre upptäcksfärder med sina väldiga, välutrustade skepp så är det ännu svårare att förstå att portugiserna begav sig ut på färder som tog många månader, till och med flera år, med små, ständigt läckande skepp och med mycket bristfälliga navigationsinstrument. Vid slutet av 1400-talet utvecklades större skepp och bättre sjökort och bättre system för navigering men de stora upptäcksfärderna över de enorma, okända vattenviodderna gjordes med förbluffande små fartyg. Vad var det som drev dem att bege sig ut på sådana extremt farliga färder?

                      Amiral Zhengs skepp var enorma i jämförelse. De största var på 1500 ton, 135 meter långa med en besättning på 500 man. De var väl utrustade, byggda med vattentäta skott, drevs förstås med segel. Med sådana skepp och med tillräcklig djärvhet och nyfikenhet kunde de ha utforskat hela Afrika, Australien och Amerika. Men när portugiserna kom till Indien och till det som i dag är den indonesiska övärlden fanns det inte längre några kinesiska flottor som kunde ha drivit bort de obetydliga europeiska skeppen. Om kineserna hade fortsatt med handel i regionen skulle världshistorien säkert kommit att se annorlunda ut. Först i vår egen tid har kineserna återvänt till Indiska oceanen och till Östafrika för att bedriva handel. Under nästan 500 år fick europeerna ”härja” fritt i området.

Hur skall detta förklaras? Kan det alls förklaras? Var det bara ett beslut av en nyckfull kejsare, eller av de byråkrater som i praktiken styrde det jättelika kejsardömet? Var det ett uttryck för känslan av att leva i mittens rike, att vara världens centrum inte bara geografiskt utan också kulturellt och vetenskapligt? Eller skall svaret sökas i kinesernas brist på kapitalistisk företagsanda?

PORTUGISERNA

                      Det blev i stället portugiserna som djärvt och aggressivt grundade kolonier och tog handelskontakter i hela regionen. På 1500-talet hade portugiserna genom dels våld, dels fredlig handel tagit kontroll över stora delar av Östasien. En liten europeisk stat behärskade områden som var mångdubbelt större än moderlandet. En handfull portugiser härskade över miljoner ursprungliga invånare. Senare kom andra europeiska stater efter. Man började slåss om bytet. Kolonialismen förde enorma rikedomar till Europa. Vår kultur kom snart att dominera hela planeten. Små europeiska språk, först portugisiska och spanska, senare franska och framför allt engelska kom att bli världsspråk vid sidan av de gamla språken kinesiska och arabiska. Först i vår tid håller Europas inflytande på att minska. Vi har, av allt att döma, spelat ut vår centrala roll i världshistorien.

Att portugiserna sysslade med sjöfart är naturligt med tanke på landets läge vid atlantkusten. Handelskapitalismen var sedan 1200-talet en viktig del av ekonomin i Europa.  (Se min blogg 20.11) Eftersom vägarna var dåliga eller obefintliga transporterades så mycket som möjligt till sjöss. Fartygen kunde ta stora laster men de tog också stora risker. Stormar, grundstötning och pirater var de värsta hoten.

 Portugiserna transporterade varor dels från söder mot nordligare vatten och dels varor från norr till medelhavsområdet. Men de hade få egna produkter att sälja. Kaptenerna var vana att navigera och att vara länge ute till sjöss. Att vara sjöman var ett hårt liv men inte hårdare än att slita från morgon till kväll på steniga åkrar. Fisket var viktigt och folk var vana med sjön. Den som gick till sjöss hade en möjlighet att se annat än den egna hembyn och att leva ett mer omväxlande och spännande liv. Men också att dö en bråd död. Dessutom hade de unga männen ofta inget val. Myndigheterna kunde samla ihop en besättning med våld.  

                      Men varför nöjde portugiserna sig inte med sjöfart längs Europas kuster? Vad var det som drev dem att segla ner mot söder mot helt okända vatten och trakter, längs Afrikas västkust?  Mot bakgrunden av ekonomin (läs: handelskapitalismen) i den tidens Europa kan det knappast finnas mer än ett svar: Drivkraften var pengar, rikedom.

VARFÖR VILL VI BLI RIKA?

