söndag 27 januari 2013

BILDEN AV KLIMATET ÄNDRAS HELA TIDEN



Artikeln nedan sände jag som debattinlägg till Vasabladet 20.1. Den har inte publicerats i Vbl, troligen för att den är alltför lång. I stället publicerar jag den på min blogg. Jag tycker den har ett viktigt budskap. För övrigt läste jag just i dag en artikel i Turun Sanomat om att en stor mängd länder planerar att använda mera (inte mindre!) fossila bränslen. Ingen nyhet visserligen, samma sak har rapporterats i medierna tidigare, men något som vi bör känna till när vi fattar våra egna beslut.

Mängden koldioxid kommer fortsättningsvis att öka. Vad händer nu med klimatet? Somliga oroar sig säkert. För egen del tycker jag att det är spännande. Bättre än någon actionfilm. 
 

Vem skall Vasabladets läsare lita på? På Rolf Österblad, som i många artiklar, senast 16.1, hävdat att antropogen (av människan orsakad) uppvärmning är ett sedan länge bevisat faktum, eller på mig som hävdat, senast i Vbl 13 och 15 januari, att debatten fortfarande pågår och att slutsatserna är osäkra? Självklart skall läsaren inte lita på någon av oss. Hen skall lita till sitt eget omdöme. Det som vi aktiva skribenter kan bidra med är att att belysa frågan från så många vinklar som möjligt.

För Österblad, som i många år skrivit utmärkt populärvetenskap i Vbl, är den av människan orsakade uppvärmningen vårt, som han skriver, ”allvarligaste problem”. Detta har upprepats otaliga gånger av otaliga experter. (Litet får man väl överdriva?) Själv håller jag, som framgått i flera artiklar i Vbl, inte med om detta. Jag skulle personligen utpeka folkökningen (vi är snart åtta miljarder), fattigdomen, som nu drabbar också Europa, den ekonomiska krisen och ekonomiska missförhållanden, ungdomsarbetslösheten, pandemier, korruption och mycket annat som större problem. Framför allt är uppvärmningen inte ett problem för oss frysande finländare.

Varför är jag inte lika övertygad som Österblad?

 DEBATTEN VILL INTE DÖ
 Redan 1989 var en stor majoritet av experter är eniga om att människan värmer upp jorden genom sina ständigt ökande utsläpp av koldioxid. I IPCC:s tungt vägande rapport från 2007 sägs att människan med 90% sannolikhet orsakar uppvärmningen. Då hävdade många att saken är klar, debatten är över. Detta har sedan upprepats varje år.

 Tydligen vill debatten ändå inte dö. Den rör, till de troendes frustration, ändå på sig. Och ännu värre. Allmänheten började redan 2010, enligt många gallupar, förlora intresset. Reaktionen bland vanligt folk har alltmer blivit ”uppvärmning, so what?” Folket flyger mera, kör mera bil, använder mer energi och vad värre är, nya kraftverk som drivs med fossila bränslen (främst stenkol och naturgas) ökar i snabb takt. Några länder avvecklar kärnkraften men ingen avvecklar fossila bränslen. I Europa, som skulle vara bäst i klassen, ökar i själva verket utsläppen av koldioxid medan de t.ex. i USA, som förr utpekades som den stora skurken, minskar.

Enligt de troende kommer våra efterkommande att bli grymt bestraffade för våra synder. Det finns en uppsjö av böcker på engelska, främst från början av detta sekel, som utmålar de fruktansvärda klimatkatastrofer som kommer att drabba människorna om sådär 50 år eller mer.  I en undersökning från 2007 sägs t.ex. att upp till 200 miljoner afrikaner kommer att tvingas flytta p.g.a. torka fram till år 2020. (Vi är snart där). Uttryck som ”katastrof”, ”rädda klimatet”, ”rädda jorden”, ”sista chansen” är vanliga i boktitlarna. Amerikanen James Hansen, mest inflytelserik av alla klimatologer, gav 2009 ut en bok med en lång titel där uttrycket ”the Coming Climate Catastrophe and our last Chance to Save Humanity” ingår. (Den kommande klimatkatastrofen och vår sista chans att rädda mänskligheten).

VETENSKAPSMÄN GÖR MISSTAG
Österblad hänvisar vanligen till någon känd och inflytelserik institution eller grupp som genom omfattande forskning kommit fram till att antropogen uppvärmning är ett faktum. I Vbl 18.1 t.ex. hänvisar han till en stor grupp experter i USA som är eniga om att bevismaterialet är otvetydigt. Saken är alltså biff. Eller kan experter ha fel?

Jag har själv sysslat mycket med forskning under snart 40 år. För mig är det en trivial sanning att vetenskapsmän ibland har alldeles fel. I min egen forskning har jag ofta sökt (och funnit) fel och brister i kollegernas publikationer. (Vilket förargat en del). I min senaste (och troligen sista) vetenskapliga publikation hävdar jag att den berömda filosofen Karl Popper har fel i sin lösning av det s.k. induktionsproblemet. Mer än de flesta är jag medveten om hur svårt det är att finna sanningen genom forskning och hur lätt man låter sig styras av värderingar, prestige och ideal, för att inte säga ekonomi. Ofta är alla experter eniga vid en viss tidpunkt, men vid en senare tidpunkt är de lika eniga om att deras förra teori var felaktig. Mycket av det jag fick lära mig under mina studier på 1960-talet betraktas i dag som felaktigt.

Men så kan det väl ändå inte vara med klimatforskningen? Inom det området är ju slutsatserna säkra, bevisade bortom alla tvivel. Tänk på alla stormar, alla översvämningar, smältande isar, djur som flyttar, värmerekord i Australien, köldrekord i Sibirien. Lars Sund (Vbl 18.1) menar att sådant är klara bevis. Tyvärr saknar väderfenomen vetenskapligt bevisvärde så länge de inte kan prediceras.  Man kan alltid finna bekräftelser på en teori om man söker sådana. Sådant bevismaterial kallas anekdotiskt. Det enda säkra sättet att testa är att göra prediktioner. Annars sysslar man bara med tolkning i skenet av en viss utgångspunkt (paradigm).

AEROSOLER
Alla är eniga om att ökande mängd koldioxid, enligt fysikens lagar, medför en viss uppvärmning. Men hur mycket?  Hur skiljer man mellan naturlig uppvärmning och antropogen? För att alls få en påtaglig antropogen effekt måste vi bortse från den naturliga. Frågar man efter siffror får man olika svar. Ett vanligt svar är en uppvärmning med omkring 0.8 grader sedan slutet av 1800-talet. Modellerna ger en uppvärmning med 0.2 grader per decennium för närvarande. Det betyder 0.4 grader från 2000 till 2020. Detta stämmer inte med mätningarna. hittills. Enligt IPCC år 2007 var koldioxiden den klart viktigaste orsaken. I rapporten avfärdas s.k. aerosoler som oviktiga. Men vid samma tid började flera forskare närmare studera dessa, och främst sotpartiklar ”black carbon”. En av dessa var faktiskt James Hanson. Nu, endast sex år efter senaste IPCC-rapport, tycks många experter ha ändrat åsikt om de enorma mängder små partiklar vi släpper ut. Tag t.ex. avsmältningen av glaciärer och istäcket på Nordpolen. Det är mycket svårt att bedöma partiklarnas verkan men uppskattningar på mellan 10% och upp till 50% kan man finna i de vetenskapliga rapporterna. En del undersökningar visar att uppvärmningen kunde fördröjas med tiotals år om vi avsevärt minskade utsläppen av aerosoler!

METAN
Det har länge varit klart att metan är en växthusgas. Så länge forskarna koncentrerade sig på koldioxiden fick metan dock föga uppmärksamhet. Men under de senaste åren har den alltmer lyfts upp på agendan som en viktig orsak till uppvärmningen. Jordbruket och boskapsskötseln är de största bovarna, speciellt jordbruket i fattiga länder där hundratals miljoner lever på ett litet jordbruk. Många experter menar nu att det är viktigare att åtgärda utsläppen av metan och sot än koldioxid..

Vilka slutsatser kan vi dra? Koldioxidens roll har överdrivits. Aerosoler, metan, ozon och andra gaser kan ha en större roll än man tidigare trott.. Om utsläppen av dem kunde minskas kunde uppvärmningen bromsas snabbt, kanske t.o.m. stoppas.

Hur snabb är då uppvärmningen? Inte ens på den frågan får man något entydigt svar. Enligt skeptikerna har temperaturen i själva verket inte ökat sedan 1998. Experterna medger att någon klar ökning inte kan urskiljas under denna korta period, men håller fast vid att temperaturen kommer att öka kraftigt fram till år 2050 om vi inte skär ner på utsläppen av koldioxid. Met Office i England förutspår dock nu att vi inte kommer att få se någon tydlig ökning under de kommande fem åren. Men sedan? Säkert är att mängden koldioxid i atmosfären ökar för varje år. Hur det går med temperaturen får vi se. Skeptikerna säger att ökningen har upphört, de troende att vi kan vänta en kraftig ökning med minst 0.2 grader per decennium.

Nästa år skall IPCC släppa sin femte rapport. Det blir intressant att se vad den innehåller. Självklart hävdar experterna att uppvärmningen fortsättningsvis är ett faktum. Något annat är knappast möjligt. Att medge misstag vore att förlora ansiktet. Men jag väntar att koldioxidens roll kommer att trappas ner och att aerosoler och metan får en mycket större roll. Jag väntar också att kurvorna kommer att korrigeras nedåt en aning, men spridningen kommer fortsättningsvis att vara mycket stor. Den hysteri som åtföljde den förra rapporten kommer vi inte att se mycket av.

I Vbl 16.1 får vi veta att vi kan äta våra växthustomater och gurkor med gott samvete. Odlingen producerar inga stora mängder koldioxid. I själva verket saknar de österbottniska växthusen helt betydelse i sammahanget. Några ton gas hit eller dit spelar ingen roll när världens totala utsläpp närmar sig otroliga 40 miljarder ton.

Hans Rosing
Pensionerad lektor i vetenskapsteori

KLIMATDEBATTEN ÄR LÅNGTIFRÅN ÖVER





Sedan jag skrev mitt svar till Mikael Pihlström (se blogg 13.1) har jag roat mig med att gå igenom en del äldre och nyare artiklar i ämnet, främst i Nature, för att se vad man trodde då och vad man tror nu. Man märker en klar trend. Före klimatmötet i Köpenhamn hösten 2009 publiceras massvis med böcker och artiklar som hävdade att hotet mot klimatet är mycket allvarligt. Uttryck som ”katastrof” och ”rädda världen” förekommer stup i kvarten. Men redan 2010 märker man en ödmjukare, mindre tvärsäker ton. I en ledare i Nature 1.7 2010 varnar tidningen för överdrifter och erkänner att mycket är osäkert. Man hävdar ändå att bevisen för global uppvärmning förblir starka.

