DEN NORSKA MASSMÖRDAGENS IDEOLOGI

Jag är en av de få personer som inte följt med mediabevakningen av den galna norska massmördaren. Jag avskyr våld, och speciellt överlagt mord på vanliga, oskyldiga människor. I medierna rapporteras dagligen om alla slags mord och grymma våldsdåd. Att läsa om sådant för att inte tala om att se det på tv får mig att må dåligt. Till all lycka behöver jag inte vare sig läsa eller titta, än mindre fördjupa mig i fallen. Att undvika sådant är ett slags mental hygien för mig. Jag behöver inte läsa om det dagligen för att veta att det finns massvis av onda, mer eller mindre galna människor. Det finns ingen form av ondska eller våld som inte utövas någonstans på jorden just nu. I vårt land dödas en människa ungenfär varannan dag. Varje dag misshandlas tiotals om inte hundratals. Jag har diskuterat våld i min blogg 9.3.



Många är på något sätt sjukligt fascinerade av våld. Själv känner jag bara rädsla och avsky, t.o.m. ett visst hat mot dem som utövar våld.


Den galna norska massmördaren har fått enorm uppmärksamhet i medierna, också hos oss. Han har varit huvudnyhet i en mängd kanaler i flera dagar, han har diskuterats i en mängd debattprogram och han har fått uppmärksamhet i en mängd ledare. Jag läser inte inlägg på nätet och inte heller bloggar, men det finns säkert massvis av inlägg och åsikter där. Du som läser detta vet mera om detta än jag.


Att han fått denna enorma uppmärksamhet är, enligt min bedömning, ett stort misstag, men samtidigt ett förståeligt och förklarligt misstag. Det bästa hade varit om han endast i korthet hade utpekats som en galen, ideologiskt förvirrad massmördare och förpassats till livstids fängelse. Sådana massmördare är, dystert nog, inte ovanliga i Europa, för att inte tala om USA och resten av världen.






Man kan därför undra varför jag skrivit två artiklar om den norska massmördaren. Artiklarna finns nedan.






Förklaringen är att jag har sysslat mycket med idéhistoria, t.o.m. undervisat i ämnet vid Åbo Akademi. Den norske mördaren har tagit till sig, integrerat som det heter, några av de värsta idéerna ur Europas enorma skattekista av politiska ideologier. Dessa idéer har påverkat och påverkar fortfarande miljoner européer. I mindre doser och i kombination med mer liberala och demokratiska idéer är de ganska ofarliga. Men när de, som i det norska fallet drivs till sin spets och inte modifieras av någon kritk, eller något förnuftigt tänkande blir de livsfarliga.






Jag omnämner Breivik som en galen massmördare. I psykiatrisk mening är han inte sinnessjuk, men i en mer vardaglig mening är han uppenbart galen. Han är galen i samma mening som hans förebild och ideal Adolf Hitler var galen. Visserligen nämner han inte Hitler och nazismen, det skulle om möjligt göra honom än mer avskydd i Norge, men det är uppenbart att han har en lika fanatisk tro på samma galna idéer. Förrädaren Quisling, Hitlers trogna hantlangare i det av nazisterna våldtagna Norge, är ju den mest hatade mannen i Norges moderna historia. Quisling dömdes till döden och avrättades. Efter kriget användes dödsstraff allmänt överallt i Europa. Nazisternas hantlangare avrättades. Norsk lag känner inte dödsstraffet. Breivik avrättade 77 personer, men själv kommer han att få leva till hög ålder på statens bekostnad. Vi kan bara hoppas att han inte får några efterföljare.







Denna artikel publicerades i Vasabladet 18.4.



DEMOKRATIN HAR MÅNGA FIENDER



Den som är historiskt bevandrad kan inte undgå att se parallellerna mellan den norska rättegången mot Breivik och en annan rättegång mot en annan nationalistisk rasist år 1924. Jag tänker förstås på åtalet mot en viss karismatisk, fanatisk och ytterst talför kuppmakare vid namn Adolf Hitler. Tillsammans med en skara anhängare försökte man roffa åt sig makten i en operettartad putsch i München i november 1923. Försöket misslyckades snöpligt och Hitler åtalades för landsförräderi. Men i stället för att visa ånger uppträdde han inför domstolen snarare som åklagare än som åtalad. Han höll långa bombastiska utläggningar om de faror som hotade den tyska nationen. Rättegången fick stor publicitet i medierna och gjorde Hitler till en rikskändis. Långtifrån att avskräcka hans anhängare fick den många att börja fundera på om det inte kunde ligga något i mannens våldsamma samhällskritik.

