ROLF ÖSTERBLAD TROR PÅ UPPVÄRMNINGEN
I min blogg 12.1 försökte jag ge en översikt av klimatdebatten bland oss finlandssvenskar under de senaste åren. Klimatkonferensen i Köpenhamn och den vargavinter vi just nu upplever har inspirerat nya inlägg som jag här funderar kring.
Men först ett par citat från Nature. Den 14.1 recenseras en bok som fördömer klimatskeptikerna. Recensenten avslutar med att om vi inte omedelbart vidtar åtgärder så kommer vi att gå mot undergången likt lämmlar som störtar utför en klippa. I en recension i Nature 10.9 -09 får vi läsa: ”Det existerar en växande koncensus bland forskarna att vi snabbt närmar oss en global klimatkatastrof.” Denna oro delas tydligen av många finlandssvenskar. Själv har jag svårt att hitta några skäl till oro.
Rolf Österblad, som i åratal skrivit långa populärvetenskapliga artiklar om naturvetenskap i Vasabladet, bidrar 16.1 i år med en helsidesartikel om växthuseffekten. Artikeln innehåller massor av intressant information, framför allt om temperatur- och koldioxidmätningen. Han berättar t.ex. att andelen koldioxid i atmosfären började mätas med noggrannhet först 1958. Från tiden före har vi inga säkra mätdata, endast indirekta uppskattningar. 1958 var andelen 315 ppm. (Ppm betyder parts per million. 315 ppm betyder att av en miljon partiklar i luften är 315 koldioxidmolekyler, CO².) I dag är den 388 ppm. Ökningen är ca 75 ppm och den fortsätter. Att mängden koldioxid i atmosfären ökar och att den viktigaste orsaken är förbränning av fossila bränslen är en av de få saker som både troende och kritiker tycks vara överens om. Oenigheten gäller hur farligt detta är. Finland har förbundit sig att minska utsläppen med 20% jämfört med 1990, men senaste år ökade utsläppen i stället. En orsak var att mängden vattenkraft minskade. Denna kalla vinter kommer säkerligen igen att medföra en ökning. Man inser lätt att det är orättvist att ställa samma krav på ett land där man kan ha minus 30 grader på vintern som på länder där kvicksilvret sällan sjunker under nollan.
Sedan litet kritik. Österblad menar att man måste skilja mellan väder och klimat. Vi har nu mycket kallt väder men vi kan ändå ha ett varmare klimat än någonsin, menar han. Därför skall vi inte titta på termometern utan i stället lita på experterna. Hur går det ihop? Vad menas?
I själva verket är det förstås vädret som bestämmer klimatet. Vädret är konkret. Vi kan nämligen mäta det dagligen. Klimatet däremot är ett abstrakt begrepp. Klimatet härleder forskarna med statistiska metoder från dessa mätdata. Vädret upplever vi, men klimatet är en teoretisk konstruktion som visas genom långsiktiga kurvor över temperatur, vind, luftfuktighet, nederbörd och liknande. Vädret är ett faktum. Klimatet är en konstruktion. Den kalla vinter vi nu upplever syns självklart i dessa kurvor. Den påverkar därför klimatet. Alltså lönar det sig faktiskt att titta på termometern. (Själv har jag antecknat temperaturer i många år. Någon tydlig klimatförändring visar inte mina data. Som dock inte är exakta.) Enligt meteorologerna var senaste vinter ”normal”. Inte varm, som den borde vara enligt modellerna. Denna vinter tycks bli, inte normal, utan sällsynt kall. Forskarna försäkrar oss att det bara är frågan om en slumpmässig variation. Kölden får alltså, menar de, inte tas som ett argument för att de har fel.
Men vad skall vi dra för slutsatser om också nästa vinter blir normal? När kan vi dra slutsatsen att klimatforskarna faktiskt grovt har misstagit sig? Ingen forskare vill svara på den pinsamma frågan. Själv säger jag följande: Om nästa vinter blir lika kall som denna, eller normal, så anser jag att detta räcker som bevis för att forskarna med hög sannolikhet misstagit sig. Märkväl att jag säger ”med hög sannolikhet”. Det vore fortfarande möjligt att uppvärmningen är ett faktum. De fem närmaste åren ser jag som helt avgörande.
Varför är då många skeptiska? Österblad tror att det beror på dumhet, okunnighet och ”lögnpropaganda från kol- och oljeindustrin”. Han tycks dock, klokt nog, inte uttala sig tvärsäkert. I slutet av artikeln skriver han att ”mänsklig verksamhet nästan säkert är orsaken”. Lägg märke till ordet ”nästan”. Själv är jag försiktig med att dra säkra slutsatser. Vi måste ge oss till tåls ännu några år.
MARCUS ROSENLUND VILL BOTA PATIENTEN
Enligt WMO (World meteorological organisation) var det gågna decenniet det varmaste sedan mätningar inleddes på 1880-talet. Det varmaste året under decenniet var 2005. Enligt NASA var det 1998. Sedan 1880-talet har medeltemperaturen stigit med 0.8 grader om man får tro WMO. (Ja miksi me emme uskoisi?) Knappast alarmerande.
I Huvudstadsbladet 22.1 kritiserar Marcus Rosenlund ett inlägg av mig 17.1. Han menar att jag resonerar fel och skriver: ”Logiken påminner litet om att gratulera en svårt sjuk patient till att ha nekat vård då nio av tio läkare anser att en ambulans bör tillkallas med det snaraste.” Låt oss resonera litet djupare utgående från denna liknelse.
Patienten tror inte att han är sjuk. Han vill fortsätta att leva som tidigare. Vad gör då dessa nio läkare? De försöker övertyga honom om att han är mycket sjuk. Några klara symptom finns inte, men de nio har en mängd invecklade matematiska modeller som visar att patienten kanske är mycket sjuk om 50 eller hundra år. Patienten frågar vad som är orsaken till att han kanske är sjuk. De nio svarar att det troligen är hans levnadssätt. Patienten undrar om han blir frisk om han följer läkarnas rekommendationer. Det kan läkarna inte lova. Slutligen frågar patienten hur mycket behandlingen kommer att kosta. Läkarna nämner en enormt hög summa. Vad gör en klok patient i den situationen? Han väntar förstås och ser tiden an.
AHLBECK FÅR SINA FISKAR VARMA
Jarl Ahlbeck har blivit utskälld i en debatt i ÅU som inleddes av Anders Sirén i Pargas 19.1. Sirén tar till det tunga artilleriet och är direkt oförskämd: ”Att en sådan person förvillar allmänheten med låtsat vetenskapliga argument som vid en enkel ganskning visar sig vara fullkomlig humbug, det är allvarligt,” skriver han. Enligt Siren kan Ahlbeck inte använda statistiska metoder. Frågan gäller om temperaturmätningar i Sodankylä visar en uppvärmning eller inte. Sirén har använt programmet Exel på data från Sodankylä och fått en temperaturökning om hela 0.8 grader per årtionde. Han utgår från data mellan åren 1980 och 2009. Han får tre gånger den ökning på 0.8 grader som WMO fått för perioden 1880 till 2009! Jag blir minst sagt förundrad. Skämtar Sirén? Det verkar inte så. Han menar tydligen på fullt allvar att klimatet i Sodankylä på tre decennier uppvärmts tre gånger så snabbt som hela världens temperatur på 13 decennier.
Ahlbeck svarar följande dag. Han har det goda omdömet att bifoga en temperaturkurva över mätningarna i Sodankylä från 1930 framåt. Han använder samma räkneprogam, men i stället för att, som Sirén, börja i det kalla 1980-talet så tar han sin utgångspunkt i det varma 1930-talet. Hans analys baseras alltså på en mycket längre mätningsserie. I denna serie ingår både kalla och varma perioder, och det visar sig att de tar ut varandra. Alltså: Sirén använder data från de senaste 30 åren, men Ahlbeck från de senaste 80 åren. Siren får en stark uppvärmning, Ahlbeck får ingen uppvärmning. Det kan inte råda några tvivel om att Ahlbecks metod är bättre. Vill man få en översikt av svängningar i klimatet bör man självklart använda så långa mätserier man kan. Sirén borde läsa någon bok om hur man ljuger med statistik.
(Det gjorde jag när jag läste statistik för 40 år sedan. Detta påminner mig för övrigt om debatten kring parapsykologin på 1960-talet. Då användes statistiska data som bevis. När man analyserade data från enstaka experiment fick man ibland evidens för en esp-effekt. Men när man använde länge mätserier försvann effekten..)
TRÄDRINGSPROBLEMET
Den 23.1 tar Ahlbeck upp det omdiskuterade ”trädringsproblemet”. Den kända klimatforskaren Michel Mann har publicerat en kurva över temperaturökningen under flera tusen år. Den visar på en klar uppvärmning de senaste åren. Men de direkta mätningarna började först i slutet av 1800-talet. (Se ovan) För att bedöma temperaturen under tidigare perioder har han i huvudsak utgått från mätningar av trädringar. Tunna ringar betyder kalla år, tjocka varma. Det verkar logiskt. Men börjande på 1960-talet har Mann baserat sin kurva på direkta temperaturmätningar. Detta är enligt Ahlbeck medvetet fusk. Varför har han övergett data från trädringar efter 1960?
Johan Jansén hävdar i ÅU 26.1 att Mann ingalunda gjort något fel. Han betonar att forskarna vid IPCC känt till problemet och hänvisar till flera publikationer i vilka det diskuteras. På den punkten har han säkert rätt. Han avslutar med att Ahlbeck borde skämmas och att han kan förvänta sig att i allt högre grad bli offentligt förlöjligad (läs: mobbad).
Vad är då problemet? Jo mätningar av trädringar visar ingen tydlig uppvärmning efter 1960. Det visar däremot direkta temperaturmätningar. Mätningarna strider sålunda mot varandra. Mann har löst problemet genom att använda trädringsdata fram till 1960-talet, men direkta mätdata efter 1960-talet. Det kan knappast råda något tvivel om att direkta mätningar är mer pålitliga. Varför då alls använda trädringar? Och hur skall vi förklara att dessa inte antyder någon uppvärmning efter 1960-talet? Ahlbeck har ett möjligt svar i ÅU 27.1. Mätningarna i Sodankylä visar att det var ovanligt kallt från mitten av 70-talet till mitten av 80-talet.
Det påstås ibland att det inte varit lika varmt som nu på många hundratusen år. Men enligt klimatforskaren professor Johannes Oerlemans i Holland stämmer det inte alls. För mellan 9000 och 6000 år sedan var det mycket varmare än i dag i de subarktiska regionerna, ca 2-5 grader varmare. Då var troligen norra ishavet helt öppet om somrarna. Och då var det definitivt inte människans fel. (Nature, 3.12 2009, s. 572) Detta bevisar visserligen ingenting om dagens uppvärmning, men det visar att de helt naturliga klimatförändringarna kan vara mycket stora.
Det finns massor av frågor, men stor brist på säkra svar. Hurudant blir klimatet under det decennium som just börjat? Majoriteten av klimatologer tycks mena att vi kan vänta en uppvärmning på minst 0.2-0.3 grader. Får vi mera nederbörd eller mindre, blir det fler och hårdare stormar? Experterna har inga svar.
Det enda som är absolut säkert är att det nu är mycket kallt i vårt land. Vi har en av de kallaste vintrarna i mannaminne. Den visar att vi också i framtiden i främsta hand bör vara beredda att klara hård köld. Vi dör inte av litet mer värme, men nog av köld om vi inte ser till att vi har tillräckligt med billig energi.
Efter denna fimbulvinter, vargavinter får vi hoppas på en riktigt varm och solig sommar.
Debatten fortsätter förstås.
fredag 29 januari 2010
fredag 15 januari 2010
FANTASTERI INOM FYSIKEN?
Hannes Nykänen, FD och lektor i filosofi och jag, lektor emeritus i vetenskapsfilosofi, har i några artiklar funderat över tendenser i den moderna fysiken. Vart är fysiken på väg? för att travestera det populära svenska tvprogrammet ”På spåret”. Nykänen har varit betydligt mer kritisk än jag och vi har därför gjort olika bedömningar. Eftersom denna fråga kan vara av stort intresse för alla som är intresserade av modern naturvetenskap och speciellt av teoretisk fysik så lägger jag här ut några av våra artiklar på nätet.
Du får gärna komma med egna funderingar, tankar och kommentarer i denna fråga. Det är förstås teoretisk fysik vi här tänker på, inte experimentell eller teknologisk.
NYKÄNENS PROVOKATIVA TES
Nykänen inledde med en essä ”Filosofin och de exakta vetenskaperna: förståelse och fantasteri” i boken Advocatus scientiae. En filosofisk vänbok tillägnad Hans Rosing (2008, 75-83). I inledningen till essän skrev han att han tänker ”förebrå naturvetenskaperna för att de tenderar att förutsätta en ansvarslös attityd till vetenskap”. (s. 75) Han hävdade, säkert medvetet provokativt, att ”normalt, sunt förnuft inte längre kan ha någon plats” i modern naturvetenskaplig forskning. (s. 80) Många av idéerna i fysiken är, enligt hans mening ”helt osannolikt fantasteri”. Den s.k. strängteorin är ett exempel som han nämner, idéen om multipla universa en annan. ”Tidigare i historien var det frågan om religiöst fantasteri, medan det i dag förstås handlar om vetenskapligt fantasteri”, skrev han. (s. 82)
Jag svarade på min blogg 25.5 2008 i lika utmanande ordalag. Men som Hannes så riktigt påpekade talade jag vid sidan av ämnet. Jag betonade nämligen att naturvetenskapen blivit mer öppen, bredare och demokratisk. Jag erkänner att mitt svar var ganska ogenomtänkt, för att inte säga förhastat. Dessutom innehöll mitt svar en lång sammanfattning av den naturvetenskapliga världsbilden. Den var irrelevant som svar på Hannes tes. Den skrevs ursprungligen för att publiceras i Vasabladet.
Hannes svarade, och försvarade sig i samma blogg genom en kommentar. Vi förblev oeniga.
Nyligen har jag igen tänkt över frågan, bl.a. i anknytning till att jag läst den senaste biografin om Albert Einstein på svenska. Så jag beslöt att igen ta upp frågan med Hannes i ett mejl. Jag antog att vi knappast kunde ha så olika åsikter som det verkade. Så jag utgick från några konkreta exempel. Detta mejl återges nedan.
MOJSAN HANNES
Jag börjar med att önska dig GOD JUL OCH ETT INTRESSANT NYTT ÅR.
Hoppas du haft ett bra år, trevliga studenter etc.
Du gillar ju att debattera och provocera så här kommer en liten utmaning för dig. Den anknyter till ett litet meningsutbyte vi hade på min blogg våren 2008.
Under den senaste tiden har jag hållit på och läst en biografi om Einstein skriven av Walter Isaacson, en alldeles utmärkt bok. Jag kom att tänka på den lilla debatt vi hade med anledning av ditt bidrag till boken Advocatus Scientiae. Jag håller med om mycket du skrev, och har sagt samma sak i olika sammanhang, men på en punkt hängde jag inte med. Du kritiserade en del moderna natvetare för ”helt osannolikt fantasteri”. Du skrev: ”Min tes är att naturvetenskaplig forskning till sin karaktär är – eller har blivit – sådan att normalt sunt förnuft inte längre kan ha någon framträdande plats i den.”
Jag håller, i stort sett, med om din tes. Man kommer inte långt med normalt sunt förnuft i dagens natvet. Vår oenighet gäller, för att uttrycka det enkelt, huruvida detta är till skada eller inte. Du anser det vara illa, skadligt, negativt – eller något ditåt. På den punkten förstår jag inte hur du tänker. Jag ser inget problem här. (Jag ser många problem i modern natvet, men just detta uppfattar jag inte som ett problem.)
Min tes skulle därför vara att det är naturligt att radikala nya ideér av samtiden uppfattas som ”helt osannolikt fantasteri”?
Einstein är, för mig, ett belysande exempel på denna tes.
Det som E gjorde i sina revolutionerande arbeten från början av 1900-talet var ju just sådant som stred mot normalt sunt förnuft. Att det inte finns någon samtidighet, att tiden förflyter olika snabbt, att massan ökar med hastigheten osv. strider uppenbart mot sunt förnuft. Kritiken mot de nya ideerna gick just ut på att det var frågan om fantasifulla spekulationer, att E hade övergett normalt sunt förnuft. E:s äldre kolleger som Planck, Lorentz, Poincare o.a. var tveksamma just för att E:s teori stod i strid med den klassiska fysiken. Denna i sin tur karakteriserades just av sunt förnuft. Tid, rum, rörelse var just sådana som vi normalt uppfattar dem. Också E:s teori om att ljuset består av partiklar stred mot sunt förnuft, och förstås mot en stor mängd experimentell evidens. Än i dag måste man väl säga att den speciella rel teorin inte kan begripas med sunt förnuft.
Min poäng blir då att E:s speciella rel teori och teorin om den fotoelektriska effekten på den tiden stred mot sunt förnuft. Det dröjde ju länge innan de kunde testas experimentellt. Om vi utgår från att fysikens teorier måste vara begripliga för normalt sunt förnuft så borde dessa teorier, på den tiden, ha förkastats som fantasteri. Det var ju för övrigt precis vad bl.a. en del filosofer på den tiden gjorde. Det är i dag förbluffande att E aldrig fick nobelpriset för sina revolutionerande teorier, utan för den fotoelektriska effekten. Men det berodde just på att nobelkommitten ansåg att den speciella och allmänna teorin var alltför spekulativa. De betraktades på den tiden ofta som filosofi, inte som vetenskap. Isaacson berättar utförligt om hur medlemmarna i Nobel-kommittéen resonerade.
Om vi ser E:s insats som ett stort vetenskapligt framsteg så måste vi förkasta det normala sunda förnuftet som grund för bedömning av nya teorier. Då måste vi förkasta din tes och se det som naturligt och t.o.m. viktigt att natvetare ”spekulerar”. (Självklart måste normala regler för konsistens etc gälla för de nya teorierna, och i slutändan måste de också kunna testas. E var noga med att föreslå hur hans nya ideér kunde testas.)
Detta resonemang gäller i ännu högre grad för den allmänna rel teorin med sin för sunt förnuft obegripliga grav teori. Att det, som teorin säger, inte finns någonting som drar mig när jag faller till marken är väl just det slag av förnekande av det för sunt förnuft uppenbara, som du kritiserar. Ideén om rummets krökning måste helt klart klassas som obegriplig för sunt förnuft. Ännu mer fantasteri blir i så fall E:s (fruktlösa) sökande efter en allmän fältteori.
Det finns ännu en lärdom vi kan dra. E var i sin ungdom radikal. Han tvekade inte att ifrågasätta normalt sunt förnuft. Han tvekade inte att provocera och utmana etablissemanget, varken det vetenskapliga eller sociala. Därför är det intressant att han senare blev en försvarare av etablissemanget. Han bidrog ju själv till framväxten av kvantteorin, men motarbetade den sedan just för att den var alltför fantastisk. Den stred mot hans intuitiva realism. Den stred mot hela den klassiska världsbilden. Och det gör den i ännu högre grad i dag. T.ex. entanglement verkar som rena magin. Men du vill säkert inte underkänna kvantteorin som fantasteri, eller?
Det här är tankar som kom för mig när jag läste biografin. Jag hoppas de kan mildra din kritiska inställning till spekulativa teorier.
Hälsningar
Hans
Hej Hans!
Tack för julhälsningen - och God Jul!