I en lång ledare i Nature 12.4 2007 sägs tvärsäkert ”The debate is over”. Att debatten är över har senare upprepats många gånger varje år. Lars Sund hävdade det i Vbl i somras. Men redan ett år efter mötet i Köpenhamn, som inte alls levererade det som de troende krävde, finner vi i Nature 21.1 2010 en lång artikel som pekar på en rad brister i modellerna. I den medges att man inte alls kan förutsäga den regionala väderleken ens inom stora områden. Man kan t.ex. inte förutsäga om sommaren blir het och torr eller sval och fuktig, inte om vi får fler eller färre stormar. Inte heller kan man predicera avdunstning och regnmängder.

AEROSOLERNA
Med aerosoler menas mikroskopiska partiklar som finns i atmosfären. En del av dem har naturligt ursprung, t.ex. stoft som sveps upp av vinden, andra orsakas av människan främst sk ”black carbon” som bl.a. uppstår vid förbränning av olja och bensin, men också vid skogsbränder. Världens en miljard olika fordon åstadkommer enorma mängder aerosoler. Aerosolerna har länge varit ett välkänt hälsoproblem med tiotusentals offer årligen globalt sett, men nu börjar de tydligen också erkännas som ett klimathot. I IPCC:s tidigare rapporter fram till 2007 anses deras betydelse vara ringa. Vhe (växthuseffekten) ansågs till största delen orsakas av en enda gas, koldioxid. Därför ansåg man, vid denna tid, att vi måste satsa stora resurser på att minska utsläppen av denna gas. Men i artikeln 21.1 2010 medges att ”aerosols are a source of great uncertainty in climate science” (aerosolerna är en källa till stor osäkerhet).

Ett par år senare har aerosolerna lyfts upp på högre nivå. En sammanfattning och hänvisning till primärkällor finner man i Nature 19.1 2012. Där sägs bl.a. att kraftig minskning av främst sotpartiklar kunde reducera den globala uppvärmningen till hälften fram till 2050. Detta är sensationellt, men har knappt fått någon uppmärksamhet alls i medierna. Goda nyheter säljer inte inom denna bransch.
 Speciellt intressant är påståendet att uppvärmningen vid Nordpolen kunde reduceras med två tredjedelar under de kommande tre decennierna genom begränsning av aerosolerna.. Avsmältningen vid nordpolen var rekordhög senaste år. I allmänhet har man utgått ifrån att orsaken huvudsakligen är koldioxiden. Men nu är detta ifrågasatt, åtminstone av en del forskare. Aerosolerna kan vara huvudorsaken. Jag har ännu inte sett någon noggrann testning av denna hypotes. Debatten om aerosolerna är ännu vidöppen. Det blir spännande att följa med vart den leder.
Politiskt sett är det mycket enklare och billigare att minska utsläppen av sotpartiklar än av koldioxid. Koldioxiden försvinner mycket långsamt medan mängden partiklar genast minskar  när man installerar filter. Självklart är det bra att samtidigt minska utsläppen av koldioxid i den mån detta är möjligt till rimliga kostnader.

GÅR VI MOT EN KLIMATKATASTROF?

I mina artiklar om vhe har jag ofta kritiserat den klimathysteri som uppstod inom vida kretsar med början i slutet av 1990-talet. År 1998 anses fortfarande vara det varmaste som registrerats. Också 2003 och 2005 var mycket varma. Hysterin har försvagats men tycks fortfarande existera. Rolf Österblad menade i Vbl 16.1 att vhe är ”vårt allvarligaste problem”. Jag tar ett exempel ur högen. Två troende, Hoggan och Littlemore, gav 2010 ut en bok Climate-Cover-Up:The Crusade to Deny global Warming. De varnar för klimatskeptikerna, som enligt dem använder alla slags knep för att dölja sanningen. Om vi inte stoppar utsläppen kommer vi att ”end up like lemmings plunging over the cliff together.” Man undrar hur allvarligt denna liknelse är menad. Tror författarna faktiskt att mänskligheten går under om jordens temperatur stiger med 4-5 grader (som en del modeller förutspår)? Jag tvivlar på att våra efterkommande är så hjälplösa.

En av dem som med stor entusiasm hoppade på klimattåget var Al Gore, vicepresident i USA under Bill Clintons tid i Vita huset. Hans bok An Inconvinient Truth och filmen med samma namn fick enorm uppmärksamhet. I Vbl hyllade Rolf Österblad  Al Gore i en helsidesartikel. Det som jag finner anmärkningsvärt med Gore är den religiösa karaktären hos hans budskap. Han upplevde sig tydligen som något av en profet och messias för en bättre mer, moralisk livsstil. I och för sig är detta inte förvånande med tanke på att USA är ett land där allt är genomsyrat av religion. I ett reportage i Nature om Al Gore kallas de ungdomar Gore utbildade för ”missionaries”. En av de intervjuade medger att ”he had a near religious conversion”. Reportern menar att Gore har startat en nästan kultlik rörelse. (Då skall man komma ihåg att Nature hör till de troende. Tidskriften publicerar ingen kritik av teorin om vhe.)

Jag har ända sedan ungdomens dagar analyserat religiösa rörelser och konstaterat att samma psykologiska mekanismer också är i funktion inom många andra områden. Vilka mekanismer? Man har ett budskap. Man har en stark övertygelse. Man anser det viktigt att sprida budskapet. Inte för sin egen skull utan för att rädda sina medmänniskor undan någon typ av katastrof. Speciellt viktigt och värt att ge akt på är, enligt min analys, att dylika rörelser vill förhindra kritik av sitt budskap. Kritik försvagar budskapet och gör folk tveksamma. Inom religiösa sekter försöker man isolera anhängarna så mycket som möjligt. Kristendomen har ända fram till i dag försökt tysta kritikerna. Inom islam är kritik inte tillåten. Detsamma gäller för auktoritära politiska ideologier. I Sovjet var kritik av ideologin strängt förbjuden. I Kina gäller detta än i dag. Nordkorea skall vi inte ens tala om.

Men vhe är ju ingen religion. Den bör man väl få kritisera av hjärans lust? De som är övertygade har haft en dragning mot att försöka stoppa kritik. En av ledarna, amerikanen Stephen Schneider, blev känd (eller ökänd) för följande yttrande ”we have to offer up scary scenarios, make simplified dramatic statements, and make little mention of any doubt we may have.” Att måla upp skrämmande scenarier, lägga fram förenklade dramatiska påståenden och låta bli att nämna tvivel, vad är detta annat än ren och skär propaganda. Detta inser de troende mycket väl. Men man anser att ändamålet helgar medlen. Man är ju ute för att rädda mänskligheten och då måste man ta till tung propaganda. Detta gör man för vår skulle, inte för sin egen. Det gäller ju att rädda världen.

Som man kan se på min blogg har jag ständigt stått upp för yttrandefriheten och för rätten till fri kritik. Det är demokratins första förutsättning. Det är också en förutsättning för objektiv forskning. Forskningen om vhe försvagas om man försöker tysta kritikerna. Att man själv är övertygad om att ens teori är sann och ens mål är rena och ädla räcker inte för att berättiga till propaganda.

ALARMISTER OCH FÖRSIKTIGA

Man kan dela upp de troende i alarmister och försiktiga. Alarmisterna hyser inga tvivel. För dem är det vetenskapligt bevisat att vi går mot undergången om inte en radikal ändring sker. En av dem är Jeremy Grantham, en inflytelserik finansman i USA. I en artikel i Nature 15.11 2012 skriver han att det är avgörande (crucial) att forskarna intar en mer realistisk, mer desperat hållning. Och han fortsätter: ”Be arrested if necessary. This is not only the crisis of your lives – it is also the crisis of our species existence. I implore you to be brave.” Så talar en övertygad alarmist.
Det är intressant att följa tidskriften Natures artiklar om vhe. Före 2009 är ledarna och de flesta klimatartiklarna alarmistiska. Vi får veta att uppvärmningen är ett vetenskapligt bevisat faktum, att drastiska åtgärder är nödvändiga, att tiden är knapp, att detta är sista chansen att rädda klimatet o. dyl. Men efter den fräna debatten 2009, som bl.a. visade på många brister i IPPC:s rapport av år 2007, ändrades tonen och blev mer försiktig. Sedan dess har det ingått många artiklar som ger en mer kritisk bild. (Se nedan)

Alla troende är inte alarmister.Robert Pielke är professor i ”environmental studies” i Colorado, USA. I boken The Climate Fix: What Scientists and Politicians Won´t Tell You About global Warming kritiserar han alarmisterna och dem som enbart fokuserar på nedskärning av koldioxiden. Han efterlyser en ärligare debatt som tar hänsyn till politiska realiteter. I stället för att enbart satsa på minskade utsläpp av koldioxid borde man mera gå in på att undersöka hur man kan anpassa sig till ett varmare klimat om och när detta blir aktuellt. Han betonar att extrem väderlek också har andra orsaker än ökande mängder koldioxid. Bl.a. jord- och skogsbruk.
I mina artiklar om miljön och klimatet har jag ofta betonat att människan påverkat klimatet i tusentals år, främst genom att hugga ner skogen, odla upp jorden, förvandla skog till betesmark som sedan eroderar till steril öken. Den extrema väderlek som man i dag vanligen skyller på vhe kan likaväl, åtminstone till stor del, orsakas av att människan omformat landskapet. Det finns massor av undersökningar om detta. En grupp experter förkunnade för två år sedan att jord- och skogsbruk är den verksamhet som står för de största utsläppen av växthusgaser (koldioxid, metan, kväveoxid). De står för drygt 30%. Enligt dessa forskare är industrin (19%)  och energiproduktionen (25) alltså inte de största bovarna. Speciellt utpekades avskogningen (deforestation), risodling och boskapsskötsel (husbandry). Nature 17.11 2011.  

VAR ÄR BEVISEN?

Enligt de troende är bevisen för antropogen uppvärmning tydliga och klara. Men vilka är de då? Varför läggs de inte fram på ett för allmänheten begripligt sätt? Själv har jag sökt få reda på bevisen i flera år utan att lyckas. Kanske de hålls hemliga?