Breivik är ingen Hitler och Norge har självklart ingen likhet med Tyskland efter första världskriget. Men det är svårt att tro annat än att han direkt, eller på indirekt väg, tagit starka inryck av hur Hitler använde rättegången för att marknadsföra sin fanatiska ideologi. Släktskapen mellan Breiviks och Hitlers tankevärld är uppenbar. Det finns en stor missnöjd och frustrerad minoritet i Europa av i dag som lyssnar till fanatikernas lockrop.

Men det är frågan om en minoritet. Den stora och växande europeiska medelklassen har vant sig vid att inte bara leva fritt, diskutera fritt utan också röra sig fritt över gränserna och resa vart den vill. Den är inte villiga till de begränsningar nationalisterna drömmer om. Europa av i dag är ett helt annat än på 1920- och 1930-talet.

Men det betyder inte att demokratin är tryggad för all framtid. Hoten kommer i dag inte i främsta hand från höger, och ännu mindre från vänster, utan märkligt nog från mitten. Alltför stor tolerans kan i längden bli farlig.

I en kolumn i Vasabladet 25.3 diskuterade Lars-Johan Sandvik civilkurage. Att ha civilkurage är, menar han alltid något gott och beundransvärt. Även om man inte är av samma åsikt måste man sätta värde på modet att gå mot strömmen, benägenheten att våga stå för det man tror på, att våga vara politiskt inkorrekt. Att ha civilkurage innebär, säger han, att våga stå för sin övertygelse även när det innebär en personlig risk.

Det är inget tvivel om att såväl Hitler som Breivik hade (har) civilkurage i den definierade bemärkelsen. De stod upp för de ideal de trodde på trots att de visste att de tog en stor risk. Hitler slapp undan med ett löjligt lindrigt straff. Breivik kommer säkert att få sitta inlåst en stor del av sitt liv. Men skadan är redan skedd. För en liten grupp fanatiker kommer han att bli en martyr. Den enorma mediebevakningen, som är både en förutsättning för och en akilleshäl för demokratin, har redan gjort honom till en superkändis. Många kommer att anse att det ligger en viss sanning i hand tankar.

Självklart vill jag inte antyda att Sandvik skulle ha någon som helst sympati för rasism och extrem nationalism. Vad jag däremot vill antyda är att vissa åsikter och ideal är så destruktiva och ondskefulla att anhängarna av dem, bildlikt bör stenas och stigmatiseras. I en demokrati måste man dra upp gränser för vad som är tillåtet. En gammal sanning säger att vi bör vara toleranta, vi måste acceptera oliktänkare. Yttrandefriheten är ett centralt värde om vi värdesätter fred och frihet. Så långt är jag helt enig med Sandvik. Men likaså är det en gammal sanning att vi inte får tolerera intoleransen. Vi bör m.a.o. av ren självbevarelsedrift vara fanatiskt intoleranta mot dem som vill beröva oss vår yttandefrihet, mot dem som vill beröva oss rätten att debattera, kritisera, att bekanta oss med andra kulturer, att resa. Vi bör förakta folk som föraktar folk som inte är som de själva.

Det som Sandvik egentligen är ute efter är inte politiska ideologier utan religiösa. Han menar att de som bekämpar kvinnopräster och homosexuella på grund av religiös övertygelse skall respekteras därför att de visar civilkurage. De tror ärligt på det de predikar. Men vad finns det för skillnad mellan att av politiska skäl bekämpa t.ex. muslimer, och att av religiösa skäl bekämpa homosexuella? Har inte båda grupperna gått över gränsen för det vi kan och bör tolerera?



Denna artikel sände jag till Hufvudstadsbladet 20.4.



EN DYSTER EUROPEISK TRADITION



Vi läser nästan dagligen om terrordåd och massmord, men de sker långt borta, i t.ex. Irak, Afganistan och Somalien. Sådant händer inte här i våra lugna, trygga nordiska välfärdssamhällen.

”Sånt händer inte här”. Åsikten är lika vanlig som egendomlig och orealistisk. Den är t.o.m. smått rasistisk. Som om vi nordbor på något sätt till vår natur vore mer fredliga, mindre benägna för våld och fanatism än andra folk.

I själva verket är åsikten att det inte kan hända här förstås en illusion. Om vi granskar vår historia så finner vi samma slags våld, terror, förtryck, samma slags extrema och förvrängda ideal, samma slags benägenhet att tvinga motsträviga folkmassor att anpassa sig till de egna övertygelserna. Det finns en utbredd fascination för inte minst nazismen som ständigt på nytt blir återfödd i filmskaparnas värld. Nu senast som en absurd scififilm om hur nazismen överlevt och frodats på månens baksida. En parodi självklart, men också debatten om att alla utlänningar borde bära ett igenkänningsmärke var en parodi. En parodi med mycket dålig eftersmak.

