måndag 10 september 2012

HÅLLBAR UTVECKLING ÄR EN BLUFF

Det är länge sedan jag senast lade ut en text på min blogg. Orsaken är självklart att jag haft annat och roligare saker att göra under sommaren. Jag har inte haft tid. Mina fyra läsare har säkert inte heller haft tid att läsa. Några tidningsartiklar har jag dock skrivit. Hållbar utveckling är ett ofta diskuterat tema. Nedanstående blogg handlar om hur jag ser på möjligheterna till en sådan.

ÄR HÅLLBAR UTVECKLING BLUFF ELLER VERKLIGHET?

Svaret på rubrikens fråga är, enligt min bedömning av de senaste decenniernas världspolitik, kort och gott: BLUFF. Men låt mig börja med att precisera.
 Den gröna rörelsen har existerat som politisk realitet i drygt 50 år. Miljömedvetandet har varit en del av det politiska debattklimatet i större delen av västvärlden nästan lika länge. Det har lett till omfattande miljölagstiftning i många länder, speciellt i Norden. Hållbar utveckling (HU) är ett ekonomiskt begrepp som skapades för ca 20 år sedan som svar på allt hårdare kritik av kapitalismen. HU var avsedd att vara en mjukare variant av kapitalism, i praktiken en kompromiss mellan fri kapitalism och hänsyn till miljön och till de behov framtida generationer antas ha. Grundtanken är att man inte får förbruka jordens resurser till den grad att framtida generationer blir lidande. Vad detta betyder i praktiken har aldrig (mig veterligen) klart preciserats. Dagens konsumtion av mineralolja är säkert inte hållbar. Oljan kommer att ta slut och framtida generationer har bara tomma oljekällor att ta hand om. Men ändå finns inga rekommendationer för kraftig minskning av oljekonsumtionen.
 Det har blivit politiskt korrekt att vara anhängare av HU – i teorin. I praktiken vill man dock sällan ändra på någonting som skulle innebära en inskränkning eller uppoffring. HU går i själva verket ut på att vi får fortsätta som förut men med gott samvete genom smärre åtgärder som att sortera avfallet eller betala några euro extra i ”miljöskatt” för en flygresa. Det finns i dag ett stort antal både nationella och internationella organisationer som undersöker och följer med vad som händer med miljön inom alla områden, t.ex. fiskefrågor, havens tillstånd, skogarna, öknarnas utbredning, luften, klimatet osv. Det har redan hållits många internationella toppkonferenser med avsikt att skapa globala regler för hur vi skall skydda miljön. Den senaste hölls i Rio i Brasilien i juni denna sommar. Den åstadkom, lika litet som någon tidigare konferens, något annat än tomma rekommendationer. Det mest positiva man kan säga om dessa konferenser och organisationer är att problemen lyfts fram, att omfattande forskning pågår och förstås att de ger ett intressant och välavlönat arbete för tiotusentals specialister och konsulter.
 I Finland har det nyligen föreslagits (av vem vet jag inte) att HU skulle göras till ett obligatoriskt skolämne. Enligt min åsikt är det ett föga genomtänkt förslag. Vad skulle ett sådant ämne innehålla, vem skulle bestämma det? Idéen är antagligen att dagens barn skall bli mer ansvarsmedvetna, mer sparsamma med resurser, mindre påverkade av reklam osv än de äldre. Barnen i Finland skall som man säger ”rädda världen”. (I Kina, Indien, USA osv, dvs i de stater som bestämmer framtiden, kommer HU säkert inte att bli ett obligatoriskt ämne för barnen.) Man inser inte att föräldrar och anhöriga är modeller för barnen, man glömmer inflytandet från reklam, film, dataspel och all elekronik som dagens barn omges med. Om en ändring skall fås till stånd måste den börja genom att de vuxna en masse går in för en annan livsstil. Men att lägga fram ett sådant förslag är föga populärt. De vuxna vill hellre föra över ansvaret på barnen. Funderingar av denna typ fick mig att skriva ett inlägg om HU för Hufvudstadsbladet. Det publicerades 8.8. Artikeln återges nedan.

