DYRT SÖKANDE EFTER OBEGRIPLIG PARTIKEL

Bland mina 162 bloggar finns endast några få som behandlar fysiken. Ändå har jag varit intresserad av fysik sedan unga år. Som filosof med vetenskapsteori som specialområde har det varit naturligt att också å yrkets vägnar sätta mig in i vad som händer inom detta viktiga forskningsområde. Jag har försökt hålla mig a jour med vad som händer i Cern och speciellt med den superdyra, enorma partrikelacceleratorn LHC. I december rapporterades att man hade indikationer på den sökta partikeln. Medierna rapporerade, men gav föga bakgrund och föga objektiv, kritisk analys. Högst förståeligt eftersom redaktörerna sällan känner till hur kvantfysiken uppstått.
Jag kände mig manad att upplysa de fåvitska och skrev en artikel för Hbl. Den publicerades 20.1. Nedan kan du läsa artikeln. Det skall bli intressant att se om man får starkare bevis för partikelns existens. Partikelns historia är också högst intressant. Man kan läsa om den t.ex. i Nature som under årens lopp publicerat många artiklar och kortare kommentarer i ämnet.

En artikel i Hbl måste vara mycket kort. Därför nämner jag inte alla aspekter på denna forskning. Speciellt spännande är om man får indikationer på partiklar som ännu är okända. Vad gör man om ingen Higgs visar sig? Är det ett bevis på att standardmodellen är felaktig? Måste man utarbeta en ny modell, eller går man i stället in för att ändra litet på den gamla för att få rum med nya partiklar. Så har man faktiskt gjort tidigare.

I december senaste år fick vi i medierna veta att CERN, det europeiska centret för partikelforskning i Geneve, upptäckt en av fysikerna länge efterlyst partikel, Higgs boson. Eller nästan upptäckt, eftersom experterna endast har indikationer, inte vattentäta bevis. Jakten på higgspartikeln har pågått i många år. Innan den jättelika acceleratorn LHC på gränsen mellan Schweitz och Frankrike äntligen, efter många missöden, kom igång i slutet av år 2009 hade man länge sökt efter samma partikel vid Fermilab i Illinois, USA.

Den första subatomära partikeln, elektronen, upptäcktes redan i slutet av 1800-talet. Upptäcken var revolutionerande eftersom fysikerna dittills trott att atomerna faktiskt är odelbara, de minsta partiklar som finns. Man upptäckte med tiden allt fler subatomära partiklar och småningom utarbetades en teori som kom att kallas standardmodellen. Den består av en mängd komplicerade ekvationer som gör det möjligt att med stor exakthet förutsäga vad som kommer att hända i ett givet noga specificerat experiment.
Men det fanns en förarglig lucka i modellen. Att alla föremål har massa vet det minsta barn, men ekvationerna sade ingenting om hur och varför. Enligt ekvationerna kunde de fundamentala partiklar, av vilka allting består, likaväl vara utan massa och därmed utan tyngd i ett gravitationsfält. Flera forskare jobbade på 1960-talet med att täppa till denna lucka. En av dem hette Peter Higgs. Han publicerade 1964 en teori som förutsatte en ny typ av partikel, eller snarare ett fält, som fick hans namn. Det är detta partikel/fält som tusentals fysiker jagar med hjälp av LHC och med skattebetalarnas miljarder i ryggen.
Ingen av de acceleratorer som fanns i slutet av 1900-talet var tillräckligt kraftfull för att upptäcka Higgs-fältet. I såväl USA som Europa lobbade ledande fysiker hårt för att få politikerna att skjuta till de miljarder krävdes för att bygga en jätteaccelerator. I USA vände politikerna till slut tummen ner. Det blev för dyrt. Inom EU såg politikerna då en möjlighet att igen göra Europa till centrum för den mest avancerade fysikaliska forskningen i världen. En stor mängd länder, bland dem vårt land, beslöt att använda skattepengar för projektet. (Se artikeln i Hbl 15.1) Också USA är med på ett hörn.
Experimenten med LHC är den dyraste grundforskning som någonsin gjorts. Är den värd pengarna?
För en oinvigd är Higgs boson obegriplig. Själva frågan är märklig. Allt omkring oss har massa och påverkas av gravitationskraften. Higgsfältet förblir säkert obegripligt vare sig det kan påvisas eller inte. I själva verket är mycket, kanske det mesta inom standardmodellen obegripligt. En av skaparna av modellen, den amerikanska fysikern Richard Feynman, menade att ingen, inte ens experterna, förstår kvantfysiken, dvs den fysik modellen bygger på.
Medan du läser detta kolliderar miljoner protoner, som drivs upp till nära ljusets hastighet, i acceleratorn. Och ännu har man inte uppnått maximel energi. Massor av ”splitter” uppstår. I dessa svärmar av miljarder exotiska, extremt kortlivade partiklar, eller fält, söker hypersnabba datorer indikationer på den åtråvärda signalen. Enligt kvantfysiken härskar slumpen bland världens minsta beståndsdelar. Det man söker är därför kurvor för sannolikheter. Om man lyckas får vi se sådana kurvor, aldrig partikeln själv. Kvantpartiklar finns aldrig när man försöker se dem. Likt spöken försvinner de i en sannolikhetsdimma.
Anta att fysikerna finner det de söker, innebär detta att standardmodellen är den sanna och slutliga teorin om materiens innersta natur? Nej, det finns en lång rad obesvarade frågor. Teorin är spretig och risig, den förutsätter ett tjugotal justerbara parametrar och en del matematiska ”knep” för att fungera. Dessutom är den fortfarande oförenlig med Einsteins allmänna relativitetsteori. Även om man finner bevis för Higgs är vi högst troligt fortfarande långt ifrån den slutliga ”teorin om allting”.