Hos oss har inbördeskriget än en gång lyfts upp ur historiens glömska genom flera filmer. Breiviks massmord förefaller mindre viktigt jämfört med den våg av blodshämnd som drog över vår sargade, nyss självständiga stat och som resulterade i tusentals döda ”röda”. Det hat, den frustration och de starka passioner som kom till utlopp under inbördeskriget dog desto värre inte ut när freden kom. Också under senare år har vi haft en historia av massmord där både bombdåd och massmord på skolelever ingår.

Norge framstår för de flesta som ett land av trevliga och godmodiga, naturälskande människor. Därför förefaller Breiviks vansinnesdåd som desto mer obegripligt. Men sett i ett vidare europeiskt perspektiv blir det mindre ett vansinnesdåd än uttryck för en dyster tradition i vår europeiska kultur.

Rättegången mot Breivik påminner inte så litet om rättegången mot en annan mordisk extremist för för 88 år sedan. Då stod en ung man vid namn Adolf Hitler åtalade för landsförräderi. Också han fick enorm publicitet och utnyttjade denna för att sprida precis samma slags idéer som Breivik fått ge luft åt inför den norska domstolen. Man kan knappast undgå att se ett direkt samband. Men då skall man komma ihåg att varken Hitler eller Breivik var (är) några originella tänkare. De är tvärtom fanatiska virrhjärnor som har ett starkt behov av en mening i livet. Det behovet finns väl i viss mån hos oss alla, men sällan vill någon gå över högar av lik för att förverkliga denna mening.

Denna ideologi brukar kallas högerextremism. Den består av olika element hämtade ur europas idéhistoria, element som man gärna hoppar över eller glömmer i historieskrivningen. Det är naturligt att vi vill se den europeiska kulturen som en förebild. Men den har en mycket dyster, men samtidigt viktig och inflytelserik baksida. Rasismen är urgammal och har tagit sig olika uttryck, men det värsta är hatet mot den s.k. judiska rasen, ett hat som oegentligt kallas antisemitism. Kristendomen har haft en dyster roll i upprätthållandet och försvaret av detta imbecilla hat. I dag har muslimerna i mångas ögon fått judarnas roll. Den andra komponenten i högerextremismen är den extrema nationalismen. Den har sina rötter i 1800-talets nya statsideologi. Enligt denna skall en stat bestå av folk av samma nation, dvs av samma ras och kultur. Den tredje komponenten är något modernare. Den är uttryck för den borgerliga skräcken för den revolterande arbetarklassen i början av 1900-talet. Hatet mot marxismen var ett lika bärande tema hos Hitler som hos Breivik. Slutligen omfattar högerextremisterna det som nazisterna kallade ”Führerprincipen”, dvs idéen o m en stark ledare som kan samla och entusiasmera massorna.

KLOCKMAKAREN OCH ANDRA MAGISKA MASKINER

Resume: En filosofisk betraktelse kring fantasylitteratur med utgångspunkt i Rowling och Reynolds.

I en kommentar till min blogg FÅR MAN ÄTA SMÅ SÖTA LAMM (3.4) skriver Ulrica om en bok, tydligen en scifibok, om köttätandet i framtiden. Själv tror jag inte att konsumtionen av olika slags kött kommer att ändras drastiskt inom någon nära framtid. Hur det går i ett längre perspektiv kan man inte annat än gissa. Kanske blir det som i Douglas Adams kultförklarade scifibok LIFTARENS GUIDE TILL GALAXEN. I Adams universum har man genmanipulerat fram nötkreatur vars högsta önskan är att bli ätna av människor. Dessa djur kan t.o.m. tala. De kommer fram till bordet i en restaurang och bjuder ut olika kroppsdelar av sig själva. Den ultimata lösningen när det gäller etisk köttkonsumtion?