 ÄR HÅLLBAR UTVECKLING BLOTT TOM RETORIK?
 Hållbar utveckling är benämningen på en diffus och oklar politisk ideologi. Den skapades för att desarmera den radikala gröna rörelse som fick fart, speciellt bland ungdomen i protestantiska länder, under 1970-talet. Den norska filosofen Arne Naess var en central figur bland de radikala gröna medan en annan norrman, politikern Gro Harlem Bruntland blev en lika central gestalt inom hållbar-utveckling ideologin. De gröna chokerades av alla negativa konsekvenser av den ekonomiska tillväxten och konsumtionshysterin. De förespråkade nolltillväxt, begränsningar och nedskärningar inom t.ex. trafiken, turismen och konsumtionen. En anspråkslös livsstil nära naturen var deras ideal. Litet är vackert blev slagordet. Dessa idéer oroade etablissemanget så mycket att man kände sig tvungen att göra någonting. Detta var så mycket viktigare som den gröna kritiken uppenbarligen hade fog för sig. Ingen kunde blunda för att nedsmutsning och naturförstörelse var tillväxtens pris. Men samtidigt ville man inte ändra livsstil. Tillväxt- och konsumtionsideologin var, och är alltför lockande som livsideal. Vad skall man annars jobba för om inte för att bli rikare och mäktigare och få allt större kontroll över naturen? Lösningen fann man i begreppet hållbar utveckling. Den innebär att man kan fortsätta som tidigare, det är vad utveckling betyder, men samtidigt lägger man vikt vid hållbarhet. Vad innebär det? Det preciseras aldrig. Det har hållits en mängd internationella konferenser, nu senast i juni i Rio, som diskuterar hållbarhet. I åratal har man t.ex. diskuterat hur användningen av fossila bränslen skall minskas. Samtidigt har användningen kontinuerligt ökat. Senaste år var utsläppen av växthusgaser rekordstort. Det som i dag och under den närmaste framtiden bekymrar världens ledare är inte hur vi skall uppnå hållbarhet utan hur vi skall få igång konsumtionen och tillväxten. Kina har haft en enorm tillväxt, men också där börjar recessionen bita. Detta oroar de kinesiska ledarna långt mer än den katastrofala situationen på miljöfronten. Hållbar utveckling har tillvidare mest varit tom retorik som skall ge illusionen av att mycket görs så att vi kan fortsätta att konsumera, turista, åka bil etc med gott samvete. Kort och brutalat uttryckt: hållbar utveckling är en bluff. Endast i några få länder, t.ex. i Finland har man infört effektiv rening, sopsortering etc. Men att flyga till Thailand på semester eller till bekanta i New York, liksom att köpa den senste elktroniken betraktas som en självklar rättighet också hos oss. Att införa hållbar utveckling som ett speciellt ämne i skolan är slöseri med dyrbar skoltid. Ansvaret skall inte läggar på barnen utan på de vuxna som skall tjäna som förebilder. Om föräldrarna åker bil överallt är det meningslöst att predika för barnen att de skall gå eller cykla för att spara miljön. Betyder detta att ekokatastrofer är oundvikliga? Sådana katastrofer pågår hela tiden. Men de innebär inte världens eller ens mänsklighetens undergång. Och ingenting hindrar att just du hoppar av från konsumtions- och tillväxthysterin.