 Men när man anger rikedom som drivkraft måste man alltid komma ihåg att det inte är pengarna i sig som lockar och drar. Detta är en vulgär uppfattning, speciellt populär bland fattigt folk. Girigheten har alltid hånats som en föraktlig egenskap. Redan i Bibeln säger Jesus att det är omöjligt för en rik man att komma in i himmelriket. Det som man åstundar är dock inte pengarna i sig. (Farbror Joakim är en parodi på en rik man). Pengarna är ett medel, en nyckel till den dörr som leder in i maktens och härlighetens lustgård. De utgör det effektivaste, (men inte enda), sättet att fylla grundläggande behov i en människas liv, det som vi alla har en medfödd längtan efter, dvs makt och status. Det är ingen mening med att vara rik i hemlighet. Genom att exponera sin rikedom visar man sin status i ”flocken”. Statusprylar är inget nytt. Vid denna tid var det mycket viktigt att visa upp sin status genom kläder, smycken, bostäder, möbler, konst och liknande. (Precis som i dag alltså!)

                      Man får ofta höra att rikedom inte ger lycka. Kari Nars, en f.d. bankman har skrivit en bok om detta. Han har bl.a. framträtt i tv med sin tes att rikedom inte medför lycka. Jag har inga skäl att betvivla detta. Men resonemanget är baserat på en felaktig premiss. Denna säger att skälet till att människor strävar efter rikedom är att de tror att den skall göra dem lyckliga. Men detta stämmer inte. Det viktigaste skälet är i stället att pengar ger makt. Men varför strävar vi efter makt? Därför att makthungern är inbyggd i våra gener. Vi har den gemensam med alla flockdjur. I varje flock pågår ständigt en kamp om status och rangordning. Ingen vill ligga lägst ner i hackordningen. Alla vill vara litet högre upp än sina gelikar. Detta är ett behov som driver oss och som vi inte kan göra så mycket åt. (Men vi kan vara medvetna om det. Att skriva bloggar är t.ex. ett ganska oskyldigt sätt att försöka markera sin status. Att mobba andra är ett fulare, men vanligare sätt). Strävan till makt är av samma typ som sexdriften. Vi kan inte låta bli att vara attraherade. Drifterna står inte under viljans kontroll. Däremot står förstås beteendet under viljans kontroll. En drift är inte ett beteende.

                        Räcker rikedom som förklaring till upptäcksfärderna? Var kineserna inte intresserade av rikedom, eller de ottomanska turkarna, eller araberna som härskade i Nordafrika, på Arabiska halvön och i Östafrika? Naturligtvis var de lika snikna, giriga och maktlystna som européerna. Det måste finnas något mer än enbart girighet. Och detta mer finner vi i den nya människosyn som uppstod i Europa under renässansen. (Se min blogg 16.12) Vi bör komma ihåg Pico della Mirandolas ord: ”Du som inga gränser inskränker, du bestämmer själv vad du är enligt ditt eget fria val.” Dessa ord utstrålar en självkänsla och självsäkerhet som var typisk för de styrande, ledande, för generalerna, för påverkarna, för bankirerna, för konstnärerna och för filosoferna i Europa. Det centrala budskapet är kapitalismens credo ”Du är din egen lyckas smed”. Du skall inte vänta att kungen eller myndigheterna skall ge dig makt och status. Du skall genom egna initiativ ta saken i egna händer. I modernt språkbruk: du skall starta ett eget företag.

                      Men för att göra detta måste man dels ha frihet att göra det och dels ha en stark tilltro till sig själv och sina egna möjligheter att forma sitt liv. Att dessa principer för tankarna till USA är förstås ingen tillfällighet. USA är det fullkomliga förkroppsligandet av den kapitalistiska ideologin.