HALLÅ! FINNS DET NÅGON DÄR UTE?

SETI-PROJEKTET

Senaste sommar förkunnade den vetenskapliga tidskriften Nature att SETI är död. Vem i all världen är då denna SETI? Förkortningen står för Search for Extraterrestrial Intelligence (sökandet efter utomjordisk intelligens). Det som avlivats är det hittills mest omfattande sökandet efter UT (utomjordisk teknologi). Det är frågan om ett av NASA finansierat projekt bestående av 42 stora radioteleskop i Kalifornien som i fyra års tid lyssnat efter intelligenta signaler i rymdens eviga brus. Femtio miljoner dollar har projektet hittills kostat de amerikanska skattebetalarna och i somras vägrade politikerna fortsatt finansiering. Andra stater är ännu mindre benägna att satsa skattepengar på dylik forskning. Det betyder att SETI i dag är helt beroende av privata donatorer. Men också dessa blir alltmer ovilliga att lätta på penningpungen. Men spekulationerna och gissningarna om liv utanför jorden fortsätter. Det är billigt (och roande) att följa med forskningen och att ha mer eller mindre väl underbyggda åsikter.

Att intresset svalnar är inte förvånande. Detta gäller all forskning om universum. På 1960- och 70-talet var intresset som störst. Man kan nästan tala om ett slags rymdhysteri. Jag kommer t.ex. ihåg hur en del ville att FN skulle starta en utredning om UFOna. Själv hörde jag på den tiden till den minoritet som var skeptiska till att vi får besök från rymden. Då trodde många forskare på fullt allvar att vi skulle ha kolonier på månen i slutet av 1900-talet. En bemannad färd till Mars betraktades som sannolik före år 2000. I dag ligger en sådan resa långt in i framtiden, om den alls kommer att genomföras. Det är inte stor ide att sända människor till Mars när all forskning kan skötas av robotar hundra gånger billigare och utan att människoliv går till spillo.