Då det gäller frågan om vetenskapens relation till sunt förnuft, så
var jag nog inte tillräckligt tydlig i artikeln. Med "sunt förnuft"
avsåg jag inte våra intuitiva förväntningar om hur naturen beter sig
utan ett slags begreppsligt begriplighetsperspektiv (som inte är samma
sak som det man menar med "logiskt möjlig").
Intuitivt kan det t.ex. verka konstigt att ljusets hastighet är ändlig
men jag tycker inte att det är ngt exempel på fantasteri då man
fastställt ljusets hastighet. Samma sak kunde sägas om det
konstigheter som upptäckts inom kvantmekaniken. Redan Hume visade ju
att våra idéer om kausalitet inte är så särskilt igenomtänkta och det
kunde han göra genom att använda det som jag skulle kalla ett
begriplighetsperspektiv. Hume sysslade alltså inte med fantasterier -
oavsett hur långt man sedan anser att han har rätt. Det som jag tycker
är problematiskt är alltså inte kontraintuitiva upptäckter utan
hypotesmakerier där man tillåter sig vilka slags arbiträra möjligheter
som helst utan att alls fråga sig vad det man säger betyder i
empiriska termer. Snacket om parallella universa är ett exempel. Såsom
jag förstår det genom populära framställningar så har vi inte att göra
med en kontraintuitiv hypotes utan om hypotes som kastar överbord all
begriplighet som sådan. Om hypotesen var sann - vad det nu skulle
betyda - så skulle det inte finnas ngn som helst möjlighet att på
erfarenhetsbasis bekräfta eller förkasta den. Att ett utslag av
vetenskapligt fantasteri går att uttrycka i matematiska termer gör det
inte på ngt sätt mer trovärdigt. Metafysik kan man lika väl uttrycka i
matematiska som i begreppsliga termer. Matematiska uttryck är inte på
ngt sätt mer pålitliga i sig än begreppsliga resonemang.
Både matematiska och begreppsliga fantasterier går till en viss del
att passa ihop med empiriska skeenden men om vi inte ser ngn allmänt
begriplig relation mellan det som påstås och det empiriska skeendet så
har vi bara en pseudoempiri. Hegels snack om andens rörelse mot
självförståelse är ett exempel på metafysiskt fantasteri som går att
"stöda" med en massa "empiriska data" - men det är ändå bara
fantasterier (jag bortser från de goda filosofiska poänger som Hegel
gör på vägen). Om Hegel hade skapat en komplex matematik, matat in
vissa "empiriska data" och fått "korrekta" resultat så skulle han
säkert bli mycket mer respekterad av dagens vetenskapsmän - helt utan
orsak.
Hegels tes är inte på samma sätt obegriplig som en del moderna
naturvetenskapliga teorier men fungerar som ett exempel som visar hur
trivialt det i sig är om det finns data som stöder en hypotes. Det här
vet du förstås, men det som enligt min mening gör en hypotes trovärdig
är inte relationen mellan matematiska kalkyler och empiriska data i
sig utan den allmänt begripliga begreppsram som omger en hypotes (och
som då inte är samma som "intuitiva förväntningar").
Då teoretiska fysiker angriper varandra på ett så fundamentalt sätt
att de avfärdar varandras teorier med boktitlar som "Not Even Wrong"
(Peter Woit) så tar jag det som ett symptom på att de har tappat bort
sig i filosofisk mening. De stirrar sig blinda på triaden rådata,
hypotes och kalkyl utan att se de begreppsliga ramarna (av vilka
falsifierbarhet bara är en aspekt). Sedan är det en helt annan sak att
vetenskapsmän kan ha vitt skilda åsikter av en massa olika
ovetenskapliga skäl (invanda tankemönster, konkurerande skolor,
nationella intressen, etc.) Man kunde helt kort antyda
begriplighetsramarna genom att påpeka att det både för Einsteins
teorier och för kvantmekaniken är viktigt att ha sådana begrepp som
hastighet, massa, tid, (spinn)riktning, laddning m.m. De symboler som
används för att beteckna de här storheterna är inte godtyckliga och
går inte att ersätta med vilka bokstäver som helst ur det grekiska
alfabetet. Oavsett hur mycket kvantmekaniken går emot våra invanda
föreställningar ("intuitioner") om massa, tid etc. så har de här
begreppen också inom kvantmekaniken en relation till vårt "vanliga"
sätt att förstå dem. Om de inte hade det skulle de de facto kunna
bytas ut till vilka symboler som helst, men då har vi inte längre att
göra med fysik utan med matematik. Man kan inte ignorera de här
begreppsramarna hur som helst och ändå mena sig göra fysik. (Kanske
problemet med strängteorin?)
Jag vet inte om jag alls lyckades göra min point klarare men som sagt
ser jag inget problem med att hypoteser går mot invanda tankemönster.
Problem uppstår då de börjar flyta fritt i förhållande till varje
begriplig erfarenhet av världen.
Hälsningar,
Hannes
Mojsan igen Hannes!
Visst blir din kritik betydligt klarare. Vi är tydligen eniga om att s.k. vardagligt sunt förnuft när det gäller rum, tid, materia, elektricitet, ljus, gravitation etc inte kan anses vara något slags självklara sanningar. Sund forskningen kan alltså nå resultat som strider mot detta slags förnuft. Då är det vardagsförnuftet som har fel.
När du talar om matematiska kalkyler (jag skulle säga modeller) utan grund i empiriska data så tror jag du kommer in på något verkligt viktigt i dagens naturvetenskap. Jag skall spinna vidare på det temat så får du berätta om du tänker i samma banor. (Du får ursäkta att jag skriver som om jag skulle föreläsa för en grupp studenter. Det är säkert andra än du som läser detta och därför blir jag litet utförlig.)
Jag tar igen min favoritfysiker Einstein som exempel. Einstein började sin bana som fysiker med rätt dåliga betyg i avancerad matematik, speciellt i icke-euklidisk geometri. De revolutionerande teorierna, den speciella och den allmänna relativitetseorin, utvecklade han utgående från konkreta fysikaliska tankeexperiment. I den speciella teorin är ljuset i centrum. Han brukade berätta hur han som ung grubblat över hur en ljusstråle skulle se ut om man färdades lika snabbt som den. Detta ledde till att han i tanken föreställde sig olika situationer, bl.a. vad som skulle hända om ljusets hastighet var konstant för alla observatörer. Han kom fram till att i så fall måste något annat i systemet variera, såsom tid och mätstickors längd. Tankarna gjorde han åskådliga med sin tågliknelse. Han använde alltså konkreta fysikaliska begrepp och processer i tankeexperiment, plus logik förstås. Men nästan ingen matematik! I hans berömda artikel från 1905 om den speciella teorin finns rätt enkel matematik. Lorentztransformationerna är inte invecklade. Vi är säkert eniga om att detta är en förebild för god fysikalisk forskning.
Efter att den speciella teorin publicerats började han grubbla över hur han skulle kunna utvidga den till alla slag av rörelse. (Den speciella gäller ju bara likformig rörelse). Problemet var hur han skulle få med accelerad rörelse och gravitation i samma teori. Han kom omkring 1907 på en enkel fysikalisk process. Det är den berömda mannen i hissen. Detta ledde till att han formulerade ekvivalensprincipen. ”Den mest lyckosamma idéen i mitt liv”. Den blev grunden för den allmänna teorin. Igen använde han konkreta tankeexperiment, som inte är svåra att förstå.
Men nu kommer det svåra. En grundpelare i fysiken är att man måste kunna räkna ut vad som sker under olika förhållanden. I den speciella teorin är detta inte svårt. Visserligen behövs en matematik för fyra dimensioner men alla kroppar rör sig likformigt i det fyrdimensionella rummet. (Matematikern Minkowski utvecklade denna och förkunnade att vi lever i ett fyrdimensionellt rum).
Inom den allmänna teorin behövdes matematiska modeller som gör det möjligt att beräkna alla slag av rörelser. Han måste kunna beräkna vektorer för kroppar som ökar eller minskar hastighet i samma fyrdimensionella rum. Ekvationer som dessutom inte skilde på tröghetsmassa och gravitationsmassa.
Hans kunskaper i matematik räckte inte till. Han fick hjälp av sin vän Grossman, som var matematiker. Hilbert, en av samtidens främsta matematiker, fann ekvationerna något innan Einstein. (Einstein hade noggrannt förklarat den bakomliggande fysiken för honom). I november 1915 hade Einstein äntligen nått fram till ekvationerna för den allmänna relativitetsteorin. Enligt experterna är det en matematiskt mycket vacker teori.
Efter detta ändrades E:s metod. Självklart skedde det gradvis, men ändå tydligt t.o.m. för en filosof, utan djupa matematiska kunskaper, som jag är. Under ungdomen baserades hans forskning på ”fysikalisk intuition” dvs på tankeexperiment utgående från konkreta, välbekanta händelser. Men efter 1915 blev han så fascinerad av matematiken att de konkreta tankeexperimenten alltmer ersattes av en rent matematisk approach.
Hans mål var att förena teorin för elektromagnetism (en fältteori) med sin allmänna teori (också en fältteori). Han sökte en allmän fältteori, ”en teori för allting”, dvs ett system av ekvationer från vilket han skulle kunna härleda såväl lagarna för såväl ljuset och magnetismen som för gravitationen. Men nu hade han inga konkreta intuitioner, inga ljusstrålar, inga hissar, att utgå ifrån. I stället använde han en rent matematisk metod. Från omkring 1920 till sin död 1955 fortsatte han, med många avbrott, att pröva olika alltmer abstrakta matematiska modeller. Ännu på sin dödsbädd satt han med penna och papper och räknade. (Ett avundsvärt sätt att dö för en forskare).
Hans metod blev alltså rent matematisk. ”Ett nästan slumpmässigt fifflande med matematiska formler utan någon fysik i sikte,” som en forskare uttryckte det. (Isaacson s. 485) Också Einsteins filosofiska världsbild förändrades. Under sin ungdom var han starkt influerad av positivister som Hume och Mach. Men den konkreta, empiriska positivismen ersattes i hans medvetande småningom med en metafysisk, deterministisk realism. Man kan väl säga att den astrakta matematikens skönhet förförde och förledde honom att tro att universum måste kunna beskrivas i matematiska termer. ”Gud är matematiker”.
Tanken att universum måste kunna beskrivas av ”vacker” men ytterst invecklad matematik har senare förfört en stor mängd fysiker. Paul Dirac hävdade t.o.m. att det är viktigare att en teori är matematiskt skön än att den kan begripas genom konkreta tankeexperiment. Sedan Einsteins död har sökandet efter allmänna fältteorier blivit en veritabel sport inom fysiken. Positivismen och den fysikaliska intuitionen spelar en underordnad roll. Sambandet mellan ekvationer och verklighet är på sin höjd ytterst vagt om det ens finns. Exempel är de olika varianter av strängteorin som under många år konstruerats, och förkastats. Likaså teorierna om multipla universa. Hit får vi väl också räkna den kosmologiska inflationsteorin, liksom också Stephen Hawkings modeller för universums uppkomst och imaginär tid.
Det är väl detta du tänkte på när du använde termen ”fantasteri” Hannes? Jag håller med om att detta åtminstone inte kan kallas empirisk forskning. Okej, låt gå för termen ”fantasteri”.
Det är inte bara en del teoretiska fysiker som huvudsakligen ”fifflar med formler”. Detta sker i mycket stor omfattning inom t.ex. klimatforskningen. Massor av forskare bygger upp invecklade matematiska modeller innehållande hundratals eller fler variabler. Sedan väljer man utgångsvärden och kör modellerna på supersnabba datorer. På detta sätt anser man att det är möjligt att förutsäga klimatet, inte om en månad eller ett år utan om flera decennier. T.ex. år 2050 har varit ett populärt år. Också tron att man kan göra pålitliga matematiska modeller för hela jordens klimat måste väl betraktas som ”fantasteri”. Man kunde också tala om ”vetenskaplig hubris”.
Det verkar finnas en övertro på rent matematiska metoder, på komplicerade modeller, som kan användas endast om man har ytterst snabba datorer. Om det är något i den stilen du avser så är vi ganska långt överens.
Samtidigt måste jag erkänna att jag själv är barnsligt förtjust i spekulativ, filosoferande naturvetenskap. Den öppnar så fantastiska visioner. Men detta är något som jag hoppas kunna återkomma till mina bloggar när jag är klar min forskning om jaget.
Hälsningar
Hans
Du får gärna komma med egna funderingar, tankar och kommentarer i denna fråga. Det är förstås teoretisk fysik vi här tänker på, inte experimentell eller teknologisk.
NYKÄNENS PROVOKATIVA TES
Nykänen inledde med en essä ”Filosofin och de exakta vetenskaperna: förståelse och fantasteri” i boken Advocatus scientiae. En filosofisk vänbok tillägnad Hans Rosing (2008, 75-83). I inledningen till essän skrev han att han tänker ”förebrå naturvetenskaperna för att de tenderar att förutsätta en ansvarslös attityd till vetenskap”. (s. 75) Han hävdade, säkert medvetet provokativt, att ”normalt, sunt förnuft inte längre kan ha någon plats” i modern naturvetenskaplig forskning. (s. 80) Många av idéerna i fysiken är, enligt hans mening ”helt osannolikt fantasteri”. Den s.k. strängteorin är ett exempel som han nämner, idéen om multipla universa en annan. ”Tidigare i historien var det frågan om religiöst fantasteri, medan det i dag förstås handlar om vetenskapligt fantasteri”, skrev han. (s. 82)
Jag svarade på min blogg 25.5 2008 i lika utmanande ordalag. Men som Hannes så riktigt påpekade talade jag vid sidan av ämnet. Jag betonade nämligen att naturvetenskapen blivit mer öppen, bredare och demokratisk. Jag erkänner att mitt svar var ganska ogenomtänkt, för att inte säga förhastat. Dessutom innehöll mitt svar en lång sammanfattning av den naturvetenskapliga världsbilden. Den var irrelevant som svar på Hannes tes. Den skrevs ursprungligen för att publiceras i Vasabladet.
Hannes svarade, och försvarade sig i samma blogg genom en kommentar. Vi förblev oeniga.
Nyligen har jag igen tänkt över frågan, bl.a. i anknytning till att jag läst den senaste biografin om Albert Einstein på svenska. Så jag beslöt att igen ta upp frågan med Hannes i ett mejl. Jag antog att vi knappast kunde ha så olika åsikter som det verkade. Så jag utgick från några konkreta exempel. Detta mejl återges nedan.
MOJSAN HANNES
Jag börjar med att önska dig GOD JUL OCH ETT INTRESSANT NYTT ÅR.
Hoppas du haft ett bra år, trevliga studenter etc.
Du gillar ju att debattera och provocera så här kommer en liten utmaning för dig. Den anknyter till ett litet meningsutbyte vi hade på min blogg våren 2008.
Under den senaste tiden har jag hållit på och läst en biografi om Einstein skriven av Walter Isaacson, en alldeles utmärkt bok. Jag kom att tänka på den lilla debatt vi hade med anledning av ditt bidrag till boken Advocatus Scientiae. Jag håller med om mycket du skrev, och har sagt samma sak i olika sammanhang, men på en punkt hängde jag inte med. Du kritiserade en del moderna natvetare för ”helt osannolikt fantasteri”. Du skrev: ”Min tes är att naturvetenskaplig forskning till sin karaktär är – eller har blivit – sådan att normalt sunt förnuft inte längre kan ha någon framträdande plats i den.”
Jag håller, i stort sett, med om din tes. Man kommer inte långt med normalt sunt förnuft i dagens natvet. Vår oenighet gäller, för att uttrycka det enkelt, huruvida detta är till skada eller inte. Du anser det vara illa, skadligt, negativt – eller något ditåt. På den punkten förstår jag inte hur du tänker. Jag ser inget problem här. (Jag ser många problem i modern natvet, men just detta uppfattar jag inte som ett problem.)
Min tes skulle därför vara att det är naturligt att radikala nya ideér av samtiden uppfattas som ”helt osannolikt fantasteri”?
Einstein är, för mig, ett belysande exempel på denna tes.
Det som E gjorde i sina revolutionerande arbeten från början av 1900-talet var ju just sådant som stred mot normalt sunt förnuft. Att det inte finns någon samtidighet, att tiden förflyter olika snabbt, att massan ökar med hastigheten osv. strider uppenbart mot sunt förnuft. Kritiken mot de nya ideerna gick just ut på att det var frågan om fantasifulla spekulationer, att E hade övergett normalt sunt förnuft. E:s äldre kolleger som Planck, Lorentz, Poincare o.a. var tveksamma just för att E:s teori stod i strid med den klassiska fysiken. Denna i sin tur karakteriserades just av sunt förnuft. Tid, rum, rörelse var just sådana som vi normalt uppfattar dem. Också E:s teori om att ljuset består av partiklar stred mot sunt förnuft, och förstås mot en stor mängd experimentell evidens. Än i dag måste man väl säga att den speciella rel teorin inte kan begripas med sunt förnuft.
Min poäng blir då att E:s speciella rel teori och teorin om den fotoelektriska effekten på den tiden stred mot sunt förnuft. Det dröjde ju länge innan de kunde testas experimentellt. Om vi utgår från att fysikens teorier måste vara begripliga för normalt sunt förnuft så borde dessa teorier, på den tiden, ha förkastats som fantasteri. Det var ju för övrigt precis vad bl.a. en del filosofer på den tiden gjorde. Det är i dag förbluffande att E aldrig fick nobelpriset för sina revolutionerande teorier, utan för den fotoelektriska effekten. Men det berodde just på att nobelkommitten ansåg att den speciella och allmänna teorin var alltför spekulativa. De betraktades på den tiden ofta som filosofi, inte som vetenskap. Isaacson berättar utförligt om hur medlemmarna i Nobel-kommittéen resonerade.
Om vi ser E:s insats som ett stort vetenskapligt framsteg så måste vi förkasta det normala sunda förnuftet som grund för bedömning av nya teorier. Då måste vi förkasta din tes och se det som naturligt och t.o.m. viktigt att natvetare ”spekulerar”. (Självklart måste normala regler för konsistens etc gälla för de nya teorierna, och i slutändan måste de också kunna testas. E var noga med att föreslå hur hans nya ideér kunde testas.)
Detta resonemang gäller i ännu högre grad för den allmänna rel teorin med sin för sunt förnuft obegripliga grav teori. Att det, som teorin säger, inte finns någonting som drar mig när jag faller till marken är väl just det slag av förnekande av det för sunt förnuft uppenbara, som du kritiserar. Ideén om rummets krökning måste helt klart klassas som obegriplig för sunt förnuft. Ännu mer fantasteri blir i så fall E:s (fruktlösa) sökande efter en allmän fältteori.
Det finns ännu en lärdom vi kan dra. E var i sin ungdom radikal. Han tvekade inte att ifrågasätta normalt sunt förnuft. Han tvekade inte att provocera och utmana etablissemanget, varken det vetenskapliga eller sociala. Därför är det intressant att han senare blev en försvarare av etablissemanget. Han bidrog ju själv till framväxten av kvantteorin, men motarbetade den sedan just för att den var alltför fantastisk. Den stred mot hans intuitiva realism. Den stred mot hela den klassiska världsbilden. Och det gör den i ännu högre grad i dag. T.ex. entanglement verkar som rena magin. Men du vill säkert inte underkänna kvantteorin som fantasteri, eller?
Det här är tankar som kom för mig när jag läste biografin. Jag hoppas de kan mildra din kritiska inställning till spekulativa teorier.
Hälsningar
Hans
Hej Hans!
Tack för julhälsningen - och God Jul!
