måndag 28 september 2009

GRATIS LYXMAT

GRATIS LYXMAT ENKEL ATT TILLREDA

(Jag gör ett kort uppehåll i mina bloggar om jaget. Men fortsättning följer småningom.)

I dag (lördagen 27.9) har jag än en gång ätit lyxmat. Vad den kostade? Nästan ingenting.

Vad har jag då ätit?
Jag började med sallad. Den bestod av ett huvud frasig bladsallat, som jag nyss plockat i trädgården, av dito tomat och gurka (Kinesisk slange), samt ett äpple trån ett träd som växt upp i misstag från ett frö. Trädet är alltså av obestämt ursprung, men jag har låtit det vara därför att det har de största frukter jag sett på ett inhemskt äppelträd. Allt hackat grovt och blandat. Till salladen tar jag hemlagad dressing. En sådan sallad är fullspäckad med vitaminer och mineraler. Hälsosammare kan mat inte bli.

Därtill stuvade störbönor. Också de naturligtvis plockade i egen trädgård. Lätt saltade med en klick smör. Enklare kan det inte bli, men bönor kan knappast bli godare.

Kokt potatis. Den har jag faktiskt köpt för 50 cent kilot av en lokal odlare därför att min egen potatis är slut. Stekt gös som jag själv fiskat, rensat och fileat, var huvudrätten. Mycket enkel att tillreda men godare fisk får man inte. Stekt i smör (förstås!), litet salt och cironpeppar. I butiken får man betala en förmögenhet för gös, men dessa ”guldklimpar” rör sig då och då i vatten där jag har rätt att fiska.

Som efterrätt äppel, plommon, päron från egna träd, alltefter smak, avnjutna naturell förstås. Till det mer kuriösa hör att jag nu under slutet av september plockat en hel del jordgubbar och smultron. Jordgubbarna är en historia för sig. Jag vet inte vad sorten heter. De såldes som revfria balkongjordgubbar. Men efter ett par somrar började de skicka ut revor som vilka jordgubbar som helst, så jag fick nya plantor. Dessutom kunde plantorna delas. Jag har nu dessa gubbar på fyra ställen, visserligen endast på ett litet område. Det märkliga är att de ger bär från slutet av juni tills frosten kommer. Förutsatt att man gödslar dem ordentligt. I motsats till normala jordgubbar tål de mycket gödsel. Det blir bara mer bär ju mera man gödslar. Jag har gödslat dem duktigt med tång i somras. Det har nu, i slutet av september, massvis med karter. Alla hinner förstås inte mogna. Månadssmultron ger bär hela sommaren tills frosten kommer. Goda t.ex. på morgongröten.

Detta är ett exempel på vad jag kallar (nästan) gratis lyxmat. Jag strävar aktivt och medvetet att använda så mycket råvaror som möjligt från egna odlingar, genom fiske eller genom köp av lokala producenter. I påskas köpte jag t.ex. ett helt lamm.

Förutom från sjön och från den egna trädgården kan man få gratis mat ur skogen. (Det är min hustru som hamstrar i skogen. Det är säkert stenåldersgenerna som gör sig gällande. Forskarna anser ju att kvinnorna var samlare medan männen var jägare.) Vi har t.ex. ätit blåbär, speciellt på morgongröten, sedan mitten av juli. Det har varit ett synnerligen gott blåbärsår i år. Nu på hösten plockar min hustru lingon så vispgröt står ofta på menyn. Inte som huvudmål förstås, utan som efterrätt eller mellanmål. Kantareller har det funnits rätt gott om. Också dem räknar jag som lyxmat. Jag steker dem vanligen i smör. Först bryner jag lök, tillsätter sedan kantarellerna. De får steka tills vätskan nästan har avdunstat. Sedan blandar jag vetemjöl och lättgrädde. Blandar ner och kryddar med salt och vit eller svartpeppar. Låt puttra en stund. Avnjut sedan med t.ex. kokta morötter och bönor.