Att koldioxiden i atmosfären ökar är alla eniga om. Vi förbränner enorma mängder olja, stenkol och naturgas varje år. Vid förbränningen alstras koldioxid som försvinner ut i luften. Men all gas blir inte kvar i luften. En del tas upp av växterna. Genom att plantera mera skog kan man få bort en del koldioxid ur luften. En del tas upp i haven, men de kan inte ta upp hur mycket som helst. Dessutom blir de surare vilket inte är bra för livet i havet. Det mesta blir kvar i luften i tiotals, kanske hundratals år. Mängden räknas i vikt eller i parts per million, p.p.m. I vikt släpper vi för närvarande ut ca 34 miljarder ton årligen. P.p.m. är ca 430. Det betyder (om jag förstått rätt) att av en miljon liter luft är 430 liter koldioxid.
Det bör också nämnas att det tekniskt sett är möjligt att minska mängden koldioxid genom att ta upp den ur luften och genom enkla kemiska processer omvandla den till andra ämnen. Det är också tekniskt möjligt att avlägsna koldioxiden från rökgaserna i stora fabriker. Det är bara en fråga om pengar och politiska beslut.

 Koldioxiden i sig är inget problem. Jordens atmosfär har många gånger tidigare innehållit betydligt mer koldioxid än i dag. Problemet är att den anses värma upp atmosfären. Och här kommer vi in på osäker mark. Det finns en mängd olika teorier och antaganden om de mekanismer som är i verksamhet. Därför konstruerar forskarna enormt komplicerade matematiska modeller där de försöker beakta hundratals olika variabler. Genom att mata in uppmätta utgångsvärden, samt rimliga antaganden, och sedan köra modellen för att simulera läget vid en viss tidpunkt, t.ex. år 2030, 2050 och 2100 får man olika scenarier. Ett viktigt antagande gäller hur mycket mängden koldioxid i atmosfären växer. Självklart är exakta förutsägelser totalt omöjliga därför att det finns så mycket osäkerhet i allt i modellen. Därför får man ett intervall inom vilket temperaturen med en viss sannolikhet ligger.

Hur har då dessa scenarier hittills stämt med observerade värden. Enligt det första scenariet som IPPC:s modell från 1990 malade fram kommer temperaturen att öka med mellan 0.7 och 1.5 grader under 40-årsperioden från 1990 till 2030. Hur väl stämmer detta med verkligt uppmätta värden hittills? I en ledare i Nature 13.12 2012 sägs att scenariet stämmer bra ”it is bang on”. Inga mätvärden anges dock. Märk att vi borde ha en uppvärmning på ca 0.2 grader per decennium. Destovärre ger olika auktoriteter litet olika värden. År 1990 angavs allmänt att jorden blivit 0.7 grader varmare sedan slutet av 1800-talet. Det har gått drygt två decennier sedan 1990. Jorden borde ha blivit drygt 1,1 grad varmare jämfört med slutet av 1800-talet. Men den vanliga siffran är (såvitt jag vet) 0.8 grader för i dag. Och det stämmer ju inte alls.

Kritikerna har redan i flera år hävdat att uppvärmningen avstannat, att man inte kan se någon tydlig ökning sedan 1997. En del försiktiga troende medger att ingen klar tendens kan utläsas under denna tid. Andra troende hävdar att man kan se en uppvärmning om än långsammare. I en lång artikel i Nature 21.1 2010 räknat författaren upp en lång rad svagheter och brister i modellerna. Han nämner också påståendet att uppvärmningen upphört ”stopped ten years ago”. Något motbevis är dettta dock inte, förklarar han, därför att naturliga variationer kan få temperaturen att öka eller minska för kortare eller längre perioder.

Lustigt nog är detta exakt samma typ av argument som skeptikerna använt för att förklara den uppvärmning man kunnat notera under senare delen av 1900-talet. Samma argument kan alltså användas både för att stöda vhe och för att kritisera den. Vad kan vi lära härav? Jo, att detta argument saknar bevisvärde.

Fram till 2030 bör vi, enligt de troende, få en ökning på minst 0.7 grader, dvs  minst 1.4 grader i förhållande till 1800-talet. Detta innbär en ganska brant stigning under de 17 år som är kvar. Om ökningen totalt sett ligger runt t.ex. 1 grad 2030 så kan man inte dra någon annan slutsats än att vhe är falsifierad – klart och tydligt. Om vi däremot har ett värde på minst 1.5 så är den starkt bekräftad. Mina yngre läsaren kommer att få veta svaret. Själv kommer jag högst troligt att vara död då.

I Nature 26.1 2012 kan vi läsa att klimatsystemet kan vara mindre känsligt för uppvärmning genom växthusgaser än man hittills trott. (s. 413)  En ny modell utvecklad i Kanada förutspår att temperaturen kommer att öka betydligt mindre än tidigare modeller förutsagt. Den kanadensiska modellen ger en uppvärmning på 1.3 – 1.8 grader om mängden koldioxid i atmosfären fördubblas. Detta är mycket mindre än i tidigare modeller. Fram till år 2100 förutspår modellen en uppvärmning inom intervallet 1.2 – 4.3 grader. Betydligt lägre än tidigare. Det skall bli intressant att se vad nya modeller skall predicera.

En av de ledande organisationerna som mäter jordens temperatur finns i England och kallas kort och gott Met Office. Det har väckt uppmärksamhet bland skeptikerna att Met Office i slutet av senaste år gav en rapport som kan tolkas som att ingen uppvärmning skett under de senaste 16 åren. Vidare har man inte förutspått någon tydlig ökning under de kommande fem åren. Jag har väntat att få läsa någon kommentar till detta resultat i Nature men hittills utan resultat. Men det kommer väl.

HAR EXTREM VÄDERLEK ÖKAT?

Lekmän, dvs de troende alarmister, som inte är utbildade experter brukar peka på extrem väderlek som bevis för vhe. Det finns destovärre, ur metodologisk synvinkel, många problem med en sådan argumentering. Störtregn, orkaner, långa torrperioder, extrem köld osv är en del av helt normala, naturliga klimatfenomen. De har alltid funnits. Hur kan man då bevisa att de under de senaste åren orsakats av vhe? Nåja, ingen är så dum att den påstår att orkaner etc var naturliga för t.ex. 50 år sedan men orsakas av människan i dag. Det de troende påstår är att a) extrem väderlek blivit litet vanligare och b) att den blivit något mera extrem.

I artiklar i Nature före 2010 hävdas att modellerna visar att sannolikheten för att vhe orsakar extremare väderlek är mycket hög. Det påstås t.ex. att de torra områdena breder ut sig. Men i en färsk artikel 15.11 2012 refereras en undersökning som inte funnit några bevis för detta. En forskargrupp har undersökt trenderna under de senaste 60 åren utan att finna att de torra områdena skulle ha ökat. Detta står, enligt artikeln, uppenbart i strid med tidigare resultat. Detta kommer att ingå i nästa IPPC-rapport som kommer nästa år.

Tidigare undersökningar har kommit fram till att antalet orkaner och tornados har ökat och att de blivit kraftigare. Detta får inget stöd i de senaste undersökningarna. Om detta kan man läsa t.ex. i National Geographic september 2012. Experterna tycks ha mycket svårt att komma överens när det gäller oväder. Kunskaperna om hur orkaner och tornados uppstår tycks vara alltför vaga för att man skall kunna göra bestämda förutsägelser. När det gäller tornados har man inte kunnat påvisa någon klar ökning under de senaste 50 åren.

Modellerna förutsäger inte enbart att de torra områdena kommer att öka. De förutsäger också motsatsen: vhe kommer att medföra mera nederbörd och följaktligen mera och värre översvämningar. Modellerna förutspår alltså både torka och nederbörd. Knappast särskilt upplysande.

VAD BEVISAR AVSMÄLTNINGEN?

Det ena beviset efter det andra blir tvivelaktigt när man noggrannt och kritiskt granskar det i ljuset av den senaste forskningen. Men det finns ett bevis kvar, ett bevis som ständigt betonats av de troende ända fram till i dag. Jordens glaciärer smälter i allt snabbare takt. Det som fått mest uppmärksamhet senaste år är avsmältningen av nordpolens väldiga istäcke. Under sensommaren krympte istäcket till sin minsta areal någonsin sedan man börjat mäta. Då var isens yta 3,5 miljoner kvadratkilometer. På Grönland finns ett flera kilometer tjockt istäcke, de sista resterna av den senaste istiden. (Så såg det ut i vårt land för drygt 10 000 år sedan. Då blev det global uppvärmning utan människans hjälp.) Avsmältningen på Grönland har länge varit föremål för speciellt stort intresse.

Avsmältningen i jordens hundratusentals glaciärer är svår att mäta. Enbart i Himalaya finns det över 40 000 glaciärer. I IPCC:s rapport från 2007 påstods att avsmältningen i Himalaya var så stor att de flesta glaciärerna kan vara borta redan om ca 20 år. Det visade sig att detta endast var lösa spekulationer.

Att Nordpolens istäcke minskat kan påvisas med satellitmärningar. Men är detta verkligen ett bevis för vhe? I själva verket kan det finns andra förklaringar. Avsmältningen kan vara en följd av samverkan mellan t.ex. en viss uppvärmning orsakad av koldioxid, en uppvärmning orsakad av sotpartiklar, ändrade havsströmmar, och ändrade vindförhållanden. Alla dessa förklaringar har lagts fram i olika undersökningar. (Se t.ex. Nature 13.9 2012)

Experterna erkänner att modellerna inte har förutspått den snabba minskningen av Nordpolens isar. Den har varit en överraskning för klimatologerna. Vad kan vi dra för slutsatser av detta? Samma slutsats som jag tidigare betonat. Klimatmodellerna har stora brister. Att blint lita på dem är oklokt.

AVSLUTNING

I denna artikel har jag så objektivt som möjligt försökt analysera klimatdebatten utgående från artiklar i Nature. Jag har inte alls tagit ställning när det gäller de ideologiska, etiska och politiska och ekonomiska frågor som en eventuell klimatförändring aktualiserar. Min allmänna slutsats är att det inte finns någon grund för ”klimatpanik”. Vidare är det klart att det finns en stor osäkerhet om det mesta. Detta är ett extremt svårt forskningsområde. Det är svårt att avgöra vad som är naturligt och vad som är antropogent. Det är svårt att avgöra vad som orsakas av koldioxid och vad som orsakas av andra antropogena åtgärder. Det är omöjligt att bedöma vilka områden som kommer att påverkas mest och av vilka faktorer. De scenarier som modellerna målar upp av klimatet 2030, 2050 och 2100 är närmast bara spekulationer.

