BEHÖVER VÄRLDEN RÄDDAS?

Denna artikel publicerades i Hufvudstadsbladet 28.6 under den missvisande titeln ”Det handlar inte alls om att rädda världen”. Min avsikt var att påpeka att dagens problem blåses upp orimligt. Vi bör bevara vårt sine för proportioner även i dagens smått hysteriska sensationssökande medievärld. Det finns en tendens att alltid gå till överdrifter som jag vill varna för. Världen går inte under i morgon och inte heller om en miljon år. De enda som behöver räddas är vi själva, och hotet är vi själva.

VADDÅ RÄDDA VÄRLDEN?

Vad har just du gjort för att rädda världen? Vad har du gjort för att rädda klimatet, för att skydda ekosystemen, hindra utrotningen av djur och växter, stoppa förstörelsen av regnskog? Hur mycket energi sparar du?

Att rädda världen har blivit det nya slagordet i vår västerländska kultur. Självklart är det centralt inom den gröna rörelsen, men det har också anammats av andra, både röda och blåa politiska ideologier. Vi blir ständigt påminda om att världen är hotad, och att det är vi och vår tillväxtideologi som förstör.

Dock saknas det inte idéer och förslag om hur världen skall räddas. Tvärtom, marknaden har redan under många år översvämmats av böcker och rörelser som ”vet” hur problemen skall lösas. Aldrig förr har så många tänkt så mycket (och förtjänat så mycket) på hur ett problem skall lösas, men gjort så litet.

Men vaddå rädda världen? Behöver den verkligen räddas? (Låt oss för ovanlighetens skull tänka kritiskt!) Jorden har klarat sig utan vår hjälp i miljarder år. Den har genomlevt enorma katastrofer, men evolutionen har alltid fortsatt att skapa miljoner nya livsformer anpassade till de nya förhållandena. Naturen skapar och slår ihjäl med samma likgiltiga själ.

Självklart kommer vår planet att bestå, att fortsätta att förändras, att producera nya livsformer och förinta andra helt oberoende av vad vi, arten Homo tecnologicus, tar oss före. Vi glömmer så lätt att nuet, ja att hela vår kultur blott är ett kort förbiglidande ögonblick i jordens, i Gaias, ofattbart långa historia. En historia som ingalunda tar slut när vi dör eller ens när våra barnbarnsbarn dör. I tiotusen år har människan skapat en allt mer invecklad kultur, men en till och med en miljon år är en kort tid ur naturens synvinkel. Finns det alls kvar något spår av oss om en miljon år?

Vi oroar oss för den vitryggiga hackspetten, för saimenvikaren för fjärilar osv. Men hur går det för dem, och för allt annat liv, när nästa istid inom en inte alltför avlägsen framtid drar sitt kilometertjocka istäcke över hela norra halvklotet? Skall vi ta med oss alla djur och växter när vi drar söderut?

I själva verket inser var och en, som tänker efter, att det inte alls handlar om att rädda världen. Det handlar i stället om ett sökande efter mål och mening när de gamla religionerna och ideologierna inte längre känns meningsfulla. Det handlar om längtan efter något bestående, oföränderligt i en evigt föränderlig värld. Det är Platons urgamla problem. Sådan som världen var i ens egen ungdom sådan drömmer man om att den alltid skall vara. Blommande blomsterängar, fridfullt betande kor, svärmar av fjärilar, fågelsång. Egentligen är allt detta onaturligt, men det är irrelevant. Ytterst är det inte världen vi vill rädda, utan oss själva, vår undermedvetna dröm om ett tryggt och oföränderligt paradis.

En omöjlig dröm. Men en nödvändig dröm i en kultur som förlorat sin framtidstro?

Hans Rosing

Filosof