50 ÅR AV RESULTATLÖST SÖKANDE

I 50 år har man inom ramen för ett otal projekt sökt efter tecken på intelligent liv i vår närhet i rymden. Man har riktat radioteleskop mot tiotusentals stjärnor, som kan tänkas ha planetsystem, man har registrerat radiostrålning på tusentals frekvenser. Eftersom antalet stjärnor är enormt och de möjliga frekvenserna likaså har sållningen under många år skötts av dataprogram. Men ingen tycks vilja kontakta oss. Inga UT tycks utväxla åsikter genom den interstellära rymdens iskalla tomhet och tystnad.

Varför alls sätta pengar och resurser på sådant när det finns alldeles tillräckligt av problem på vår egen planet? SETI är ett paradoxalt projekt. Men samtidigt är det djupt mänskligt, t.o.m. djupt tragiskt. Lustigt nog har SETI nära släktskap med det religiösa sökandet efter Gud. I båda fallen är det djupast sett frågan om en omedveten längtan efter tröst och trygghet i ett till synes tomt, kallt och dött universum. Ett uttryck för själens obotliga ensamhet, om man så vill uttrycka det. Tanken att vi faktiskt är ensamma, den enda intelligenta arten på en grön ö i ett oändligt hav av steril tomhet tycks för många vara skrämmande. Den kände finländske astronomen Esko Valtaoja brukar säga att det vore hemskt om det inte finns andra intelligenta kulturer i vår galax.


Det är ingen tillfällighet att SETI haft sitt starkaste stöd i den amerikanska kulturen med dess starka religiösa traditioner. SETI är en slags kvarleva av nybyggartraditionerna i USA. Go west young man! Från hela världen kom folk för att börja ett nytt liv i de obanade ödemarkerna. I dag finns det inga obebodda och outforskade områden kvar. Men rymden är oändlig. På engelska finns massvis av vetenskapliga böcker om liv utanför jorden, s.k. exobiologi. Sällan har så mycket skrivits utgående från så litet vetande. Inget annat land har producerat så många sfböcker, så många filmer och tvserier som handlar om kontakter med ”aliens”. I inget annat land har skaran av fanatiska ufo-troende varit så stor. I inget annat land finns det så många konspirationsteorier om att regeringen döljer kraschade rymdskepp eller t.o.m. har kontakt med UT.

Det som vi här talar om är förstås intelligenta varelser som byggt upp en teknologisk högkultur liknande vår. Vi talar vidare om situationen just nu, inte för miljoner år sedan eller miljontals år in i framtiden. Vi kan förstås inte få kontakt med civilisationer som dött ut för eoner sedan, och inte heller med sådana som kommer att blomstra i en avlägsen framtid. Vi talar inte heller om intelligenta varelser som varit kloka nog att inte utveckla en teknologisk högkultur, eller om varelser som satsat sina materiella och intellektuella resurser på annat, t.ex. att skapa ett jämlikt, rättvist och harmoniskt samhälle, dvs ett samhälle av den typ vi kallar ett paradis.

Finns det liv på jorden? Alla våra resonemang och argument måste baseras på det vi vet om livet på jorden. Enligt dagens teorier har det funnits liv här i omkring 3 500 000 000 år. Finns det en teknologisk högkultur på jorden? Svaret har varit nej i 3 500 000 000 år, dvs vår teknologiska högkultur har uppstått alldeles nyss. Om någon landat på vår planet under denna obegripligt långa period skulle de sannolikt ha funnit endast enkla encelliga organismer. Dessa var allt som fanns under nästan 3 000 000 000 år! Vad kan vi dra för slutsatser av detta? Sannolikheten att det skall uppkomma liv på planeter med gynnsamma villkor är sannolikt stor. Sannolikheten att det skall uppstå en teknologikultur är däremot praktiskt taget noll.

Vi vet i dag att de flesta stjärnor (solar) har planetsystem. Över tusen planeter har hittills ”upptäckts” genom olika indirekta metoder. Ingen av dem är dock, såvitt man kan bedöma, gynnsam för uppkomsten av liv. Men dessa planeter är med säkerhet endast en obetydlig bråkdel av alla planeter i vår galax, Vintergatan. Det totala antalet planeter är säkert större än antalet stjärnor och stjärnornas antal är långt över 100 000 000 000. Bland alla dessa planeter måste det nödvändigtvis finnas åtskilliga, troligen miljontals som är gynnsamma för någon form av liv under kortare eller längre perioder.