Vi har över 20 års erfarenhet av klimatmodeller. Det har visat sig att de är av begränsat värde. De kan t.o.m. vara mer till skada än nytta. De får oss att satsa miljarder på att undvika möjliga framtida hot i stället för att satsa på de problem som är välbekanta här och nu och inom de närmaste 5-10 åren.

Detta är, hoppas jag, det sista jag skriver om klimatfrågan på en lång tid. Jag tror att jag sagt det mesta gällande frågan om huruvida antropogen uppvärmning är bevisad eller inte.

tisdag 22 januari 2013

Översikt av mina bloggar 2012



Översikt av mina bloggar år 2012

Senaste år var min hälsa rätt god och jag skrev mycket. På min blogg satte jag ut hela 31 alster, nästan tre artiklar/mån. Dessutom fick jag rätt många artiklar publicerade i Hbl, Vbl och ÅU. Därtill en fackartikel i en antologi om Popper.

Jag har tidigare år ödmjukt bekänt att jag under året inte läst en enda blogg. Detsamma gäller också det gågna året. Möjligtvis är jag den enda debattör i vårt land som aldrig läst en blogg skriven av någon annan än mig själv. Jag kan också skryta med (eller skämmas över) att jag inte surfat på nätet en enda gång under året. Jag har t.ex. aldrig varit inne på en porrsida. Vet inte ens hur man hittar dem. Däremot har jag använt e-post ganska flitigt. Mitt mål är fortsättningsvis att sitta vid datorn så litet som möjligt. Jag låter aldrig datorn stå på, inte ens i standby, när jag inte sitter framför den. I dag älskar många sin dator. Ett liv utan datorer är otänkbart. För mig däremot är datorn ett nödvändigt ont. Jag är tvungen att använda den om jag vill skriva – och som var och en som läser mig inser så älskar jag att skriva. Men ännu mer älskar jag att tänka och filosofera. Jag är ju faktiskt proffessionell filosof, om än pensionerad!

Däremot läser jag enormt mycket (nåja, rätt mycket) text på papper, dvs. dagstidningar, artiklar, böcker samt lyssnar på radio och tittar på tv. Det ger mig full sysselsättning fast jag sedan länge är pensionär. Jag fattar inte hur folk mitt i livet kan finna tid att sitta framför datorn och surfa, spela etc.

Varför läser jag inte andras bloggar? I tidningarna berättas ibland i korthet om någon blogg. Ibland citerar man någon snutt. Mest tycks skribenten berätta om sitt privatliv. Jag kunde inte vara mindre intresserad. Jag känner till massor av människors privatliv – i stora drag. Det ena skiljer sig föga från det andra. I dagens filmer har det blivit modernt att skildra olika litet annorlunda människors privatliv. Dessa intresserar inte heller. Kanske jag överdriver, men när det gäller privatlivet så finns det inte något som jag inte känner till. Då menar jag inte att jag själv skulle ha egen erfarenhet – nej långtifrån - men så att jag läst eller hört om det. Jag har ibland funderat på hur många intressanta livshistorier jag hört berättas. Tyvärr har jag glömt mycket. När jag var ung så visste jag ingenting, i dag när jag nästan är 70 år vet jag allt.

 Jag var t.ex. inte speciellt förvånad över Breiviks mordgalenskap. Det är ingenting unikt. Europas och hela världens historia är full av galna blodsdåd. Också i vårt lilla land finns det i dag tusentals människor som skulle vara beredda att begå våldsdåd av olka slag om de fick tillfälle. Omkring 100 personer kommer att mördas eller dräpas i vårt land detta år. Vi hoppas förstås innerligt att det inte skall finnas några skolbarn bland dem.

Många vill tro att dagens människor är hyggligare, mer civiliserade eller på andra sätt bättre än sina föregångare. Jag har inga sådana illusioner. Till vår grundnatur har vi inte förändrats alls under de senaste århundradena. Det som förändrats är samhället. Vi är produkter av samhället, av den kultur vi föds och lever i. Om kulturen är fredlig och jämlik så är vi det också, men om den är aggressiv och fanatisk så blir vi det också. Men det finns alltid människor som inte kan hantera sin vrede, ilska, galenskap eller sina begär och lustar. Fullständig trygghet kan vi aldrig få. Vi bör inte ens försöka. Vi är människor, inte programmerbara maskiner.

Bloggarna under senaste år spänner över ett brett spektrum från sf-litteratur till partikelfysik. De återspeglar mina intressen, eller snarare en del av mina intressen. Det finns mycket jag satt mig in i som inte berörs. Senaste sommar läste jag t.ex. ganska mycket om invasionen i Normandie 6.6 1944 och om offensiven fram till Montgomerys katastrofala angrepp med fallskärmsjägare i Holland. Det väckte många tankar som jag tänkte skriva ner. Det som framför allt förundrade mig var soldaternas vilja att offra sina liv. I dagens värld är den tapperhet (eller dårskap) de visade obegriplig. Också den förstörelse som orsakades t.ex. genom bombanfall är obegriplig i dag. Men jag fick aldrig tid. Jag läste också rätt många deckare i somras och också de stimulerade till funderingar. Men trädgården hade prioritet framom skrivandet.


Finns det då någon som läser mina bloggar? Tydligen! Ett stort tack till er som läser vare sig ni gillar eller ogillar mina åsikter. Jag har varit lärare i 37 år och mina artiklar har ofta karaktären av föreläsningar. Man bör kunna lära sig mycket av att läsa dem – helst med eftertanke.

I snitt läses mina bloggar av runt 30 personer. Det är inte mycket jämfört med populära bloggar som läses av tiotusentals eller ännu fler. Men då skall man beakta att jag inte skriver ytligt om vardagens små glädjeämnen eller förtretligheter. Jag skriver om tunga ämnen, om svåra ämnen, om fascinerande ämnen. Min text är (antagligen) inte lättläst.

Det fanns en kyrkofader som sade Credo ut intelligam. Jag tror för att förstå. Jag kan i stället säga att jag skriver för att förstå. Genom att skriva ner mina tankar tvingas jag att klargöra dem, att omvandla dem till begriplig text.

 Antalet läsarträffar varierar från nästan 100 till knappt 20. Min blogg om vindkraft 10.10 fick 74 visningar. Den lades också ut på Facebook. Minst intresse har mina artiklar om kapitalismen väckt. Bloggen 10.11 med rubriken ”Fortsättning om kapitalismen” fick endast 16 läsare. Det förvånar mig inte. Vi lever i en tid när intresset för politik, dvs för gemensamma frågor är i botten. Individualismen är dagens melodi. Tyvärr!

Däremot är jag förvånad över att mina artiklar om flygande tefat inte väckte något större intresse. Ämnet fascinerade mig storligen när jag var yngre och jag gav mig med liv och lust in i debatter för att bevisa att de troende har fel. Ufofrågan behandlade jag i fyra långa artiklar. Som mest fick en ufoartikel 57 träffar, men i allmänhet blott ca 40.  

Vad kommer jag att skriva om detta år (om hälsan står mig bi)? Min avsikt var att grundligt analysera kapitalismens roll för den moderna världen. Det som intresserar mig är inte ekonomi i betydelsen nationalekonomi utan det ekonomiska systemets betydelse som en av de viktigaste faktorerna som formar kulturen. Min tanke var att också analysera industrikapitalismen som i främsta hand var en produkt av ångmaskinen, samt den moderna kapitalismen.

Men i slutet på senaste år halkade jag av någon anledning, än en gång, in på klimatdebatten. Så nu har jag läst och funderat över klimatet en längre tid. Ännu blir det väl minst en blogg i frågan.

I somras planerade jag att skriva om ett ämne som i högsta grad intresserade mig och massor av andra för sådär 40 år sedan. Ockultism och parapsykologi. Jag läste mycket i ämnet, skrev drygt 20 artiklar och höll t.o.m. föredrag och en kurs i ämnet. Hur har det gått sedan dess? Vet vi mer i dag än för 40 år sedan? Sådana frågor skulle jag vilja fördjupa mig i.

Det underbara med att vara pensionär är att man inte behöver slå fast något bestämt program för lång tid framåt. Om jag känner för något annat så gräver jag ner mig i det. Och om du känner för det läser du. Kanske kan du lära dig något nytt. Eller rent av lära mig något nytt.

Slutligen. Senaste år fick jag mycket få kommentarer på mina bloggar. Vad kan det bero på? Är ni alla eniga med mig?

söndag 13 januari 2013

SVAR TILL MIKAEL PIHLSTRÖM OM KLIMATKATASTROFER


Här svarar jag på Pihlströms debattinlägg i Hbl 5.1 2013.

Mikael Pihlström har nyligen kritiserat mina åsikter om vhe i några inlägg. Här vill jag komma med några tankar m.a.a. hans inlägg i Hbl 5.1. Redaktör Kim Isaksson har avblåst debatten på Hbl:s debattsida så därför lägger jag ut detta på bloggen. Kanske kan det intressera någon annan än mig.

Enligt Pihlström drar jag en ”helt absurd parallell mellan religiösa domedagsprofetior och klimatvetenskapens scenarier.” Artikeln där jag gör detta ingick i Hbl 21.1, dvs samma dag som världen skulle gå under enligt (den feltolkade) mayakalendern. Artikeln finns efter detta svar. (Det är omvänd ordning: Först mitt svar på Philströms svar på min artikel och sedan min artikel).

Hur kom jag på en sådan idé? Jag har intresserat mig för undergångsprofetior ända sedan 1960-talet. Då var sådana ännu vanligare än i dag. Också seriösa vetenskapsmän och andra intellektuella framförde sådana. Inspirationen var då självklart det kalla kriget mellan Öst och Väst och risken för ett kärnvapenkrig. Jag tror inte själv på sådana profetior. Men jag är nyfiken på varför så många tror eller åtminstone tar dem på blodigt allvar. Det finns rätt mycket forskning om de psykologiska processer som spelar in. Bl.a. en klassisk undersökning av Festinger et al.