LYXMAT OCH STATUSMAT

Måste inte lyxmat vara dyr? Inte alls, enligt min åsikt. Tvärtom. Jag läser då och då recept i veckotidningarna, men jag lagar aldrig mat enligt dem. De är praktiskt taget alltid onödigt invecklade och tar mycket tid, orsakar mycket disk. Jag anser att man skall tillreda mat på enklast möjliga sätt av enklast möjliga råvaror. Varför krångla till något som kan göras enkelt? Man bör dock inte gå till överdrift. Visserligen gillar jag rå fisk, dvs gravad lax eller sik, lakrom etc, och det går att leva på okokt mat, men jag ser inga förnuftiga skäl till det. Men jag ser inte heller några förnuftiga skäl till att krångla till maten med allehanda onödiga ingredienser och överdriven stekning och kokning. Framför allt förstår jag inte varför man skulle använda utländska råvaror, t.ex. fisk från Thailand, när vi själva har bättre och framför allt mer miljövänliga råvaror.
Tidningarnas recept handlar nästan alltid om vad jag kallar statusmat. Det är allså mat som man tillreder, inte för att den är god eller hälsosam, utan för att markera sin status. Samtidigt förstår jag förstås att tidningarna inte kan publicera enkla recept. Att steka svamp, fisk, kött på enklaste sätt är inget som man kan briljera med. I tevens matprogram har man många ingredienser och invecklade procedurer. De som äter maten säger alltid utan undantag att den är fantastiskt god. De kan knappast göra annat. Tänk om någon någon gång skulle utbrista: ”Nåja, det här var då ingenting märkvärdigt.”
När får vi se en tvkock steka abborrfiléer på enklast möjliga vis. En klick smör i pannan, stek dem gyllenbruna, salta försiktig. Kokt potatis. Mer behövs inte för en lyxmiddag. Sallad, sås, ett glas öl eller vitt vin gör njutningen oslagbar. Alla tvkockar med saffran, räkor, kräftstjärtar, vitlök etc kan slänga sig i väggen.
Den värsta statusmaten är, enligt min mening, halvfabrikat och färdigmat av typ pizza, hamburgare och liknande. (Om jag vill ha pizza gör jag den själv. Den blir mycket billigare och godare. Samma sak gäller hamburgare.) Färdigmat har alla fel som man kan tänka sig. Den är dyr, ohälsosam, skadlig för miljön och skadlig för själens harmoni och balans. Om man inte har tid att laga, respektive äta, ordentlig mat så har man inte heller tid att leva ett rikt liv, med livskvalitet.

ÄR DEN FAKTISKT GRATIS?

Strängt taget är min mat inte alls gratis. Den är antagligen dyrare än om jag köpte den. Nämligen om jag sätter ett pris på mitt eget arbete. Jag betalar inte i euron för de abborrar, gösar, gäddor, braxar etc som jag får. Men jag betalar ett högt pris i arbete. I sämsta fall, och det är rätt ofta, får jag ingen fisk alls eller blott s.k. skräpfisk. (Egentligen kan all fisk i våra vatten användas, utom möjligen spiggar, men i allmänhet tar jag inte små braxar, mörtar, idar, sutare, sarvar eller vimmor). Jag sätter ner åtskilliga arbetstimmar på att sätta ut, ta upp, reda upp tomma nät. Ju mer fisk jag får desto mera arbete har jag med att plocka bort fisk ur näten, (ibland är de ordentligt intrasslade), att reda upp näten, att rensa och filea samt att tillreda. Om det är mycket fisk kan en hel förmiddag gå åt. Det betyder att om jag räknar med en rimlig timpeng så blir min fiskmiddag dyr, och i den meningen en statusmiddag.

Men jag fiskar inte i främsta hand för att det lönar sig. Att hobbyfiska är en livsstil. Det är inte bara utmärkt motion utan ger naturupplevelser, spänning, kunskap om naturen och en miljövänlig råvara utan tillsatsämnen. Detta är sådant som helt enkelt inte kan mätas i pengar. Att lägga ut nät i skymningen en höstkväll, när havet ligger stilla, några änder flyger förbi, abborren jagar småfisk och det inte hörs någon skvalmusik, endast en rogivande tystnad, kan inte mätas i pengar. Trots att jag har fiskat i 55 år är det ändå varje gång spännande att se vad som finns i näten. Och när jag känner att något stort rycker är det en upplevelse, hur många gånger jag än varit med om det.

