Kan du ge exempel på någon teknisk innovation från de senaste åren som är fullständigt onödig eller till och med skadlig? De flesta kan antagligen ge många exempel. Själv har jag funderat på denna fråga många gånger, bl.a. i samband med att jag hållit kurser i teknologins filosofi. (Jo, det finns en sådan gren inom filosofin. Jag skrev bl.a. ett kompendium i ämnet.) Artikeln nedan pulicerades i Hufvudstadsbladet 26.3. Den inspirerades av en debatt mellan de två professorer som omnämns i texten. I dag jobbar fler människor än någonsin tidigare på att hitta på tekniska nyheter av typ mobiltelefonen som skall skapa en miljardbusiness. Det finns massor av forskningsprogram. Ett exempel ur högen är robotar som sköter allt fler uppgifter i hemmen, i skolorna, i åldringsvården, i sjukvården osv. T.o.m. robotar som sköter krigandet håller ivriga teknokrater på att utveckla.
Det enda som inte tycks utvecklas är det verkligt kreativa, kritiska, analyserande tänkandet. Dvs den typ av tänkande som du finner på min blogg. Denna typ av tänkande kan inte överlåtas till maskiner. Ingen har ens en vag aning om hur en kreativt, kritiskt tänkande maskin skulle kunna konstrueras.
Denna typ av tänkande är en bristvara i dag.
EN MODERN HELIG KO
Jag har ofta förargat mig över onödiga, dyra, dåligt fungerande, begränsande, bedrägliga, obegripliga och alltmer invecklade innovationer under mitt långa liv. I dagens värld satsas mer resurser än någonsin på innovationer trots att behovet av sådana aldrig har varit mindre. Vi är redan översvämmade av maskiner, apparater, program, utvecklingsplaner, tankesmedjor etc. Det är omöjligt att få en överblick av ens en liten del av dem. Innovationerna har blivit en modern helig ko. Något som får dyrkas men inte ifrågasättas.Den enda innovation som vi nu absolut skulle behöva är ett system som skulle rensa ut alla skadliga och onödiga innovationer.
Karl-Erik Sveiby (Hbl 17.3) har förstås alldeles rätt i att endast vissa grupper, vanligen de som marknadsför innovationerna, har nytta av dem. Varje år lanseras innovationer som säljs genom stenhård marknadsföring (läs: propaganda). Du bara måste ha den senaste mobilen! Du måste följa med i utvecklingen! Vare sig du vill eller inte är du tvungen!
Det är frågan om miljardbusiness. Ett medel i den darwinistiska konkurrensen mellan individer, firmor, stater och ekonomiska block. Målet är att uppnå den högsta möjliga ekonomiska tillväxten. Carl-Magnus Fogelholm (22.3) menar att Sveiby har fel. Han anser att innovationerna i allmänhet är till välsignelse för hela mänskligheten. Men medger dock att det finns risker och negativa effekter.
Självklart finns det en oändlig mängd innovationer som varit mer till nytta och glädje än skada, t.ex. elbelysning, elspis, kylskåp, tvättmaskin, telefon, radio, tv och en stor mängd mediciner och medicinska tekniker. Men just i deras framgång ligger ett problem som hela den enorma innovationsindustrin inte vill kännas vid. Ett problem som är tabubelagt. Vi har redan maskiner som fyller alla rimliga behov. Inom allt fler områden ger innovationer inget mervärde, snarare tvärtom. På sin höjd kan man hitta på marginella förbättringar. Men dessa gör produkten dyrare, mer invecklad, mer kortlivad, känsligare för störningar osv.
Förr fanns det klara behov av allehanda maskiner, men i dag är behoven fyllda och överfyllda. Vi har en klar övermekanisering som förstör våra naturliga behov och egenskaper. Som bokstavligen dödar miljoner genom t.ex. övervikt, brist på motion, diabetes och olyckor. Mikrovågsugnarna förstör den ädla konsten att göra god mat, snabbmat förstör den viktiga, sociala gemenskapen runt matbordet, datorerna har blivit avgudar trots att deras negativa inverkan är uppenbar. Storebror ser dig mycket bättre än 1984. Datorerna har eliminerat praktiskt taget all personlig service, de har fått miljoner att flytta över sitt sociala umgänge till internet. De har fått företagare och arbetstagare att tro snabbhet och effektivitet är höga ädla, ideal, fast de strider mot vår biologiska natur. De har gjort tänkandet ensidigt, enkelspårigt, mekaniskt.