Konfucius läror i Kina har en helt annan ton. De säger att man skall underkasta sig sitt öde, lyda överheten, inte försöka ändra någonting. Människorna är genom sin ställning rangordnade i ett orubbligt system. Så är det i familjen, där fadern har oinskränkt makt, och så är det i staten där makten tillkommer kejsaren. Allt är bra som det är. Samma tendenser finner vi i den arabiska världen. Koranen hade upphöjts till orubblig auktoritet i alla frågor. Den innehåller långt fler och mer detaljerade föreskrifter än Bibeln. Islam är en mer heltäckande religion än kristendomen. De ottomanska turkarna var också hängivna muslimer, men de drevs av lust att erövra nya områden med våld, inte genom penningens makt. Orsaken till detta finner vi i deras extemt auktoritära och egendomliga politiska system. Men liksom det kinesiska stelnade det ottomanska systemet småningom i sina former. Förnyelse blev ett rött skynke, något som måste motarbetas. Samma stagnation tycks alltid småningom drabba diktaturer. Så gick det också med Sovjetunionen, som till en början visserligen var brutalt, men samtidigt nyskapande och radikalt.  

ANDRA DRIVKRAFTER

                      Ordet renässans kommer av latinets ord för återfödelse. I de ledande kretsarna i Europa uppstod från 1200-talet framåt ett växande intresse för den antika grekiska och romerska kulturen. Växande rikedom tycks åtföljas av ett växande intresse för s.k. andlig kultur, dvs. för konst, litteratur och vetenskap. Studierna av alla dessa lysande filosofer, politiker, vetenskapsmän, poeter osv innebar inte bara att man lapade i sig lärdom utan också nyfikenhet, en iver att utforska. Det uppstod en övertygelse om att man borde fortsätta där antiken slutat. Världen låg öppen att erövras av den som var djärv och kunnig, och som var beredd att satsa också på mycket riskabla företag. Denna anda spred sig speciellt i de delar av Europa som hade livliga handelskontakter, och Portugal var, trots sin litenhet och fattigdom, just ett sådant land.

                      Här bör ytterligare en viktig pådrivande orsak nämnas. Ända sedan 1100-talet hade Norditalien varit centrum för handeln. Småstater som Florens, Venedig, Genua, Neapel hade monopol på handelstraderna till Asien. Deras fartyg gick till hamnar i Svarta havet, i Mellersta Östern, Alexandria. Där hade de kontakt med karavaner österifrån som var lastade med för européerna begärliga varor som kryddor, silke, bomull, ädelstenar och liknande. Men det ottomanska imperiets framväxt kapade av de gamla handelsvägarna. Detta var ett hårt slag för de rika städerna i Norditalien. Efterfrågan på kryddor etc upphörde inte, men de italienska köpmännen kunde inte längre leverera. De italienska småstaternas ekonomiska betydelse började minska. De hade spelat ut sin centrala roll i Europas historia. I stället var det de stater som hade kust mot Atlanten som växte i rikedom och makt. I en tid när vägnätet var uselt, inga järnvägar existerade och flygplan bara fanns i Leonardo da Vincis fantasi var oceanerna inte avskiljande, utan sammanbindande. Den som hade goda skepp kunde snart färdas jorden runt. Globaliseringen fick bokstavligen sin början.

                      Till allt detta kommer den religiösa fanatism som var typisk för europeerna vid denna tid. Portugiserna var djupt troende katoliker. De såg det som en uppgift given av Gud att sprida evangeliet och därmed rädda många själar. Enligt en av de många myterna om Afrika fanns det ett bortglömt, kristet kungadöme någonstans söderut. Att finna dessa trosbröder och alliera sig med dem sågs som en viktig uppgift.

Portugiserna följdes snart av spanjorerna. Sedan kom Nederländerna, Frankrike, Storbritannien och slutligen Tyskland. Alla blev kolonialmakter under de följande århundradena. Alla satte i mer eller mindre hög grad sin prägel på andra världsdelar, andra folk, andra kulturer. Europa var fast beslutet att ta kontrollen över hela planeten.

PORTUGISERNA UPPTÄCKER SJÖVÄGEN TILL ASIEN

                     

År 1453 erövrade turkarna Konstantinopel. Därmed var den tidigare flitigt använda sjövägen till Svarta havet avklippt. Också hamnstäderna i östra Medelhavet erövrades av de överlägsna ottomanska arméerna. De lukrativa handelsförbindelserna österut ströps. I många europeiska stater fanns dock djärva, energiska män med ett enormt stort ego som grubblade över hur man skulle kunna ta sig till Indien och Ostasien över haven. De räknade ut att det kunde finnas två vägar: att segla runt Afrika eller tvärs över Atlanten. Det förra alternativet var naturligt för prinsen Henrik sjöfararen (Henry the navigator) i Portugal. Avståndet till Afrika var rätt kort, han själv hade organiserat en stor flottstyrka som erövrade en arabisk besittning i Nordafrika. Men det fanns en hake. Hela området söder om Sahara var en vit fläck på kartan. Ingen i Europa hade färdats mer än några hundra kilometer längs Afrikas kust. Okunnigheten ersattes med rykten, vilda historier och vidskepliga föreställningar om monster och olika slags faror.