Då det gäller frågan om vetenskapens relation till sunt förnuft, så
var jag nog inte tillräckligt tydlig i artikeln. Med "sunt förnuft"
avsåg jag inte våra intuitiva förväntningar om hur naturen beter sig
utan ett slags begreppsligt begriplighetsperspektiv (som inte är samma
sak som det man menar med "logiskt möjlig").
Intuitivt kan det t.ex. verka konstigt att ljusets hastighet är ändlig
men jag tycker inte att det är ngt exempel på fantasteri då man
fastställt ljusets hastighet. Samma sak kunde sägas om det
konstigheter som upptäckts inom kvantmekaniken. Redan Hume visade ju
att våra idéer om kausalitet inte är så särskilt igenomtänkta och det
kunde han göra genom att använda det som jag skulle kalla ett
begriplighetsperspektiv. Hume sysslade alltså inte med fantasterier -
oavsett hur långt man sedan anser att han har rätt. Det som jag tycker
är problematiskt är alltså inte kontraintuitiva upptäckter utan
hypotesmakerier där man tillåter sig vilka slags arbiträra möjligheter
som helst utan att alls fråga sig vad det man säger betyder i
empiriska termer. Snacket om parallella universa är ett exempel. Såsom
jag förstår det genom populära framställningar så har vi inte att göra
med en kontraintuitiv hypotes utan om hypotes som kastar överbord all
begriplighet som sådan. Om hypotesen var sann - vad det nu skulle
betyda - så skulle det inte finnas ngn som helst möjlighet att på
erfarenhetsbasis bekräfta eller förkasta den. Att ett utslag av
vetenskapligt fantasteri går att uttrycka i matematiska termer gör det
inte på ngt sätt mer trovärdigt. Metafysik kan man lika väl uttrycka i
matematiska som i begreppsliga termer. Matematiska uttryck är inte på
ngt sätt mer pålitliga i sig än begreppsliga resonemang.
Både matematiska och begreppsliga fantasterier går till en viss del
att passa ihop med empiriska skeenden men om vi inte ser ngn allmänt
begriplig relation mellan det som påstås och det empiriska skeendet så
har vi bara en pseudoempiri. Hegels snack om andens rörelse mot
självförståelse är ett exempel på metafysiskt fantasteri som går att
"stöda" med en massa "empiriska data" - men det är ändå bara
fantasterier (jag bortser från de goda filosofiska poänger som Hegel
gör på vägen). Om Hegel hade skapat en komplex matematik, matat in
vissa "empiriska data" och fått "korrekta" resultat så skulle han
säkert bli mycket mer respekterad av dagens vetenskapsmän - helt utan
orsak.
Hegels tes är inte på samma sätt obegriplig som en del moderna
naturvetenskapliga teorier men fungerar som ett exempel som visar hur
trivialt det i sig är om det finns data som stöder en hypotes. Det här
vet du förstås, men det som enligt min mening gör en hypotes trovärdig
är inte relationen mellan matematiska kalkyler och empiriska data i
sig utan den allmänt begripliga begreppsram som omger en hypotes (och
som då inte är samma som "intuitiva förväntningar").
Då teoretiska fysiker angriper varandra på ett så fundamentalt sätt
att de avfärdar varandras teorier med boktitlar som "Not Even Wrong"
(Peter Woit) så tar jag det som ett symptom på att de har tappat bort
sig i filosofisk mening. De stirrar sig blinda på triaden rådata,
hypotes och kalkyl utan att se de begreppsliga ramarna (av vilka
falsifierbarhet bara är en aspekt). Sedan är det en helt annan sak att
vetenskapsmän kan ha vitt skilda åsikter av en massa olika
ovetenskapliga skäl (invanda tankemönster, konkurerande skolor,
nationella intressen, etc.) Man kunde helt kort antyda
begriplighetsramarna genom att påpeka att det både för Einsteins
teorier och för kvantmekaniken är viktigt att ha sådana begrepp som
hastighet, massa, tid, (spinn)riktning, laddning m.m. De symboler som
används för att beteckna de här storheterna är inte godtyckliga och
går inte att ersätta med vilka bokstäver som helst ur det grekiska
alfabetet. Oavsett hur mycket kvantmekaniken går emot våra invanda
föreställningar ("intuitioner") om massa, tid etc. så har de här
begreppen också inom kvantmekaniken en relation till vårt "vanliga"
sätt att förstå dem. Om de inte hade det skulle de de facto kunna
bytas ut till vilka symboler som helst, men då har vi inte längre att
göra med fysik utan med matematik. Man kan inte ignorera de här
begreppsramarna hur som helst och ändå mena sig göra fysik. (Kanske
problemet med strängteorin?)
Jag vet inte om jag alls lyckades göra min point klarare men som sagt
ser jag inget problem med att hypoteser går mot invanda tankemönster.
Problem uppstår då de börjar flyta fritt i förhållande till varje
begriplig erfarenhet av världen.
Hälsningar,
Hannes
Mojsan igen Hannes!
Visst blir din kritik betydligt klarare. Vi är tydligen eniga om att s.k. vardagligt sunt förnuft när det gäller rum, tid, materia, elektricitet, ljus, gravitation etc inte kan anses vara något slags självklara sanningar. Sund forskningen kan alltså nå resultat som strider mot detta slags förnuft. Då är det vardagsförnuftet som har fel.
När du talar om matematiska kalkyler (jag skulle säga modeller) utan grund i empiriska data så tror jag du kommer in på något verkligt viktigt i dagens naturvetenskap. Jag skall spinna vidare på det temat så får du berätta om du tänker i samma banor. (Du får ursäkta att jag skriver som om jag skulle föreläsa för en grupp studenter. Det är säkert andra än du som läser detta och därför blir jag litet utförlig.)
Jag tar igen min favoritfysiker Einstein som exempel. Einstein började sin bana som fysiker med rätt dåliga betyg i avancerad matematik, speciellt i icke-euklidisk geometri. De revolutionerande teorierna, den speciella och den allmänna relativitetseorin, utvecklade han utgående från konkreta fysikaliska tankeexperiment. I den speciella teorin är ljuset i centrum. Han brukade berätta hur han som ung grubblat över hur en ljusstråle skulle se ut om man färdades lika snabbt som den. Detta ledde till att han i tanken föreställde sig olika situationer, bl.a. vad som skulle hända om ljusets hastighet var konstant för alla observatörer. Han kom fram till att i så fall måste något annat i systemet variera, såsom tid och mätstickors längd. Tankarna gjorde han åskådliga med sin tågliknelse. Han använde alltså konkreta fysikaliska begrepp och processer i tankeexperiment, plus logik förstås. Men nästan ingen matematik! I hans berömda artikel från 1905 om den speciella teorin finns rätt enkel matematik. Lorentztransformationerna är inte invecklade. Vi är säkert eniga om att detta är en förebild för god fysikalisk forskning.
Efter att den speciella teorin publicerats började han grubbla över hur han skulle kunna utvidga den till alla slag av rörelse. (Den speciella gäller ju bara likformig rörelse). Problemet var hur han skulle få med accelerad rörelse och gravitation i samma teori. Han kom omkring 1907 på en enkel fysikalisk process. Det är den berömda mannen i hissen. Detta ledde till att han formulerade ekvivalensprincipen. ”Den mest lyckosamma idéen i mitt liv”. Den blev grunden för den allmänna teorin. Igen använde han konkreta tankeexperiment, som inte är svåra att förstå.
Men nu kommer det svåra. En grundpelare i fysiken är att man måste kunna räkna ut vad som sker under olika förhållanden. I den speciella teorin är detta inte svårt. Visserligen behövs en matematik för fyra dimensioner men alla kroppar rör sig likformigt i det fyrdimensionella rummet. (Matematikern Minkowski utvecklade denna och förkunnade att vi lever i ett fyrdimensionellt rum).
Inom den allmänna teorin behövdes matematiska modeller som gör det möjligt att beräkna alla slag av rörelser. Han måste kunna beräkna vektorer för kroppar som ökar eller minskar hastighet i samma fyrdimensionella rum. Ekvationer som dessutom inte skilde på tröghetsmassa och gravitationsmassa.
Hans kunskaper i matematik räckte inte till. Han fick hjälp av sin vän Grossman, som var matematiker. Hilbert, en av samtidens främsta matematiker, fann ekvationerna något innan Einstein. (Einstein hade noggrannt förklarat den bakomliggande fysiken för honom). I november 1915 hade Einstein äntligen nått fram till ekvationerna för den allmänna relativitetsteorin. Enligt experterna är det en matematiskt mycket vacker teori.
Efter detta ändrades E:s metod. Självklart skedde det gradvis, men ändå tydligt t.o.m. för en filosof, utan djupa matematiska kunskaper, som jag är. Under ungdomen baserades hans forskning på ”fysikalisk intuition” dvs på tankeexperiment utgående från konkreta, välbekanta händelser. Men efter 1915 blev han så fascinerad av matematiken att de konkreta tankeexperimenten alltmer ersattes av en rent matematisk approach.
Hans mål var att förena teorin för elektromagnetism (en fältteori) med sin allmänna teori (också en fältteori). Han sökte en allmän fältteori, ”en teori för allting”, dvs ett system av ekvationer från vilket han skulle kunna härleda såväl lagarna för såväl ljuset och magnetismen som för gravitationen. Men nu hade han inga konkreta intuitioner, inga ljusstrålar, inga hissar, att utgå ifrån. I stället använde han en rent matematisk metod. Från omkring 1920 till sin död 1955 fortsatte han, med många avbrott, att pröva olika alltmer abstrakta matematiska modeller. Ännu på sin dödsbädd satt han med penna och papper och räknade. (Ett avundsvärt sätt att dö för en forskare).
Hans metod blev alltså rent matematisk. ”Ett nästan slumpmässigt fifflande med matematiska formler utan någon fysik i sikte,” som en forskare uttryckte det. (Isaacson s. 485) Också Einsteins filosofiska världsbild förändrades. Under sin ungdom var han starkt influerad av positivister som Hume och Mach. Men den konkreta, empiriska positivismen ersattes i hans medvetande småningom med en metafysisk, deterministisk realism. Man kan väl säga att den astrakta matematikens skönhet förförde och förledde honom att tro att universum måste kunna beskrivas i matematiska termer. ”Gud är matematiker”.
Tanken att universum måste kunna beskrivas av ”vacker” men ytterst invecklad matematik har senare förfört en stor mängd fysiker. Paul Dirac hävdade t.o.m. att det är viktigare att en teori är matematiskt skön än att den kan begripas genom konkreta tankeexperiment. Sedan Einsteins död har sökandet efter allmänna fältteorier blivit en veritabel sport inom fysiken. Positivismen och den fysikaliska intuitionen spelar en underordnad roll. Sambandet mellan ekvationer och verklighet är på sin höjd ytterst vagt om det ens finns. Exempel är de olika varianter av strängteorin som under många år konstruerats, och förkastats. Likaså teorierna om multipla universa. Hit får vi väl också räkna den kosmologiska inflationsteorin, liksom också Stephen Hawkings modeller för universums uppkomst och imaginär tid.
Det är väl detta du tänkte på när du använde termen ”fantasteri” Hannes? Jag håller med om att detta åtminstone inte kan kallas empirisk forskning. Okej, låt gå för termen ”fantasteri”.
Det är inte bara en del teoretiska fysiker som huvudsakligen ”fifflar med formler”. Detta sker i mycket stor omfattning inom t.ex. klimatforskningen. Massor av forskare bygger upp invecklade matematiska modeller innehållande hundratals eller fler variabler. Sedan väljer man utgångsvärden och kör modellerna på supersnabba datorer. På detta sätt anser man att det är möjligt att förutsäga klimatet, inte om en månad eller ett år utan om flera decennier. T.ex. år 2050 har varit ett populärt år. Också tron att man kan göra pålitliga matematiska modeller för hela jordens klimat måste väl betraktas som ”fantasteri”. Man kunde också tala om ”vetenskaplig hubris”.
Det verkar finnas en övertro på rent matematiska metoder, på komplicerade modeller, som kan användas endast om man har ytterst snabba datorer. Om det är något i den stilen du avser så är vi ganska långt överens.
Samtidigt måste jag erkänna att jag själv är barnsligt förtjust i spekulativ, filosoferande naturvetenskap. Den öppnar så fantastiska visioner. Men detta är något som jag hoppas kunna återkomma till mina bloggar när jag är klar min forskning om jaget.
Hälsningar
Hans
tisdag 12 januari 2010
LIVLIG KLIMATDEBATT I ANKDAMMEN
BAKGRUNDEN
Vi finlandssvenskar följer med livligt intresse vad som händer ute i ”stora världen”. Trots att vi blott är ca 300 000 av världens 6 700 000 000 människor debatterar vi livligt också när det gäller stora globala frågor som vi egentligen inte alls kan påverka. Och varför skulle vi inte göra det? Vi hör ju till de bäst utbildade och allmänbildade minoriteterna i världen.
Redan för 30 år sedan varnade många klimatforskare för att människan håller på att förändra jordens klimat genom sina utsläpp av s.k. växthusgaser, främst koldioxid och metan. Då väckte varningarna ingen större uppmärksamhet i medierna. Det fanns långt mer sensationella händelser att följa med. Under 1990-talet fick frågan större uppmärksamhet och en del länder samlades i Kyoto 1997 för att besluta om begränsningar av utsläppen. Resultatet blev ett protokoll som i praktiken saknade betydelse. Utsläppen fortsatte att öka som tidigare. Under början av det nya århundradet blev terrorismen och kriget i Irak de stora nyheterna som dag ut och dag in toppade medierna och fick debattens vågor att svalla. Men när Saddam Hussein och hans gäng krossats, plankapningarna och de spektakulära bombdåden upphörde lyftes klimatfrågan i stället upp i nyhetstoppen.
Under de senaste åren har man ”pratat om vädret” mer än någonsin. Dock inte i hela världen. Debatten har varit livligast i Europa, dvs i Västeuropa, och Sverige har (som vanligt) tagit på sig en ledande roll för att lotsa världen in på ett mindre farligt utvecklingspår. I USA, som till helt nyligen hade de största utsläppen, har man bland de gröna, med f.d. presidentkandidaten Al Gore i spetsen, krävt nedskärningar, men den breda allmänheten och makthavarna har visat endast svagt intresse. Många hoppades att Obama skulle ändra politiken, men han har inte gett några löften om den typ av nedskärningar som EU redan tidigare beslutat om. Endast EU har tills vidare beslutat om kraftig minskning, dvs 20%.
Majoriteten av klimatforskare anser sig ha bevis för att jordens klimat håller på att bli varmare. I och för sig är detta inget märkligt. För 10 000 år sedan var hela norra halvklotet, inklusive vårt land, täckt av ett lika tjockt istäcke som nu ligger över Grönland. I själva verket är inlandsisen på Grönland det enda som är kvar av den senaste istiden. Under istiden var jordens temperatur självklart mycket lägre än i dag. Sedan dess har jorden, mycket långsamt blivit varmare. Denna naturliga uppvärmning pågår antagligen fortfarande. Men den är så svag att den inte märks under en så kort tid som ett decennium.
Hur länge kommer denna naturliga uppvärmning att fortsätta? Det är omöjligt att bedöma med någon säkerhet i dag. Den kan fortsätta ännu några hundra år, eller tusen år, eller så kan vi redan ha nått toppen. Jorden har tidigare drabbats av åtminstone ett tiotal istider. Experterna anser att denna process med omväxlande istider och varmare perioder inte är slut. De anser att en ny kall period kommer, men har ingen aning om när den börjar. Det pågår mycken forskning, men resultaten är magra och långt ifrån entydiga. Okunskapen är fortfarande mycket djup. Mitt ”hurorgan” den ledande naturvetenskapliga tidskriften Nature har tagit på sig rollen som en förkämpe för växthuseffekten. Tidningen har publicerat en enorm mängd artiklar i ämnet under de senaste åren. Däremot har inte ens enda kritisk artikel publicerats. Inte heller har tidningen en enda gång nämnt att ingen uppvärmning skett sedan 1998. Nästan alla artiklar handlar om klimatmodeller som kan köras på dator. En stor majoritet av forskarna på området utvecklar och kör sådana modeller.
Det som debatten gäller är huruvida människans utsläpp av koldioxid orsakar en uppvärmning som är mångdubbelt större än den naturliga. Majoriteten av klimatexperter anser att så är fallet. Också hos oss är de ledande forskarna av samma åsikt. Men det finns också experter som, av varierande skäl, inte tror att antropogena utsläpp har någon betydade inverkan.
Den rent vetenskapliga debatten, i den mån en sådan förekommer, är förstås obegriplig för gemene man. Det som jag här behandlar är den debatt som kan begripas av allmänheten. Den har länge pågått i tidningar, på internet och i andra medier. Som professionell filosof, som länge bl.a. undervisat i logik, argumentationsanalys och vetenskapsfilosofi, är jag fascinerad av debatter i allmänhet och självklart också av denna. Att få följa en så omfattande och viktig internationell debatt i realtid är spännande. Jag har länge samlat på debattinlägg från när och fjärran. Här analyserar jag debatten utgående främst från våra största finlandssvenska dagstidningar. Jag nämner dock endast en liten och tämligen slumpmässig del av den stora floden av artiklar och inlägg.
MOTSATTA STÅNDPUNKTER
Vasabladet 20.12 -09 visar hur diametralt olika åsikterna kan vara. På en och samma sida ingår en artikel som utgår från att teorin är sann, och en annan som hävdar att den är ett medvetet falsarium. För den första åsikten står teologen Patrik Hagman i Pargas. ”Nu står det klart,” menar han, ”att ...politikerna ...inte kan rädda oss från katastrofala klimatförändringar.” Han känner uppenbart stor oro. ”Politikerna har alltså svikit oss, våra barn och barnbarn.” Han tror att det blir omöjligt att leva ”ett drägligt liv på denna planet i framtiden.” Teologen ser alltså verkligen dystert på framtiden.
Det gör däremot inte Dennis Mänty från Vasa. Han hänvisar till det s.k. ”climategate” dvs aslöjandet hösten 2009 av hemlig e-post mellan ledande forskare inom IPCC (FN:s organ för klimatforskning grundat 1988). Enligt Mänty visar e-posten att IPCC:s forskare inte skyr några medel för att styra opinionen och politikerna. Han nämnet också annan kritik som framförts av skeptikerna. Enligt Mänty finns det en hel del observationer som sticker hål på teorin att människans utsläpp orsakar global uppvärmning. I motsats till Hagman är Mänty inte ett dugg oroad.
Hagman tror på vad IPCC:s forskare publicerat. Forskarna blir, tror han, bara säkrare på sin sak. Enligt honom är skeptikerna, de forskare som tvivlar på effekten, endast en liten minoritet på ca 3%. Dessa är dessutom, anser han, sådana som gillar att vara kärringen mot strömmen eller som vill ha uppmärksamhet i medierna. De är ovilliga att inse fakta och bedriver propaganda som tilltalar massorna.
Mänty å sin sida hävdar att mellan 20 och 30% av forskarna är skeptiska och på goda grunder.
VASABLADET NEUTRALT
Vasabladet har varit ganska neutralt i denna fråga. Man har släppt fram info både för och emot, dels på debattsidan men också i artiklar av nyhetsbyrån FNB eller av tidningens egna redaktörer. Den 28.1 -07 hade Vbl en fet rubrik med den ovanliga åsikten ”Osäkert vad som styr klimatet”. Artikeln var hämtad från FNB-TT och berättade om hur två forskargrupper försökt finna ett samband mellan koldioxid och uppvärmning för miljontals år sedan . Om IPCC har rätt skulle man vänta att det finns mycket koldioxid i atmosfären under varma perioder och litet under kalla. I artikeln berättas om två undersökningar av toppforskare som inte funnit något som helst samband mellan mängden koldioxid och värme. Hypotesen är sålunda falsifierad!