Också trädgårdsodling är en livsstil. Om jag börjar räkna timpeng för alla de timmar jag satt ner på att gräva, plantera, gödsla, vattna, rensa ogräs, binda upp osv så blir min majs, mina gurkor, morötter, purjolöker etc mycket dyrare än de jag köper. Lägg därtill att sorkar, larver etc tar sin beskärda del, så går jag på en förfärlig förlust. Denna sommar sådde jag t.ex blomkål i krukor och fick ca 20 fina plantor som jag planterade ut under fiberduk. Jag väntade att få njuta av egen blomkål under sensommaren. Men nej! När jag kollade några veckor senare hade sorkar ätit upp varenda planta. Också mina märgärter, dvs själva växten, lät sig sorkarna väl smaka. De åt upp mer än hälften av plantorna. Åtskilliga timmars arbete gick till spillo.
En stor post på pluskontot är att trädgården ger massor med motion och frisk luft. Det är ett meningfullt sätt att motionera. Jag motionerar inte bara för kroppens skull, utan också för magens, familjens magar, och för plånbokens. De timpengar som vi talar om är ju bara fantasier. I själva verket sparar jag reda pengar genom att skaffa så mycket mat som möjligt från havet, trädgården och skogen. Alla har inte den möjligheten, men om man ids kan man åtminstone plocka bär och svamp, meta eller t.o.m. bara ha en liten odling på balkongen. Tomater har jag ibland odlat på balkongen i stan. Inga problem.

MILJÖVÄNLIG MAT

Den mat man producerar själv är den miljövänligaste. Jag antar då förstås att man inte använder konstgödsel och gifter, samt att man komposterar avfallet. Men jag är inte grön därför att jag vill bidra till ”att rädda världen”. Jag tror inte ens att världen är hotad. Jag är grön främst av egoistiska skäl. Jag vill ha god mat, utan tillsatsämnen. Att hämta grönsaker ur egen trädgård och genast tillreda dem är en njutning. I dag har jag att välja mellan om jag skall stuva bönor eller morötter, eller kanske koka rödbetor. Till sallad blir det som vanligt sallat, gurka, tomat och äpple ur egen odling.
Till detta kommer att jag är mycket naturintresserad. Dagens ungdomar gillar datorer. Jag gillar naturen. Till och med ogräset är intressant. Det vore värt en skild blogg.
Än mer miljövänlig blir maten enom att jag tillreder den på vedspis. Jag använder alltså ingen ström alls i matlagningen. Veden får jag från skogen. Att såga, hugga, rada och bära in ger bättre och mångsidigare motion än att gå på gym, dessutom gratis. Som bonus får man dessutom frisk luft och kan följa med vad som händer i naturen.
Jag bidrar sålunda inte alls till växthuseffeken. Den koldioxid som bildas när jag bränner ved tas upp av växande skog och grödor. I själva verket minskar min inverkan troligen på effekten. Trädgården, gräset, buskar, fruktträd, skog tar troligen upp mer koldioxid än jag producerar genom att bränna ved.
Här är det också skäl att betona att den som fiskar bidrar till att minska eutrofieringen. Fisken innehåller stora mängder näringsämnen. I och med att man tar upp den på land avlägsnar man motsvarande mängd näring. Man bör inte kasta tillbaka skräpfisk, t.ex. brax som nu finns i stora mängder. I stället kan man gräva ner den, kompostera den eller sätta ut den i skogen som mat åt vilda djur och fåglar. (Man kan också koka buljong på den).