FERMIPARADOXEN
”Varför är de inte redan här?” Frågan ställdes redan 1950 av fysikern Enrico Fermi. Problemet har därför fått namnet Fermis paradox. Om vi antar att det finns kulturer liknande vår, men mer avancerade, så har de utvecklat teknik för att färdas mellan stjärnorna. (Förutsatt att detta är möjligt). De har då byggt ”kolonier” på mängder av gynnsamma planeter. Från dessa kolonier har i sin tur nya expeditioner sänts ut. På några miljoner år skulle de ha koloniserat hela galaxen ungenfär på samma sätt som homo sapiens på förbluffande kort tid koloniserade hela jorden. Vidare är jorden ytterst gynnsam för liv. Men här finns inga extraterrestrier, inte minsta spår av besök, inga främmande robotar, inga tecken på att främmande rymdskepp någonsin landat. Även om en sådan kultur inte satsat på interstellär rymdfart så skulle den, i likhet med oss, sprida radiosignaler runt sig i fösök att kontakta andra civilisationer, eller helt enkelt bara genom att utnyttja elektromagnetiska vågor för informationsöverföring..

Men det finns inga spår av UT på jorden och femtio år av lyssnande efter intellienta signaler har inte funnit en enda.

Slutsatsen blir oundviklig: Det finns inga teknologiska högkulturer med intresse för andra liknande kulturer i vår närhet, dvs inom en radie av några tiotusental ljusår. Självklart betyder detta inte att det inte finns planeter med liv. Än mindre att det inte finns planeter där liv både uppstått och dött ut. Men det betyder att vi just nu med hög sannolikt är den enda teknologiska högkulturen i vår avkrok av rymden. Vår ”avkrok” har då en radie av tusentals ljusår.

Vår galax är ca 100 000 ljusår i genomskärning. På ett avstånd av ca 2 miljoner ljusår ligger vår kosmiska granne Andromedagalaxen med ca 200 miljarder stjärnor. Där finns säkert oräkneliga planeter. Och rör vi oss längre ut i rymden stöter vi på galaxer i enorma mängder oberoende åt vilket håll vi färdas. Även om sannolikheten för en kultur liknande vår är mikroskopiskt liten är antalet planeter så stort, vi talar inte om biljoner utan om triljoner och kvadriljoner, att det måste finnas åtskilliga sådana som är samtida med vår kultur. (Begreppet samtida måste självklart tas ungenfärligt. Tiden är som bekant relaqtiv.)

Vi är med säkerhet inte ensamma i universum, men vi kommer aldrig att få kontakt med någon annan högkultur.

Är detta en tragedi? Snarare är det tvärtom. Det är på samma sätt som om vi upptäckte att det faktiskt finns en allsmäktig Gud. Det vore en katastrof!

OM MINA BLOGGAR 2012 OCH ATT VIKA UT SIG

OM BLOGGARNA 2011

Mitt fjärde år som bloggare har förrunnit. Ett magert år har det blivit. Endast 16 bloggar. Under jan, febr, mars, april och maj blev det summa två bloggar. Orsaken är förstås den dåliga hälsa jag berättat om 8.12 -09 och 10.1 -10. Vid mitten av sommaren började jag må bättre, och sedan början av augusti har jag slutet ta medicin mot ibs. Däremot tar jag medicin mot glaukom och prostataförstoring och ibland mot rytmstörningar.

Sedan mitten av sommaren har jag skrivit en hel del, men mest har jag sysslat med annat som jag tycker bättre om än att skriva. Mina favoritämnen under senaste år var desamma som tidigare, dvs energifrågan, klimatet, naturen, historia och politik. Frågor om medvetandet och jaget, som jag jobbat mycket med tidigare, har jag inte alls berört under det gågna året.