I samma artikel sägs dock att koldioxiden just nu med stor sannolikhet ger upphov till klimatuppvärmning. Alltså: Något samband mellan koldioxid och värme har inte kunnat påvisas under geologisk tid, men i dag är det sannolikt att ett sådant samband finns. Skall detta tolkas som att naturligt producerad koldioxid inte har någon värmande effekt, medan av människan producerad koldioxid har det? Dylika logiska kringelikrokar är ganska typiska för debatten.
Nästan ett år tidigare, 14.11 -06, rapporterade Vbl med en stor rubrik ”Åsikter om klimathotet går isär”. I artikeln, skriven av journalisten Annika Aho, ställs svenskfinlands mest kända klimatskeptiker Jarl Ahlbeck mot Mikael Sjövall, som då var informatör för Greenpeace. Aho citerar också Mikko Alestalo från Meteorologiska institutet som hävdade att den globala uppvärmningen är ett faktum. Han talar inte ens om sannolikheter utan hävdar att: ”Det här är bevisat!” Uppvärmningen sedan 1950-talet är helt och hållet människans fel. Alestalo förutspådde en uppvärmning som är större och snabbare än någonsin tidigare. (Än så länge, dvs drygt tre år senare, finns det inga tecken på denna snabbare uppvärmning). Vidare refererar Aho Lauri Myllyvirta, expert vid Greenpeace, som försäkrar att hårda vetenskapliga fakta visar att miljoner djurarter kan dö ut, halva Amazonas regnskog dö ut och grönlandsisen smälta bort på 300 år.
Jarl Ahlbeck å sin sida anser att människans utsläpp har en marginell betydelse för klimatet. Enligt honom går det inte ens att bevisa att temperaturen alls stigit under de senaste 70 åren. I denna intervju är han uppgiven och säger: ”Jag tänker sluta skriva insändare, för det är ingen vits i den här propagandakanonaden.” (Det löftet kunde han dock, till all lycka, inte hålla. Vi behöver kritiska röster. Ett demokratiskt samhälle kan inte existera utan kritik. Detta gäller också, och speciellt, vetenskapen.) Ahlbeck brukar använda saftiga liknelser. I denna intervju kallar han mediernas rapportering för ”klimatpornografi”.
Faktum är att rubrikerna under 2006 och 2007 ofta var alarmerande och spådomarna dystra. Varje värmebölja, varje storm och översvämning togs som bevis för att klimatet håller på att ändras. Det fanns onekligen en viss hysteri i luften, också i vårt kalla land. Om detta vittnar mediernas ”klimatpornogafi”. Tidningarna var fulla av dystra prognoser.
”Om hundra år snöar det bara norr om Rovaniemi” varnade en rubrik 24.2 -06. I artikeln som producerats av FNB sägs att temperaturen om hundra år är 2.5 – 4.1 grader högre än nu och havsytan 20-30 cm högre än nu. Vidare sägs att temperaturen under 1900-talet steg med 0.6 grader, men att det nu snabbt blir varmare. Artikeln bygger på forskning vid Max Planck-institutet i Tyskland som är en del av IPCC:s forskning.
I vinter har, som vi alla vet, hela norra halvklotet ända ner till sydeuropa drabbats av snöoväder. Det är fint skidföre i hela vårt land fyra år efter denna spådom. För tillfället tycks de dystra prognoserna ha upphört.
Den 16 maj samma år publicerade Vbl en ny larmrapport utarbetad av nyhetsbyråerna FNB-AFP-REUTERS. ”Klimatförändringar hotar miljoner” löd rubriken. I undertexten påstås att 182 miljoner afrikaner kan dö under de kommande hundra åren p.g.a. den klimatförändring som de rika länderna orsakar. Denna gång är det biståndsorganisationen Christian Aid som slår larm. De rika länderna bör göra bättring och upphöra att använda fossila bränslen.
Forskarna vid Christian Aid ansåg alltså att om vi slutar bränna kol och olja så minskar översvämningarna, torkan, sjukdomarna och krigen i Afrika. Afrikanerna själva ansågs tydligen inte ha något ansvar för krig och svält. Sedan dess har emellertid synen på Afrika ändrats i hög grad. Mobutos Kongo är ett skräckexempel som knappast kan skyllas på klimatförändringen.
24.7 -07 publicerades en alarmerande intervju med övermeteorolog Jaakko Helminen gjord av journalisten Kia Lettlin.. Helminen varnade bl.a. för att isen på Grönland kan börja smälta. I så fall betyder det en fyra till sju meters höjning av havsnivån runt Finland. Han menar vidare att ”de kretsar som förnekar klimatförändringen är väldigt små”.
Den 3.1 -08 uttalade sig Markku Rummukainen vid svenska SMHI för FNB-TT. Vi får veta att vädret i Norden går hand i hand med den globala uppvärmningen. Uppvärmningen går tydligt att skilja från naturliga tillfälligheter. Vi får allt kortare och mildare vintrar, men tillfälliga köldknäppar kan fortfarande slå till. (Tydligen har vi haft en sådan under december i år).
Men år 2008 blev ett ovanligt kallt år. I Vbl 6.4 rapporterade FNB som citerade Michel Jarraud, chef för WMO, en meteorologiska världsorganisation, att året kommer att bli något kallare än medeltalet p.g.a. av väderfenomenet La Nina över Stilla havet. Men Jarraud hävdade att att de följande fem åren väntas bli rekordheta.
Hittills har vi inte sett något av denna rekordvärme. Men det kan förstås ändra under de 3,5 år som är kvar av de fem.
Vasabladet har inte publicerat några artiklar om de positiva effekter som ett varmare klimat skulle föra med sig för vårt land. Estland har ett betydligt gynnsammare klimat än vi. En temperaturökning på ett par grader skulle innebära att södra Finland får ett likadant klimat som Estland har i dag. Detta tycks dock vara ett tabubelagt ämne i våra finlandssvenska medier.
HUFVUDSTADSBLADET TAR STÄLLNING
Svenskfinlands största tidning Hufvudstadsbladet har under de senaste åren ägnat mycket spaltutrymme åt klimatfrågan. Tidningen har behandlat frågan i helsidesartiklar och t.o.m. dubbelsidesartiklar. Ett antal journalister har engagerat sig och noggrannt redogjort för IPCC:s resultat. Kritiska artiklar har huvudsakligen funnits på debattsidan och Jarl Ahlbeck har varit flitigast med invändningar. Hbl har som regel publicerat hans kritik. Något annat vore knappast möjligt. Här refererar jag ett urval artiklar.
I Hbl 18.10 -05 rapporterar journalisten Jenny Bäck i en helsidesartikel om ett samtal med forskningsprofessor Timothy Carter. Han hävdar att det inte längre finns många som tvivlar på global uppvärmning och på att den orsakas av människan. Vi får veta att: ”Sommarens och höstens förödande orkaner i USA och Centralamerika och översvämningarna i Europa kan orsakas av uppvärmningen”. Finland kommer att få mera regn, översvämningar, varmare väder och mindre is och snö.
I början av år 2007 publicerade IPCC sin fjärde rapport om klimatet. (Den femte torde komma 2014). Hbl rapporterade på två hela sidor genom Sylvia Bjon. Ett antal klimatforskare, Jouni Räisänen, Mikko Alestalo, Jaakko Ojala och Atte Korhola, uttalade sig. Budskapet är det vanliga. Det blir varmare och det är människans fel. Allt beror på hur mycket koldioxid vi släpper ut. Utsläppen måste reduceras kraftigt. 30% räcker inte. Tvivlarna börjar, enligt dessa forskare, tystna. Korhola höjde dock ett litet varningens finger: Alla klimtförändringar beror inte på människan. Det finns också naturliga mekanismer som påverkar. (Sic!)
Den 6.2 -08 rapporterade Sanna Karlsson om forskning utförd vid University of East Anglia under ledning av Tim Lenton. Bland de högst förbluffande påståendena tar påståendet att inlandsisen på Grönland kan ha smält bort inom 25 år priset! Vissa av ekosystemen kommer att försämras abrupt, enligt Lenton. Sålunda kan Amazonas regnskogar försvinna. Ett tröstens ord finns också med. Sannolikheten för att Golfströmmen kollapsar är mindre än forskarna tidigare trott. I dag tycks forskarna helt ha övergett hypotesen att klimatförändringen kan ändra golfströmmens riktning.
”Klimatförändring drabbar Finland snabbt” fick vi veta i en FNB rapport i Hbl 26.8 -08. Regeringens klimatpolitiska expert Oras Tynkkynen och miljöprofessor Atte Korhola förkunnade att klimatet i Finland förändras snabbare än det globala klimatet i snitt. Vintrarna blir varmare och regnigare och somrarna torrare och soligare. (De två senaste somrarna har de facto varit rätt kalla, solfattiga och regniga, vintrarna har varit normala). Den 9.9 samma år fick Lester J. Brown, chef för Earth Policy Institute i Washington, breda ut sig på två sidor genom förmedling av journalisten Marcus West. Enligt Brown måste vi skära ner koldioxidutsläppen med 80% fram till 2020 för att rädda världen. All kol- och oljebaserad elproduktion måste ersättas med sol och vind. På samma uppslag uppmanar Rajendra Pachauri, ordförande för IPCC, oss att äta mindre kött för att rädda klimatet.
Efter alla dessa prognoser om varmare väder är det överraskande att 23.8 -08 läsa en notis av FNB-TT med rubriken ”2008 årtusendets kallaste år”. Visserligen hade det bara förflutit åtta år av årtusendet men ändå är det förvånande. La Nina anges som orsak. Denna gång är det UK Met Offices chef John Kennedy som rapporterar. Men vi får veta att La Nina försvagas och att det sedan blir varmare igen.
Journalisten Hedda Biström berättar i en lång rtikel 7.12 -08 om några forskare och plitiker i Sverige Bo Ekman, Anders Wijkman och Johan Rockström som slagit larm om att klimatförädringen är långt allvarligare än IPCC:s forskare insett. De varnade för att utsläppen av metan kan öka mycket snabbt om den eviga tjälen i de nordiska regionerna börjar smälta. Faran för detta är, enligt dem, överhängande. Därför krävde de mycket radikalare nedskärningar än de EU gått in för. Om industriländerna inte minskar sina koldioxidutsläpp med 70% under de närmaste tio åren och sedan eliminerar dem helt och hållet så går det mycket illa med klimatet. Bl.a. stiger havsytan med två till tre meter fram till 2100.
Som bekant stoppade Kina och USA t.o.m. de förslag om en 20% reduktion som EU ville genomdriva vid konferensen i Köpenhamn i december senaste år. Om Ekman & co har rätt så är en snabb uppvärmning nu oundviklig. Om den inte sker har de fel. På denna punkt är logiken klar som kristall.
Faktum är att det varmaste året hittills inföll för 12 år sedan. Under 00-talet har ingen temperaturökning kunnat påvisas. Ovan nämndes att år 2008 var ovanligt kallt, 0.1 grader under långtidsmedelvärdet. Hur reagerar klimatforskarna på detta? Detta tycks vara ett klart agument för skeptikerna. Redaktör Johanna Westman vid Hbl diskuterar frågan i en helsidesartikel 21.9 -09. Hon hänvisar till klimatfysikern Mojib Latif vid IPCC som försäkrar att detta är en tillfällig avvikelse. På lång sikt kommer uppvärmningen att fortsätta. Westman menar att ”..världens ledare – och journalister – utgår ifrån att IPCC inte kan ha helt fel i sin långsiktiga prognos.” Endast framtiden kan utvisa om de har fel.
DE FINLANDSSVENSKA KLIMATSKEPTIKERNA
Som vi sett ovan har klimatforskarna (majoriteten) i många år hävdat att skeptikerna är en mycket liten grupp. De har också bestämt hävdat att människans inverkan inte är någon hypotes, utan ett bevisat faktum. (Men i IPCC:s rapport 2007 sägs att inverkan är en hypotes med ca 90% sannolikhet. Man medger alltså en 10% chans att de omkring 2000 forskare som bidragit har fel.) Westman pekar på att finlandssvenskarna tycks vara överrepresenterade bland de inhemska klimatskeptikerna. Vad kan det bero på? Kan det vara så att vi tänker mer kritiskt och självständigt? I varje fall finns det många av oss som är mer eller mindre skeptiska. Jag har för övrigt en känsla av att österbottningarna är mer kritiska än helsingforsarna.
Bland skeptikerna är Jarl Ahlbeck, teknologiedoktor och docent i miljövårdsteknik vid Åbo Akademi, i en klass för sig. Han har främst publicerat sig i Åbo Underrättelser men har fått uppmärksamhet också över språkgränsen. Han har i åratal påpekat svagheter och brister i klimatologernas resonemang och föreslagit alterativa förklaringar. Jag nämnde ovan att Ahlbeck 14.11 -06 var så frustrerad över mediernas ”klimatpornografi” att han beslutat att sluta skriva i ämnet. Till all lycka ångrade han sig. Vi behöver kritiska röster i ”konsensusfinland”, framför allt röster med den erfarenhet och sakkunskap Ahlbeck har. I allmänhet är hans inlägg ytterst sakliga. Han undviker den självsäkerhet, den överlägsna attityd och de personangepp som annars är så vanliga i debatten. Han höjer därmed debattens nivå avsevärt. I motsats till de flesta debattörer anger han sina källor, presenterar data i form av temperaturkurvor och förklarar logiken bakom påståendena. Jag tar här upp blott ett av hans talrika inlägg.
Vi har i det oändliga fått höra hur farlig koldioxiden är för klimatet. Men varför? Mängden av denna gas i atmosfäen är ca 0.05%. Den har varierat mycket under geologisk tid. Ibland har den varit mindre, ibland mer än dubbelt högre. Under många istider har den varit högre än i dag. Varför är just den koldioxid som människan producerar så avgörande? Faktum är att den inte är det. I varje fall inte om vi får tro Ahlbeck. I ett inlägg i ÅU 12.9 -08 hävdar han att, utgående från Stefan-Bolzmanns ekvation, kan en fördubbling av koldioxidhalten höja den globala medeltemperaturen med högst en grad Celsius. Enligt IPCC har temperaturen redan stigit med 0.8 grader och den kommer, om utsläppen fortsätter, att stiga med ca 3-6 grader fram till 2050. Målet för Köpenhamnskonferensen var maximum 2 grader.
Hur går detta ihop? Det går förstås inte ihop. Mängden koldioxid är nu ca 380 ppm (parts per million). Den har ökat med knappt 40% sedan 1950-talet. Enligt ovannämnda ekvation borde inverkan på klimatet vara obetydlig, mindre än 0.5 grad. Och då har vi ännu långt till en fördubbling. Riktigt så enkelt är det dock inte. Ahlbeck förklarar. Växthusteorin baseras på att det finns en kraftig växelverkan (feedback) mellan koldioxid och vattenångan i atmosfären. Vattenångan är nämligen en kraftig växthusgas. Mer koldioxid innebär blott en svag uppvärmning, men denna i sin tur är tillräcklig (enligt IPCC) för att atmosfären skall kunna hålla mer vattenånga, och mer vattenånga innebär högre temperatur. Alltså: ju mer koldioxid desto mer vattenånga och desto högre temperatur. (Det finns förstås också andra faktorer som inverkar, eller möjligen kan inverka, såsom skogsskövling, naturliga processer såsom vulkanutbrott, sotpartiklar (black coal) och metan, samt förstås variationer i den mängd energi vi mottar från solen).
Rubriken på ovan nämnda artikel lyder ”Ingen global uppvärmning på 12 år”. Detta har han upprepat i många artiklar och det är, enligt min bedömning, hans viktigaste motargument. Det är ett rent faktaargument. Inga invecklade ekvationer och komplicerade datamodeller behövs. Blott mätvärden från alla världens hörn, och sådana samlas i dag i större mängd och med större noggrannhet än någonsin tidigare. Enligt teorin borde vi kunna se en klar ökning under de senaste 12 åren. Men fakta visar ingen sådan ökning. Enligt normal logik betyder detta att teorin är ”in big trouble”.
I motsats till de flesta av oss som följer med debatten läser Ahlbeck IPCC:s rapporter och stora mängder av andra vetenskapliga avhandlingar i ämnet. Han gör också själv datakörningar för att kontrollera slutsatser. Vidare gör han den intresserade läsaren en stor tjänst genom att publicera temperaturkurvor och ange varifrån de är hämtade. T.ex. i ovan nämnda artikel visar han en temperaturkurva, ritad på basen av data från NASA, som klart visar att ingen ökning skett sedan toppåret 1998. Redan i en artikel i ÅU 25.1 -08, till vilken han bifogade en temperaturkurva för Helsingfors och en för hela världen, skriver han: ”Av någon anledning (klimatforskarna kan inte förklara det!) har den globala uppvärmningen avstannat.”
Man kunde vänta att en person som Ahlbeck, som själv är forskare och expert på miljöteknik, skulle få mothugg från klimatologerna. Men så är det inte. Sällan vill någon gå i polemik mot honom. Och de som gör det är ofta unga utan större kunskaper och erfarenhet. Ofta sägs bara att majoriteten av experter tror på IPCC eller att Ahlbeck själv inte är någon klimatolog. Irrelevanta invändningar alltså. Såvitt jag vet har ingen kunnat kullkasta hans påstående att ingen uppvärmning skett sedan 1998. Klimatologerna föredrar att ignorera det, vilket naturligtvis undergräver deras trovärdighet.
I början av denna blogg nämnde jag Patrik Hagmans påstående att kritikerna är ytterst få och blir ännu färre. Samma sak påstod en mängd av de finländska klimatologer som jag namngett ovan. I själva verket tycks antalet skeptiker ha ökat kraftigt under de allra senaste åren. I mitten av 00-talet var Ahlbeck kanske ”en ropande röst i öknen”, men sedan dess har han fått sällskap av många finlandssvenskar med lång forskarerfarenhet. Min avsikt är inte att försöka göra upp någon lista. Jag nämner endast några mer eller mindre slumpmässigt valda exempel. Fysikern Lars Silen hävdar i Hbl 25.11 -09 att ”climategate” visar att ”en liten grupp på ca 40 personer kontrollerar publicering av nästan allt vetenskapligt material på klimatområdet.” FD i fysikalisk kemi Kenneth Rundt hävdar i ÅU14.3 -09 att uppvärmningen visar en tydlig nedgående trend under de senaste 10-15 åren trots att mängden växthusgaser ökar. Fysikern Björn Sandström menar i Hbl 9.12 -08 att de klimatmodeller IPCC använt helt slagit fel de senaste åren. Professor Eirik Granqvis, expert på utdöda djur och just nu verksam i Kina, har gjort flera skeptiska inlägg. I Hbl 15.12 -08 svarade han Hedda Biström och menade att det inte är någon risk att den upp till 3000 m tjocka isen på Grönland smälter. 28.7 -07 publicerade Vbl en lång kritisk artikel av fysikprofessor Folke Stenman. En annan fysikprofessor som uttryckt tvivel är Mårten Brenner. I slutet av år 2007 pågick en livlig debatt i Hbl. Inläggen fördelades ganska jämnt mellan försvarare och kritiker av IPCC. I dag tycks de som försvarar IPCC bli allt färre. Det är säkert många som kommer att läsa IPCC nästa rapport med stort intresse.