Hans Rosing
Grön filosof i Västanfjärd

Följande dag innehöll Hbl en lång artikel av civilekonom Bengt Wahlström i vilken han ger en rosig bild av hur det privata näringslivet alltmer går in för att beakta hållbarhet. Tyvärr motsvarar denna bild inte verkligheten. Naturligtvis finns det enstaka firmor, t.ex. den tyska skotillverkaren Puma, som verkligen satsar på hållbarhet, men de är ett undantag. De flesta fortsätter som tidigare, möjligen med vissa kosmetiska förändringar. Däremot tvingas företagen att begränsa den värsta förstörelsen genom statlig lagstiftning. Att konsumenterna blir mer miljömedvetna har förstås också en viss effekt på många företag. Ett exempel som Wahlström nämner är Ikea ”I dag är över hälften av Ikeas el förnybar,” skriver han. ”Den kommer från ett hundratal egna vindkraftverk och snart lika många solpanelanläggningar på företagets varuhus.” Detta är inte förvånande eftersom Ikea har sina rötter i Sverige som kan anses vara världens mest miljömedvetna stat. Men när man bedömer Ikeas verksamhet ut etisk synvinkel får man inte glömma att stiftelsen som äger företaget har sitt säte i skatteparadiset Lichtenstein. Det finns många s.k. skatteparadis som utnyttjas av stora företag för att undgå att betala skatt, eller i alla fall en del skatt i det land där verksamheten sker. Finska staten beräknas (enl Hbl 12.8) gå miste om ca 320 miljoner euro genom dylik skatteplanering. Pengar som det finns skriande behov av i dag. Enligt organisationen Tax Justice Network är mellan 17 och 26 biljoner euro placerade i skatteparadis. Dessa enorma summor är sålunda inte till någon nytta för att skapa en hållbarare ekonomisk verksamhet. Det produceras ständigt rapporter om tillståndet i världen av både nationella och internationella organisationer. Många av dem är avdelningar inom FN. Dessa rapporter ger en helt annan bild än den glansbild Wahlström förmedlar. I en undersökning av 60 naturreservat i Afrika, Amerika och Asien fann forskarna att ungenfär hälften hade upplevt en allvarlig försämring av biodiversiteten. Utsläppen av växthusgaser har inte minskat, antalet utrotningshotade arter och ekosystem fortsätter att öka, öknarna fortsätter att breda ut sig, jordens befolkning fortsätter att öka, speciellt i de fattigaste länderna. Kina är ett speciellt stort bekymmer när det gäller hållbarhet. Landets snabba ekonomiska tillväxt drivs främst av fossila bränslen. I dag är Kinas utsläpp av växthusgaser per kapita på samma nivå som inom EU. Och då skall man komma ihåg att Kinas befolkning är tre gånger så stor som EU:s. Antalet personbilar växer med flera miljoner årligen i det tättbefolkade landet. Med denna takt kommer Kina att ha lika många bilar som USA om drygt tio år. Något som är helt ohållbart. Kan vi vänta en förändring till större hållbarhet inom en nära framtid. Den misslyckade konferensen i Rio i juni visar att svaret är nej. Utvecklingen (invecklingen?) kommer att fortsätta i stort sett som tidigare. Att Finlands regering vill ha 1000 vindmöllor är fullständigt betydelselöst. I en kolumn i Vasabladet för tre år sedan, 21.4 2009, skrev teolog Patrik Hagman: ”Det är dags att på allvar börja fundera på hur vi skall klara oss utan bil i framtiden.” Han menade att oljan tar slut och bensinpriserna blir så höga att vi inte längre har råd att köra bil Det har gått tre år men ännu ser man inga tecken på att folk övergår till att promenera, cykla eller åka kollektivt. Min bedömning är att vi inte kommer att avstå från privatbilismen. Hela det moderna samhället är uppbyggt på den. Oljan kommer förstås småningom att sina, men bilar kan drivas av annat än bensin tillverkad av mineralolja. I dag drivs en hel del fordon av biobränslen. Den vanliga bensinen består nu av 10% av biobränsle. Meningen är förstås att andelen skall öka gradvis allteftersom nya bilar kommer i bruk. Hybridbilar är ett annat alternativ. Själv håller jag en hacka på att vi snart kommer att se allt fler elbilar på våra vägar. I dag är priset den största stötestenen. Men det kommer att gå ner när efterfrågan ökar.
 Bilen är ju teknologisamhällets heliga ko.