Mina bloggar handlar i allmänhet om STORA OCH VIKTIGA FRÅGOR. Men ibland släpper jag mig mycket konkret och personlig. Bloggen ”Sent i november” är ett exempel på detta. I den är jag personlig och berättar om triviala saker jag gör samtidigt som jag ger uttryck för en naturfilosofi som många säkert delar.
-----
Det sägs ofta att det är svårt att spå, speciellt om framtiden. Det sägs att man inte kan förutsäga framtiden. I min blogg 25.12 2010 gjorde jag en rad förutsägelser om vad som händer (och inte händer) under det år som just gått till ända. Jag kan med tillfredställelse konstatera att alla mina spådomar slagit in!!Vilket bevisar att man faktiskt kan förutsäga framtiden. Men hur är det möjligt, hur kan det komma sig? Jag överlåter frågan till dig bäste läsare!

I stället skall jag komma med en rad nya spådomar om år 2012.
-Det blir ingen ekonomisk kollaps inom EU.
-Grekland fortsätter att hanka sig fram genom lån och nedskärningar, men landet förblir medlem av EU.
-Nedskärningarna fortsätter i Finland, men arbetslösheten stiger endast obetydligt. Mängden ryska turister ökar och företagen söker marknader i Ryssland, som klarar sig rätt bra ekonomiskt.
-Kinas ekonomiska tillväxt fortsätter, men något långsammare än tidigare.
-Svälten fortsätter i Etiopien och Somalien. I Nigeria fortsätter våldet. Befolkningstillväxten fortsätter att vara störst i världen i Afrika.
-I Afganistan fortsätter striderna att skörda många dödsoffer både bland civila och soldater.
-Finlands nya president heter Niinistö, Rysslands Putin och USAs Obama.
-Mellan 300 och 400 personer kommer att dö i trafiken i Finland. Tusentals kommer att skadas. I hela världen kommer ca 500 000 personer att dö p.g.a. trafiken.
-Jordbävningar, stormar och översvämningar kommer att döda tusentals människor.
-Utsläppen av koldioxid kommer att fortsätta att öka.
-Jordens befolkning kommer att öka med ca 60 miljoner människor.
Så här kunde jag fortsätta länge till, men detta får räcka.
-----
OM ATT VIKA UT SIG

I somras lyssnade jag ibland på ett program i radio Vega som heter ”Sommarpratarna”. En del av dessa pratare har gått i repris den senaste tiden. Jag har noterat att de mycket gärna talar om sig själva, om sina liv och speciellt om dramatiska händelser som bråd död. I Sveriges tv har det några år gått ett program som heter ”Stjärnorna på slottet”. Svenska kändisar har fått vika ut sina liv för hela landet.

Vi tycks leva i en mycket individualistisk tid. Det som intresserar är inte DE STORA OCH VIKTIGA FRÅGORNA utan privatlivet, de små individuella upplevelserna, känslorna. Folk tycks vara ivriga att berätta om sina upplevelser, speciellt om obehagliga, traumatiska upplevelser. Och lyssnarna och tittarna är lika ivriga att ta till sig allt detta. Nyfikenheten på andras, och speciellt på kändisars privatliv tycks vara omättlig. Ju mer privat det är desto bättre. Dock tycks man dra gränsen vid att vika ut sitt sexliv. På sin höjd kan man beröra det i mycket allmänna ordalag och utan ”fula ord”.

Tänk hur det kan slumpa sig! Just när jag skriver om ivern att vika ut sig visar min hustru en artikel i tidningen Viva (Nr 1, 3.1 2012) i vilken Merete Mazzarella berättar om sitt liv och sina tankar. Det finns väl knappast någon finlandssvensk som inte vet vem hon är. Hennes kolumner har i åratal ingått i tidningar som Hufvudstadsbladet, Vasabladet och Åbo Underrättelser, och säkert också i många tidningar som jag inte läser. I dagens ÅU (6.1) ingår (surprise, surprise) en FNB-artikel om henne. Också i Sverige har hon länge verkat som kolumnist. Därtill är hon författare till ca tjugo böcker. Jag har läst endast hennes första bok Sedan sålde de pianot. Trevligt skriven berättelse om hennes ungdom, men den gav mig inte mersmak. Jag har aldrig träffat henne personligen, men numera bor hon ihop med min filosofkollega och f.d. chef, pensionerade professorn Lars Hertzberg.