FINLANDS NATUR
I detta sammanhang bör också tidskriften Finlands Natur, som utges av den finlandssvenska organisationen Natur och Miljö r.f. nämnas. Tidningens mål är uttryckligen att kämpa för miljön och därför tar dess redaktörer självklart ställning för allt som kan motivera till mera naturskydd. Tidningen har redan länge ansett det bevisat att människan påverkar klimatet genom sina utsläpp. ”Klimatförändringen redan här” lyder rubriken på en lång artikel av Petra Nykvist i juninumret 2005. Det gäller för oss att förbereda oss för konsekvenserna. Självklart nämner tidningen inte att det finns många forskare som är skeptiska. I stället målar man upp de vanliga hotbilderna. ”Ingen kan längre avfärda klimatförändringens konsekenser,” skrev Nykvist för fem år sedan. I dag är det allt flera som gör just detta.
Slutligen bör det nämnas att kritiken också belysts i några av Yles tvprogram. FST 5 visade en serie ”Måttet är rågat” där också skeptikerna fick komma till tals. Jag blev själv vidtalad att medverka i en diskussion tillsammans med tre andra äldre herrar, fysikprofessor Folke Stenman, geologen professor Boris Winterhalter och företagaren Magnus Hagelstam. Vi diskuterade under ca två timmar vid en tvinspelning 3.12. Endast en bråkdel av samtalet visades sedan i tv, bl.a. 7.1 -10.
Vi finlandssvenskar följer med livligt intresse vad som händer ute i ”stora världen”. Trots att vi blott är ca 300 000 av världens 6 700 000 000 människor debatterar vi livligt också när det gäller stora globala frågor som vi egentligen inte alls kan påverka. Och varför skulle vi inte göra det? Vi hör ju till de bäst utbildade och allmänbildade minoriteterna i världen.
Redan för 30 år sedan varnade många klimatforskare för att människan håller på att förändra jordens klimat genom sina utsläpp av s.k. växthusgaser, främst koldioxid och metan. Då väckte varningarna ingen större uppmärksamhet i medierna. Det fanns långt mer sensationella händelser att följa med. Under 1990-talet fick frågan större uppmärksamhet och en del länder samlades i Kyoto 1997 för att besluta om begränsningar av utsläppen. Resultatet blev ett protokoll som i praktiken saknade betydelse. Utsläppen fortsatte att öka som tidigare. Under början av det nya århundradet blev terrorismen och kriget i Irak de stora nyheterna som dag ut och dag in toppade medierna och fick debattens vågor att svalla. Men när Saddam Hussein och hans gäng krossats, plankapningarna och de spektakulära bombdåden upphörde lyftes klimatfrågan i stället upp i nyhetstoppen.
Under de senaste åren har man ”pratat om vädret” mer än någonsin. Dock inte i hela världen. Debatten har varit livligast i Europa, dvs i Västeuropa, och Sverige har (som vanligt) tagit på sig en ledande roll för att lotsa världen in på ett mindre farligt utvecklingspår. I USA, som till helt nyligen hade de största utsläppen, har man bland de gröna, med f.d. presidentkandidaten Al Gore i spetsen, krävt nedskärningar, men den breda allmänheten och makthavarna har visat endast svagt intresse. Många hoppades att Obama skulle ändra politiken, men han har inte gett några löften om den typ av nedskärningar som EU redan tidigare beslutat om. Endast EU har tills vidare beslutat om kraftig minskning, dvs 20%.
Majoriteten av klimatforskare anser sig ha bevis för att jordens klimat håller på att bli varmare. I och för sig är detta inget märkligt. För 10 000 år sedan var hela norra halvklotet, inklusive vårt land, täckt av ett lika tjockt istäcke som nu ligger över Grönland. I själva verket är inlandsisen på Grönland det enda som är kvar av den senaste istiden. Under istiden var jordens temperatur självklart mycket lägre än i dag. Sedan dess har jorden, mycket långsamt blivit varmare. Denna naturliga uppvärmning pågår antagligen fortfarande. Men den är så svag att den inte märks under en så kort tid som ett decennium.
Hur länge kommer denna naturliga uppvärmning att fortsätta? Det är omöjligt att bedöma med någon säkerhet i dag. Den kan fortsätta ännu några hundra år, eller tusen år, eller så kan vi redan ha nått toppen. Jorden har tidigare drabbats av åtminstone ett tiotal istider. Experterna anser att denna process med omväxlande istider och varmare perioder inte är slut. De anser att en ny kall period kommer, men har ingen aning om när den börjar. Det pågår mycken forskning, men resultaten är magra och långt ifrån entydiga. Okunskapen är fortfarande mycket djup. Mitt ”hurorgan” den ledande naturvetenskapliga tidskriften Nature har tagit på sig rollen som en förkämpe för växthuseffekten. Tidningen har publicerat en enorm mängd artiklar i ämnet under de senaste åren. Däremot har inte ens enda kritisk artikel publicerats. Inte heller har tidningen en enda gång nämnt att ingen uppvärmning skett sedan 1998. Nästan alla artiklar handlar om klimatmodeller som kan köras på dator. En stor majoritet av forskarna på området utvecklar och kör sådana modeller.
Det som debatten gäller är huruvida människans utsläpp av koldioxid orsakar en uppvärmning som är mångdubbelt större än den naturliga. Majoriteten av klimatexperter anser att så är fallet. Också hos oss är de ledande forskarna av samma åsikt. Men det finns också experter som, av varierande skäl, inte tror att antropogena utsläpp har någon betydade inverkan.
Den rent vetenskapliga debatten, i den mån en sådan förekommer, är förstås obegriplig för gemene man. Det som jag här behandlar är den debatt som kan begripas av allmänheten. Den har länge pågått i tidningar, på internet och i andra medier. Som professionell filosof, som länge bl.a. undervisat i logik, argumentationsanalys och vetenskapsfilosofi, är jag fascinerad av debatter i allmänhet och självklart också av denna. Att få följa en så omfattande och viktig internationell debatt i realtid är spännande. Jag har länge samlat på debattinlägg från när och fjärran. Här analyserar jag debatten utgående främst från våra största finlandssvenska dagstidningar. Jag nämner dock endast en liten och tämligen slumpmässig del av den stora floden av artiklar och inlägg.
MOTSATTA STÅNDPUNKTER
Vasabladet 20.12 -09 visar hur diametralt olika åsikterna kan vara. På en och samma sida ingår en artikel som utgår från att teorin är sann, och en annan som hävdar att den är ett medvetet falsarium. För den första åsikten står teologen Patrik Hagman i Pargas. ”Nu står det klart,” menar han, ”att ...politikerna ...inte kan rädda oss från katastrofala klimatförändringar.” Han känner uppenbart stor oro. ”Politikerna har alltså svikit oss, våra barn och barnbarn.” Han tror att det blir omöjligt att leva ”ett drägligt liv på denna planet i framtiden.” Teologen ser alltså verkligen dystert på framtiden.
Det gör däremot inte Dennis Mänty från Vasa. Han hänvisar till det s.k. ”climategate” dvs aslöjandet hösten 2009 av hemlig e-post mellan ledande forskare inom IPCC (FN:s organ för klimatforskning grundat 1988). Enligt Mänty visar e-posten att IPCC:s forskare inte skyr några medel för att styra opinionen och politikerna. Han nämnet också annan kritik som framförts av skeptikerna. Enligt Mänty finns det en hel del observationer som sticker hål på teorin att människans utsläpp orsakar global uppvärmning. I motsats till Hagman är Mänty inte ett dugg oroad.
Hagman tror på vad IPCC:s forskare publicerat. Forskarna blir, tror han, bara säkrare på sin sak. Enligt honom är skeptikerna, de forskare som tvivlar på effekten, endast en liten minoritet på ca 3%. Dessa är dessutom, anser han, sådana som gillar att vara kärringen mot strömmen eller som vill ha uppmärksamhet i medierna. De är ovilliga att inse fakta och bedriver propaganda som tilltalar massorna.
Mänty å sin sida hävdar att mellan 20 och 30% av forskarna är skeptiska och på goda grunder.
VASABLADET NEUTRALT
Vasabladet har varit ganska neutralt i denna fråga. Man har släppt fram info både för och emot, dels på debattsidan men också i artiklar av nyhetsbyrån FNB eller av tidningens egna redaktörer. Den 28.1 -07 hade Vbl en fet rubrik med den ovanliga åsikten ”Osäkert vad som styr klimatet”. Artikeln var hämtad från FNB-TT och berättade om hur två forskargrupper försökt finna ett samband mellan koldioxid och uppvärmning för miljontals år sedan . Om IPCC har rätt skulle man vänta att det finns mycket koldioxid i atmosfären under varma perioder och litet under kalla. I artikeln berättas om två undersökningar av toppforskare som inte funnit något som helst samband mellan mängden koldioxid och värme. Hypotesen är sålunda falsifierad!
I samma artikel sägs dock att koldioxiden just nu med stor sannolikhet ger upphov till klimatuppvärmning. Alltså: Något samband mellan koldioxid och värme har inte kunnat påvisas under geologisk tid, men i dag är det sannolikt att ett sådant samband finns. Skall detta tolkas som att naturligt producerad koldioxid inte har någon värmande effekt, medan av människan producerad koldioxid har det? Dylika logiska kringelikrokar är ganska typiska för debatten.
Nästan ett år tidigare, 14.11 -06, rapporterade Vbl med en stor rubrik ”Åsikter om klimathotet går isär”. I artikeln, skriven av journalisten Annika Aho, ställs svenskfinlands mest kända klimatskeptiker Jarl Ahlbeck mot Mikael Sjövall, som då var informatör för Greenpeace. Aho citerar också Mikko Alestalo från Meteorologiska institutet som hävdade att den globala uppvärmningen är ett faktum. Han talar inte ens om sannolikheter utan hävdar att: ”Det här är bevisat!” Uppvärmningen sedan 1950-talet är helt och hållet människans fel. Alestalo förutspådde en uppvärmning som är större och snabbare än någonsin tidigare. (Än så länge, dvs drygt tre år senare, finns det inga tecken på denna snabbare uppvärmning). Vidare refererar Aho Lauri Myllyvirta, expert vid Greenpeace, som försäkrar att hårda vetenskapliga fakta visar att miljoner djurarter kan dö ut, halva Amazonas regnskog dö ut och grönlandsisen smälta bort på 300 år.
Jarl Ahlbeck å sin sida anser att människans utsläpp har en marginell betydelse för klimatet. Enligt honom går det inte ens att bevisa att temperaturen alls stigit under de senaste 70 åren. I denna intervju är han uppgiven och säger: ”Jag tänker sluta skriva insändare, för det är ingen vits i den här propagandakanonaden.” (Det löftet kunde han dock, till all lycka, inte hålla. Vi behöver kritiska röster. Ett demokratiskt samhälle kan inte existera utan kritik. Detta gäller också, och speciellt, vetenskapen.) Ahlbeck brukar använda saftiga liknelser. I denna intervju kallar han mediernas rapportering för ”klimatpornografi”.
Faktum är att rubrikerna under 2006 och 2007 ofta var alarmerande och spådomarna dystra. Varje värmebölja, varje storm och översvämning togs som bevis för att klimatet håller på att ändras. Det fanns onekligen en viss hysteri i luften, också i vårt kalla land. Om detta vittnar mediernas ”klimatpornogafi”. Tidningarna var fulla av dystra prognoser.
”Om hundra år snöar det bara norr om Rovaniemi” varnade en rubrik 24.2 -06. I artikeln som producerats av FNB sägs att temperaturen om hundra år är 2.5 – 4.1 grader högre än nu och havsytan 20-30 cm högre än nu. Vidare sägs att temperaturen under 1900-talet steg med 0.6 grader, men att det nu snabbt blir varmare. Artikeln bygger på forskning vid Max Planck-institutet i Tyskland som är en del av IPCC:s forskning.
I vinter har, som vi alla vet, hela norra halvklotet ända ner till sydeuropa drabbats av snöoväder. Det är fint skidföre i hela vårt land fyra år efter denna spådom. För tillfället tycks de dystra prognoserna ha upphört.
Den 16 maj samma år publicerade Vbl en ny larmrapport utarbetad av nyhetsbyråerna FNB-AFP-REUTERS. ”Klimatförändringar hotar miljoner” löd rubriken. I undertexten påstås att 182 miljoner afrikaner kan dö under de kommande hundra åren p.g.a. den klimatförändring som de rika länderna orsakar. Denna gång är det biståndsorganisationen Christian Aid som slår larm. De rika länderna bör göra bättring och upphöra att använda fossila bränslen.
Forskarna vid Christian Aid ansåg alltså att om vi slutar bränna kol och olja så minskar översvämningarna, torkan, sjukdomarna och krigen i Afrika. Afrikanerna själva ansågs tydligen inte ha något ansvar för krig och svält. Sedan dess har emellertid synen på Afrika ändrats i hög grad. Mobutos Kongo är ett skräckexempel som knappast kan skyllas på klimatförändringen.
24.7 -07 publicerades en alarmerande intervju med övermeteorolog Jaakko Helminen gjord av journalisten Kia Lettlin.. Helminen varnade bl.a. för att isen på Grönland kan börja smälta. I så fall betyder det en fyra till sju meters höjning av havsnivån runt Finland. Han menar vidare att ”de kretsar som förnekar klimatförändringen är väldigt små”.
Den 3.1 -08 uttalade sig Markku Rummukainen vid svenska SMHI för FNB-TT. Vi får veta att vädret i Norden går hand i hand med den globala uppvärmningen. Uppvärmningen går tydligt att skilja från naturliga tillfälligheter. Vi får allt kortare och mildare vintrar, men tillfälliga köldknäppar kan fortfarande slå till. (Tydligen har vi haft en sådan under december i år).
Men år 2008 blev ett ovanligt kallt år. I Vbl 6.4 rapporterade FNB som citerade Michel Jarraud, chef för WMO, en meteorologiska världsorganisation, att året kommer att bli något kallare än medeltalet p.g.a. av väderfenomenet La Nina över Stilla havet. Men Jarraud hävdade att att de följande fem åren väntas bli rekordheta.
Hittills har vi inte sett något av denna rekordvärme. Men det kan förstås ändra under de 3,5 år som är kvar av de fem.
Vasabladet har inte publicerat några artiklar om de positiva effekter som ett varmare klimat skulle föra med sig för vårt land. Estland har ett betydligt gynnsammare klimat än vi. En temperaturökning på ett par grader skulle innebära att södra Finland får ett likadant klimat som Estland har i dag. Detta tycks dock vara ett tabubelagt ämne i våra finlandssvenska medier.
HUFVUDSTADSBLADET TAR STÄLLNING
Svenskfinlands största tidning Hufvudstadsbladet har under de senaste åren ägnat mycket spaltutrymme åt klimatfrågan. Tidningen har behandlat frågan i helsidesartiklar och t.o.m. dubbelsidesartiklar. Ett antal journalister har engagerat sig och noggrannt redogjort för IPCC:s resultat. Kritiska artiklar har huvudsakligen funnits på debattsidan och Jarl Ahlbeck har varit flitigast med invändningar. Hbl har som regel publicerat hans kritik. Något annat vore knappast möjligt. Här refererar jag ett urval artiklar.
I Hbl 18.10 -05 rapporterar journalisten Jenny Bäck i en helsidesartikel om ett samtal med forskningsprofessor Timothy Carter. Han hävdar att det inte längre finns många som tvivlar på global uppvärmning och på att den orsakas av människan. Vi får veta att: ”Sommarens och höstens förödande orkaner i USA och Centralamerika och översvämningarna i Europa kan orsakas av uppvärmningen”. Finland kommer att få mera regn, översvämningar, varmare väder och mindre is och snö.
I början av år 2007 publicerade IPCC sin fjärde rapport om klimatet. (Den femte torde komma 2014). Hbl rapporterade på två hela sidor genom Sylvia Bjon. Ett antal klimatforskare, Jouni Räisänen, Mikko Alestalo, Jaakko Ojala och Atte Korhola, uttalade sig. Budskapet är det vanliga. Det blir varmare och det är människans fel. Allt beror på hur mycket koldioxid vi släpper ut. Utsläppen måste reduceras kraftigt. 30% räcker inte. Tvivlarna börjar, enligt dessa forskare, tystna. Korhola höjde dock ett litet varningens finger: Alla klimtförändringar beror inte på människan. Det finns också naturliga mekanismer som påverkar. (Sic!)
Den 6.2 -08 rapporterade Sanna Karlsson om forskning utförd vid University of East Anglia under ledning av Tim Lenton. Bland de högst förbluffande påståendena tar påståendet att inlandsisen på Grönland kan ha smält bort inom 25 år priset! Vissa av ekosystemen kommer att försämras abrupt, enligt Lenton. Sålunda kan Amazonas regnskogar försvinna. Ett tröstens ord finns också med. Sannolikheten för att Golfströmmen kollapsar är mindre än forskarna tidigare trott. I dag tycks forskarna helt ha övergett hypotesen att klimatförändringen kan ändra golfströmmens riktning.
”Klimatförändring drabbar Finland snabbt” fick vi veta i en FNB rapport i Hbl 26.8 -08. Regeringens klimatpolitiska expert Oras Tynkkynen och miljöprofessor Atte Korhola förkunnade att klimatet i Finland förändras snabbare än det globala klimatet i snitt. Vintrarna blir varmare och regnigare och somrarna torrare och soligare. (De två senaste somrarna har de facto varit rätt kalla, solfattiga och regniga, vintrarna har varit normala). Den 9.9 samma år fick Lester J. Brown, chef för Earth Policy Institute i Washington, breda ut sig på två sidor genom förmedling av journalisten Marcus West. Enligt Brown måste vi skära ner koldioxidutsläppen med 80% fram till 2020 för att rädda världen. All kol- och oljebaserad elproduktion måste ersättas med sol och vind. På samma uppslag uppmanar Rajendra Pachauri, ordförande för IPCC, oss att äta mindre kött för att rädda klimatet.
Efter alla dessa prognoser om varmare väder är det överraskande att 23.8 -08 läsa en notis av FNB-TT med rubriken ”2008 årtusendets kallaste år”. Visserligen hade det bara förflutit åtta år av årtusendet men ändå är det förvånande. La Nina anges som orsak. Denna gång är det UK Met Offices chef John Kennedy som rapporterar. Men vi får veta att La Nina försvagas och att det sedan blir varmare igen.
Journalisten Hedda Biström berättar i en lång rtikel 7.12 -08 om några forskare och plitiker i Sverige Bo Ekman, Anders Wijkman och Johan Rockström som slagit larm om att klimatförädringen är långt allvarligare än IPCC:s forskare insett. De varnade för att utsläppen av metan kan öka mycket snabbt om den eviga tjälen i de nordiska regionerna börjar smälta. Faran för detta är, enligt dem, överhängande. Därför krävde de mycket radikalare nedskärningar än de EU gått in för. Om industriländerna inte minskar sina koldioxidutsläpp med 70% under de närmaste tio åren och sedan eliminerar dem helt och hållet så går det mycket illa med klimatet. Bl.a. stiger havsytan med två till tre meter fram till 2100.
Som bekant stoppade Kina och USA t.o.m. de förslag om en 20% reduktion som EU ville genomdriva vid konferensen i Köpenhamn i december senaste år. Om Ekman & co har rätt så är en snabb uppvärmning nu oundviklig. Om den inte sker har de fel. På denna punkt är logiken klar som kristall.