Det påstås ibland att datorerna har gjort oss intelligentare. Och visst kan det stämma, nämligen för en viss typ av mekanisk intelligens. Men samtidigt har de gjort oss emotionellt handikappade. Dataexperterna tycks inte förstå att kreativitet och innovationer inte är samma sak. Kreativitet behöver inte leda fram till nya maskiner, till säljbara produkter utan leder till idéer om hur vi kan bli mer empatiska, hur vi kan ökas trivsel och gemenskap, hur vi kan leva ett mindre stressigt liv, hur vi kan nå samklang med naturen, hur vi kan motverka rasism, våld, främlingsfientlighet, hur vi kan skapa ett mer jämlikt samhälle och hur vi kan frigöra oss från den ekonomiska tillväxtens tvångströja.
torsdag 29 mars 2012
fredag 23 mars 2012
ETT FÖRSVAR FÖR PAPPERSBOKEN
Artikeln, som följer efter denna långa inledning, är ett försvar för pappersboken. Den publicerades i Åbo Underrättelser 20.3.
Jag har varit en bokmal ända sedan jag lärde mig läsa som sjuåring. På den tiden var det ingen stress med att barn lärde sig läsa. Barn behövde inte prestera, inte tävla. De fick vara barn. Så är det inte i dag.
Böckerna har spelat en stor roll i mitt liv. Varje bok i mina hyllor i stan, i garaget, på landet, ute på Lilla Ängeskär har sin historia. Den talar till mig. Jag skall nämna endast ett exempel ur högen.
Min mormor hade på äldre dagar en bokhylla med ett varierande urval böcker. När jag gick igenom dessa någon gång i mitten av 1960-talet fäste jag mig vid en speciell bok. Adolf Hitlers Min kamp. Hur hade denna bok kommit i min mormors ägo? När hade den kommit ut? Vem hade översatt den till svenska? Jag frågade min mormor om jag fick ta boken. Mycket gärna, blev svaret.
Boken är en raritet. Den är översatt till svenska av en man som hette Nils Holmberg. I Sverige kom den ut på Medéns förlag. I Finland utgavs den av Schildts förlag 1941. Den kom alltså ut samma år som Tyskland anföll Sovjetunionen. Finland gick då med i kriget för att erövra tillbaka de områden vi förlorat under vinterkriget.
Boken är nu drygt 70 år gammal.Att den utkommit under svåra tider ser man av papperskvaliteten. Bladen håller på att lossna. Men om man förvarar den i ett torrt rum kan den hålla hur länge som helst. Om någon vill ärva den av mig så kan den läsas i framtiden. Om någon orkar och är tillräckligt intresserad. Man behöver inga maskiner eller operativsystem.
Hur hade den kommit i mormors ägo? Egentligen var det morfars bok. Han hade fått den som födelsedagsgåva av sin dotter, dvs av min blivande mor. På ett blad står med min mors typiska handstil: Till pappa på födelsedagen av Valdine.
Min morfar var bokhållare på järnvägsstationen på Vasklot, i Vasa. (Ännu när jag var barn fanns en bemannad järnvägsstation på Vasklot. Jag stod ofta och tittade på växelloken som tuffade omkring på bangården.)
Morfar var som så många på den tiden stor tyskvän. Han hyste stor beundran för Hitler. (På den tiden visste man i vårt land mycket litet om Hitlers förbrytelser. Våra tidningar var censurerade.) Han var student och hade läst tyska (och ryska!) i skolan. I början av sommaren 1941 började tyska trupper överföras till Finland för att hjälpa till i anfallet mot Sovjet. De landsteg just i hamnen i Vasa. Soldaterna marscherade förbi morföräldrarnas bostad. Morfar var med och välkomnade tyskarna. Tyska officerare bjöds in till morfar och mormor, som bodde i en av järnvägens tjänstebostäder alldeles invid stationen. Också min mor talade litet tyska och berättade långt senare att officerarna hade varit mycket artiga.
När jag fick boken hade den allså stått i morföräldrarnas bokhylla i ca 25 år. Lustigt nog hade ingen någonsin läst den. Ingen hade ens läst de första sidorna. Min morfar läste sällan något annat än Vasabladet. Varken min mor eller hennes två bröder hade rört boken. Hur vet jag det? Därför att den var ouppsprättad när jag fick den i min hand. (På den tiden trycktes böcker ofta i stora pappersflak som sedan veks ihop och limmades. Därför måste man skära upp varannan sida för att kunna läsa boken.)