Här är en bekännelse på sin plats. Jag brukar nästan aldrig läsa hennes kolumner. Dock har jag läst recensioner, intervjuer, hört henne i radio, sett henne i tv så att jag vet mer om hennes liv, hennes intressen och åsikter än om många av mina personliga bekanta. Dock tycks också hon dra en gräns vid att vika ut sitt sexliv. (Varför just sexlivet blivit tabu igen förstår jag inte riktigt. Det är väl högst naturligt att knulla med den man lever ihop med, vare sig det är man eller kvinna, eller med någon mer tillfällig bekantkskap när hormonerna pressar på. Inget att hymla om, tycker jag.)

Anledningen till att jag inte bryr mig om att läsa henne är att hon nästan alltid skriver om det personliga, om sina känslor inför det ena och andra, om sin mor och hennes död, om sitt barn i Amerika och sina barnbarn, om relationen till svärdottern, om hur det är att vara farmor, hur det känns att vara nybliven pensionär etc. Det är just sådana frågor som intresserar den stora majoriteten, speciellt majoriteten av kvinnor. Hon fyller en viktig funktion och jag beundrar hennes energi och vilja att vara med överallt, speciellt när det handlar om litteratur.

Mazzarella är verkligen en kvinna som följer med sin tid. I dagens västerländska kultur är det personliga det centrala. Det mesta kretsar kring jaget och hur vi upplever. Typisk är den fråga som journalister i dag ständigt ställer. Det må gälla en svår olycka, ett fint pris, att någon vunnit en tävling eller blivit vald till ett fint jobb. ”Hur känns det”” frågar redaktören. Frågan är idiotisk, men vi lever i en kultur där idiotiskhet är högsta mode. Dagens journalister får lära sig att sätta en personlig prägel på allt de gör. De får lära sig att principer, teorier, logiska argument, fakta är tråkiga. Så fort det blir teoretiskt väljer folk en annan kanal som är mera personlig och som inte kräver någon tankeverksamhet.

Konstigt nog har jag själv aldrig varit intresserad av folks privatliv. Detta ointresse har följt mig enda sedan barndomen. Jag visste i allmänhet mycket litet om mina kamraters privatliv. Än mindre visste jag om släkt och vänner, och allra minst om främmande människor. Jag läste massor, men aldrig romaner och allra minst kärleksromaner. Jag har läst tusentals böcker men aldrig en kärleksroman. Ett svart hål i min bildning? Överhuvudtaget somnar jag över böcker som behandlar relationer mellan människor. Detta betyder dock inte att jag skulle vara okunnig i psykologi och sociologi, vare sig det gäller teori eller praktik. De facto har jag studerat psykologi, skrivit böcker om medvetandet och haft sociologi som biämne i min licexamen.

Därför är det inte underligt att mina bloggar aldrig är beskrivningar av mitt privatliv. Men jag skall erkänna att mitt privatliv inte har varit vare sig spännande eller äventyrligt. Så det finns ingenting att berätta. Sommarpratarna har t.ex. talat mycket om barndomsupplevelser. Det har stjärnorna på slottet också gjort. Och det vi fått höra har ofta varit sorgligt. Ibland har kändisen själv fått gråten i halsen så att han/ hon inte kunnat fortsätta att tala. Det har handlat om barn som fått stryk, som haft alkoholiserade föräldrar, barn vars far lämnat familjen, som växt upp med en utarbetad mor. Det har handlat om att en förälder dött när personen ännu var barn.. I ett fall blev modern påkörd av ett tåg medan dottern såg på. Det har handlat om mobbning, om utfrysning osv. Nästan alla tycks ha haft svåra och traumatiska upplevelser. (Kanske är det just därför de vill uppträda i medierna).

Jag har aldrig haft sådana upplevelser.