Faktum är att det varmaste året hittills inföll för 12 år sedan. Under 00-talet har ingen temperaturökning kunnat påvisas. Ovan nämndes att år 2008 var ovanligt kallt, 0.1 grader under långtidsmedelvärdet. Hur reagerar klimatforskarna på detta? Detta tycks vara ett klart agument för skeptikerna. Redaktör Johanna Westman vid Hbl diskuterar frågan i en helsidesartikel 21.9 -09. Hon hänvisar till klimatfysikern Mojib Latif vid IPCC som försäkrar att detta är en tillfällig avvikelse. På lång sikt kommer uppvärmningen att fortsätta. Westman menar att ”..världens ledare – och journalister – utgår ifrån att IPCC inte kan ha helt fel i sin långsiktiga prognos.” Endast framtiden kan utvisa om de har fel.
DE FINLANDSSVENSKA KLIMATSKEPTIKERNA
Som vi sett ovan har klimatforskarna (majoriteten) i många år hävdat att skeptikerna är en mycket liten grupp. De har också bestämt hävdat att människans inverkan inte är någon hypotes, utan ett bevisat faktum. (Men i IPCC:s rapport 2007 sägs att inverkan är en hypotes med ca 90% sannolikhet. Man medger alltså en 10% chans att de omkring 2000 forskare som bidragit har fel.) Westman pekar på att finlandssvenskarna tycks vara överrepresenterade bland de inhemska klimatskeptikerna. Vad kan det bero på? Kan det vara så att vi tänker mer kritiskt och självständigt? I varje fall finns det många av oss som är mer eller mindre skeptiska. Jag har för övrigt en känsla av att österbottningarna är mer kritiska än helsingforsarna.
Bland skeptikerna är Jarl Ahlbeck, teknologiedoktor och docent i miljövårdsteknik vid Åbo Akademi, i en klass för sig. Han har främst publicerat sig i Åbo Underrättelser men har fått uppmärksamhet också över språkgränsen. Han har i åratal påpekat svagheter och brister i klimatologernas resonemang och föreslagit alterativa förklaringar. Jag nämnde ovan att Ahlbeck 14.11 -06 var så frustrerad över mediernas ”klimatpornografi” att han beslutat att sluta skriva i ämnet. Till all lycka ångrade han sig. Vi behöver kritiska röster i ”konsensusfinland”, framför allt röster med den erfarenhet och sakkunskap Ahlbeck har. I allmänhet är hans inlägg ytterst sakliga. Han undviker den självsäkerhet, den överlägsna attityd och de personangepp som annars är så vanliga i debatten. Han höjer därmed debattens nivå avsevärt. I motsats till de flesta debattörer anger han sina källor, presenterar data i form av temperaturkurvor och förklarar logiken bakom påståendena. Jag tar här upp blott ett av hans talrika inlägg.
Vi har i det oändliga fått höra hur farlig koldioxiden är för klimatet. Men varför? Mängden av denna gas i atmosfäen är ca 0.05%. Den har varierat mycket under geologisk tid. Ibland har den varit mindre, ibland mer än dubbelt högre. Under många istider har den varit högre än i dag. Varför är just den koldioxid som människan producerar så avgörande? Faktum är att den inte är det. I varje fall inte om vi får tro Ahlbeck. I ett inlägg i ÅU 12.9 -08 hävdar han att, utgående från Stefan-Bolzmanns ekvation, kan en fördubbling av koldioxidhalten höja den globala medeltemperaturen med högst en grad Celsius. Enligt IPCC har temperaturen redan stigit med 0.8 grader och den kommer, om utsläppen fortsätter, att stiga med ca 3-6 grader fram till 2050. Målet för Köpenhamnskonferensen var maximum 2 grader.
Hur går detta ihop? Det går förstås inte ihop. Mängden koldioxid är nu ca 380 ppm (parts per million). Den har ökat med knappt 40% sedan 1950-talet. Enligt ovannämnda ekvation borde inverkan på klimatet vara obetydlig, mindre än 0.5 grad. Och då har vi ännu långt till en fördubbling. Riktigt så enkelt är det dock inte. Ahlbeck förklarar. Växthusteorin baseras på att det finns en kraftig växelverkan (feedback) mellan koldioxid och vattenångan i atmosfären. Vattenångan är nämligen en kraftig växthusgas. Mer koldioxid innebär blott en svag uppvärmning, men denna i sin tur är tillräcklig (enligt IPCC) för att atmosfären skall kunna hålla mer vattenånga, och mer vattenånga innebär högre temperatur. Alltså: ju mer koldioxid desto mer vattenånga och desto högre temperatur. (Det finns förstås också andra faktorer som inverkar, eller möjligen kan inverka, såsom skogsskövling, naturliga processer såsom vulkanutbrott, sotpartiklar (black coal) och metan, samt förstås variationer i den mängd energi vi mottar från solen).
Rubriken på ovan nämnda artikel lyder ”Ingen global uppvärmning på 12 år”. Detta har han upprepat i många artiklar och det är, enligt min bedömning, hans viktigaste motargument. Det är ett rent faktaargument. Inga invecklade ekvationer och komplicerade datamodeller behövs. Blott mätvärden från alla världens hörn, och sådana samlas i dag i större mängd och med större noggrannhet än någonsin tidigare. Enligt teorin borde vi kunna se en klar ökning under de senaste 12 åren. Men fakta visar ingen sådan ökning. Enligt normal logik betyder detta att teorin är ”in big trouble”.
I motsats till de flesta av oss som följer med debatten läser Ahlbeck IPCC:s rapporter och stora mängder av andra vetenskapliga avhandlingar i ämnet. Han gör också själv datakörningar för att kontrollera slutsatser. Vidare gör han den intresserade läsaren en stor tjänst genom att publicera temperaturkurvor och ange varifrån de är hämtade. T.ex. i ovan nämnda artikel visar han en temperaturkurva, ritad på basen av data från NASA, som klart visar att ingen ökning skett sedan toppåret 1998. Redan i en artikel i ÅU 25.1 -08, till vilken han bifogade en temperaturkurva för Helsingfors och en för hela världen, skriver han: ”Av någon anledning (klimatforskarna kan inte förklara det!) har den globala uppvärmningen avstannat.”
Man kunde vänta att en person som Ahlbeck, som själv är forskare och expert på miljöteknik, skulle få mothugg från klimatologerna. Men så är det inte. Sällan vill någon gå i polemik mot honom. Och de som gör det är ofta unga utan större kunskaper och erfarenhet. Ofta sägs bara att majoriteten av experter tror på IPCC eller att Ahlbeck själv inte är någon klimatolog. Irrelevanta invändningar alltså. Såvitt jag vet har ingen kunnat kullkasta hans påstående att ingen uppvärmning skett sedan 1998. Klimatologerna föredrar att ignorera det, vilket naturligtvis undergräver deras trovärdighet.
I början av denna blogg nämnde jag Patrik Hagmans påstående att kritikerna är ytterst få och blir ännu färre. Samma sak påstod en mängd av de finländska klimatologer som jag namngett ovan. I själva verket tycks antalet skeptiker ha ökat kraftigt under de allra senaste åren. I mitten av 00-talet var Ahlbeck kanske ”en ropande röst i öknen”, men sedan dess har han fått sällskap av många finlandssvenskar med lång forskarerfarenhet. Min avsikt är inte att försöka göra upp någon lista. Jag nämner endast några mer eller mindre slumpmässigt valda exempel. Fysikern Lars Silen hävdar i Hbl 25.11 -09 att ”climategate” visar att ”en liten grupp på ca 40 personer kontrollerar publicering av nästan allt vetenskapligt material på klimatområdet.” FD i fysikalisk kemi Kenneth Rundt hävdar i ÅU14.3 -09 att uppvärmningen visar en tydlig nedgående trend under de senaste 10-15 åren trots att mängden växthusgaser ökar. Fysikern Björn Sandström menar i Hbl 9.12 -08 att de klimatmodeller IPCC använt helt slagit fel de senaste åren. Professor Eirik Granqvis, expert på utdöda djur och just nu verksam i Kina, har gjort flera skeptiska inlägg. I Hbl 15.12 -08 svarade han Hedda Biström och menade att det inte är någon risk att den upp till 3000 m tjocka isen på Grönland smälter. 28.7 -07 publicerade Vbl en lång kritisk artikel av fysikprofessor Folke Stenman. En annan fysikprofessor som uttryckt tvivel är Mårten Brenner. I slutet av år 2007 pågick en livlig debatt i Hbl. Inläggen fördelades ganska jämnt mellan försvarare och kritiker av IPCC. I dag tycks de som försvarar IPCC bli allt färre. Det är säkert många som kommer att läsa IPCC nästa rapport med stort intresse.
FINLANDS NATUR
I detta sammanhang bör också tidskriften Finlands Natur, som utges av den finlandssvenska organisationen Natur och Miljö r.f. nämnas. Tidningens mål är uttryckligen att kämpa för miljön och därför tar dess redaktörer självklart ställning för allt som kan motivera till mera naturskydd. Tidningen har redan länge ansett det bevisat att människan påverkar klimatet genom sina utsläpp. ”Klimatförändringen redan här” lyder rubriken på en lång artikel av Petra Nykvist i juninumret 2005. Det gäller för oss att förbereda oss för konsekvenserna. Självklart nämner tidningen inte att det finns många forskare som är skeptiska. I stället målar man upp de vanliga hotbilderna. ”Ingen kan längre avfärda klimatförändringens konsekenser,” skrev Nykvist för fem år sedan. I dag är det allt flera som gör just detta.
Slutligen bör det nämnas att kritiken också belysts i några av Yles tvprogram. FST 5 visade en serie ”Måttet är rågat” där också skeptikerna fick komma till tals. Jag blev själv vidtalad att medverka i en diskussion tillsammans med tre andra äldre herrar, fysikprofessor Folke Stenman, geologen professor Boris Winterhalter och företagaren Magnus Hagelstam. Vi diskuterade under ca två timmar vid en tvinspelning 3.12. Endast en bråkdel av samtalet visades sedan i tv, bl.a. 7.1 -10.
lördag 9 januari 2010
TANKAR EFTER TVÅ ÅR SOM BLOGGARE
Den fjärde januari 2008 skrev jag min första blogg. Sedan dess har jag gjort mig skyldig till drygt 70 bloggar, som för det mesta varit ganska långa – och ibland svårsmälta? Jag har i stort sett hållit samma takt i skrivandet sedan slutet av 1960-talet, men förstås tidigare i form av artiklar i olika slags tidningar. Vore det inte dags för mig att sluta skriva? Det är en fråga som jag ställt mig många gånger. Och som jag inte har något svar på.
Den 8 januari senaste år skrev jag en ganska lång blogg med funderingar kring mitt bloggande, en blogg om bloggandet alltså. De tankar som jag då uttryckte är lika aktuella i dag som då, så det finns egentligen ingen anledning för mig att fortsätta att skriva om detta ämne. Om någon läsare till äventyrs är intresserad så klicka på den bloggen.
Så jag borde sluta här. Men det gör jag inte.
När jag började blogga var detta sätt att sprida sina åsikter högst populärt. Jag kan ha fel, men jag har ett bestämt intryck av att bloggandet i dag håller på att tappa mark. Det har inte längre nyhetens behag. Vad kan detta bero på? Dels har andra sätt att kommunicera, som youtube och twitter, lockat bort folk från bloggarna, dels kan man ständigt hålla kontakt med mobiler och annat liknande. Men jag misstänker att många gått tillbaka till vanliga dagstidningar. Många har insett att det är mer givande att bläddra genom dagstidningar, som är skrivna av proffs och har ett mycket brett utbud på allt från politik till sport och elitkultur än att hoppa från den ena bloggen till den andra. Man får faktiskt veta väldigt litet om vad som händer i världen genom att godtyckligt beta bland bloggarna.
Jag hör själv till de trogna läsarna av papperstidningar. Jag vill ha en tidning i händerna så att jag kan bläddra och lätt skumma igenom rubrikerna. Att börja dagen med att läsa Åbo Underrättelser (lokalblaskan) och Hufvudstadsbladet är ett förträffligt sätt att på en halv timme ta in info som hundratals proffessionella journalister, skickliga yrkesmän och kvinnor, inte bara hos oss utan världen runt samlat, analyserat, bearbetat och skrivit ut i kort och lättfattlig form. Lägg därtill Vasabladet som kommer med posten och jag får en ganska heltäckande bild av vad som händer i svenskfinland, i övriga Finland, i Norden och i världen. Lägg därtill att denna info kommer nästan varje dag under året. Inga bloggar i världen kan ersätta denna dagliga flod av lättsmält info om det mesta som sker.
Många läser i dag tidningar gratis på datorn. Det är inte min melodi av två skäl. Dels kan jag inte ha datorn famför mig på bordet när jag dricker kaffe och äter skinksmörgås i arla morgonstund. Det gör ingenting om jag spiller kaffe eller droppar äggula på tidningen. Den är ju en bruksvara och åker nästa dag i lådan för returpapper. Jag vet inte vad som händer om jag spiller kaffe på datorn eller beströr den med knäckebrödssmulor men misstänker att den inte gillar det. Dels är det svårt ligga i sängen, min favortiställning, och läsa datorn. Jag gillar helt enkelt inte att sitta framför datorn. Det är tröttsamt och onaturligt. Dessutom klipper jag ofta ut intressanta artiklar. Det är fascinerande att läsa vad man själv och andra skrivit för 10, 20, 30 och t.o.m. 40 år sedan.
Det andra skälet är att jag tycker att det är omoraliskt att utnyttja andras arbete utan att betala för det. Jag betalar gärna prenumerationsavgiften därför att jag vet att pengarna går till att hålla en grundpelare för demokratin levande. Journalisterna gör ett viktigt arbete som de bör få hyggligt betalt för.
I ett avseende är dagens papperstidning dock helt oduglig. Den är en slit- och slängprodukt. Den ger breda översikter över oerhört mycket, men till priset av extrem ytlighet. Vill man ha en djupare förståelse, vill man ha reda på orsakar och verkningar, vill man ha noggranna argument och motiveringar, vill man ha djupsinnig debatt så har dagstidningarna nästan inget att bjuda. På ”den gamla goda tiden”, innan datorerna tog makten, kunde dagstidningarna innehålla mycket långa artiklar. Jag har själv skrivit hundratals sådana bestående av tiotusen tecken eller mer om de mest esoteriska ämnen, t.ex. om parapsykologi. I dag skall en artikel helst inte vara längre än 3000 tecken.
Här finns en viktig nisch för bloggar. När man bloggar behöver man inte tänka på att sälja, inte på att förtjäna pengar, inte att locka till sig reklam, inte att vara snabb och konkurrenskraftig, inte att tävla, inte att vara politiskt korrekt. Man kan i stället fördjupa sig och på allvar försöka förstå ett ämne. I varje fall är detta vad jag strävar till med mitt bloggande. Självklart hoppas jag kunna ge mina läsare större kunskap och förståelse. Någonting bör jag väl ha lärt mig efter att ha studerat, forskat, undervisat och grubblat i snart 50 år. Men bloggarna är också ett sätt att försöka utreda saker för mig själv. Den långa serie artiklar om ”jaget” som jag började senaste höst är exempel på detta. Det är ett försök att på basen av all den info jag samlat på mig försöka skapa en helhetsbild. Vad är jag egentligen och varför? Säkert finns det många andra som undrar över samma fråga. Bloggen gör det möjligt för mig att dela mina slutsatser med andra.
Nackdelen med bloggar är att man inte får en cent för besväret. Den som måste ”slita i sitt anletes svett” för att få ihop till brödfödan har självklart inte tid och ork för att skriva djupsinniga texter. Men att läsa texter, t.ex. mina bloggar, tar inte vare sig tid eller krafter. För mig som pensionär är kampen för brödfödan ett avslutat kapitel. Pensionen betals ut på mitt konto oberoende av vad jag gör. Jag kan ligga på sängen och läsa Kalle Anka eller skriva om tillvarons djupaste mysterier. I själva verket gör jag både ock.
En seriös tidning publicerar inte vilket gallimatias som helst. Det värsta skräpet, de värsta fördomarna gallras bort, men på sin blogg kan man lägga ut nästan vad som helst. Är detta bra eller dåligt? Eftersom jag är en övertygad motståndare till all slags censur anser jag att det är mera bra än dåligt. Vi lever tyvärr i en värld där det finns massor av makthavare, diktatorer, ideologer, kyrkor, bolag, regeringar osv som vill hindra oss att få reda på vad de sysslar med.
Tidningarna brukar ta in de artiklar och inlägg jag erbjuder. Å andra sidan brukar jag inte erbjuda material som jag vet eller tror att de inte tar in. Ibland händer det dock att de inte tar in vad jag skrivit. Ett exempel är nedanstående svar till Göran Ekström, som jag sände till Vasabladet, men som inte publicerades.
Moj!
Jag vill gärna förklara för Vbl:s läsare hur det är möjligt att Göran Ekström och jag är så oeniga när det gäller våra ekologiska fotavtryck.
VÅRT EKOLOGISKA FOTAVTRYCK
Göran Ekström påstår i Vbl 17.12 2009 att jag har fel beträffande finländarnas ekologiska fotavtryck (EF). Enligt honom hör EF för finländaren till de största i världen. Om alla människor hade lika stort EF skulle det, menar han, behövas fyra jordklot. Jag påstår däremot det rakt motsatta. Hur är detta möjligt? Någon av oss måste väl ha fel?
Med EF menas kort sagt den (teoretiskt beräknade) areal som behövs för att producera allt som konsumeras samt för att ta upp allt avfall. Ett lämpligt mått är att beräkna EF per person och uttrycka det i hektar. Självklart talar vi om medeltal. De individuella variationerna mellan fattiga och rika, mellan barn och vuxna, mellan medelålders och gamla osv är stora.
Låt oss som exempel jämföra Bangladesh, ett mycket fattigt men tätt befolkat land, och Finland, ett relativt rikt men mycket glest befolkat land. (Jag utgår från data hos Wackemagel 2000). I Bangladesh är EF då 0.6 hektar per person. Det betyder att det i snitt behövs blott 0.6 ha (6000 kvadratmeter) för att fylla en persons behov. I Finland är motsvarande värde ca 6 ha (60 000 kvadrat)/pers. Vi använder alltså tio gånger större resurser per person. Göran Ekström har utgående från denna jämförelse alldeles rätt.
Men är detta en rättvis jämförelse? Inte enligt min mening. Jag anser att vi måste sätta EF i relation till den tillgängliga nationella kapaciteten. Då ändras bilden radikalt. Visserligen har Bangladesh en mycket större kapacitet per ha än Finland, men landets areal är blott hälften av Finlands och befolkningen är 30 gånger större än i vårt land. Därför räcker arealen inte på långt när till för den enorma befolkningen. Det blir ett underskott på 0.3 ha per invånare. Detta betyder att hela nationens EF är nästan dubbelt större än hela landets ekologiska kapacitet. För att uppnå ekologisk balans borde den redan låga levnadsstandarden sänkas eller så borde folkmängden minskas till ca hälften av vad den är i dag. Situationen i Bangladesh är, kort sagt, katastrofal och förvärras i och med att folkmängden ökar.
I Finland har vi rakt motsatt situation. Vårt land är visserligen, som Topelius sade, fattigt på naturresurser, men i stället är det mycket glest befolkat. Medan ca 800 personer i Bangladesh måste samsas om varje kvadatkilometer är motsvarande tal för Finland 15 personer. På grund av att vi är så få räcker vårt lands ekologiska kapaciteten mer än väl till. Kapaciteten är nästan 10 ha per person. Vi är alltså i den lyckliga situationen att ha ett överskott på ca 4 ha/pers. Detta betyder att, trots vår höga levnadsstandard, så är nationens EF betydligt mindre än landets kapacitet. Vi hör därför till de få folk i världen som inte förbrukar mer naturresurser än det egna landets kapacitet medger.