Våren är en fin tid att bo ute på landet som jag gjort sedan 1.3. Helst sysslar jag med göromål utomhus, men när krafterna tar slut, vilket de gör ganska ofta när man snart fyller 68 år, går jag och rotar i mina bokhyllor efter något underhållande och avslappnande att läsa. Under mars månad läste jag (andra gången) de två sista (mastiga) volymerna av J.K. Rowlings hyperkända Harry Potter serie. Det är en bok för äldre barn och ungdomar så den passar för bra för en pensionär som börjar gå i barndom! Antagligen är det inte särskilt många vuxna som orkar läsa dessa böcker. För mig var det ofta ”heavy going”, men nyfikenheten vann över kravet på åtminstone ett uns av realism. Rowlings fantasi är minst sagt hämningslös. Barn som flyger på kvastar! Hum, hum...
Jag har ingenting emot magi. I själva verket var jag som ung intresserad av allt som smakade magiskt och övernaturligt. Jag har heller ingenting emot fantasy-litteraturen. Tvärtom. Men när man släpper in magin så har man en tendens att slänga ut logiken. Det är svårt att förena magiska krafter med en trovärdig story och trovärdiga romangestalter. En som briljant lyckades med det konststycket var Tolkien i sin SAGAN OM RINGEN serie. De böckerna har jag avnjutit flera gånger om. Också den senaste filmen, eller filmerna, är högst njutbar(a).
Rowling för oss till en värld som är raka motsatsen till de världar vi möter i scifilitteraturen. Hon för oss bakåt i tiden. Ungenfärligen till medeltiden, till en tid när man trodde på all slags trolldom och magi, på varulvar, jättar, drakar, fågel fenix, obelisker, de vises sten och magiska ramsor och föremål. Allt sådant som man under upplysningstiden på 1700-talet i bildade kretsar började stämpla som vidskepelse. Som ett plus räknar jag att böckerna innehåller en del latin. (Visst, jag läste latin i skolan och avlade s.k. pro excercitio i latin vid Åbo Akademi i slutet av 1960-talet).
I Rowlings sagovärld är en del människor, tydligen en minoritet, födda med förmåga att trolla. Men för att verkligen kunna åstadkomma mirakel måste man dels ha en trollstav, en synnerligen magisk träpinne, och dels kunna de rätta trollformlerna. Man kan t.o.m. döda en människa bara genom att peka på henne med pinnen och yttra den dödliga formeln. (För säkerhets skull skriver jag inte ut den här).
Rowlings böcker hör till genren fantasy. Science fiction är också en typ av fantasy, men händelserna i scifi är förlagda till en mer eller mindre avlägsen framtid. Om Rowling utnyttjar tankar ur medeltida (och äldre) vidskepelse så använder scififörfattarna teknologiska fantasier, drömmar och mardrömmar från vår egen tid.
När jag senast sökte något underhållande fastnade mina läshungriga ögon på Alastair Reynolds bok THE PREFECT (2007). (Jag fick boken år 2008 som gåva av filosofen, journalisten, författaren – välj det som önskas – Marcus Prest. I likhet med mig är han ett scififan, men av mycket yngre årgång. ) Jag har läst boken för ca fyra år sedan, men en fördel med att bli gammal är att man inte kommer ihåg vad man läst. Man kan läsa sina gamla böcker om och om igen. Sparar mycket pengar. Dessutom är det så att har man läst 1000 böcker så har man läst alla tänkbara stories. Det är inte stor idé att köpa nya böcker. De innehåller ändå ingentig som man inte läst tidigare.
THE PREFECT är en måttligt spännande och underhållande roman om en ärlig och hederlig polis (kallad prefekt) som kämpar mot en nattsvart skurk. En utsliten, men alltid lika gångbar stomme att hänga upp en story på. Händelserna är förlagda till ett annat solsystem, men alla personer är, eller har varit människor. Storyn är i grund och botten densamma som i Rowling-böckerna. I hennes böcker är Harry Potter den goda och ädla, självuppoffrande, men inte speciellt smarta hjälten som kämpar mot den nattsvart onda trollkarlen Voldemort. ( Mortus = död på latin, voll = full på tyska, Voldemort = fullkomligt död.)
Voldemort är en ytterst mäktig trollkarl. Han strävar att bli diktator och mördar folk med en viftning av trollstaven. Men han vill inte bara bli en Hitler för vilken alla som inte är födda med magisk förmåga är Untermenschen utan han vill också bli odödlig. Om det inte vore för Potter och hans vänner skulle han ha lyckats. I stället blir han dödad och alla (de som överlever) lever sedan lyckliga i alla sina dagar, som sig bör i en riktig saga.
I Reynolds framtidsvärld har skurken ett namn från den grekiska mytologin. Hon, ja det är i princip en kvinna, heter Aurora. (I grek mytologi morgonrodnadens gudinna). Men hon är inte en människa utan ett slags korsning mellan människa och superdator. Hon är produkten av ett experiment som får katastrofala konsekvenser. (Låter det bekant?) Liksom Vordemort har hon mirakulösa egenskaper. Men i stället för magi utnyttjar hon teknologi. Hon är ett slags mänsklig dator, ett slags supermobiltelefon. Hon kan avlyssna och påverka all telekommunikation. (Kommer någon att tänka på CIA?) Liksom Voldemort vill hon bli diktator, hon mördar massor av folk utan att blinka, och naturligtvis vill hon också bli odödlig.