Jag var ungenfär 20 år när jag började läsa boken första gången. Den var dock så tungläst att jag inte orkade mer än några sidor. Hitlers text är högtravande, mångordig med långa meningar. Han var en usel stilist. Det dröjde sedan över 20 år innan jag igen började läsa boken. Då kunde jag mycket mera historia. Jag kände till bakgrunden. Jag hade läst flera böcker om Hitler och hans tid. Texten var fortfarande tungläst men nu var den intressant därför att jag förstod bakgrunden.
Min avsikt här är inte att berätta om innehållet. Boken innehåller kort sagt det program som Hitler sedan gjorde sitt yttersta för att förverkliga. Han dolde ingenting, varker planerna på ”lebensraum” på Rysslands bekostnad eller sin rasism (”negrer är halvapor”) eller sitt rabiata judehat. Min avsikt är i denna blogg bara att belysa pappersbokens betydelse som historisk kvarleva, som ett fönster in i det förflutna. För mig är boken en av många vägar tillbaka till barndomen och ungdomen. Men i motsats till många andra av mina böcker från den tiden har denna haft världshistorisk betydelse. Den är ett kusligt dokument, men samtidigt en varning.
ADJÖ TILL PAPPERSBOKEN?
Jag har under många år varit medlem i en bokklubb, som med jämna mellanrum sänt ut en broschyr över nya böcker. Under de senaste åren har denna blivit allt tunnare. Antalet böcker minskar, men i stället erbjuds konsumenten fler filmer. Också urvalet av böcker har ändrats. Böcker om vetenskap, böcker med djupgående analyser har försvunnit och ersatts av ytligare böcker om praktiska göromål som matlagning, trädgårdsskötsel och olika hobbyer. Den traditionella, tryckta papersboken håller på att försvinna. It-teknologin tar över också inom denna sektor. Nu kommer läsplattorna med stormsteg. Börjar det vara dags att säga adjö till en drygt 550 år gammal trotjänare?
Boken är intimt förknippad med den verksamhet i vår kultur som kallas humanism. Böckerna har varit inkörsporten till språk, historia, politik, filosofi och andra centrala ämnen i vår kultur. Hur går det med humanismen i en alltmer teknologiserad värld? Det är knappast någon överdrift att säga att traditionell humanism befinner sig i kris. S.k. boklig bildning har föga värde på dagens arbetsmarknad. Allt finns ju på dator, sägs det, några knapptryckningar och du får den kunskap du just då behöver. Sen kan du glömma den. Den är ändå snart föråldrad. Datorernas superminnen håller reda på det du vill eller behöver veta.
Datofilerna (de som gillar datorer) brukar jämföra dagens situation med boktryckarkonsten som kom i bruk i mitten av 1400-talet. Den gjorde böcker tillgängliga för en allt större allmänhet, den bidrog till läskunnigheten, den innebar att idéer, teorier, ideologier kunde spridas effektivare än någonsin. De orsakade också huvudbry för den världsliga och kyrkliga myndigheterna som kände sig tvugna att införa censur för att folk inte skulle smittas av farliga idéer, dvs. idéer som ifrågasatte de rådande maktstrukturerna. I dagens perspektiv hade den nya tekniken nästan enbart positiva effekter. (Visst, det fanns negativa effekter också. De pamfletter som spreds från hemliga tryckerier var ofta rasistiska, uppviglade till våld, mord etc).
Det påpekas ofta att dagens revolutioner i arabvärlden har inspirerats och organiserats med hjälp av mobiler och internet. Detta är dock inget nytt. Pennan har alltid varit mäktigare än svärdet. Ordet kan inspirera men det försvinner och glöms snabbt. Det skrivna eller tryckta ordet består. Otaliga är de mer eller mindre dramatiska och blodiga revolutioner och evolutioner som startats genom böcker. Den viktigaste av dem alla ur modern liberal synvinkel är den franska revolutionen 1789. Den hade sin rot i en mängd böcker och pamfletter. Här räcker det att nämna namnet Voltaire.
E-boken har självklart sina fördelar. Den är miljövänlig, billig, lätt att få tag på (för den som har nödvändiga maskiner). Den är kort sagt bekväm för den som inte vill anstränga sig. Man kan ligga hemma i sängen och läsa världslitteraturen. Helst vill dagens it-generation glömma alla nackdelar. Men bekvämlighet, slit och släng, masskonsumtion, specialisering går dåligt ihop med humanistisk kultur. Robotar kan vara goda hjälpredor men den är skrämmande herrar.