Ekström och jag har alltså båda rätt därför att vi talar om alldeles olika saker. Med Ekströms globala utgångspunkt är det rimligt att kräva en radikal sänkning av vår levnadsstandard. Med min utgångspunkt i vårt eget lands ekologiska resurser finns det ingen anledning att sänka standarden. Dessutom har vi råd att skydda betydligt mer än de ca 8% av landets yta som nu är skyddade. Det finns, enligt min bedömning, rum både för vår levnadsstandard och för en rik variation av olika biotoper.
Hans Rosing
Resonemanget ovan är kanske litet för komplicerat för gemene man? Märkväl att detta är fakta som de flesta inte känner till. Vi har i många år från de gröna fått höra att vi konsumerar för mycket, att vi måste vara mer miljövänliga, att vi måste skära ner vår energiförbrukning, att vi måste vara med och rädda världen. Detta är den politiskt korrekta åsikten. Att det finns ett annat, lika berättigat, ja enligt min åsikt mer berättigat, och mer nyanserat, sätt att se på frågan får vi inte veta.
Miljön blir inte bättre i Bangladesh för att vi slutar resa, har det kallat hemma, inte åker bil, använder vindenergi, slutar äta kött osv.
Att ordet är fritt på bloggen är viktigt just för att politiskt inkorrekta åsikter skall kunna föras fram.
Under det år som nyss börjat kommer jag att lägga ut en hel del text på min blogg. Vad den kommer att handla om vet jag inte. Jag har det stora privilegiet att få skriva om det som intresserar och engagerar mig – eller att låta bli att skriva. Läsaren har också ett privilegium – att läsa eller låta bli, att ta till sig eller förneka, men för både mig och läsaren ger bloggarna åtminstone en hel del hjärngymnastik.
Den 8 januari senaste år skrev jag en ganska lång blogg med funderingar kring mitt bloggande, en blogg om bloggandet alltså. De tankar som jag då uttryckte är lika aktuella i dag som då, så det finns egentligen ingen anledning för mig att fortsätta att skriva om detta ämne. Om någon läsare till äventyrs är intresserad så klicka på den bloggen.
Så jag borde sluta här. Men det gör jag inte.
När jag började blogga var detta sätt att sprida sina åsikter högst populärt. Jag kan ha fel, men jag har ett bestämt intryck av att bloggandet i dag håller på att tappa mark. Det har inte längre nyhetens behag. Vad kan detta bero på? Dels har andra sätt att kommunicera, som youtube och twitter, lockat bort folk från bloggarna, dels kan man ständigt hålla kontakt med mobiler och annat liknande. Men jag misstänker att många gått tillbaka till vanliga dagstidningar. Många har insett att det är mer givande att bläddra genom dagstidningar, som är skrivna av proffs och har ett mycket brett utbud på allt från politik till sport och elitkultur än att hoppa från den ena bloggen till den andra. Man får faktiskt veta väldigt litet om vad som händer i världen genom att godtyckligt beta bland bloggarna.
Jag hör själv till de trogna läsarna av papperstidningar. Jag vill ha en tidning i händerna så att jag kan bläddra och lätt skumma igenom rubrikerna. Att börja dagen med att läsa Åbo Underrättelser (lokalblaskan) och Hufvudstadsbladet är ett förträffligt sätt att på en halv timme ta in info som hundratals proffessionella journalister, skickliga yrkesmän och kvinnor, inte bara hos oss utan världen runt samlat, analyserat, bearbetat och skrivit ut i kort och lättfattlig form. Lägg därtill Vasabladet som kommer med posten och jag får en ganska heltäckande bild av vad som händer i svenskfinland, i övriga Finland, i Norden och i världen. Lägg därtill att denna info kommer nästan varje dag under året. Inga bloggar i världen kan ersätta denna dagliga flod av lättsmält info om det mesta som sker.
Många läser i dag tidningar gratis på datorn. Det är inte min melodi av två skäl. Dels kan jag inte ha datorn famför mig på bordet när jag dricker kaffe och äter skinksmörgås i arla morgonstund. Det gör ingenting om jag spiller kaffe eller droppar äggula på tidningen. Den är ju en bruksvara och åker nästa dag i lådan för returpapper. Jag vet inte vad som händer om jag spiller kaffe på datorn eller beströr den med knäckebrödssmulor men misstänker att den inte gillar det. Dels är det svårt ligga i sängen, min favortiställning, och läsa datorn. Jag gillar helt enkelt inte att sitta framför datorn. Det är tröttsamt och onaturligt. Dessutom klipper jag ofta ut intressanta artiklar. Det är fascinerande att läsa vad man själv och andra skrivit för 10, 20, 30 och t.o.m. 40 år sedan.
Det andra skälet är att jag tycker att det är omoraliskt att utnyttja andras arbete utan att betala för det. Jag betalar gärna prenumerationsavgiften därför att jag vet att pengarna går till att hålla en grundpelare för demokratin levande. Journalisterna gör ett viktigt arbete som de bör få hyggligt betalt för.
I ett avseende är dagens papperstidning dock helt oduglig. Den är en slit- och slängprodukt. Den ger breda översikter över oerhört mycket, men till priset av extrem ytlighet. Vill man ha en djupare förståelse, vill man ha reda på orsakar och verkningar, vill man ha noggranna argument och motiveringar, vill man ha djupsinnig debatt så har dagstidningarna nästan inget att bjuda. På ”den gamla goda tiden”, innan datorerna tog makten, kunde dagstidningarna innehålla mycket långa artiklar. Jag har själv skrivit hundratals sådana bestående av tiotusen tecken eller mer om de mest esoteriska ämnen, t.ex. om parapsykologi. I dag skall en artikel helst inte vara längre än 3000 tecken.
Här finns en viktig nisch för bloggar. När man bloggar behöver man inte tänka på att sälja, inte på att förtjäna pengar, inte att locka till sig reklam, inte att vara snabb och konkurrenskraftig, inte att tävla, inte att vara politiskt korrekt. Man kan i stället fördjupa sig och på allvar försöka förstå ett ämne. I varje fall är detta vad jag strävar till med mitt bloggande. Självklart hoppas jag kunna ge mina läsare större kunskap och förståelse. Någonting bör jag väl ha lärt mig efter att ha studerat, forskat, undervisat och grubblat i snart 50 år. Men bloggarna är också ett sätt att försöka utreda saker för mig själv. Den långa serie artiklar om ”jaget” som jag började senaste höst är exempel på detta. Det är ett försök att på basen av all den info jag samlat på mig försöka skapa en helhetsbild. Vad är jag egentligen och varför? Säkert finns det många andra som undrar över samma fråga. Bloggen gör det möjligt för mig att dela mina slutsatser med andra.
Nackdelen med bloggar är att man inte får en cent för besväret. Den som måste ”slita i sitt anletes svett” för att få ihop till brödfödan har självklart inte tid och ork för att skriva djupsinniga texter. Men att läsa texter, t.ex. mina bloggar, tar inte vare sig tid eller krafter. För mig som pensionär är kampen för brödfödan ett avslutat kapitel. Pensionen betals ut på mitt konto oberoende av vad jag gör. Jag kan ligga på sängen och läsa Kalle Anka eller skriva om tillvarons djupaste mysterier. I själva verket gör jag både ock.
En seriös tidning publicerar inte vilket gallimatias som helst. Det värsta skräpet, de värsta fördomarna gallras bort, men på sin blogg kan man lägga ut nästan vad som helst. Är detta bra eller dåligt? Eftersom jag är en övertygad motståndare till all slags censur anser jag att det är mera bra än dåligt. Vi lever tyvärr i en värld där det finns massor av makthavare, diktatorer, ideologer, kyrkor, bolag, regeringar osv som vill hindra oss att få reda på vad de sysslar med.
Tidningarna brukar ta in de artiklar och inlägg jag erbjuder. Å andra sidan brukar jag inte erbjuda material som jag vet eller tror att de inte tar in. Ibland händer det dock att de inte tar in vad jag skrivit. Ett exempel är nedanstående svar till Göran Ekström, som jag sände till Vasabladet, men som inte publicerades.
Moj!
Jag vill gärna förklara för Vbl:s läsare hur det är möjligt att Göran Ekström och jag är så oeniga när det gäller våra ekologiska fotavtryck.
VÅRT EKOLOGISKA FOTAVTRYCK
Göran Ekström påstår i Vbl 17.12 2009 att jag har fel beträffande finländarnas ekologiska fotavtryck (EF). Enligt honom hör EF för finländaren till de största i världen. Om alla människor hade lika stort EF skulle det, menar han, behövas fyra jordklot. Jag påstår däremot det rakt motsatta. Hur är detta möjligt? Någon av oss måste väl ha fel?
Med EF menas kort sagt den (teoretiskt beräknade) areal som behövs för att producera allt som konsumeras samt för att ta upp allt avfall. Ett lämpligt mått är att beräkna EF per person och uttrycka det i hektar. Självklart talar vi om medeltal. De individuella variationerna mellan fattiga och rika, mellan barn och vuxna, mellan medelålders och gamla osv är stora.
Låt oss som exempel jämföra Bangladesh, ett mycket fattigt men tätt befolkat land, och Finland, ett relativt rikt men mycket glest befolkat land. (Jag utgår från data hos Wackemagel 2000). I Bangladesh är EF då 0.6 hektar per person. Det betyder att det i snitt behövs blott 0.6 ha (6000 kvadratmeter) för att fylla en persons behov. I Finland är motsvarande värde ca 6 ha (60 000 kvadrat)/pers. Vi använder alltså tio gånger större resurser per person. Göran Ekström har utgående från denna jämförelse alldeles rätt.
Men är detta en rättvis jämförelse? Inte enligt min mening. Jag anser att vi måste sätta EF i relation till den tillgängliga nationella kapaciteten. Då ändras bilden radikalt. Visserligen har Bangladesh en mycket större kapacitet per ha än Finland, men landets areal är blott hälften av Finlands och befolkningen är 30 gånger större än i vårt land. Därför räcker arealen inte på långt när till för den enorma befolkningen. Det blir ett underskott på 0.3 ha per invånare. Detta betyder att hela nationens EF är nästan dubbelt större än hela landets ekologiska kapacitet. För att uppnå ekologisk balans borde den redan låga levnadsstandarden sänkas eller så borde folkmängden minskas till ca hälften av vad den är i dag. Situationen i Bangladesh är, kort sagt, katastrofal och förvärras i och med att folkmängden ökar.
I Finland har vi rakt motsatt situation. Vårt land är visserligen, som Topelius sade, fattigt på naturresurser, men i stället är det mycket glest befolkat. Medan ca 800 personer i Bangladesh måste samsas om varje kvadatkilometer är motsvarande tal för Finland 15 personer. På grund av att vi är så få räcker vårt lands ekologiska kapaciteten mer än väl till. Kapaciteten är nästan 10 ha per person. Vi är alltså i den lyckliga situationen att ha ett överskott på ca 4 ha/pers. Detta betyder att, trots vår höga levnadsstandard, så är nationens EF betydligt mindre än landets kapacitet. Vi hör därför till de få folk i världen som inte förbrukar mer naturresurser än det egna landets kapacitet medger.
Ekström och jag har alltså båda rätt därför att vi talar om alldeles olika saker. Med Ekströms globala utgångspunkt är det rimligt att kräva en radikal sänkning av vår levnadsstandard. Med min utgångspunkt i vårt eget lands ekologiska resurser finns det ingen anledning att sänka standarden. Dessutom har vi råd att skydda betydligt mer än de ca 8% av landets yta som nu är skyddade. Det finns, enligt min bedömning, rum både för vår levnadsstandard och för en rik variation av olika biotoper.
Hans Rosing
Resonemanget ovan är kanske litet för komplicerat för gemene man? Märkväl att detta är fakta som de flesta inte känner till. Vi har i många år från de gröna fått höra att vi konsumerar för mycket, att vi måste vara mer miljövänliga, att vi måste skära ner vår energiförbrukning, att vi måste vara med och rädda världen. Detta är den politiskt korrekta åsikten. Att det finns ett annat, lika berättigat, ja enligt min åsikt mer berättigat, och mer nyanserat, sätt att se på frågan får vi inte veta.
Miljön blir inte bättre i Bangladesh för att vi slutar resa, har det kallat hemma, inte åker bil, använder vindenergi, slutar äta kött osv.
Att ordet är fritt på bloggen är viktigt just för att politiskt inkorrekta åsikter skall kunna föras fram.
Under det år som nyss börjat kommer jag att lägga ut en hel del text på min blogg. Vad den kommer att handla om vet jag inte. Jag har det stora privilegiet att få skriva om det som intresserar och engagerar mig – eller att låta bli att skriva. Läsaren har också ett privilegium – att läsa eller låta bli, att ta till sig eller förneka, men för både mig och läsaren ger bloggarna åtminstone en hel del hjärngymnastik.
torsdag 7 januari 2010
ÖVERSIKT AV MINA BLOGGAR ÅR 2009
Mitt skrivande under det gågna året har resulterat i hela 42 bloggar. År 2008 var antalet ”blott” 31. Mest bloggar publicerade jag under januari (7 st), september (7 st) och oktober (6 st). Eftersom mina bloggar vanligen är långa är det frågan om stora mängder text. Mest har jag skrivit om miljöfilosofi och om ”jaget”. Har dessa bloggar något värde? Det får läsaren avgöra. För mig har de i alla fall stort värde. Dels genom att jag som åldrande filosof får lägga fram tankar i ämnen som intresserar mig och dels för att jag då och då får respons. Många av bloggarna har publicerats som artiklar i olika tidningar.
För att göra det lättare för dig att finna det som intresserar just dig har jag samlat mina artiklar under några huvudrubriker. Under rubriken ger jag sedan datum för bloggar som behandlar frågan. Inom parentes finns bloggar från år 2008.
ENERGIFRÅGAN
Ända sedan 1970-talet har jag skrivit mycket om detta ämne, men år 2009 lade jag blott en artikel ut på nätet, dvs. ”Vill du ha mera vindkraft?” 10.9. (I stället skrev jag desto mera år 2008 genom att jag deltog i kärnkraftsdebaten det året. ”Atomsoporna är ingenting att oroa sig över” 15.2, ”Hur många dödsoffer orsakade Tjernobyl” 21.2, ”Kan kärnkraften ersättas med vindkraft?” 27.2, ”Svårt att spara elektricitet” 16.8).
KLIMATFÖRÄNDRINGEN
Teorin om växthuseffeken är förmodligen alla tiders mest omdebatterade vetenskapliga teori. För mig som specialist på vetenskapsteori sedan 40 år tillbaka är det fascinerande att följa med en så omfattande debatt i realtid. Jag har skrivit ett stort antal artiklar i denna fråga. De flesta finns på min blogg. I höstas inbjöds jag av Sebu Björklund vid FST 5 att delta i en diskussion om frågan tillsammans med tre andra äldre herrar. Detta program sänds i tv 7.1 med repriser 9.1 och 13.1. Det kan också beses på vebben på adressen http://areena.yle.fi/video/636928
Under det gågna året har jag behandlat klimatfrågan i följande bloggar: ”Har växthuseffekten blivit uppskjuten?” 30.3, ”Blir Nordpolen isfri i år?” 17.6, ”Nordpolen, sotpartiklar, vindkraft” 6.10 och ”Klimatmötet i Köpenhamn” 19.12. (År 2008 behandlade jag denna fråga i artiklarna ”Vår mesta klimatskeptiker (dvs Jarl Ahlbeck)” 31.1, ”Striden om klimatet – ett spännande skådespel” 10.9 och ”Nordpolen blev inte isfri” 9.10.
KRIG
Under det gågna året har jag haft åsikter om två krig, dvs Israel mot Hamas och det andra världskriget. ”Tankar om kriget mellan Israel och Hamas” 18.1, ”Hamas måste erkänna Israel” 21.1, ”Adolf Hitler var en galen idiot” 22.7, ”Krigens tid är förbi” 2.9 och ”Allierade misstag i Normandie 1944” 8.9. (År 2008 behandlade jag krig i artiklarna ”De finska generalernas största blunder” 6.2 och ”Kriget i Georgien i augusti 2008” 28.8.
MEDVETANDEFILOSOFI (JAGFILOSOFI)
Jag håller på med en lång utredning av vad ”jaget” egentligen är. Hittills har den resulterat i åtta artiklar, eller kapitel. De har publicerats på bloggen enligt följande: Kapitel 1 21.9, kapitel 2 23.9, kapitel 3 26.9, kapitel 4 13.10, kapitel 5 18.10, kapitel 6 26.10, kapitel 7 5.11 och slutligen kapitel 8 den 11 november. Under detta år planerar jag att skriva ytterligare några kapitel. Kritiska synpunkter diskuteras 19.11. (År 2008 behandlar jag medvetandefrågan endast 27.4).
MILJÖFILOSOFI
Under 1990-talet och början av 2000-talet höll jag då och då kuser i miljöfilosofi som en del av min undervisningsskyldighet som lektor vid Åbo Akademi. En del av innehållet i dessa kurser har jag lagt ut på bloggen i form av ganska långa kapitel. För den som är intresserad av att fördjupa sig i miljöfrågan har dessa kapitel säkert mycket att ge. Första kapitlet heter ”Människan och naturen under antiken” 26.1. Andra kapitlet ”Naturen är en maskin” 29.1. Sedan följer ”Romantik och civilisationskritik” 9.2, ”Människans krig mot naturen” 28.2, ”När, var och varför började vi skydda naturen?” 15.3. Det sista kapitlet heter ”Har naturen ett egenvärde” och finns på bloggen 7.4.
Till detta område kan artikeln ”Vi är alltför många människor på jorden” 22.5 räknas, liksom också ”En filosof i örtagården” 30.5. (Mina trädgårdsbloggar år 2008 17.9 om äpplen och 2.10 om plommon faller väl också under denna rubrik, liksom ”Hurra vad jag är bra” 8.11 som beskriver mina åtgärder för att leva miljövänligt).
POLITISK FILOSOFI
”Yttrandefriheten begränsas alltmera” 1.7, ”Demokrati genom våld” 19.2, ”Borde Vanhanen avgå?” 3.10, ”Demokratin vann – Vanhanen avgick inte” 21.10. (År 2008: ”Kampen mot censuren i Europa” 6.3, ”Är kapitalismen på fallrepet?” 26.10, ”Obama är ingen frälsare” 7.11).
RELIGIONSFILOSOFI
”Gud är orsaken till allt ont” 21.4, ”Richard Dawkins största misstag” 12.7. (År 2008 skrev jag betydligt mera om religionsfilosofi. ”Vad är meningen med Gud?” 27.1, ”Albert Einstein trodde inte på Gud” 29.2. ”Den katolska kyrkans censur” 5.3, ”Richard Dawkins och ateismen” 9.5, ”Om tillit till en högre makt” 24.5).
DIVERSE
”Tankar efter ett år som bloggare” 8.1, ”Ett försvar för yrkesfiskarna” 13.1, ”Översikt av mina bloggar 2008” 16.1, ”Svar på kommentarer till mina bloggar” 16.3, ”En filosof i örtagården” 30.5, ”Fiskehistorier” 14.5, ”Gratis lyxmat” 28.9, ”Varför försämras finländsk forskning?” 18.11, ”Den teknologiska invecklingen” 26.12.