Grundelementen i dessa båda berättelser, i sagan och i framtidsfantasin, är desamma. De är uråldriga och typiskt mänskliga. De kan antagligen förklaras rent biologiskt, men det är ett sidospår som jag inte nu skall växla in på. I stället skall jag ta fasta på en viktig skillnad som gör att läsningen av THE PREFECT för mig är mycket mera givande än Potter-böckerna.
Det som händer i Potterböckerna är kort och gott omöjligt. Visserligen finns här en historisk bakgrund. I de flesta kulturer, inte minst i den västerländska, har de flesta trott på olika slag av magi. Men vi vet i dag att man inte kan förvandla sig till en annan person genom en trolldryck, att man inte kan förflytta sig från punkt A till punkt B bara genom att yttra en trollformel etc. Trolldom har alltid varit ett slags dröm, en längtan att vara något slags gud. De enda som tror på trolldom i dag är de religiösa. Jag menar då de som verkligen tror att deras Gud hela tiden gör underverk eller som tror att heliga reliker kan bota sjukdomar etc.
För övrigt kommer jag ihåg att jag som barn, kanske i 10-12 års ålder tänkte att önskningar kanske kunde bli verklighet om man kunde de rätta knepen. Det var barnsligt önsketänkande. Massor av barnböcker, speciellt tidigare, handlade om att drömmar gick i uppfyllelse på magiskt vis. Förmodligen var jag påverkad av BRÖDERNA GRIMMS SAGOR som fanns i min mors bokhylla.
Det mesta som händer i Reynolds bok är åtminstone teoretiskt möjligt. Det strider inte mot några naturlagar. En skicklig scififörfattare extrapolerar utgående från dagens värld och teknologi till en framtida fantasivärld. Men Reynolds behöver i många fall inte ens extrapolera. Det som han talar om finns redan. Datorer, internet, laser, kärnvapen, rymdskepp, avancerad kirurgi, brainscanning, etiskt tvivelaktiga experiment med människor spelar centrala roller. Därför känns den värld Reynolds målar upp 400 år framåt i tiden egentligen mycket mer realistisk än den Rowling målar upp i vår egen tid. (Harry Potter lever i dagens England).
Det finns inga helt nya och annorlunda innovationer i Reynolds värld. I det avseendet är berättelsen helt orealistisk. Om 400 år kommer världen säkert att se mycket mer annorlunda ut än den värld han målar upp. I de scifiböcker som jag läste som ung var det ingen som förutspådde t.ex. internet. Men det vore självklart absurt att kräva att en författare skulle kunna göra verkliga förutsägelser. Det kunde inte ens NOSTRADAMUS.
Jag har skrivit många bloggar om aliens, om ufon, flygande tefat, liv på andra planeter denna vinter. Finns det inga ”bugeyed monsters”, inga äckliga aliens eller skrämmande predatorer hos Reynolds? Nej, också i det avseendet håller han sig till det som i dag är teoretiskt möjligt. Men för att skapa stämning inför han ändå något helt främmande och obekant för människorna. På vissa ställen i rymden har man träffat på något som kallas Shroud. Det är områden av totalt mörker. En del människor har färdats in i dessa och försvunnit. Några få har kommit tillbaka men de har då varit mentalt utbrända, inte kunnat berätta något om vad de upplevt.
På detta sätt får Reynolds in ett element av kittlande mystik i sin berättelse. En enda människa har överlevt, men han var en dator programmerad med en människas personlighet. När han kommer tillbaka är han förändrad till något slags superdator. Han kallas THE CLOCKMAKER. Lustigt nog påminner han rätt mycket om Voldemort. Han har en förmåga att göra vad som helst. I motsats till Aurora är han dock inte helt ond, utan snarare hämndlysten. I idéen om klockmakaren flyter sagan och scifin ihop. Han är lika mycket en figur ur en saga som något som kunde ens teoretiskt tänkas i verkligheten. Man kan t.o.m. se honom som ett slags gud, en deus ex machina som skall rädda världen undan den nattsvarta Aurora som spelar djävulens roll.
Idén med något fundamentalt obegripligt men oerhört intelligent som människan stöter på i rymden förekommer i mängder av scifiromaner. Bland annat kommer jag att tänka på Fred Hoyles DET SVARTA MOLNET och DEN FEMTE PLANETEN samt på Arthur C. Clarks serie om fyra böcker som börjar med 2001 A SPACE ODYSSEY. Filmen baserad på den första boken är en av de mest berömda scififilmerna. Jag såg den första gången redan på 1960-talet. Den är väldigt suggestiv, men samtidigt väldigt omodern. Det finns ju ingen egentlig action!! I Clarks serie spelar gåtfulla svarta monoliter en central roll. I filmen får vi följa med hur en av personerna försvinner in i en dylik jättestor, svart monlit i vårt eget solsystem. I den sista boken får vi i alla fall veta vad dessa monoliter egentligen är. Och då försvinner den kittlande mystiken. Men så var Clark också allt annat än mystiker.
Han var en rationalist, en som söker förklaringar. Det är jag också. Men jag är en rationalist som ändå känner lockelsen hos det mystiska. Kanske världen i grund och botten är mystisk, obegriplig.