Själv har jag inga planer på att gå över till e-böcker. Jag vill hålla en bok i handen, bläddra i den, titta på kvaliteten. En bok är inte bara en viss mängd text, som kan kodas i ettor och nollor, utan ett historiskt objekt. Vad historikerna kallar en kvarleva. Jag äger massor av böcker. För en bibliofil (bokvän) är det naturligt att hyllorna fylls av skrifter, och svämmar över. Jag har böcker från 1800-talet, böcker som jag ärvt eller fått av släktingar, faktaböcker från studietiden, gamla och nyare uppslagsböcker, böcker från krigstid och fredstid, kuriösa böcker, revolutionära böcker, läroböcker som jag använt under en lång karriär som lärare, böcker som jag själv skrivit osv. Var och en av dem är ett stycke frusen tid, ett titthål in i det förflutna. Många böcker har en stark emotionell laddning för mig. Att göra sig av med en bok som betytt mycket är som att förlora en bit av sitt liv. Naturligtvis är de flesta böcker likgiltiga, t.ex. moderna deckare. De försvinner. Men de som är viktiga blir kvar.
It-teknologin förändras snabbt, alltför snabbt. En bok som endast finns i digital form i en server är känslig för ny teknik. Jag har t.ex. en mängd filmer från 1960-talet framåt som inte kan visas med dagens teknik. Jag har en mängd disketter som ingen dator i dag kan läsa. Teknologin blir allt mer invecklad och därmed alltmer känslig för störningar. E-böcker är lätta att censurera och övervaka, lätta att förinta.
Operativsystemet för att läsa tryckta papperböcker bär vi ständigt med oss. Det kommer aldrig att förändras hur komplicerad ny teknologi vi än får. Böckerna håller i århundraden. Vi säger inte adjö utan på återseende.
Jag har varit en bokmal ända sedan jag lärde mig läsa som sjuåring. På den tiden var det ingen stress med att barn lärde sig läsa. Barn behövde inte prestera, inte tävla. De fick vara barn. Så är det inte i dag.
Böckerna har spelat en stor roll i mitt liv. Varje bok i mina hyllor i stan, i garaget, på landet, ute på Lilla Ängeskär har sin historia. Den talar till mig. Jag skall nämna endast ett exempel ur högen.
Min mormor hade på äldre dagar en bokhylla med ett varierande urval böcker. När jag gick igenom dessa någon gång i mitten av 1960-talet fäste jag mig vid en speciell bok. Adolf Hitlers Min kamp. Hur hade denna bok kommit i min mormors ägo? När hade den kommit ut? Vem hade översatt den till svenska? Jag frågade min mormor om jag fick ta boken. Mycket gärna, blev svaret.
Boken är en raritet. Den är översatt till svenska av en man som hette Nils Holmberg. I Sverige kom den ut på Medéns förlag. I Finland utgavs den av Schildts förlag 1941. Den kom alltså ut samma år som Tyskland anföll Sovjetunionen. Finland gick då med i kriget för att erövra tillbaka de områden vi förlorat under vinterkriget.
Boken är nu drygt 70 år gammal.Att den utkommit under svåra tider ser man av papperskvaliteten. Bladen håller på att lossna. Men om man förvarar den i ett torrt rum kan den hålla hur länge som helst. Om någon vill ärva den av mig så kan den läsas i framtiden. Om någon orkar och är tillräckligt intresserad. Man behöver inga maskiner eller operativsystem.
Hur hade den kommit i mormors ägo? Egentligen var det morfars bok. Han hade fått den som födelsedagsgåva av sin dotter, dvs av min blivande mor. På ett blad står med min mors typiska handstil: Till pappa på födelsedagen av Valdine.
Min morfar var bokhållare på järnvägsstationen på Vasklot, i Vasa. (Ännu när jag var barn fanns en bemannad järnvägsstation på Vasklot. Jag stod ofta och tittade på växelloken som tuffade omkring på bangården.)
Morfar var som så många på den tiden stor tyskvän. Han hyste stor beundran för Hitler. (På den tiden visste man i vårt land mycket litet om Hitlers förbrytelser. Våra tidningar var censurerade.) Han var student och hade läst tyska (och ryska!) i skolan. I början av sommaren 1941 började tyska trupper överföras till Finland för att hjälpa till i anfallet mot Sovjet. De landsteg just i hamnen i Vasa. Soldaterna marscherade förbi morföräldrarnas bostad. Morfar var med och välkomnade tyskarna. Tyska officerare bjöds in till morfar och mormor, som bodde i en av järnvägens tjänstebostäder alldeles invid stationen. Också min mor talade litet tyska och berättade långt senare att officerarna hade varit mycket artiga.