SCIENCE FICTION
Som motvikt till mina sakliga artiklar brukar jag ibland låta fantasin flöda fritt. Jag har läst och läser fortfarande rätt mycket fantasifull litteratur av alla slag. Ibland försöker jag helt på skoj skriva något själv, väl medveten om att jag inte har några talanger som skönlitterär författare. Så jag försöker i stället vara en skojig författare. Därom vittnar mina bloggar 12.12 år 2008, Kapitel 1: ”Ett oidentifierat interstellärt objekt” och Kapitel 2: ”Uppståndelse på bryggan” 18.2 2009. Det vore roligt att fortsätta, men när jag har så mycket annat, som jag tycker är viktigare, att skriva. Dessutom gillar jag inte att sitta vid datorn!!!
För att göra det lättare för dig att finna det som intresserar just dig har jag samlat mina artiklar under några huvudrubriker. Under rubriken ger jag sedan datum för bloggar som behandlar frågan. Inom parentes finns bloggar från år 2008.
ENERGIFRÅGAN
Ända sedan 1970-talet har jag skrivit mycket om detta ämne, men år 2009 lade jag blott en artikel ut på nätet, dvs. ”Vill du ha mera vindkraft?” 10.9. (I stället skrev jag desto mera år 2008 genom att jag deltog i kärnkraftsdebaten det året. ”Atomsoporna är ingenting att oroa sig över” 15.2, ”Hur många dödsoffer orsakade Tjernobyl” 21.2, ”Kan kärnkraften ersättas med vindkraft?” 27.2, ”Svårt att spara elektricitet” 16.8).
KLIMATFÖRÄNDRINGEN
Teorin om växthuseffeken är förmodligen alla tiders mest omdebatterade vetenskapliga teori. För mig som specialist på vetenskapsteori sedan 40 år tillbaka är det fascinerande att följa med en så omfattande debatt i realtid. Jag har skrivit ett stort antal artiklar i denna fråga. De flesta finns på min blogg. I höstas inbjöds jag av Sebu Björklund vid FST 5 att delta i en diskussion om frågan tillsammans med tre andra äldre herrar. Detta program sänds i tv 7.1 med repriser 9.1 och 13.1. Det kan också beses på vebben på adressen http://areena.yle.fi/video/636928
Under det gågna året har jag behandlat klimatfrågan i följande bloggar: ”Har växthuseffekten blivit uppskjuten?” 30.3, ”Blir Nordpolen isfri i år?” 17.6, ”Nordpolen, sotpartiklar, vindkraft” 6.10 och ”Klimatmötet i Köpenhamn” 19.12. (År 2008 behandlade jag denna fråga i artiklarna ”Vår mesta klimatskeptiker (dvs Jarl Ahlbeck)” 31.1, ”Striden om klimatet – ett spännande skådespel” 10.9 och ”Nordpolen blev inte isfri” 9.10.
KRIG
Under det gågna året har jag haft åsikter om två krig, dvs Israel mot Hamas och det andra världskriget. ”Tankar om kriget mellan Israel och Hamas” 18.1, ”Hamas måste erkänna Israel” 21.1, ”Adolf Hitler var en galen idiot” 22.7, ”Krigens tid är förbi” 2.9 och ”Allierade misstag i Normandie 1944” 8.9. (År 2008 behandlade jag krig i artiklarna ”De finska generalernas största blunder” 6.2 och ”Kriget i Georgien i augusti 2008” 28.8.
MEDVETANDEFILOSOFI (JAGFILOSOFI)
Jag håller på med en lång utredning av vad ”jaget” egentligen är. Hittills har den resulterat i åtta artiklar, eller kapitel. De har publicerats på bloggen enligt följande: Kapitel 1 21.9, kapitel 2 23.9, kapitel 3 26.9, kapitel 4 13.10, kapitel 5 18.10, kapitel 6 26.10, kapitel 7 5.11 och slutligen kapitel 8 den 11 november. Under detta år planerar jag att skriva ytterligare några kapitel. Kritiska synpunkter diskuteras 19.11. (År 2008 behandlar jag medvetandefrågan endast 27.4).
MILJÖFILOSOFI
Under 1990-talet och början av 2000-talet höll jag då och då kuser i miljöfilosofi som en del av min undervisningsskyldighet som lektor vid Åbo Akademi. En del av innehållet i dessa kurser har jag lagt ut på bloggen i form av ganska långa kapitel. För den som är intresserad av att fördjupa sig i miljöfrågan har dessa kapitel säkert mycket att ge. Första kapitlet heter ”Människan och naturen under antiken” 26.1. Andra kapitlet ”Naturen är en maskin” 29.1. Sedan följer ”Romantik och civilisationskritik” 9.2, ”Människans krig mot naturen” 28.2, ”När, var och varför började vi skydda naturen?” 15.3. Det sista kapitlet heter ”Har naturen ett egenvärde” och finns på bloggen 7.4.
Till detta område kan artikeln ”Vi är alltför många människor på jorden” 22.5 räknas, liksom också ”En filosof i örtagården” 30.5. (Mina trädgårdsbloggar år 2008 17.9 om äpplen och 2.10 om plommon faller väl också under denna rubrik, liksom ”Hurra vad jag är bra” 8.11 som beskriver mina åtgärder för att leva miljövänligt).
POLITISK FILOSOFI
”Yttrandefriheten begränsas alltmera” 1.7, ”Demokrati genom våld” 19.2, ”Borde Vanhanen avgå?” 3.10, ”Demokratin vann – Vanhanen avgick inte” 21.10. (År 2008: ”Kampen mot censuren i Europa” 6.3, ”Är kapitalismen på fallrepet?” 26.10, ”Obama är ingen frälsare” 7.11).
RELIGIONSFILOSOFI
”Gud är orsaken till allt ont” 21.4, ”Richard Dawkins största misstag” 12.7. (År 2008 skrev jag betydligt mera om religionsfilosofi. ”Vad är meningen med Gud?” 27.1, ”Albert Einstein trodde inte på Gud” 29.2. ”Den katolska kyrkans censur” 5.3, ”Richard Dawkins och ateismen” 9.5, ”Om tillit till en högre makt” 24.5).
DIVERSE
”Tankar efter ett år som bloggare” 8.1, ”Ett försvar för yrkesfiskarna” 13.1, ”Översikt av mina bloggar 2008” 16.1, ”Svar på kommentarer till mina bloggar” 16.3, ”En filosof i örtagården” 30.5, ”Fiskehistorier” 14.5, ”Gratis lyxmat” 28.9, ”Varför försämras finländsk forskning?” 18.11, ”Den teknologiska invecklingen” 26.12.
SCIENCE FICTION
Som motvikt till mina sakliga artiklar brukar jag ibland låta fantasin flöda fritt. Jag har läst och läser fortfarande rätt mycket fantasifull litteratur av alla slag. Ibland försöker jag helt på skoj skriva något själv, väl medveten om att jag inte har några talanger som skönlitterär författare. Så jag försöker i stället vara en skojig författare. Därom vittnar mina bloggar 12.12 år 2008, Kapitel 1: ”Ett oidentifierat interstellärt objekt” och Kapitel 2: ”Uppståndelse på bryggan” 18.2 2009. Det vore roligt att fortsätta, men när jag har så mycket annat, som jag tycker är viktigare, att skriva. Dessutom gillar jag inte att sitta vid datorn!!!
tisdag 5 januari 2010
SVAR TILL JAN BERGMAN OM "KREATIONISMEN I ANKDAMMEN"
Det är alltid trevligt när någon kommenterar mina bloggar. Jag brukar besvara kommentarer så fort jag upptäcker dem. För någon tid sedan märkte jag att Jan Bergman kommenterat min blogg om ”Kreationister i ankdammen”, som jag lade ut på nätet 11.12 2008. Jan Bergman kom flera korta kommentarer ca 10 månader senare, dvs. 24.9 2009. Men bättre sent än aldrig. Jag behandlar ju i allmänhet s.k. evighetsfrågor, filosofiska frågor, så det finns inget ”bäst före”-datum för dem. Läsarna får självklart gärna kommentera också långt i efterhand.
Bergman ställer en direkt fråga till mig. Jag skrev i bloggen bl.a.: ”Under de närmaste åren blir det möjligt att skapa enkla celler som reproducerar sig själva.” Bergman konstaterar, helt riktigt förstås, att detta är ett påstående som går att kontrollera. Men han frågar: ”Hur många år är det max frågan om?” Han föreslår fyra år. Och menar att om vetenskapen inte senast år 2012 har lyckats producera en enkel cell ”from scratch” så är mitt påstående falsifierat.
Jag tycker att han ger en alltför snäv tolkning av uttrycket ”de närmaste åren”. Själv skulle jag godkänna upp till 10 år som de närmaste. Men låt gå. Jag vill vara tillmötesgående. Låt oss återkomma till frågan om tre år, dvs i slutet av 2012 och se hur det gått.
Inom biologin har framstegen varit mycket snabba under de senaste decennierna. Upptäckter görs i snabb takt. Jag erkänner dock villigt att min bedömning kan ha varit litet väl optimistisk. Vi får väl se.
På vad baserade jag mitt påstående? Främst på artiklar i Nature som är min viktigaste källa när det gäller naturvetenskapen. Tyvärr finns mitt källmaterial nu på landet i en igensnöad sommarstuga så jag kan inte ge någon referens. Om jag inte minns fel så jobbar en av årets nobelpristagare just med detta problem. Idén är att skapa en fungerande cell utgående från enkla molekyler som uppstår av sig själva i naturen, t.ex. aminosyror, som ju bygger upp en stor del av vår kropp. En cell innehåller ett flertal delar med olika funktioner. Forskarna försöker först bygga dessa mindre delar, t.ex. mitokondrier, cellmembran, gener. Sedan försöker man sammanföra dem till en fungerande helhet. Om man på detta sätt kan få en cell som sätter igång med att föröka sig, dvs dela sig så har man löst problemet.
Att skapa en levande cell av enkla molekyler i laboratoriet vore självklart sensationellt. Men den första cell man skapar kommer att vara ytterst enkel. Steget till celler av den typ som vi är uppbyggda av är fortfarande enormt långt. Man skall alltså inte tro att biologerna inom någon nära framtid kan skapa flercelliga djur. Steget från en levande cell till ett djur som består av miljarder samverkande celler är enormt stort.
För lekmannen kan begreppet cell vara rätt oklart. Det finns celler av en oerhörd mängd olika sorter, från mycket enkla till bakterier och amöbor som kan röra sig, känna omgivningen och t.ex. lära sig. Självklart är det sista omstritt. Men det finns forskning som tyder på att mögel har en rudimentär förmåga att lära och komma ihåg under någon timme. (Sådan forskning rapporterades nyligen i Nature).
Forskarna kan, som de flesta vet, flytta arvsanlag från en art till en annan. Därigenom kan man i princip skapa nya arter. Men då använder man biologiskt material som redan finns. Det faktum att man kan flytta en gen från en art till en annan är ett slående bevis för att alla organismer uppstått ur en gemensam urmoder. Jag har svårt att tänka mig ett slagkraftigare bevis för evolutionsteorin. Kreationisterna kan inte förklara detta, lika litet som de kan förklara existensen av enorma mängder fossil eller att det finns miljontals arter av småkryp.
Bergman menar att om min förutsägelse falsifieras kan vi dra slutsatsen att mina övriga utsagor inte heller är ”mycket att hänga i julgranen”. Detta resonemang förstår jag inte alls. Om jag har fel på en punkt betyder det självklart inte att allt som jag skriver är fel. Eller hur?
Jag har alltid varit en förespråkare för självständigt och kritiskt tänkande. Självklart vill jag att mina läsare skall tänka kritiskt också om det jag själv skriver. Minst av allt vill jag försöka vara någon ofelbar auktoritet. Jag hoppas att mina läsare själva bedömer vad de anser vara rimligt, pålitligt, sant och vad de ställer sig skeptiska till.
Jag är ju själv ofta kritisk och skeptisk. Jag kräver bevis eller starka argument innan jag tror. T.ex. har jag aldrig funnit några starka bevis eller argument för någon religion. Därför tror jag inte heller på någon.
Slutligen undrar Bergman om inte Nils Östman och Pekka Reinikainen, personer som jag kritiserat och debatterat med flera gånger, har gedignare naturvetenskaplig utbildning än jag. Reinikainen har en medicinsk utbildning. Östmans utbildning känner jag inte till. Den som vill bedöma mina kunskaper kan ju läsa mina bloggar. Många av mina bloggar behandlar t.ex. fysik och biologi. Om någon vill veta mina meriter står jag gärna till tjänst, men det är onödigt här.
Bergman håller säkert med om att vi skall stöda oss på de mest framstående forskarna. Själv har jag inte bedrivit någon forskning inom biologin. Min egen forskning har främst berört vetenskapsteori och medvetande- samt riskfilosofi. Därför stöder jag mig på erkända toppforskare. Björn Kurtén var en världsberömd finländsk paleontolog som jag har stor respekt för. (Jag träffade honom blott en enda gång. Han dog, om jag minns rätt, 1988). Han gjorde mycket omfattande studier av fossil från istiderna och såg klara utvecklingslinjer. Charles Darwin är väl värd att läsa. Hans argumentering är briljant. Arternas uppkomst finns på svenska och är inte speciellt svår. Richard Dawkins är en av samtidens främsta biologer. Också han har gjort fältstudier och är en expert på evolutionsteorin. Speciellt övertygande är hans enkla datormodeller som visar hur slumpen och naturligt urval tillsammans snabbt kan skapa komplicerade strukturer. Edward Wilson är en av vår tids mest berömda och produktiva biologer. Hans kunskaper, speciellt om insekter är enorma, och visar att de miljontals arter av insekter som finns måste ha uppstått genom darwinistisk evolution.
Jag hoppas att detta räcker som svar på Jan Bergmans frågor.
Bergman ställer en direkt fråga till mig. Jag skrev i bloggen bl.a.: ”Under de närmaste åren blir det möjligt att skapa enkla celler som reproducerar sig själva.” Bergman konstaterar, helt riktigt förstås, att detta är ett påstående som går att kontrollera. Men han frågar: ”Hur många år är det max frågan om?” Han föreslår fyra år. Och menar att om vetenskapen inte senast år 2012 har lyckats producera en enkel cell ”from scratch” så är mitt påstående falsifierat.
Jag tycker att han ger en alltför snäv tolkning av uttrycket ”de närmaste åren”. Själv skulle jag godkänna upp till 10 år som de närmaste. Men låt gå. Jag vill vara tillmötesgående. Låt oss återkomma till frågan om tre år, dvs i slutet av 2012 och se hur det gått.
Inom biologin har framstegen varit mycket snabba under de senaste decennierna. Upptäckter görs i snabb takt. Jag erkänner dock villigt att min bedömning kan ha varit litet väl optimistisk. Vi får väl se.
På vad baserade jag mitt påstående? Främst på artiklar i Nature som är min viktigaste källa när det gäller naturvetenskapen. Tyvärr finns mitt källmaterial nu på landet i en igensnöad sommarstuga så jag kan inte ge någon referens. Om jag inte minns fel så jobbar en av årets nobelpristagare just med detta problem. Idén är att skapa en fungerande cell utgående från enkla molekyler som uppstår av sig själva i naturen, t.ex. aminosyror, som ju bygger upp en stor del av vår kropp. En cell innehåller ett flertal delar med olika funktioner. Forskarna försöker först bygga dessa mindre delar, t.ex. mitokondrier, cellmembran, gener. Sedan försöker man sammanföra dem till en fungerande helhet. Om man på detta sätt kan få en cell som sätter igång med att föröka sig, dvs dela sig så har man löst problemet.
Att skapa en levande cell av enkla molekyler i laboratoriet vore självklart sensationellt. Men den första cell man skapar kommer att vara ytterst enkel. Steget till celler av den typ som vi är uppbyggda av är fortfarande enormt långt. Man skall alltså inte tro att biologerna inom någon nära framtid kan skapa flercelliga djur. Steget från en levande cell till ett djur som består av miljarder samverkande celler är enormt stort.
För lekmannen kan begreppet cell vara rätt oklart. Det finns celler av en oerhörd mängd olika sorter, från mycket enkla till bakterier och amöbor som kan röra sig, känna omgivningen och t.ex. lära sig. Självklart är det sista omstritt. Men det finns forskning som tyder på att mögel har en rudimentär förmåga att lära och komma ihåg under någon timme. (Sådan forskning rapporterades nyligen i Nature).
Forskarna kan, som de flesta vet, flytta arvsanlag från en art till en annan. Därigenom kan man i princip skapa nya arter. Men då använder man biologiskt material som redan finns. Det faktum att man kan flytta en gen från en art till en annan är ett slående bevis för att alla organismer uppstått ur en gemensam urmoder. Jag har svårt att tänka mig ett slagkraftigare bevis för evolutionsteorin. Kreationisterna kan inte förklara detta, lika litet som de kan förklara existensen av enorma mängder fossil eller att det finns miljontals arter av småkryp.
Bergman menar att om min förutsägelse falsifieras kan vi dra slutsatsen att mina övriga utsagor inte heller är ”mycket att hänga i julgranen”. Detta resonemang förstår jag inte alls. Om jag har fel på en punkt betyder det självklart inte att allt som jag skriver är fel. Eller hur?
Jag har alltid varit en förespråkare för självständigt och kritiskt tänkande. Självklart vill jag att mina läsare skall tänka kritiskt också om det jag själv skriver. Minst av allt vill jag försöka vara någon ofelbar auktoritet. Jag hoppas att mina läsare själva bedömer vad de anser vara rimligt, pålitligt, sant och vad de ställer sig skeptiska till.
Jag är ju själv ofta kritisk och skeptisk. Jag kräver bevis eller starka argument innan jag tror. T.ex. har jag aldrig funnit några starka bevis eller argument för någon religion. Därför tror jag inte heller på någon.
Slutligen undrar Bergman om inte Nils Östman och Pekka Reinikainen, personer som jag kritiserat och debatterat med flera gånger, har gedignare naturvetenskaplig utbildning än jag. Reinikainen har en medicinsk utbildning. Östmans utbildning känner jag inte till. Den som vill bedöma mina kunskaper kan ju läsa mina bloggar. Många av mina bloggar behandlar t.ex. fysik och biologi. Om någon vill veta mina meriter står jag gärna till tjänst, men det är onödigt här.
Bergman håller säkert med om att vi skall stöda oss på de mest framstående forskarna. Själv har jag inte bedrivit någon forskning inom biologin. Min egen forskning har främst berört vetenskapsteori och medvetande- samt riskfilosofi. Därför stöder jag mig på erkända toppforskare. Björn Kurtén var en världsberömd finländsk paleontolog som jag har stor respekt för. (Jag träffade honom blott en enda gång. Han dog, om jag minns rätt, 1988). Han gjorde mycket omfattande studier av fossil från istiderna och såg klara utvecklingslinjer. Charles Darwin är väl värd att läsa. Hans argumentering är briljant. Arternas uppkomst finns på svenska och är inte speciellt svår. Richard Dawkins är en av samtidens främsta biologer. Också han har gjort fältstudier och är en expert på evolutionsteorin. Speciellt övertygande är hans enkla datormodeller som visar hur slumpen och naturligt urval tillsammans snabbt kan skapa komplicerade strukturer. Edward Wilson är en av vår tids mest berömda och produktiva biologer. Hans kunskaper, speciellt om insekter är enorma, och visar att de miljontals arter av insekter som finns måste ha uppstått genom darwinistisk evolution.
Jag hoppas att detta räcker som svar på Jan Bergmans frågor.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)