Hur kom jag att förknippa detta sociologiska fenomen med vhe? Helt enkelt därför att konsekvenserna av vhe så ofta utmålats i klassiska domedagstermer. Det finns hur många exempel som helst. Ta t.ex. översvämningar. Syndafloden i Bibeln känner alla väl till. Men myten är mycket äldre. Den bibliska berättelsen är nästan ordagrant hämtad från det sumeriska eposet Gilgamesh (som finns i svensk översättning). I åratal har vi fått läsa att modellerna visar att havsytan kommer att stiga. Visserligen är oenigheten om hur mycket den stiger total, från 30 cm på hundra år till många meter. Det finns en populär film (”Waterworld” tror jag den hette) som handlar om den framtida världen där t.ex. New York ligger under vatten.  

Vore det en katastrof om haven steg med t.ex. en meter på 100 år? Självklart inte. Under hundra år har man hur mycket tid som helst att vidta åtgärder, om sådana skulle behövas. Vi är ju långt ifrån hjälplösa. I dag anses haven p.g.a. vhe stiga med 2-3 cm på tio år, dvs 20-30 cm på hundra. Man bör komma ihåg att havsytan varierar väldigt mycket i dag, och alltid har gjort det, av naturliga orsaker. I vårt land har det hänt att höststormarna höjt ytan 1,5 meter, utan att det haft några betydande konsekvenser. Det finns ju faktiskt städer och landområden i världen som ligger under havsytan sedan länge, främst i Holland. I Themsen byggde man för många år sedan ett system för att skydda staden mot översvämningar. I Japan finns det höga skyddsvallar mot tsunamis vid många kuststäder.

Det finns inga skäl att tro att stigande havsyta skulle leda till något slags katastrofer. Orkaner och tsunamis t.ex. är mycket farligare. Att man manar fram bilderna av syndafloder är  propaganda. Eller i en vänligare tolkning vanlig hederlig okunnighet. Pihlström är antagligen ärligt oroad när han skriver: ”Är det alarmistiskt att förutse översvämmade storstäder när havsytan de facto stiger och nordatlantiska orkaner blir intensivare.” Svar: Absolut.. Om det uppstår problem så måste de förstås hanteras såsom under orkanen Sandy i höstas. Men Sandy var ingen katastrof. Endast ett hundratal människor omkom. En del troende har länge hävdat att vhe gör att oväder blir vanligare och häftigare, men mig veterligen finns det inga vetenskapliga bevis för detta. Däremot finns det mycket annat som människan är ansvarig för som kan förvärra t.ex. översvämningar, tolka och stormar.

Pihlström skriver att ”nederbörden minskar i många tättbefolkade områden”.Detta har ofta påståtts tidigare, men inte heller för detta visar den senaste forskningen några bevis. Däremot har skogsskövling, jordbruk, växande befolkning etc en viss lokal effekt.

Pihlström påtalar min användning av ordet ”katastrof”. Han menar att de troende inte använder det ordet. Det finns t.ex. inte i IPCC:s rapport från 2007. Faktum är att ordet ofta har använts i t.ex. rubriker och i titlar på böcker. Journalisten Hedda Biström rapporterade i Hbl 7.12 2008 om debatten i Sverige. Hon skrev bl.a.  ”verkliga skräckscenarier målas upp av experter”. Hon nämner speciellt Anders Wijkman och Johan Rockström, som gjort sig kända som de verkliga klimatalarmisterna. De anser t.ex. att den tinande tundran är en tickande metangasbomb. Den kommer att explodera och då är katastrofen ett faktum.

Ordet katastrof eller synonyma ord förekommer ofta i de troendes böcker. Översteprästen bland klimatologerna, amerikanen James Hansen, har i över 30 år varnat för kommande klimatkatastrofer. År 2009 gav han ut en bok med den talande titeln Storms of my Grandchildren: The truth about the Coming Climate Catastrophe and our Last Chance to Save Humanity. Tydligare kan det inte sägas. Hans kollega Stephen Schneider gav samma år ut en bok med titeln Science as a Contact Sport: Inside the Battle to save Earths Climate. Ännu större inflytande som klimatprofet har den amerikanske politikern Al Gore haft. Han ser sig som en profet vars uppgift det är att fösöka rädda mänskligheten undan vhe:s fruktansvärda konsekvenser. I tv-programmet Skavlan framträdde han för något år sedan och förkunnade pompöst ”Jag har misslyckats”. Som om jordens öde hängde på hans förmåga att övertyga!!  Det är säkert ingen tillfällighet att alla dessa och många andra alarmister är amerikaner. USA är ju de religiösa förkunnarnas och profeternas förlovade land. Ingen annanstans finns det så många som blint tror på Bibeln. Ingen annastans finns det så många som rent konkret förbereder sig för undergången.

I åratal har jag noterat denna fascination för katastrofer bland de troende. Därför tyckte jag det var lämpligt att ta upp temat i samband med den enorma mediehypen som mayakalenderns slut skapade i medierna.

Härmed har jag visat att kopplingen mellan religiösa domedagsprofetior och en del mer extrema klimatforskares scenarier ingalunda är så absurd som Pihlström hävdar. Slutligen bör jag tillägga att åtminstone två andra personer, vilkas namn jag inte kommer ihåg, skrev inlägg som kritiserade min artikel. Det gläder mig för det visar att åtminstone någon läste den och inspirerades till funderingar.

Här är artikeln som Pihlström och andra protesterade emot. Självklart är den medvetet provokativt skriven. Dvs, jag skrev den för att provocera klimatalarmisterna. De flesta upplever den antagligen som en rätt träffande sanning. De flesta klimatologer är inte alarmister. Alla förändringar är inte av ondo, än mindre leder de till katastrofer.


 NÄR GÅR VÄRLDEN UNDER? (Publicerad i Hbl 21.12 20012)

                      Den 21.12 i år smäller det. Då går världen under. Åtminstone om vi får tro mayafolkets kalender som, enligt vad man kunnat inhämta i medierna, tar slut just detta datum. Men varför skulle vi tro sådant nonsens? Det är lika mycket struntprat som den oändliga mängden av annan vidskepelse som florerat och fortfarande florerar. På nätet förenas den modernaste rationalistiska teknologin med traditionell vidskepelse och blåögdhet.

                      Världen kommer att drabbas av en enorm klimatkatastrof under detta århundrade. Alla stora kuststäder kommer att översvämmas, enorma orkaner med aldrig tidigare skådad styrka kommer att förstöra allt i sin väg, vissa områden dränks av skyfall medan andra drabbas av torka som dödar allt liv. Hundratals miljoner människor omkommer medan hundratals miljoner andra tvingas att lämna sina förstörda hemtrakter. Detta kommer att leda till krig och våld. Åtminstone om vi får tro de s.k. klimatalarmisternas scenarier. Men varför skulle vi tro på dem? Är inte detta i princip nonsens av samma typ som mayakalenderns slut och oändliga mångder andra undergångsprofetior?

                      Jag kommer ihåg en julafton, troligen 1969. En dansk taxichaufför hade fått en uppenbarelse om att undergången kommer på själva julafton. Naturligtvis fick han en skara trogna anhängare som tillsammans med honom väntade att bli räddade. Natten före julafton skämtade vi inom familjen om att detta blir vår sista natt. Anhängarna blev förstås djupt besvikna, men taxichauffören förklarade att han tolkat budskapet fel. Undergången kommer nog, fast först senare. Unergångspsykologin är densamma från århundrade till århundrade.

                      Här invänder mången frustrerad läsare att klimatkatastrofen är vetenskapligt bevisad. Profetian är inte baserad på budskap från gudarna, från varelser i rymden eller på gamla kalendrar. I stället är den baserad på våra dagars religion, vetenskapen.

                      Destovärre skiljer sig klimatalarmisterna föga från dem som tror på Bibeln, mayakalendern, taxichaufförer eller extrema politiska ideologier. De lider av en psykologisk egenhet som kan kallas undergångskomplexet. De är övertygade om att de sett djupare, är klokare, är utvalda, att deras plikt är att varna för en destruktiv livsstil. Det kan inte uttryckas bättre än i det bibliska ”gören bättring ty himmelriket (läs: undergången) är nära”. I dagens jargong är budskapet ”lev mera anspråkslöst ty klimatkatastrofen är nära”. Det är naivt att tro att vetenskapsmännen skulle vara immuna mot detta komplex. Tvärtom vimlar vetenskapens historia av förutsägelser om den, mer eller mindre, snara undergången. Dessa förutsägelser baserades på den tidens bästa forskning.
                     
                      Vi vet ingenting med säkerhet om framtiden. Ju längre fram våra hypoteser sträcker sig desto vildare bli spridningen av sannolikheter. Många bli, märkligt nog, besvikna om mänskligheten inte går under. Själv föredrar jag att vara optimist och tro att mänskligheten kommer att fortsätta att utvecklas och leva i evighet. Och varför skulle vi inte tro det?

Hans Rosing
Pensionerad vetenskapsfilosof

                       


torsdag 10 januari 2013

ÖVERSIKT AV KLIMATDEBATTEN ÅR 2012



LAMARE KLIMATDEBATT ÅR 2012

EN ÖVERSIKT

Jag har en bekännelse. Jag är fascinerad av debatten om växthuseffekten. Jag har under årens lopp samlat på mig ett väldigt material. Jag har publicerat tiotals artiklar i ämnet, senast i Hufvudstadsbladet 9.1 i år. Ämnet behandlas i många av mina bloggar.

Varför detta intresse? Nej, jag oroar mig inte för framtida katastrofer som orsakas av antropogena (mänskliga) utsläpp av växthusgaser, dvs koldioxid CO2 och metan. Jag tror att pessimisterna har fel. Missförstå mig inte! Mänskligheten har alltid drabbats av större och mindre katastrofer och kommer med säkerhet att drabbas också i framtiden. Samtidigt har beredskapen blivit allt bättre. Relativt sett dör färre människor i dag i katastrofer än någonsin tidigare, trots att jordens befolkning växer med över 50 miljoner varje år. Beredskapen fortsätter att förbättras, kunskaperna ökar, allt fler utbildas, teknologin utvecklas. Därför förstår jag inte de pessimister som dystert talar om allt elände klimatförändringen kommer att orsaka. Jag tror inte på de rikssvenska forskarna John Rockström och Anders Wijkman som i sin färska bok Bankrupting Nature: Denying our Planetary Boundaries (Routledge 2012) högt och ljudligt ropar ”varg”. De varnar för en kommande klimatapokalyps orsakad av förändrat klimat och brist på resurser.
Jag är tvärtom övertygad om att framtida generationer kommer att ha bättre förmåga att klara katastrofer än vi. Man bör komma ihåg att vi i dag klarar katastrofer mycket bättre än våra förfäder gjorde. Framtidens människor kommer säkert inte att vara dummare än vi. Snarare är de långt intelligentare. Dels kommer de att ha bättre hälsa och dels bättre utbildning och dels bättre hjälpmedel.
Jag har ingen egen ko i diket. Jag söker inte bekräftelse på någon tro eller övertygelse, inte heller på någon politisk ideologi. Det som driver mig i denna som i andra frågor är nyfikenhet, en omättlig vetgirighet. (Därom vittnar allt det jag skrivit under ca 50 år). Jag har följt med och ibland deltagit i massvis med debatter sedan ”det vilda 60-talet”. Min strävan har alltid varit att vara så objektiv som möjligt. (Min licavhandling handlade om objektivitet). Den enda ideologi jag driver är det kritiska tänkandet, att inte ta något för givet, att granska alla åsikter efter bästa förmåga. Mina artiklar är ofta långa, kanske svårlästa, men just därför är de värda att läsa. Jag kan garantera att den som läser med eftertanke lär sig en hel del.