Jag fick aldrig stryk som barn (vad jag kan komma ihåg), blev inte mobbad i skolan. Ingen nära anförvant dog. Jag var över 40 år när mina föräldrar dog. Min bror har varit gift två gånger och sambo två gånger men lever och är aktiv pensionär. Vi är de bästa vänner. Jag har åtta kusiner. De har haft mycket olika liv på alla sätt, men alla är fortfarande vid liv. Fyra bor för övrigt i Sverige. I dag tycks det vara så att de flesta har problem med kärleken. Också i det avseendet är jag ett undantag. Samma kvinna har suttit mitt emot mig vid morgonkaffet i 40 år, och är hon inte där känner jag mig ensam. Mitt största misstag i livet är att jag inte skaffade ett barn till. Vi satte stopp vid två söner, främst av ekonomiska skäl.

När man lyssnar på andras berättelser tycks deras liv ofta ha varit spännande och dramatiska. I mitt liv saknas nästan helt dramatik. Att jag drabbats av många svåra sjukdomar kan dock kanske kallas dramatik. Tack vare vetenskapen och kommunal sjukvård kan jag fortfarande njuta av livet och skriva ännu någon blogg eller artikel.

En av de största överraskningarna upplevde jag nyligen, hösten 2010. Då fick jag ett brev från Åbo Akademi i vilket det meddelades att jag skulle bli utnämnd till hedersdoktor. Jag var som fallen från skyarna. Hedersdoktor är en äretitel som ett universitet tilldelar folk som gjort sig speciellt bemärkta t.ex. genom viktig forskning, genom konstnärlig produktion, inom näringslivet eller inom politiken. Jag har inte gjort något av detta. Jag tänkte först helt enkelt tacka nej, men fick sedan veta att man kan ta emot titeln utan att delta i den solenna doktorspromoveringen, utan att trava nerför Aningaisgatan i värja och doktorshatt till domkyrkan och utan att delta i den högtidliga (frack obligatorisk) middagen på slottet. I stället fick jag mitt hedersdoktorsdiplom i slutet av maj senaste år på rektor Mattinens tjänsterum tillsammans med några andra. Egentligen var det en nostalgisk upplevelse. I just det rummet blev jag tillsammans med många andra välkomnad som studerande till ÅA 46 år tidigare. I det rummet hade jag bl.a. mottagit min utnämning till universitetslektor av dekanus Jan-Magnus Jansson. Nu var det den definitivt sista gången jag hade ärende dit. Men medge att det var en stilig avslutning på min livsgärning vid ÅA!

Min far och mor skulle ha varit enormt stolta om de fått uppleva denna hedersbetygelse. Själv har jag aldrig varit svag för titlar och ärebetygelser. Därför har det alltid kommit som en överraskning när jag hedrats med sådana. Mest stolt är jag väl över att jag tilldelades Svenska folkskolans vänners folkbildningspris för år 2000. Priset var på 30 000 mk. Det priset var motiverat därför att det som jag sysslat med under mitt yrkesverksamma liv mestadels har handlat om undervisning, föredrag, böcker, kompendier och hundratals artiklar främst om vetenskap men också om andra stora frågor. Att jag samma år fick Finlands lejons orden med riddartecknet var en betydligt större överraskning. Och när jag nu håller på att berömma mig själv måste jag nämna en utmärkelse som jag är särskilt stolt över. År 1988 tilldelades jag en utmärkelse avsedd för framgångsrika lärare. Utmärkelsen gavs på studenternas förslag. Den heter Harry Elvings legat och medförde en betydande summa pengar. (Hur mycket har jag glömt). Slutligen måste jag nämna att jag tilldelades ett jubileumspris på 10 000 mk av Svenska Kulturfonden 1979.