Det krävdes stort mod för att våga sig ut på de enorma, outforskade vattenvidderna. Det krävdes starka drivkrafter för att satsa landets små resurser på så osäkra expeditioner. Men de potentiella vinsterna var också stora. Prins Henrik visste förstås hur lukrativ handeln med länderna österut hade varit för de italienska staterna i århundraden. I själva verket kunde Henrik och hans bror kungen knappast ens drömma om hur stora vinsterna skulle bli. Portugal skulle i flera hundra år bli en kolonial stormakt. Först i vår tid har de sista av landets kolonier blivit självständiga.

                      I våra dagar när man kan flyga till Afrika på några timmar blir man lätt blind för hur stort Afrika faktiskt är. Det har en yta av 30 miljoner km² och är därmed tre gånger så stort som Europa och hundra gånger så stort som Finland. För att nå Afrikas sydligaste udde måste portugiserna segla nästan 10 000 km. När Henrik dog 1460 hade han sänt ut många expeditioner som sökt sig allt längre söderut. Vid hans död hade man kartlagt kusten ner till Guineabukten. Nya expeditioner sändes iväg efter hans död och trängde allt längre söderut. Slutligen fick en kapten vid namn Bartolomeo Diaz kommando över tre skepp med uppdraget att en gång för alla avgöra om det var möjligt att segla runt denna väldiga kontinent. Enligt vad man då visste kunde den fortsätta ända till sydpolen (som förstås var helt okänd).

                      I augusti 1487 gav sig Diaz´lilla flotta iväg på sin äventyrliga färd. Efter att ha seglat i fem månader (och efter flera landstigningar) passerade två fartyg Godahoppsudden. (Det tredje fartyget hade lämnats kvar tidigare). Han hade upptäckt att det var möjligt att segla runt Afrika till Indiska oceanen. Diaz kunde starta den långa återfärden för att bringa glädjebudskapet till sina herrar. I slutet av år 1488 togs hans lilla besättning emot som hjältar. Sjövägen från Europa till Indien var öppen. Därmed öppnades också ett helt nytt kapitel, inte bara i Europas, utan i hela världens historia.

                      Men hur skulle det ha gått om djärva, äventyrslystna, självsäkra män inte sett det som en självklar, gudagiven uppgift att roffa åt sig andra folks och kulturers rikedomar? Det är fascinerande att fundera över frågan. Något svar kan man självklart inte få. Historien styrs inte av några deterministiska lagar.

                      Det dröjde dock ännu tio år innan  man fattade beslut om att äntligen försöka sig på det som Henrik sjöfararen drömde om, en sjöresa till Indien. Den 14 juli 1497 startade en liten flotta på fyra skepp och 170 sjömän på den långa och osäkra resan. Befälhavare var en kapten vid namn Vasco da Gama. Två av skeppen var beväpnade med 10 kanoner vardera. Det blev en lång och äventyrlig resa. Da Gama tog kontakt med många folk under färden, han nådde Kalkutta men de arabiska köpmän, som sedan länge var etablerade där, motarbetade honom. Återresan blev svår, provianten tog slut, sjömännen drabbades av skörbjugg. Sommaren 1499 tog sig två svårt nedslitna skepp med 50 sjömän ombord in i Lissabons hamn. För kungen, adeln och handelsmännen var det ett triumfens ögonblick, och självklart tackade man Gud genom talrika ceremonier. Man började genast organisera en ny, mycket mer omfattande handelsresa.