EN MILJARD SVÄLTER

På tal om gratis mat får jag i nyheterna höra att FN:s generalsekreterare varnar för att en miljard människor svälter. Han vill att vi skall betala mer för att hjälpa dem. En miljard, med siffror 1 000 000 000 . Det är en obegripligt stor mängd. Vi i Finland är fem miljoner. Tvåhundra gånger fler än hela vårt lands befolkning är alltså undernärda. För många år sedan fastslogs att FN skulle sträva att avskaffa svälten i världen. En miljard som inte får tillräckligt med mat innebär att man har misslyckats totalt. Själv har jag inga illusioner när det gäller svälten. Den kommer alltid att finnas. Inte ens i vårt rika land tycks det vara möjligt att avskaffa undernäringen helt.
Positivt är dock att ganska få faktiskt svälter ihjäl. När folk börjar dö inom ett område brukar FN alltid rycka ut med katastrofhjälp.Därför har det inte inträffat någon stor svältkatastrof sedan 1960-talet. Endast en bråkdel av denna miljard kommer att avlida av hunger.
(Om man är ekofascist som Pentti Linkola anser man att det är fel att hjälpa de svältande. Man borde låta dem dö därför att detta i hög grad skulle minska belastningen på miljön.)

Orsaken till att folk svälter är inte att det inte finns mat. I Finland har vi i decennier haft problem med att bönderna producerat mer mat än vi äter. Antalet jordbruk har minskat i snabb takt sedan 1960-talet. Finland skulle säkert kunna föda en dubbelt större befolkning.
Det är paradoxalt att vi, som lever i ett kallt och mörkt land med en odlingssäsong på blott tre månader, producerar alldeles för mycket, medan länder med ett varmt klimat året runt inte klarar att försörja sin egen befolkning.
Överproduktionen är som bekant inte bara ett problem i vårt land utan i hela EU. Den är EU:s största huvudvärk. En stor del av EU:s budget slukas av subventioner till jordbruket. Överskottet skulle mer än väl räcka för att de de svältande den extra näring de behöver.

JOBB FÖR ARBETSLÖSA

För närvarande har vi drabbats av hög arbetslöshet. Den är speciellt svår för unga. En konsekvens är att man passiviseras. Men man behöver inte nödvändigtvis sitta hemma och grubbla. Man kan i stället fundera på om man kan skaffa sig billig eller t.o.m. gratis mat. Man måste vara aktiv. Skaffa sig kunskaper, t.ex. om svamp. Det finns goda svampar, t.ex. trattkantareller och rumpetsvamp, långt in på hösten. Man kan fiska. Men då måste man ta reda på hur, var och när. Man kan börja planera för att odla någonting nästa år.

Vårt land är kallt och mörkt, men det är glest befolkat. Skogar och vatten finns överallt. Jord finns likaså. Här finns allt vi behöver för att kunna äta gott.

lördag 26 september 2009

VAD ÄR JAG? DEL 3.

VAD ÄR JAG? Del 3.
(Fortsättning från föregående blogg)