Och när jag ändå håller på vill jag nämna att jag utnämndes till löjtnant i reserven 1981. Min enda repövning inföll dock redan 1969. Som en kuriositet kan nämnas att jag då var på skjutövning med artilleri i Lappland med hästdragna kanoner. Det var sista gången man använde hästdraget artilleri vid skjutövningar i Lappland. Jag var då fänrik och chef för ett batteri (fyra kanoner K 02). Vi sköt med ammunition som var kvar från kriget. Vi sköt med en sektion (12 kanoner) och träffade målet med sådan precision att vår chef utbrast: ”Ruusuja tykkimiehille!”

Men nu är det hög tid att avsluta denna nostalgitripp. I fortsättningen skall jag återgå till DE STORA FRÅGORNA.

ANPASSNING ÄR ENDA VÄGEN

Min artikel om klimatmötet i Durban som ingick i Hbl 19.2 och som finns i föregående blogg har fått två personer att svara i samma tidning. Mikael Pihlström kritiserar mig 23.12. Han menar att jag har fel när jag påstår att det fortfarande råder betydande osäkerhet om hur klimatet förändras och om orsakerna. Enligt Pihlström råder det stor koncensus bland forskarna. I Hbl 2.1 har professor John Sumelius en lång artikel. Den går ut på att vi (dvs experterna) vet tillräckligt för att "begränsa utsläppen och börja anpassningen". Pihlström och Sumelius är eniga om att vi måste begränsa utsläppen. Men de missar helt min poäng som var att det inte finns någon vilja att göra detta. Min poäng var att Durban-konferensen var ett lika stort misslyckande som den i Köpenhamn. Att tala om att vi bör minska utsläppen låter fint och ädelt, men är blott önsketänkande. De stora syndarna är inte beredda att gå till Canossa.
På den punkten tycks vi vara högst oeniga.
Men såväl Pihlström som Sumelius är eniga med mig om att vi bör forska mera om hur vi kan anpassa oss till den klimatförändring som tycks vara oundviklig. I vårt land bör vi självklart främst undersöka vad vi kan göra och också i vilken mån vi kan dra nytta av den, av allt att döma, oundvikliga globala uppvärmningen. Som svar till Pihlström skrev jag artikeln nedan som ingick i Hbl 2.1.

”Valet mellan anpassning och radikal nedskärning är i grunden falskt,” skriver Mikael Pihlström 23.12 i sin kritik av min debattartikel 19.12. I en ideal värld, befolkad av lydiga, självuppoffrande människor styrda av en ofelbar vetenskap vore detta kanske sant. Men vår värld är (till all lycka) långtifrån idealisternas drömvärld. Vi måste ständigt välja mellan Skylla och Carybdis. I min artikel försökte jag göra en så realistisk bedömning som möjligt. Durban-konferensen bekräftade det som Köpenhamn-mötet 2009 redan visat. De stora och mäktiga är inte intresserade av att ingå några bindande avtal om radikala nedskärningar av växthusgaser. Ytterligare bekräftelse fick vi genom den ilska EU:s krav på en koldioxidavgift för flygtrafiken väckte i t.ex. Kina och USA. Flygtrafiken ökar hela tiden. Den är strängt taget onödig och bidrar kraftigt till utsläppen av växthusgaser. En avgift skulle göra resorna dyrare. Den som smutsar ner skulle få betala mer. Men inte ens en så logisk åtgärd kan länderna utanför EU svälja. Trots de årliga klimatkonferenserna har utsläppen hela tiden ökat. Kanada drog sig nyligen ur Kyoto-avtalet för att man vill börja utvinna olja ur oljesand. Inom EU har man länge lovat runt när det gäller utsläpp, men man har hållit tunt. Inte ens inom EU har utsläppen av koldioxid minskat. Man bör då komma ihåg att EU står för blott ca 15% av de globala utsläppen. Även om vi inom EU helt stoppade alla utsläpp, vilket självklart är omöjligt, skulle detta endast ha marginell betydelse för klimatet globalt sett.
Slutsatsen är oundviklig: anpassning. Vi bör satsa på att anpassa samhället och ekonomin till ett varmare klimat. Självklart bör vi också undersöka vilka fördelar vi kan dra av detta.
Det är ingen mening med att Finland är den snälla mönstereleven när resten av klassen domineras av busungar.