När jag fick boken hade den allså stått i morföräldrarnas bokhylla i ca 25 år. Lustigt nog hade ingen någonsin läst den. Ingen hade ens läst de första sidorna. Min morfar läste sällan något annat än Vasabladet. Varken min mor eller hennes två bröder hade rört boken. Hur vet jag det? Därför att den var ouppsprättad när jag fick den i min hand. (På den tiden trycktes böcker ofta i stora pappersflak som sedan veks ihop och limmades. Därför måste man skära upp varannan sida för att kunna läsa boken.)
Jag var ungenfär 20 år när jag började läsa boken första gången. Den var dock så tungläst att jag inte orkade mer än några sidor. Hitlers text är högtravande, mångordig med långa meningar. Han var en usel stilist. Det dröjde sedan över 20 år innan jag igen började läsa boken. Då kunde jag mycket mera historia. Jag kände till bakgrunden. Jag hade läst flera böcker om Hitler och hans tid. Texten var fortfarande tungläst men nu var den intressant därför att jag förstod bakgrunden.
Min avsikt här är inte att berätta om innehållet. Boken innehåller kort sagt det program som Hitler sedan gjorde sitt yttersta för att förverkliga. Han dolde ingenting, varker planerna på ”lebensraum” på Rysslands bekostnad eller sin rasism (”negrer är halvapor”) eller sitt rabiata judehat. Min avsikt är i denna blogg bara att belysa pappersbokens betydelse som historisk kvarleva, som ett fönster in i det förflutna. För mig är boken en av många vägar tillbaka till barndomen och ungdomen. Men i motsats till många andra av mina böcker från den tiden har denna haft världshistorisk betydelse. Den är ett kusligt dokument, men samtidigt en varning.
ADJÖ TILL PAPPERSBOKEN?
Jag har under många år varit medlem i en bokklubb, som med jämna mellanrum sänt ut en broschyr över nya böcker. Under de senaste åren har denna blivit allt tunnare. Antalet böcker minskar, men i stället erbjuds konsumenten fler filmer. Också urvalet av böcker har ändrats. Böcker om vetenskap, böcker med djupgående analyser har försvunnit och ersatts av ytligare böcker om praktiska göromål som matlagning, trädgårdsskötsel och olika hobbyer. Den traditionella, tryckta papersboken håller på att försvinna. It-teknologin tar över också inom denna sektor. Nu kommer läsplattorna med stormsteg. Börjar det vara dags att säga adjö till en drygt 550 år gammal trotjänare?
Boken är intimt förknippad med den verksamhet i vår kultur som kallas humanism. Böckerna har varit inkörsporten till språk, historia, politik, filosofi och andra centrala ämnen i vår kultur. Hur går det med humanismen i en alltmer teknologiserad värld? Det är knappast någon överdrift att säga att traditionell humanism befinner sig i kris. S.k. boklig bildning har föga värde på dagens arbetsmarknad. Allt finns ju på dator, sägs det, några knapptryckningar och du får den kunskap du just då behöver. Sen kan du glömma den. Den är ändå snart föråldrad. Datorernas superminnen håller reda på det du vill eller behöver veta.
Datofilerna (de som gillar datorer) brukar jämföra dagens situation med boktryckarkonsten som kom i bruk i mitten av 1400-talet. Den gjorde böcker tillgängliga för en allt större allmänhet, den bidrog till läskunnigheten, den innebar att idéer, teorier, ideologier kunde spridas effektivare än någonsin. De orsakade också huvudbry för den världsliga och kyrkliga myndigheterna som kände sig tvugna att införa censur för att folk inte skulle smittas av farliga idéer, dvs. idéer som ifrågasatte de rådande maktstrukturerna. I dagens perspektiv hade den nya tekniken nästan enbart positiva effekter. (Visst, det fanns negativa effekter också. De pamfletter som spreds från hemliga tryckerier var ofta rasistiska, uppviglade till våld, mord etc).
Det påpekas ofta att dagens revolutioner i arabvärlden har inspirerats och organiserats med hjälp av mobiler och internet. Detta är dock inget nytt. Pennan har alltid varit mäktigare än svärdet. Ordet kan inspirera men det försvinner och glöms snabbt. Det skrivna eller tryckta ordet består. Otaliga är de mer eller mindre dramatiska och blodiga revolutioner och evolutioner som startats genom böcker. Den viktigaste av dem alla ur modern liberal synvinkel är den franska revolutionen 1789. Den hade sin rot i en mängd böcker och pamfletter. Här räcker det att nämna namnet Voltaire.
E-boken har självklart sina fördelar. Den är miljövänlig, billig, lätt att få tag på (för den som har nödvändiga maskiner). Den är kort sagt bekväm för den som inte vill anstränga sig. Man kan ligga hemma i sängen och läsa världslitteraturen. Helst vill dagens it-generation glömma alla nackdelar. Men bekvämlighet, slit och släng, masskonsumtion, specialisering går dåligt ihop med humanistisk kultur. Robotar kan vara goda hjälpredor men den är skrämmande herrar.