 Hur kan intelligenta människor tycka så olika inom ett område som ändå gör anspråk på att vara vetenskap? Orkanen Sandy, som drabbade USA:s östkust i höstas, må vara ett exempel. Somliga ansåg att orkanen orsakades av antropogena utsläpp av växthusgaser. De såg orkanen som ännu en bland otaliga bekräftelser på teorins sanning, dvs att antropogen växthuseffekt (vhe) är ett faktum. Andra menade att orkanen hade naturliga orsaker, men att den möjligen förstärktes en aning av våra utsläpp. Utan utsläpp skulle den kanske ha varit litet svagare. Och slutligen fanns det en grupp skeptiker som menade att Sandy var en helt naturlig orkan.

Vad frågar vi egentligen efter? Det som jag vill veta är inte om vi påverkar klimatet. Klart att vi gör det! Vi har gjort det i över 2000 år. För 10 000 år sedan, innan jordbruket uppfunnits, var jorden täckt av enorma skogar i vilka det levde enorma mängder djur. Man kan inte förstöra jättelika skogsområden utan att det får massor av konsekvenser, också på klimatet. (Se mina bloggar om miljöfilosofi år 2009, speciellt 26.1) Det som jag vill veta är om dagens utsläpp av CO2 och metan i betydande grad ändrar klimatet. Man bör då komma ihåg att klimatet hela tiden ändras av helt naturliga skäl. Under mänsklighetens historia har vi haft många både varmare och kallare perioder. Problemet är huruvida dagens uppvärmning (om den är ett faktum) huvudsakligen beror på naturliga orsaker eller huvudsakligen orsakas av växthusgaser.

TROENDE, FÖRSIKTIGA OCH SKEPTIKER
 De troende ser bevis och effekter av växthusgaserna överallt. De anser vidare att effekterna nästan alltid är skadliga. De försiktiga anser att det är möjligt men inte säkert. De ser både goda och dåliga effekter. Och skeptikerna slutligen ser bara naturliga processer. Så går debatten vidare.

Senaste år behandlades frågan på två stora av FN ordnade internationella konferenser, i Rio de Janeiro i juni och i Doha i Qatar i december. Intresset för konferenserna var lamt. Ingen trodde att de skulle leda fram till några viktiga beslut om begränsningar av utsläppen. De svåra besluten sköts, liksom i det våldsamt överreklamerade mötet i Köpenhamn höstan 2009, på framtiden. Vår energiska miljöminister Ville Niinistö var besviken. Det planerade miljömötet år 2015 är absolut sista deadline, menade han.  Det enda resultatet av årets möten blev att omkring tiotusen klimatexperter fick komma ut på gratisresor (och därmed bidrog till utsläppen).

Inför mötet i Rio (som kallades Rio + 20 därför att det var 20 år sedan det första mötet om hållbar utveckling som också hölls i Rio) skrev den välrenommerade naturvetenskapliga tidskriften Nature i en lång ledare bl.a. att det är svårt att undgå en känsla av dysterhet (gloom) eller till och med undergång (doom). Vasabladets mångårige populärvetenskaplige medarbetare Rolf Österblad menade 9.6 att ”vi är tvugna att välja väg”. De facto har vi, dvs världens ledare, gjort precis detta. Men inte den väg som Österblad och andra troende önskade. I stället har man valt den väg som enligt Nature leder till ”doom”, domedagen. Enligt skeptikerna är detta förstås den rätta vägen. Att satsa miljarder på att motarbeta ett problem som inte existerar är enligt dem höjden av slöseri. Speciellt som det finns så många viktiga och stora problem såsom svält, fattigdom, barndödlighet, farsoter osv.

Samtidigt som EU kräver minskningar på minst 50% av de globala utsläppen ökar de facto antalet industrier som producerar gaser. Visserligen har de minskat inom EU och USA, men i den övriga världen byggs alltfler kolkraftverk. De tider när USA och Europa dominerade produktionen och konsumtionen är förbi. 1200 nya kraftverk planeras i 59 länder. De flesta byggs i Kina och Indien som i motsats till EU upplever en snabb ekonomisk tillväxt. I Tyskland är folket mera rädd för kärnkraften än för klimatförändringen. Där skall kärnkraften stoppas och till stor del ersättas av fossila bränslen, bl.a. naturgas från Ryssland och smutsig brunkol. Samma situation råder i Japan som har haft 50 kärnkraftverk i drift. Och mängden koldioxid i atmosfären bara växer. Katastrofen verkar oundviklig, eller...?

De troende känner sig tydligen alltmer stressade på grund av skepticismen och allmänhetens växande ointresset. Detta framkommer t.ex. i många ledare och kolumner i Nature. Tidskriften har i åratal hävdat att uppvärmningen är ett vetenskapligt bevisat faktum och att radikala åtgärder är av nöden. Under det gågna året har jag räknat tiotals ledare och kolumner som fördömer skeptikerna och förespråkar alltmer drastiska åtgärder, inklusive att forskarna förenklar sitt budskap, visar upp en enig front och ordnar stora demonstrationer.

VAD HÄNDER PÅ POLAROMRÅDENA?
  Samtidigt publicerar Nature artiklar som får en att undra om allt är så enkelt som de troende vill påskina. Tidigare påstods att glaciärerna i Himalaya smälter alarmerande snabbt. Men senare noggrannare forskning har inte kunnat påvisa någon onormal smältning. Tidigare påstods att glaciärerna i Alperna smälter allt snabbare p.g.a. vhe. Enligt en färskare undersökning, rapporterad i Nature 10.6 2010, orsakas hälften av avsmältningen av naturliga faktorer. Dessutom antas nedfall av sotpartiklar i viss mån bidra. Nu talas det om snabb avsmältning av de många glaciärerna i Anderna i Sydamerika, men man betonar för säkerhets skull att osäkerheten är stor. Det tycks vara så att forskarna ännu i mitten på förra decenniet trodde att vhe är betydligt starkare än mätningarna senare visat. Martin Beniston, en forskare i Schweitz, påpekar enligt Nature att ”det är en fråga om vetenskaplig ärlighet att medge att inte alla klimatförändringar beror på ökningen av mängden växthusgaser.”

De troende har fått extra ammunition av att Nordpolens isar minskade mer än någonsin förra sommaren. Isarealen minskade till 3,5 km2. Tidigare har den varit långt över 4 km2 vid denna tid. (Jfr min blogg 17.6 2009 och 23.10 2010). Tidsperioden under vilken man gjort satellitmätningar är bara 34 år. I Vasabladet kunde vi under (den ovanligt kalla) sommaren följa en artikelserie av en svensk journalist, Tom Juslin, som som reste omkring i polarområdena och berättade om alla förändringar uppvärmningen redan orsakat. Han hör till de troende och antog utan kritik att inga förändringar är naturliga utan att allt beror på vhe. Inlandsisarna på Grönland är speciellt intressanta. Men resultaten är motstridiga. På en del håll är avsmältningen större än tidigare, på andra mera normal.

För övrigt är inlandsisen de sista resterna av den senaste istiden, som vid sin största utsträckning bl.a. täckte hela Finland. Det tog tusentals år för den två kilometer tjocka isen över Finland att smälta. Processen gick förstås från söder mot norr. Grönlands inlandsis är vad som är kvar. Om ytterligare tusen år kan isen vara borta också på ”den gröna ön” oberoende av om människan bidrar en aning till uppvärmningen eller ej. (När vikingarna kom till Grönland var där betydligt varmare och därför grönare än i dag. Därför började ön kallas ”det gröna landet”.)

Forskningen har visat att norra ishavet varit isfritt många gånger i historien, långt innan människan började producera växthusgaser. För mellan 8000 och 6500 år sedan var istäcket mindre än i dag. Detta och mycket mer kan man läsa i Nature 13.9 2012. Under de senaste åren har man upptäckt hittills okända vattenvirvlar och strömmar. Speciellt intressant är att varma djuphavsströmmar från Atlanten för in ca 1 gradigt vatten djupt under det -1gradiga vattnet vid ytan. Det finns många möjliga förklaringar till den ökande avsmältningen. Detta beaktar Juslin inte alls i sin artikelserie.

Det finns en frestelse att ta till enkla lösningar, där skulden läggs på den vanliga människans konsumtion, när sanningen kan vara mycket mer komplicerad. Det är vi som är skyldiga, inte naturen. Hur skulle då en komplicerad förklaring se ut? Här är en möjlig alternativ förklaring baserad på artiklar som jag läst. Ändrade havsströmmar för in varmare vatten från Atlanten. När isytan minskar reflekteras mindre mängd solstrålning och havsytan blir varmare. Vindarna för sotpartiklar ut över isvidderna som gör att de tar upp mera värme. Ändrade vindförhållanden med övervägande sydliga vindar för varm luft norrut. Därtill kan man sedan lägga en viss, kanske ganska liten effekt av växthusgaser.

Jag betonar att detta är en hypotes. Den är dock baserad på resultat från olika undersökningar. Om den vore riktig skulle detta ha viktiga konsekvenser. Det skulle betyda att vi inte kan stoppa avsmältningen genom att skära ner på utsläppen av växthusgaser. De åtgärder som Juslin rekommenderar, cykla, promenera, åka kollektivt, köpa lokalt osv har då ingen inverkan alls på avsmältningen. Det kan också påpekas att forskarna inte funnit några tecken på att massor av arter dött ut när ishavet svallet fritt under tidigare årtusenden.