                      En armada på hela 13 skepp med 1200 man ombord seglade iväg i de vatten som inte längre var okända. Tidigare färder hade visat att bästa sättet att utnyttja rådande vindar och havsströmmar var att segla i en båge långt västerut innan man satte kurs mot Afrikas sydspets. Vid denna manöver kom fartygen så långt västerut att de siktade en helt okänd kust. De landsteg i en trakt av väldiga regnskogar och markerade med stenpelare att detta land tillhörde kungariket Portugal. Brasilien kom därmed under portugisisk överhöghet. Därför är portugisiska ännu i dag Brasiliens nationalspråk.

                      Skeppen nådde småningom Kalkutta i Indien, som då behärskades av arabiska handelsmän. Dessa hade förstås ingen lust att släppa in europeerna på sin marknad. Men portugiserna hade lika litet lust att ge efter. Eftersom skeppen var många och beväpnade med kanoner bombarderades staden. Ett mönster som sedan skulle upprepas också av andra europeiska stater under kommande århundraden. I andra städer var furstarna villigare att bedriva handel. I juni 1501 återvände sju skepp och ca 600 man till Lissabon. Trots förlustena blev resan en ekonomisk succé. Lasterna, speciellt kryddor, porslin och ädelstenar såldes till höga priser på den europeiska marknaden. Vid senare expeditioner etablerade portugiserna flera handelscentra på Indiens kust, bl.a. Goa, Damao och Diu. Också på Malackahalvön etablerade sig dessa djärva handelsmän. Macao vid Kinesiska sjön blev en portugisisk koloni som först i vår tid övertagits av Kina.

                      Handeln på staterna kring Indiska oceanen blev ytterst lönande. För att få bästa möjliga pris började man föra varorna till Antverpen, som höll på att bli Europas viktigaste hamn- och handelsstad. Därifrån kunde de transporteras till köpare runt om i Europa. År 1505 utsåg kung Emanuel en vicekung (viceroy) för Portugals kolonier runt Indiska oceanen. Denne seglade iväg med en flotta på 22 fartyg. Araberna hade mobiliserat en egen flotta i Egypten. Utanför Diu drabbade fartygen samman och portugiserna segrade. År för år utvidgade portugiserna sitt välde. Malackahalvön, Ceylon, Macao hörde till de områden som man fick kontroll över. De arabiska handelsmännen och fartygen drevs bort. Kineserna hade dragit sig tillbaka redan hundra år tidigare. De indiska furstendömena ägnade sig mest åt strider sinsemellan. Än så länge hade portugiserna ingen större konkurrens av andra europeiska stater. År 1520, endast en mansålder efter Henrik sjöfararens död, hade portugiserna kontroll över stora delar av sydostasien. Man må tänka vad man vill om protugisernas metoder (de var inte värre än vad som var normalt på den tiden) men det är enastående i världshistorien att en liten stat gör så många upptäkter och skapar ett så enormt kolonialvärde under så kort tid..

                      Hur var det möjligt att så få kunde få kontroll över så stora områden? Hur kunde relativt små flottstyrkor och ännu mindre truppstyrkor besegra så många stater, låt vara små? Denna fråga gäller rent allmänt när små styrkor av europeer tog kontroll över enorma områden. Spanjorernas framfart i Mellan- och Sydamerika är ett annat märkligt exempel. En handfull spanska soldater störtade de mäktiga Inka- och Aztekrikena. Intressanta frågor men de berör inte direkt temat för denna blogg, dvs hur kapitalismen drev en rad europeiska stater, börjande med Portugal, att kapa åt sig kolonier över hela världen. Från kolonierna hämtade man guld, silver, ädelstenar, fint porslin, kryddor, socker, frukter, ädla trädslag, slavar, växter av olika slag, exotiska frukter och djur osv. Det innebar en enorm injektion med dyrbarheter som stimulerade ekonomin och småningom gjorde Europa till den överlägset rikaste och mäktigaste världsdelen.

                      Ännu för hundra år sedan, när min mormor och morfar var unga, härskade Europa över nästan hela världen. USA kan i detta sammahang ses som en del av Europa eftersom det var folk av europeisk härstamning som hade den politiska och ekonomiska makten i landet. Under några generationer har maktbalansen radikalt förändrats. Europa har förlorat största delen av sin tidigare politiska, ekonomiska och militära makt. Det som vi har kvar är ett kulturellt inflytande inom de flesta områden, från språk till ideologier och lagstiftning.