ARGUMENT FÖR NOLLTILLVÄXT

Artikeln, som följer efter denna inledning, publicerades i Vasabladet 2.4.

Den behandlar ett ämne som blir alltmer aktuellt ju svårare de ekonomiska kriserna blir. Frågan är hur länge vi skall, och ännu viktigare bör, sträva till s.k. ekonomisk tillväxt. Hur länge till skall vi sträva till att bli rikare och rikare i materiellt avseende? Hur länge till skall vi sträva att öka vår konsumtion av varor och tjänster?
Det är uppenbart att de flesta i västvärlden redan har en materiell standard som är högre än vad som egentligen är nyttigt. Det är också uppenbart att priset för denna standard under de senaste decennierna har varit allt större klyftor mellan fattiga och rika. Klassamhället håller på att återuppstå.
Det som jag efterlyser, men naturligtvis förgäves, är en djupare diskussion om hur ett rättvist, jämlikt samhälle i någorlunda ekonomisk jämvikt skulle kunna uppnås. Hur kunde vi skapa ett samhälle där trivsel är viktigare än effektivitet, där verklig social samvaro är viktigare än det slags tekniskt surrogat som kallas sociala medier? Hur kan vi värdera kreativitet utan att den nödvändigt måste leda till stora ekonomiska vinster?
Jag har diskuterat dessa frågor många gånger tidigare och kommer att göra det igen. Hoppas bara få fler att delta i debatten, för eller emot nolltillväxt.

ÄR DEN EKONOMISKA TILLVÄXTENS TID FÖRBI?

Miljontals människor inom EU kommer under de närmaste åren att tvingas leva med mindre inkomster än tidigare. Därför måste de också minska sin konsumtion av varor och tjänster. Ingen kan ha undgått att höra om hur grekerna måste skära ner och betala högre skatter. Ingen är väl heller ovetande om den höga arbetslösheten i t.ex. Spanien. Nedskärningar, arbetslöshet, höjda skatter är i dag lika allmänna inom EU som miljardstöden till banker och regeringar. Orsakerna är många och varierande.

Betyder detta att den ekonomiska tillväxtens tid är förbi? Betyder det att vi i framtiden måste nöja oss med nolltillväxt eller t.o.m. s.k. negativ tillväxt (degrowth)?

Nolltillväxt är inget nytt begrepp. Det har förespråkats av idealister, speciellt inom den gröna rörelsen, sedan 1960-talet. Nolltillväxten är i själva verket nästan lika gammal som idén om den ständiga ekonomiska tillväxten. Många tror att ekonomisk tillväxt alltid varit ett övergripande ideal inom politiken, men så är det inte alls. Det var först på 1950-talet, efter det andra världskrigets fruktansvärda förstörelse, som tillväxten upphöjdes till det viktigaste målet inom politiken. Idén hade sitt ursprung i Tyskland som tidigare hade drivits av stormaktsdrömmar. När dessa drömmar störtade samman under de allierades bombmattor måste man finna andra ideal att leva för. Ekonomin blev den sektor där tyskarna kunde förverkliga sina ”stormaktsdrömmar” utan krig. Sedan dess har Tyskland varit den viktigaste ekonomiska motorn i Europa.

Den ekonomiska tillväxens evangelium har sedan kommunismens sammanbrott spridit sig över hela världen. Större delen av världens stater har under de senaste decennierna upplevt en större ekonomisk tillväxt än någonsin tidigare. Speciellt stor har tillväxten varit i Asien. En orsak till detta har varit att man börjat från extrem fattigdom. Världens folkrikaste land har under senare år haft en tillväxt på upp till 10%. När privat företagsamhet (ekonomisk kapitalism) infördes i landet fanns det nästan inga bilar. I dag ökar bilarnas antal i Kina med flera miljoner varje år. Kina är på god väg att bli världens största ekonomi. Indien följer samma väg. Brasilien är inte långt efter.