Själv har jag inga planer på att gå över till e-böcker. Jag vill hålla en bok i handen, bläddra i den, titta på kvaliteten. En bok är inte bara en viss mängd text, som kan kodas i ettor och nollor, utan ett historiskt objekt. Vad historikerna kallar en kvarleva. Jag äger massor av böcker. För en bibliofil (bokvän) är det naturligt att hyllorna fylls av skrifter, och svämmar över. Jag har böcker från 1800-talet, böcker som jag ärvt eller fått av släktingar, faktaböcker från studietiden, gamla och nyare uppslagsböcker, böcker från krigstid och fredstid, kuriösa böcker, revolutionära böcker, läroböcker som jag använt under en lång karriär som lärare, böcker som jag själv skrivit osv. Var och en av dem är ett stycke frusen tid, ett titthål in i det förflutna. Många böcker har en stark emotionell laddning för mig. Att göra sig av med en bok som betytt mycket är som att förlora en bit av sitt liv. Naturligtvis är de flesta böcker likgiltiga, t.ex. moderna deckare. De försvinner. Men de som är viktiga blir kvar.
It-teknologin förändras snabbt, alltför snabbt. En bok som endast finns i digital form i en server är känslig för ny teknik. Jag har t.ex. en mängd filmer från 1960-talet framåt som inte kan visas med dagens teknik. Jag har en mängd disketter som ingen dator i dag kan läsa. Teknologin blir allt mer invecklad och därmed alltmer känslig för störningar. E-böcker är lätta att censurera och övervaka, lätta att förinta.
Operativsystemet för att läsa tryckta papperböcker bär vi ständigt med oss. Det kommer aldrig att förändras hur komplicerad ny teknologi vi än får. Böckerna håller i århundraden. Vi säger inte adjö utan på återseende.
fredag 9 mars 2012
VEM BEHÖVER VÅLD?
Våld har alltid intresserat mig. Närmare bestämt: varför finns det så mycket våld? Och ännu närmare bestämt: vem är benägen att ta till våld och varför? Och slutligen: kan man (vem då?) göra någonting för att minska våldet, och är ett samhälle utan våld alls möjligt? Har människan kanske ett genetiskt behov av något slag av våld?
Frågorna är många. Det finns också många svar, men de är mycket olika. Någon allmänt accepterad våldsteori finns, mig veterligen inte. Trots att jag ibland funderat på frågan har jag tidigare aldrig skrivit om den. Nyligen tittade jag på en del filmer i tv som innehöll mycket brutalt våld. Det gav mig starkt obehag och därför skrev jag ner några reflexioner och sände dem till Hufvudstadsbladet. De publicerades 5.3. Artikeln, som är mycket kort, finns nedan.
Tyvärr innehöll artikeln ett stort fel. Jag påstår att antalet anmälda fall av misshandel senaste år var 457 000. I själva verket anger siffran det totala antalet brott mot ”rikoslaki” (vad heter det på svenska?). Antalet anmälda misshandelsfall var drygt 40 000. Vi kan säkert utgå ifrån att de allra flesta fall av misshandel, speciellt lindrig sådan aldrig anmäls. Om vi tar med alla örfilar, luggningar och alla slagsmål mellan berusade kan det mycket väl hända att vi kommer upp till tio gånger antalet anmälda fall.
Varför är jag intresserad av våld? Jag har själv aldrig blivit utsatt för våld. Jag hoppas att detsamma gäller mina (fyra?) läsare! Tyvärr måste jag erkänna att jag någon gång luggat mina barn och gett någon en lätt örfil. Det skäms jag för, men försvarar mig med att det skedde för mycket länge sedan. Å andra sidan skulle jag antagligen vara beredd att ta till våld i hotfulla och svårt pressade situationer. Om man är väldigt arg så ligger smockan nära till hands. Det är förstås en primitiv reaktion.
Det är, tycker jag, underligt att våldet i vårt samhälle får ganska litet uppmärksamhet. Visst får vi läsa om våld, också i vårt eget land, dagligen i tidningarna. Men man går aldrig på djupet. Visst påpekas det ofta att Finland är ett ovanligt våldsamt land. Men våldet är inte föremål för omfattande forskning, orsakerna behandlas sällan i medierna. Mediernas roll som förebilder för våld får föga uppmärksamhet.