När kommer detta område då att vara helt isfritt? Det har tidigare spekulerats vilt om detta, från att det är isfritt redan nu till långt efter 2050. Jari Haapala vid vårt Havsforskningsinstitut spådde 2007 att isen är borta om 30 år. Men år 2009 menade brittiska experter att havet kan vara isfritt om tio år, dvs redan år 2019. Ingen av klimatmodellerna har förutspått den snabba avsmältning vi sett under de senaste åren. Det finns alltså viktiga orsaker som varit okända när modellerna konstruerats.

Varje år tycker jag det är lika spännande att få veta hur mycket som finns kvar av isen. Jag som nu är 68 år väntar dock inte att hinna uppleva ett isfritt ishav. Eller så vänder det och arealen ökar. Ingen vet. Man kan bara vänta och se. I varje fall har modellerna visat sig vara dåliga när det gäller att göra prognoser om hur isarealen på norra halvklotet förändras. På södra halvklotet tycks den inte förändras.

DEBATTEN I ANKDAMMEN
Liksom tidigare år har jag med intresse följt debatten i vår lilla (ovanligt kalla) ankdamm.  De troende har gång på gång försäkrat att uppvärmningen är ett vetenskapligt faktum, att ingen seriös debatt förekommer bland forskarna. Det är bara okunniga amatörer som inte tror på uppvärmningen. Författaren Lars Sund har i både Vasabladet och Huvudstadsbladet sågat kritikerna. ”Vi vet varför polarisarna smälter. Vi har själva ställt till med det,” skriver han i Vasabladet 23.9. Och han tillägger att den vetenskapliga debatten för länge sedan är avslutad. Jag måste erkänna att jag hör till de dumma. Jag vet inte, som jag just berättat, varför isarna smälter.  Det enda jag vet är att det finns en mängd teorier. Jag undrar om inte Lars Sund låter sig påverka en smula av sin gröna ideologi och sitt önsketänkande. Forskaren Mikael Philström har i Hufvudstadsbladet i flera inlägg menat att ”skeptikerna har saboterat klimatpolitiken”.

 Ärkeskeptikern hos oss, docenten i miljöteknik Jarl Ahlbeck vid Åbo Akademi har dock inte backat en tum. I åratal har han menat att bevisen för en antropogen växthuseffekt inte håller.
Han publicerar sig vanligen i Åbo Underrättelser, där han brukar utdömas av Anders Sirén.

Här uppstår lätt missförstånd. Ahlbeck förnekar inte att jorden blir varmare, inte heller att utsläppen av koldioxid bidrar till uppvärmningen. Han menar att jorden blivit varmare sedan senaste istid men att bidraget från koldioxiden är marginellt. Tvisten gäller inte uppvärmningen som sådan utan dess orsaker och storlek. Enligt skeptikerna är den mindre än man officiellt, t.ex. i IPCC:s rapporter, hävdat och huvudsakligen orsakad av naturliga processer. Ahlbeck hänvisar ofta till siffror från en mätstation i Sodankylä. Där har mätningar gjorts i 102 år. Enligt Ahlbeck har man här inte noterat någon ökning. Detta är så mycket mer förvånande som experterna är eniga om att uppvärmningen är störst i norr. År 2006 kunde vi läsa en prognos från Max Plank-institutet i Tyskland enligt vilken snögränsen går norr om Rovaniemi om hundra år.

Ahlbeck har betonat en fråga som fått alltför liten uppmärksamhet. Är det verkligen möjligt att exakt mäta jordens medeltemperatur? Jordens yta är 500 000 000 kvadratkilometer, av vilken 70% är hav. Är det meningsfullt att tro att temperaturen för denna enorma yta kan mätas med 0.1 grads noggrannhet för en period av ett år? Eller är detta ett flagrant exempel på den övertro på mätning som är så typisk för dagens samhälle? Hur får man detta värde? Det är frågan om en komplicerad process som görs på, såvitt jag vet, endast fyra institutioner. Alla finns i Europa eller USA. Mätvärdena samlas dock från tusentals mätstationer över hela världen.

HUR MYCKET STIGER TEMPERATUREN?
 De första rapporterna om kraftig uppvärmning, orsakad av människan, publicerads redan 1988. Då började majoriteten av klimatforskare, med amerikanen James Hansen, i spetsen, kräva nedskärningar av utsläppen. I en lång auktoritativ artikel 1989 hävdar två amerikanska forskare (Huntington och Woodwell) att den globala medeltemperaturen ökat med mellan 0.5 och 0.7 grader sedan slutet av 1800-talet. Den största ökningen har, anser de, skett under 1980-talet. Om trenden fortsätter kan vi i slutet på detta århundrade ha en ökning på 5 grader, vilket verkligen inte är småsaker. Som mål har experterna ställt upp att ökningen inte får överskrida 2 grader.

Enligt Nature kommer medeltemperaturen att stiga med 0.7 – 1.5 grader från 1990 till 2030 med en bästa uppskattning på 1.1 grad. (Nature 13.12 2012) Vi är nu i mitten av denna 40-årsperiod.  Tempen borde ha stigit med ca 0.5 grader. Hur mycket har den då stigit? Man får olika svar från olika institutioner. 

Anta att vi hade en ökning på omkring 0.7 fram till 1988, hur mycket har temperaturen stigit under de gågna 25 åren? Man skall då beakta att mängden koldioxid som spytts ut i atmosfären ökat från ca 20 miljarder ton årligen till dagens ca 34 miljarder ton. Om det finns ett samband borde jordens feber ha rasat i höjden. Men börjar man fråga efter siffror blir det svårt. Enligt Nature stämmer prognosen bra med de uppmätta värdena. Skeptikerna säger däremot att ingen klar ökning skett. Ahlbeck har sedan år 2007 hävdat att ingen uppvärmning mera förekommer. Sydpolen nämns nästan aldrig i dag, men där tycks ingen ökning förekomma.

Senaste år fick en brittisk rapport (Met Office), enligt vilken ingen ökning skett under de senaste 16 åren, stor uppmärksamhet bland skeptikerna. Tidningen Daily Mail gjorde stort nummer av rapporten. Met Office svarar att ”uppvärmningen är otydlig på grund av naturliga variationer men är tydlig i ett längre perspektiv”. Vad säger då experterna till detta? Jag citerar professor Mikael Hildén i Hufvudstadsbladet 6.1: ”Man kan identifiera en period på ca 16 år mellan 1996 och 2012 då mätningarna ser ut att ha varierat utan någon klar trend. I det avseendet kan man tala om ”faktum”.” Men Hildén menar att man ändå genom normal filtrering av data kan få fram en svag uppvärmning. Skeptikerna anser i stället att man friserar mätvärdena för att få fram den trend som man är övertygad om att existerar. Men hur länge kan man hålla på med detta? Met Office har gjort en försiktig prognos fem år framåt. Enligt denna kommer ingen tydlig ökning att ske. Frågan är om alla prognoser småningom får justeras neråt. Vi får se.

 Hur många grader har febern stigit på ett kvarts sekel? Enligt en känd tysk expert (Rahmstorf) är den globala medeltempen i dag 15,5 grader medan den 1950 var jämnt 15 grader. En ökning på 0.5 alltså under 75 år. Jag nämnde tidigare de mätningar som 1988 angav en ökning på max 0.7 sedan slutet av 1800. Enligt Rahmstorf är ökningen från 1880 till i dag 0.8. Jämfört med 1988 skulle ökningen fram till dags dato då vara endast 0.1grad, dvs helt inom ramen för mätningsfelen. En ökning på 0.1 grader på 25 år är inte mycket att snacka om. Inte underligt att skepticismen sprider sig. WMO anger en betydligt lägre medeltemp på 14,5 grader.

Många tror säkert att experterna använder s.k. rådata. Men så är det inte därför att det finns en mängd kända orsaker, som inte har att göra med växthuseffekten, som gör att värdena blir högre eller lägre, t.ex. väderfenomen som el Nino, la Nina, vulkanutbrott osv som man försöker korrigera för. Rådata ger därför en annan bild än korrigerade data. Enligt Jörg Sibert, en debattör som följer med siffrorna och publicerar sig i Åbo Underrättelser, ger rådata en ökning på endast 0.4 sedan 1850.

Uppvärmningen borde enligt teorin ha ökat kraftigt under det senaste decenniet. Såvitt jag förstår visar siffrorna tvärtom att uppvärmningen mattats av. Tendensen tycks vara klar. De alarmerande siffror som publicerades på 1990-talet korrigeras hela tiden neråt. I en kanadensisk undersökning från senaste år visas att ökningen under detta århundrade kan bli så liten som 1,2 grader om mängden koldioxid fördubblas. Vilket verkar extemt litet.

Kan det vara så att den uppvärmning som skedde från 1980- talet till början av 2000-talet hade övervägande naturliga orsaker? Jag nämnde ovan Hildéns påstående att ”mätningarna mellan 1996 och 2012 ser ut att ha varierat utan någon klar trend”. Färska undersökningar visar att 1900-talet inte var det varmaste under historisk tid. I Hufvudstadsbladet 16.2 2012 rapporteras om forskning som visar att 900-talet var det varmaste. Detta är intressant därför att det var vid den tiden Europa började hämta sig efter den medeltida nedgången. Det är sedan tidigare känt att 1200-talet var ovanligt varmt. Skördarna var goda och befolkningen växte. Men sedan kom en mycket kall period under 1300-talet med dåliga skördar och hungersnöd som följd. Man undrar om naturliga variationer kan förklara större delen av uppvärmningen under senare år. Kan Ahlbeck ha rätt i att växthusgaserna bara ger en obetydlig förstärkning?

KAN VI LITA PÅ MAJORITETEN?
Troende såsom Sund, Pihlström, Siren, Holmberg och många andra brukar betona majoritetsargumentet. En överväldigande majoritet av klimatexperter är eniga om att antropogen koldioxid håller på att värma upp jorden. Detta är alltså den vetenskapliga ståndpunkten. Så många forskare kan inte ha fel. Eller kan de?