I Europa har vi i århundraden vant oss att vara störst, starkast, rikast och mäktigast i världen. Den tiden är nu förbi. Vi har varit föregångare inom de flesta områden. Andra har tagit efter oss och ofta slagit oss inom vårt eget område. Vi har allt svårare att hävda oss i konkurrensen med de nya ekonomiska jättarna.

Våra politiker, ekonomiska experter, teknologer osv tror fortfarande stenhårt på att den ekonomiska tillväxten är den enda saliggörande vägen in i framtiden. De menar att vi måste jobba ännu hårdare, bli ännu effektivare, utveckla ännu mer avancerade produkter för att kunna hålla igång tillväxten och hävda oss i konkurrensen med de växande ekonomierna i Asien. Detta är, menar majoriteten av ekonomer, det enda sättet att hålla kvar den välfärd vi ännu har, att motverka arbetslösheten och överhuvud att hålla fast vid den samhällsstruktur vi har. Mera och ännu bättre av samma sak är parollen. Jobba hårdare, effektivare, längre så kan du konsumera mera av allt marknaden bjuder.

Det finns en mängd argument för att denna samhällsideologi kommit till vägs ände i den s.k. rika världen. Inget av argumenten är nytt. Dels har vi etiska argument som främst betonas av idealisterna. Den rika världens tillväxt sker i hög grad genom att utnyttja billiga råvaror från uländerna. Dels har vi ekonomiska argument. Hela det globala ekonomiska systemet är instabilt med ständigt återkommande kriser och recessioner. Just nu är vi inom EU inne i en mycket djup ekonomisk kris, som ytterst skapats genom tillväxtideologin. Förväntningarna på tillväxt skapar risktagningar, skuldsättning, chansningar, spekulationer utan realistisk grund. Dels har vi rättviseargumentet. Den okontrollerade ekonomiska tillväxten sedan den djupa depressionen i början av 1990-talet har skapat ett nytt klassamhälle. Vi har fått en mycket rik överklass, en stor rätt välbärgad medelklass, men också en växande fattig underklass av arbetslösa, ensamförsörjare, pensionärer och folk med mycket låg lön för nedvärderade jobb. Men de argument som väger tyngst i mångas ögon är att jordens resurser är ändliga, att miljöförstörelsen ökar och att klimatet förändras.

Det finns starkare skäl än någonsin att börja undersöka hur ett samhälle med nolltillväxt kunde se ut.

FÅR MAN ÄTA SMÅ SÖTA LAMM?

Ett allvarligt påskkåseri. Läses på egen risk.

Bä, bä vita lamm...oj vad du smakar gott. Det vore realistiskt att sjunga så. Otaliga människor äter lamm, speciellt i Asien. Men en barnvisa får inte vara alltför verklighetstrogen. Den skall i stället vara gullig. Bra så.

Är det förresten någon av mina högt ärade läsare som har ett smakligt recept på lammkött? Ja, jag menar förstås inte att själva receptet skall vara smakligt utan ett recept på hur man tillreder lammkött så att det får angenäm styrka och smak.

Jag har nyligen köpt ett helt lamm. Nej, inte ett levande lamm, utan ett nyss slaktat och grovstyckat. Det betyder att jag har frysen full med kött. (Hoppas det inte blir strömavbrott). Nu gäller det att planera hur jag skall tillreda det. Det är, för all del, inte första gången jag tillreder lamm. Jag vet hur man lagar de vanliga rätterna, stekar, kotletter, revbensspjäll, köttsoppa och får i kål (en av mina favoriträtter). Finns det något annat man kan göra av lammkött? Några speciella kryddor förutom de vanliga och vitlök? Litet variation skulle vara intressant, bl.a. därför att min familj inte är överdrivet förtjust i lamm. Vad göra med allt fettet? Inte vill man äta det, och inte luktar det gott. Jag har satt ut ister till fåglarna, men de tycks rynka på näbben och kalla på hovmästaren för att klaga.

I dag talas det ofta om att man borde äta mera närproducerad mat. Mitt lammkött är så närproducerat som det kan bli. Det har växt upp ungenfär en kilometer från vår tomt. Det har ingått i en flock på några tiotal djur som jag många gånger sett när jag åkt förbi. Annars transporteras de djur som slaktas och blir dagens mat ofta långa sträckor under vidriga förhållanden. Detta lamm har aldrig transporterats någonstans. Det har levat ett så lyckligt liv som ett osjäligt får kan önska sig. Det har ätit sig mätt, sovit gott, legat i gräset med kompisarna och dåsat mest hela tiden. En idealisk tillvaro för ett får. Kanske har det grubblat över meningen med ett fårliv. Kanske har det funnit svaret. Kanske är det 47.