LIBETS EXPERIMENT

Daun anser, liksom många andra, att Benjamin Libets experiment har ett stort bevisvärde. Blackmore diskuterade exemplet redan för 20 år sedan. Det kan nämnas att Libet själv trodde på jaget och dess förmåga att viljemässigt styra handlingar. Experimentet är rätt komplicerat. (Den som är intresserad av medvetandefilosofi känner säkert till det.) Som bekant kan man rätt noggrannt mäta elektriska impulser från olika områden i hjärnan. I Libets exp ber man försökspersonen (fp) att t.ex. böja ett finger. Hon får så exakt som möjligt ange den tidpunkt när hon beslöt att böja fingret. Tanken är att hon säger ”nu” när hon ”tar beslutet”. Någon tiondedels sekund senare böjs fingret. Böjningen av fingret korrelerar med mätbar elektrisk aktivitet i en vissa neuroner. Vi skulle förvänta att denna aktivitet inträffar efter att fp sagt ”nu”. Alltså: först kommer beslutet, sedan den elektriska aktivitet som korrelerar med böjning av fingret. Libets mätningar visade emellertid att denna aktivitet (readiness potential) startar någon tiondedels sekund innan fp säger ”nu”.
För att undvika missförstånd vill jag betona att fingret alltid böjs efter att fp sagt ”nu”. Det som börjar någon tiondedels sekund innan är en neural aktivitet som, efter beslutet, leder till att fingret böjs. Det som förbryllat är att aktiviteten som leder till att fingret böjs startar innan fp medvetet anger sitt beslut.
Daun drar, liksom en del neurologer vittgående slutsatser, av detta exp. Han menar att exp visar att hjärnan fattat beslutet att böja fingret innan fp fattat sitt beslut. Fp tror att det var hennes beslut som fick fingret att böjas, men i själva verket är detta en illusion, menar han. (Invecklat? Krångligt? Javisst! Det här är filosofi på toppnivå!) I själva verket, menar Daun, visar exp att hjärnan fattat beslutet någon tiondedels sekund innan fp säger att hon fattar beslutet. Alltså är det en illusion att tro att det är jag som jag fattar mina beslutet genom min ”fria vilja”.
Den uppmärksamme läsaren ser förmodligen det konstiga i detta resonemang. Varför i fridens namn skapar hjärnan en illusion av att mitt beslut får fingret att krökas om denna illusion inte har någon funktion? Daun och hans meningsfränder drar vittgående, men enligt min analys ogrundade, slutsatser. De menar att alla beslut som vi gör är av samma typ. Det är alltså aldrig så att jag besluter av ”egen fri vilja”. Men då frågar jag: Om vår känsla av att vi fattar beslut är en ren illusion – varför finns den? Varför är det ofta så svårt att fatta beslut om beslutsfattandet de facto bara är en illusion? Om hjärnan klarar allting utan jaget så borde det inte finnas. Det borde aldrig ha uppstått. Evolutionen skapar ingenting onödigt, framför allt ingenting så oerhört komplicerat som ett jag. Detta ser jag som ett mycket tungt argument mot Dauns tolkning. Tolkningen är helt enkelt oförenlig med evolutionsteorin.
VAD ÄR ETT BESLUT?
För att komplicera frågan ytterligare tycks det vara så att fp kan stoppa böjningen av fingret fastän action potential redan startat. Hon kan avbryta en process som redan satts igång. Det som sker är då: Action potential – någon tiondel av en sekund senare säger fp ”nu”, men genast efter besluter hon att inte böja fingret. Fingret böjs då inte. Libet tolkade tydligen detta som att viljan ändå har en roll. Att den inte är en illusion.
Jag vill här betona att vi förstår mycket litet av det som sker i hjärnan och hur det hänger ihop med jaget. Det mesta är spekulationer och dessa har en tendens att föråldras och ersättas med nya varje decennium. I Libets exp bortser man från allt annat än impulser i de neurala kretsar som aktiveras när man böjer ett finger. Man bör dock komma ihåg att massor av centra i hjärnan samtidigt är mer eller mindre aktiva. Fp lyssnar till instruktioner, vilket betyder att hörselcentrum, språkcentrum och medvetandecenrum (om det finns ett sådant) är aktiva. Vidare minns fp instruktionerna och koncentrerar sig på uppgiften. Minst ett dussintal olika delar av hjärnan är hela tiden mer eller mindre aktiva. All denna neurala aktivitet är en förutsättning för experimentet. (Märk att det är ett medvetet beslut. En omedveten böjning är något helt annat.) All denna aktivitet föregår beslutet.