I slutet av 1900-talet sågs koldioxiden som orsak till uppvärmningen. Senare har metan fått allt större roll. Och då ses jordbruket som det största problemet. (Nature 17.11 2011) Att skogar huggs ner anses stå för upp till 15% av uppvärmningen. Sotpartiklar har lyfts fram som en viktig faktor under de senaste åren. Enligt en färsk undersökning kunde uppvärmningen minska med hälften om man kunde stoppa utsläppen av sotpartiklar ”black carbon”! (Nature 19.1 2012). Jag har redan nämnt en undersökning som hävdar att hälften av avsmältningen vid Nordpolen kan förklaras med ändringar i vindarnas riktning och mönster. Stark hetta och torka förklaras ofta med vhe. Men i en nyligen publicerad undersökning fann man inga bevis för att arealen av de områden som dabbas av torka har ökat. (Nature 15.11 2012) Lägg till detta att minst hälften av avsmältningen av glaciärerna kan föras på naturens konto.

Den bild som växer fram är allt annat än enkel. Det finns en mängd faktorer och koldioxidens roll reduceras kraftigt om vi beaktar dem. Var och en kan själv räkna. T.ex. Om minskningen av glaciärerna i Schweitz till 50% beror på naturen kan det inte då vara så att uppvärmningen (om den alls existerar) generellt beror på naturen? Om vi fortsätter enligt dessa riktlinjer hamnar vi i slutsatser som ger koldioxiden en marginell roll. Och i så fall är alla dessa enorma konferenser för att stoppa utsläppen av koldioxid ett slag i luften. Man borde i så fall i stället koncentrera sig på den mycket enklare uppgiften att minska utsläppen av ”black carbon”, att stoppa förstörelsen av regnskog och att minska utsläppen av metan inom jordbruk och boskapsskötsel. Men då är det inte längre vi rika européer och amerikaner som är bovarna!



JURYN ÄR FORTFARANDE UTE

Professor Kenneth Holmberg har i flera inlägg betonat att forskarna är eniga. I Hufvudstadsbladet 31.12 skrev han: ”Det är beklagligt att insändarskribenter som Hans Rosing och Johan Silén övergett tron på vetenskapen, en av grundstenarna för vårt moderna välfärdssamhälle.” Jag har undervisat i vetenskapsteori i över 30 år och är tämligen väl insatt i vetenskapens historia. Och då menar jag den verkliga historien, inte den tillrättalagda som man får läsa i de flesta historieböcker. Det är inte speciellt ovanligt att majoriteten av forskare trott på en teori (eller paradigm) som senare förkastats.

Att majoriteten av forskare är eniga bevisar ingenting. Det avgörande är inte hur många som anser vad utan vilket bevismaterial som är tillgängligt. Ibland har forskarna mycket envist hållit fast vid paradigmer som blivit allt mer problematiska. Teorin om plattektonik är ett välkänt exempel. Den är i dag allmänt accepterad men förkastades nästan enhälligt av geologerna fram till slutet av 1950-talet. Det finns massor av andra exempel.  Mycket av det som jag fick lära mig som vetenskapliga sanningar under min studietid på 1960-talet har förkastats som felaktigt under åren som gått sedan dess.  Jag för min del skulle inte bli förvånad om växthusteorin anses föråldrad om 20 år. Min försiktiga slutsats är att enigheten i viss mån är en chimär och att juryn fortfarande är ute. Men om mätningarna under detta decennium  börjar visa den tydliga temperaturökning som experterna länge förutspått så skall jag ödmjukt medge att jag hade fel. Men utgående från det bevismaterial som finns i dag står teorin om att antropogena utsläpp av koldioxid orsakar en betydande global uppvärmning på mycket skakiga ben.




onsdag 2 januari 2013

VEM GÅR MED PÅ SÄNKT LEVNADSSTANDARD?



Denna artikel publicerades i Vasabladet 22.12. Den anknyter till det tema som jag funderat över i mina senaste bloggar, dvs till tankar kring ekonomi och då enkannerligen kapitalistisk ekonomi. I dag har kapitalismen spridit sig över hela världen. den ekonomiska tillväxten har blivit något av en helig Graal. Tanken att det kunde vara bättre att faktiskt gå in för en lägre levnadsstandard diskuterades ännu för 20 år sedan, men tycks vara helt död i dag. Jag efterlyser mera debatt i frågan.

                      Dagens ekonomiska kris är ingenting nytt. Men de unga har ingen erfarenhet och de gamla har glömt. Det är endast omkring 20 år sedan vi senast gled ner i den ekonomiska grop som experterna kallar depression. Vi hade upplevt en lång tid av ekonomisk tillväxt, levnadsstandarden hade stigit, de flesta hade råd med egen bil och utlandsresor. Men plötsligt kom väggen emot.
                      Den som var mitt i livet då minns en viktig skillnad i förhållande till dagens depression. Det uppstod en häftig och frän debatt om hurudant samhälle vi egentligen vill ha. Många framstående politiker och opinionsbildare engagerade sig. Också i Vasabladet gick debatten het. Den ekonomiska tillväxten var ännu ingen helig Graal.
                      Mest uppmärksamhet bland kritikerna fick Georg Henrik von Wright, internationellt känd och berömd professor i filosofi. I flera böcker, i artiklar och i många intervjuer kritiserade han en utveckling som, enligt hans analys, inte kunde leda till annat än nedgång och förfall. ”Förfallssymptomen är mycket iögonenfallande – och en äldre generation kan bara förfasa sig i vanmakt över sakernas tillstånd,” skrev han 1994.
                      Enligt von Wright har vi redan en tillräckligt hög levnadsstandard. ”Skulle vi fara illa om levnadsstandarden sjönk till hälften av den nuvarande?” frågar han retoriskt. (Märk att detta skrevs för nästan 20 år sedan. Under åren som gått sedan dess har BNP ökat med i snitt 2-3 % årligen. Majoriteten har mycket högre materiell standard i dag än då.) Vi styrs, menar han, inte av demokratiskt valda politiker utan alltmer av det han kallar teknosystemet. Detta består av experter på ekonomi och teknologi som tänker enbart i termer av vinst, produktivitet, tillväxt och konkurrens. Samtidigt monteras den traditionella humanismen och bildningen ner. Universiteten börjar betraktas som företag och produktionsinrättningar i stället för centra för bildning, forskning och fritt och kritiskt tänkande. Massproduktion och lönsamhet ersatte fri och långsiktig forskning, mognad och utbildning. Magistrar, doktorer blir, menade von Wright, en massproducerad vara som alla andra. Arbetslösheten växte snabbt i början av 90-talet, bl.a. för att sovjetekonomin rasade ihop. Ett radikalt förslag, som von Wright och många andra ställde sig bakom, var att lönearbetet borde fördelas jämnare. Det är irrationellt, menade de, att majoriteten jobbar övertid tills de blir utbrända medan flera hundratusen sitter hemma och rullar tummarna. Om priset är något sänkta löner överlag så är det värt att betala. Vi får betala ett mycket högre pris för långvarig arbetslöshet med åtföljande utslagning och sociala problem. I stället för att förlänga arbetstiden borde den förkortas för att flera skall få jobb.
                      Vi vet hur det har gått. Inget av de förslag von Wright och andra kritiker av systemet framförde har förverkligas. Det som von Wright kallar teknosystemet och det politiskt-paternalistiska systemet har i stället alltmer stärkt sin ställning. I motsvarande mån har demokratin och friheten inskränkts. Den ekonomiska tillväxt vi haft sedan mitten av 1990-talet har i stor utsträckning baserats på datorisering, mekanisering, centralisering och privatisering av alla sektorer av samhället. För 20 år sedan fanns alla de IT-prylar, som nu fyller hushållen världen över, bara på ritborden. Vi har haft en enorm datoriseringsexplosion som på kort tid omvandlat i stort sett hela världen. Det är främst inom den sektorn som experterna i dag väntar sig fortsatt tillväxt.

                      Finns det någon återvändo? Är de samhällsvisioner av ett enklare, humanare, lugnare, mer naturnära liv som von Wright och många andra drömde om ännu för 20 år sedan mera möjliga? Avsaknaden av debatt kring de förslag som kritikerna förde fram för 20 år sedan är i dag symptomatisk. Kulturen har vänt sig inåt. Förr var det vanligt med samhällskritik i filmer, böcker, teaterpjäser och i musiken. I dag handlar allt om den enskilda individens känsloliv och främst kärleksliv. Navelskåderi är ordet. Den för vår tid typiska frågan är: ”Hur känns det?” De förslag, eller snarare krav som i dag förs fram handlar alla om att det behövs mera resurser. Kampen om statens och kommunernas krympande skatteinkomster är hårdare än någonsin. Ingen vill sitta med Svarte Petter, dvs. med sänkt levnadsstandard. Ingen vill få sina välfärdscirklar rubbade. Man måste ha råd med egen lägenhet, med bil, sommarstuga, utlandsresor, mobil, hemdator för varje familjemedlem, plasmatv, iPod, ständigt nya dataspel, moderiktiga kläder, nötkött, färsk frukt från hela världen, fina viner till maten, mascara, smycken, deodoranter, besök hos frisör, massör, gym, pedikyrist, manikyrist och terapeut. Dessutom måste man umgås med alla sina hundratals ”vänner” på Facebook.
                      Jag var rätt kritisk mot von Wright för 20 år sedan. I dag har jag större förståelse för hans kritik. Kanske har jag blivit litet klokare med åren. Men samtidigt blir det allt klarare att den rätt anspråkslösa livsstil som han förespråkade, en livsstil som hade sina rötter i en förgången värld, aldrig kan accepteras av dagens människor.  Ett Finland där förnöjsamhet och hårt fysiskt arbete var en dygd, där sparsamhet lärdes ut i skolorna, och där folk ”hälsade på i stugan” utan formell inbjudan hör till historien. Dagens Finland skall klara sig i den senhårda globala konkurrensen. Vi skall vara bäst när det gäller naturvetenskaper och matematik, när det gäller teknologiska innovationer, när det gäller effektivitet och produktivitet.
Von Wright hade helt fel på en punkt. Han förutspådde dystert att den ekonomiska ideologin skulle leda till en långsam undergång, kaos, krig om resurser och allmänt elände, kort sagt det som den tyske historikern Oswald Spengler (som i hög grad fascinerade honom) kallade Untergang des Abendlandes (Västerlandets undergång).
I själva verket har världen på många sätt blivit bättre under de gågna två decennierna. Krig har blivit ovanliga, de stora arméerna har avskaffats, den relativa andelen fattiga i världen har minskat, medelklassen har vuxit, främst i Asien, hälsovården har förbättrats och folk lever längre. Kanske är det ändå inte illa att styras av teknosystemet och av det politiskt-paternalistiska systemet? Den yttersta makten ligger ju, trots allt, fortfarande hos folket – eller hur?
Hans Rosing
Samhällsfilosof