Betyder det att jag kan äta köttet med gott samvete? Det tycker jag nog. Dessutom är får mycket anspråkslösa med maten. De äter sådant som boskap inte vill ha. De konkurrerar inte om maten med människan. De bidrar såvitt jag förstår inte till växthuseffekten. Mer miljövänliga gräs- och kvistklippare kan man inte få. De använder varken olja eller ström och producerar inget problemavfall. Av stoft är fåret kommet och till stoft skall det åter varda.

Är det så enkelt? Borde jag ändå inte ha litet dåligt samvete när jag äter köttet av ett sött litet lamm? Vad skulle en vegetarian säga i detta fall? Finns det några förnuftiga argument för att jag inte borde äta detta lyckliga lamm? Jag håller med om att det finns etiska argument för att vi inte borde äta kött från den storskaliga köttindustrin. Men här är det inte alls frågan om brutal, känslolös, miljöskadlig, klimatdum storproduktion.

Känslorna spelar självklart en viktig roll i vårt förhållande till djuren. Jag tycker om djur, men jag gillar också om att äta dem. Finns det en motsättning här? Är jag motstridig, inkonsistent? Jag kan förstå att många människor älskar vissa djur, speciellt hundra och kattor. De kan sörja en katts död nästan lika mycket som en människas. Jag kan förstå att somliga tycker så mycket om djur att de upplever dödandet av ett djur som mycket obehagligt. Jag ser dock ingen motsägelse i att tycka om djur och att döda dem förutsatt att dödandet har en förnuftig grund. Att döda djur bara för nöjes skull, t.ex. i en tuppfäktning eller tjurfäktning ser jag som klart oetiskt. Vi för ju, trots alla vår civilisation, ändå till syvende och sist en kamp för att överleva precis som allt annat levande. Survival of the fittest, som herr Darwin så poetiskt uttryckte det. Vi är omgivna av alla slags hot och faror, från virus till jordbävningar och stormar.

De som är emot dödande under alla förhållanden är, såvitt jag kunnat utröna, i främsta hand urbaniserade människor. Det är människor som är så rotade i en stadsmiljö att de blivit främmande för naturen. Det är människor som köper sin mat färdigförpackad, som hel- eller halvfabrikat. Som slutprodukt i en lång process som dock alltid har sin början i naturen – och i dödande.

För den som har nära kontakt med naturen är dödande lika naturligt som födande. Den enes död, den andres bröd. Själv är jag inte särskilt förtjust i rött kött. Jag äter hellre fågel eller fisk. Men också de måste dödas. Varje sommar dödar jag hundratals fiskar. Jag tror inte att abborrarna har någon själ.

Den som verkligen är övertygad om att allt dödande är oetiskt, måste bli vegetarian. (Eller handla emot sitt samvete). Jag odlar, som framgår av en del av mina bloggar, en hel del grönsaker. Egna grönsaker är den mest miljövänliga mat man kan få och därmed den mest etiska. Självklart är egen odling omöjlig för dagens stressade storstadsmänniska. Hon är tvungen att handla mer eller mindre oetiskt.

Man skall dock inte tro att man undgår allt ansvar för dödande om man håller sig till enbart växtföda. Var och en som odlar vet att ett trädgårdsland upplevs som ett dukat bord av en stor mängd djur. Om man skall få någonting själv måste man hålla djur och insekter borta. Det är svårt om man absolut inte vill döda. Råttor får man lätt bort med gift, men det betyder en ganska plågsam död. Sniglar är man tvungen att döda när de förekommer i stora mängder. Osv. Visst finns det passiva metoder, t.ex. att täcka med fiberväv, men det hjälper inte alltid. Jag hade t.ex. en gång mycket fina plantor av blomkål under fiberduk. Jag hade bespetsat mig på fin egen kål. Men tji fick jag. Sorkarna hade inga svårigheter att gräva sig in under duken och festa på de spröda kålplantorna. Död åt sorkarna!

Rädda världen! Ät memma, ägg och lamm till påsken. Och glöm inte vitlöken. Den håller häxorna på långt avstånd. Nu skall jag gå ut i solen och likt bisamråttan hos Tove Jansson meditera över livets meningslöshet. Tyvärr finns det ingen gräddtårta som jag kan sitta i.