Viktigare är att fingret aldrig böjs innan fp besluter att böja det. Enligt min tolkning är ”readiness potential” just det som namnet anger: beredskap att böja fingret. Att beredskap att göra något inträffar före själva beslutet, som i sin tur utlöser handlingen är onekligen förbryllande. Vi bör dock akta oss för att dra några generella slutsatser på så lösa boliner.
Vad är egentligen ett beslut och när fattar vi det? Kan man faktiskt med en tiondedels sekunds noggrannhet bestämma när ett beslut fattas? Är det så att jag fattar beslutet just i den tiondedels sekund när jag säger att jag gör det? Eller kan det vara så att ett beslut tar en viss tid? I en mening fattar jag beslut hela tiden. För en stund sedan låg jag på min säng och vilade på maten. Det är vackert väder, men jag beslöt att skriva litet om jaget därför att jag tänkte på Libets exp när jag vaknade efter en liten tupplur. Varför tänkte jag på exp? Det var ett beslut. Nu funderar jag över om jag skall sluta skriva och gå ut och jobba i trädgården. Jag funderade för en stund sedan om jag skall åka ut med båten till Dalsbruk på kaffe. Jag har ännu inte fattat besluten. Men snart gör jag det. Beslut är i allmänhet inte något som man fattar vid en bestämd tidpunkt. Ibland mognar de fram, ibland är de produkten av tänkande, ibland är de plötsliga infall. Ofta besluter jag att göra en sak, men ändrar mig. Allt detta korrelerar förmodligen med olika slags processer i tusentals neurala kretsar i min hjärna.
Jag hävdar att det är meningslöst att försöka bestämma när jag tar ett beslut med t.ex. en tiondedels sekunds noggrannhet. Felet ligger, misstänker jag, i att man inte analyserar vad ett beslut egentligen är. Hjärnan står i ”stand by” hela tiden. Den är beredd att ta emot order och förverkliga dem från den ”fjärrkontroll” som jaget utgör.
Jag fattar därför beslutet att anse att Libets exp inte har något bevisvärde i den ena eller andra riktningen.
ÄR JAG IDENTISK MED MIN HJÄRNA?
Hur är det då med hjärnan? Är det inte den som egentligen fattar mina beslut?Är det inte den som i själva verket kontrollerar vad min kropp gör? Är det inte egentligen min hjärna, och inte mitt jag (vilket löjligt uttryck!), som skriver denna artikel? Är det inte egentligen min hjärna, inte jag, som känner, tänker, planerar, minns, sörjer, skrattar och gråter, är glad, är förälskad osv? Kunde vi inte ersätta ordet ”jag” med ”min hjärna”? Om jag förstår Daun rätt så är det just detta han menar.
Detta leder till underliga konsekenser. Det innebär att när jag tror att jag är ett jag så är det i själva verket hjärnan som tror att den är ett jag. Hjärnan är inte medveten om att den i själva verket hela tiden upprätthåller en illusion som inte har någon funktion. Varför besluter den sig då inte för att sluta med detta ”onödiga skådespel”?
”Men”, säger den smarte läsaren, ”kan det inte helt enkelt vara så att jag är identisk med min hjärna?”
Om jag är identisk med min hjärna så blir hela diskussionen om förhållandet mellan hjärnan och jaget meningslös. Om orden ”jag” och ”min hjärna” betecknar samma sak sysslar vi med hårklyverier utan betydelse. (Mycken modern filosofi är just sådana hårklyverier). Men i så fall är jaget ingen illusion utan det är lika verkligt som hjärnan. Om A är identisk med B så har de exakt samma egenskaper. Om A är verklig så är B lika verklig. Om B är en illusion så är också A en illusion. Att tro på jaget är då ingen ”livslögn” utan en självklarhet. Simsalabim vi har trollat bort hela problemet! Låt oss glömma det och ägna oss åt något nyttigt som t.ex. att odla grönsaker.
När jag skrev boken Medvetandets filosofi (Akademilitteratur, Schildts 1982) antog jag att medvetandet på något sätt är identiskt med processer i hjärnan. Jag var påverkad av den då populära s.k. teorin om psykoneural identitet. Senare har jag, liksom de flesta andra, övergett den teorin. Ett fullmoget Victoria-plommon smakar fantastiskt gott, speciellt om man plockar det direkt från trädet en kylig höstdag. Att denna smakupplevelse i någon mening skulle vara identisk med elekrokemiska processer i någon del av hjärnan är absurt. Lika absurt är att mina tankar nu skulle vara identiska med skurar av elektriska impulser i min hjärnbark. Anta att min tanke att jag snart skall lägga ut nät är identisk med något i hjärnan. Det som sker i hjärnan kan i princip iakttas utifrån. Enligt identitetsteorin är det i princip möjligt att se denna min tanke i min hjärna. Ja, allt som jag känner, tänker, upplever skulle i princip kunna iakttas i hjärnan.