Själv skulle jag gärna diskutera våldet utförligare, men mitt problem är att det finns så mycket som jag skulle vilja göra utförligare. Just nu har jag flyttat ut till landet för att på nära håll och med alla sinnen kunna avnjuta vårens ankomst till vårt mörka, kalla land. Och då har jag inte tid tålamod, och tid att sitta framför datorn. Alltför många tycks i dag leva genom datorn och andra tekniska appar i stället för att med alla sinnen ta till sig det som sker runt omkring en. Det är ändå det verkliga livet.
VEM BEHÖVER UNDERHÅLLNINGSVÅLD?
Den västerländska världen är i dag fredligare än någonsin. Allra fredligast är det i de nordiska länderna. Hos oss är t.o.m. barnaga förbjuden. Sverige har i åratal gått i spetsen när det gäller att avskaffa våld och prostitution. Landet har i stort sett avskaffat sin armé.
Men paradoxalt nog har våldet aldrig tidigare varit så rått och brutalt i litteraturen, i deckare, på film och i tv på bästa sändningstid. Ett par exempel ur högen är den till kultstatus upphöjda Män som hatar kvinnor och Jan Guillous hjälte (läs: omänskliga mordmaskin) agenten Hamilton. Människor skjuts, slås eller sparkas ihjäl i våldsparoxysmer. För att våldet skall kunna avnjutas längre visas det ibland i slow-motion, en våldspornografi av rent fascistisk natur. I den nya finska filmen Härmä är det traditionellt finsk puukkovåld som gäller. På film kan tittaren inte själv döda skurkarna, men det kan man i datorspelen. Där blir dödandet mera personligt och upphetsande.
Vad berättar det råa och grymma underhållningsvåldet om dagens värlfärdssamhälle? Finns det ett undertryckt behov av våld? Skapar de ständiga kraven på effektivitet, konkurrens, den ständiga osäkerheten en frustration som får utlopp när hjälten brutalt dödar sina, eller landets fiender? Är underhållningsvåldet en säkerhetsventil eller en inspiration att ta lagen i egna händer när när man är utled på juridiska och byråkratiska processer?
Ingen är, till alla lycka, tvingad att läsa om eller titta på våld. Man kan stänga av, byta kanal, noga välja vilka filmer man ser, man kan spela snälla spel. Enligt min subjektiva bedömning hatar och avskyr de flesta våld i alla former. Men uppenbart finns det ändå en stor minoritet som dras till, lockas av rått våld. Varför?
Om man i stället lyssnar på dagens populärmusik slås man av att nästan alla låtar handlar om kärlek. Det finns många slag av kärlek, men för textförfattarna tycks det bara finnas den erotiska förälskelsen mellan unga människor. Jag kan inte komma på en enda låt som handlar om medelålders kärlek, eller kärlek mellan gamla. Den nya populära tvserien Game of Thrones, som är full med sex och våld, hat och maktgalenskap är väl i så fall ett tidens tecken.
Ett tidens tecken är väl också att de politiska texterna, som var så vanliga för några decennier sedan, helt försvunnit. Det enda som duger är det kommersiellt gångbara. Pendeln har svängt från de socialistiska idealen, gemenskap, solidaritet och jämlikhet till de kapitalistiska individualism, egoism och konsumtion.
Erotisk kärlek och våld. Det förefaller vara det centrum kring vilka det moderna livet, de moderna värderingarna kretsar i västvärlden. Kärleken representerar livet, våldet är dödens symbol. Är det hit vi kommit i den s.k. utvecklingen? Att livet enbart kretsar kring erotik, våld och makt?
Frågorna är många. Det finns också många svar, men de är mycket olika. Någon allmänt accepterad våldsteori finns, mig veterligen inte. Trots att jag ibland funderat på frågan har jag tidigare aldrig skrivit om den. Nyligen tittade jag på en del filmer i tv som innehöll mycket brutalt våld. Det gav mig starkt obehag och därför skrev jag ner några reflexioner och sände dem till Hufvudstadsbladet. De publicerades 5.3. Artikeln, som är mycket kort, finns nedan.
Tyvärr innehöll artikeln ett stort fel. Jag påstår att antalet anmälda fall av misshandel senaste år var 457 000. I själva verket anger siffran det totala antalet brott mot ”rikoslaki” (vad heter det på svenska?). Antalet anmälda misshandelsfall var drygt 40 000. Vi kan säkert utgå ifrån att de allra flesta fall av misshandel, speciellt lindrig sådan aldrig anmäls. Om vi tar med alla örfilar, luggningar och alla slagsmål mellan berusade kan det mycket väl hända att vi kommer upp till tio gånger antalet anmälda fall.
Varför är jag intresserad av våld? Jag har själv aldrig blivit utsatt för våld. Jag hoppas att detsamma gäller mina (fyra?) läsare! Tyvärr måste jag erkänna att jag någon gång luggat mina barn och gett någon en lätt örfil. Det skäms jag för, men försvarar mig med att det skedde för mycket länge sedan. Å andra sidan skulle jag antagligen vara beredd att ta till våld i hotfulla och svårt pressade situationer. Om man är väldigt arg så ligger smockan nära till hands. Det är förstås en primitiv reaktion.
Det är, tycker jag, underligt att våldet i vårt samhälle får ganska litet uppmärksamhet. Visst får vi läsa om våld, också i vårt eget land, dagligen i tidningarna. Men man går aldrig på djupet. Visst påpekas det ofta att Finland är ett ovanligt våldsamt land. Men våldet är inte föremål för omfattande forskning, orsakerna behandlas sällan i medierna. Mediernas roll som förebilder för våld får föga uppmärksamhet.
Själv skulle jag gärna diskutera våldet utförligare, men mitt problem är att det finns så mycket som jag skulle vilja göra utförligare. Just nu har jag flyttat ut till landet för att på nära håll och med alla sinnen kunna avnjuta vårens ankomst till vårt mörka, kalla land. Och då har jag inte tid tålamod, och tid att sitta framför datorn. Alltför många tycks i dag leva genom datorn och andra tekniska appar i stället för att med alla sinnen ta till sig det som sker runt omkring en. Det är ändå det verkliga livet.
VEM BEHÖVER UNDERHÅLLNINGSVÅLD?
Den västerländska världen är i dag fredligare än någonsin. Allra fredligast är det i de nordiska länderna. Hos oss är t.o.m. barnaga förbjuden. Sverige har i åratal gått i spetsen när det gäller att avskaffa våld och prostitution. Landet har i stort sett avskaffat sin armé.
Men paradoxalt nog har våldet aldrig tidigare varit så rått och brutalt i litteraturen, i deckare, på film och i tv på bästa sändningstid. Ett par exempel ur högen är den till kultstatus upphöjda Män som hatar kvinnor och Jan Guillous hjälte (läs: omänskliga mordmaskin) agenten Hamilton. Människor skjuts, slås eller sparkas ihjäl i våldsparoxysmer. För att våldet skall kunna avnjutas längre visas det ibland i slow-motion, en våldspornografi av rent fascistisk natur. I den nya finska filmen Härmä är det traditionellt finsk puukkovåld som gäller. På film kan tittaren inte själv döda skurkarna, men det kan man i datorspelen. Där blir dödandet mera personligt och upphetsande.
Vad berättar det råa och grymma underhållningsvåldet om dagens värlfärdssamhälle? Finns det ett undertryckt behov av våld? Skapar de ständiga kraven på effektivitet, konkurrens, den ständiga osäkerheten en frustration som får utlopp när hjälten brutalt dödar sina, eller landets fiender? Är underhållningsvåldet en säkerhetsventil eller en inspiration att ta lagen i egna händer när när man är utled på juridiska och byråkratiska processer?
Ingen är, till alla lycka, tvingad att läsa om eller titta på våld. Man kan stänga av, byta kanal, noga välja vilka filmer man ser, man kan spela snälla spel. Enligt min subjektiva bedömning hatar och avskyr de flesta våld i alla former. Men uppenbart finns det ändå en stor minoritet som dras till, lockas av rått våld. Varför?
Om man i stället lyssnar på dagens populärmusik slås man av att nästan alla låtar handlar om kärlek. Det finns många slag av kärlek, men för textförfattarna tycks det bara finnas den erotiska förälskelsen mellan unga människor. Jag kan inte komma på en enda låt som handlar om medelålders kärlek, eller kärlek mellan gamla. Den nya populära tvserien Game of Thrones, som är full med sex och våld, hat och maktgalenskap är väl i så fall ett tidens tecken.
Ett tidens tecken är väl också att de politiska texterna, som var så vanliga för några decennier sedan, helt försvunnit. Det enda som duger är det kommersiellt gångbara. Pendeln har svängt från de socialistiska idealen, gemenskap, solidaritet och jämlikhet till de kapitalistiska individualism, egoism och konsumtion.
Erotisk kärlek och våld. Det förefaller vara det centrum kring vilka det moderna livet, de moderna värderingarna kretsar i västvärlden. Kärleken representerar livet, våldet är dödens symbol. Är det hit vi kommit i den s.k. utvecklingen? Att livet enbart kretsar kring erotik, våld och makt?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)