Tyvärr, eller snarare, till all lycka är det inte så enkelt. Jag är inte i någon mening identisk med min hjärna. Det påstår inte heller Daun, Blakemore, Dennet et alia. De menar som vi sett att jaget är en illusion och en illusion kan förstås inte vara samma sak som hjärnan som ju i allra högsta grad är verklig.
ÄR JAG EN FUNKTION I HJÄRNBARKEN?
Vi talar om hjärnan som om den vore en enhet, men den består i själva verket av en stor mängd system specialiserade på olika funktioner. Vilket av dessa system är då jag? Hjärnbarken ligger närmast till hands. Kanske är jag identisk med min hjärnbark? Denna är en grå massa som är vara uppbyggd av olika slags celler som hjärnforskarna kallar neuroner. Om jag är identisk med min hjärnbark så är jag alltså en grå massa. Självklart är detta ren idioti. Ingen påstår något sådant.
Man kan invända att det är inte den grå massan, alltså materien, inte heller neuronerna som är det viktiga utan det som de gör, de funktioner de utför. Vi kommer då in på en medvetandeteori som säger att medvetandet inte är materia, celler eller liknande utan något som sker, processer. (Teorin går under benämningen funktionalism). Det finns mängder av spekulationer kring denna teori. Kunde vi då säga att jag är identisk med hjärnbarkens funktioner? Svaret är igen nekande. Hjärnbarken har en mängd funktioner som är helt omedvetna, men samtidigt är jag långt mer än dessa processer.
T.ex. är det inresekretoriska systemet ett annat system än det neurala men det spelar en central roll i våra emotioner, hur vi upplever oss själva och världen.
När man lyssnar på musik märker man att nästan alla slagers handlar om kärlek och sex. Dessa drifter är en viktig del av jaget. För det vuxna jaget handlar livet i stor utsträckning om att få utlopp för dessa känslor. Men de styrs främst av könshormonerna, inte av hjärnan. Känslorna är en lika viktig del av jaget som tankarna, men de styrs genom ämnen som produceras i olika organ i kroppen, från sköldkörteln till könsorganen. Dessa organ påverkar hjärnan och påverkas av hjärnan. Tillsammans utgör de ett ytterst komplicerat system, en helhet som är grunden för vårt känsloliv. Det som driver oss, t.ex. driver mig att att sätta ner massor av arbete på dessa bloggar om jaget, är just dessa ämnen. Men inte ämnena i sig. Testosteron, det manliga könshormonet t.ex., är bara ett kemiskt ämne. Det har självklart, lika litet som neuronerna, några psykiska egenskaper. Det är helheten, hela systemet, jaget, som blir prestationsinriktat när nivån av detta hormon ökar. Utan den inre sekretionen gör hjärnan ingenting. Hormonerna produceras i olika organ, de är den materiella grunden för känslorna som i sin tur är våra drivkrafter. En hjärna utan drivkrafter är bara en passiv klump materia. Utan hormonerna är vi inga jag.
När jag sitter och skriver använder jag mina händer. De är en del av mig, liksom hela min övriga kropp. Också blodomloppet är en del av mig. Störningar i det är störningar i mitt jag. Alla försök att finna jaget i hjärnan eller hjärnbarken eller ersätta det med neurala processer är, enligt min analys av vad jaget är, dödfödda. Den vägen skapar vi inte klarhet utan endast större förvirring.

(Ännu är jag långtifrån färdig! Fortsättning följer i nästa blogg.)

tisdag 22 september 2009

VAD ÄR JAG? EN FILOSOFISK UNDERSÖKNING. Del 2

EN FILOSOFISK DISKUSSION OM JAGET
(Fortsättning från föregående blogg)

ILLUSIONER ÄR BÅDE VIKTIGA OCH VILLSELEDANDE

Varför har vi då denna jagbild, denna föreställning om att det är jag, inte neurala processer som tänker och känner? Varför är vi inte biologiska robotar, helt utan medvetande? Den frågan har diskuterats av filosofer i flera decennier och kommer säkert att fortsätta att diskuteras – hur länge kan man inte ens gissa.

Tydligen menar Åke Daun att hjärnan skapar illusionen av ett jag. ”Med den relativa upplysthet som nog de flesta av oss besitter, borde vi långt tidigare ha övergivit denna självbedrägliga idé,” skriver han. (s. 147) Men är detta överhuvudtaget möjligt? Antag att jaget faktiskt är en illusion. Vore det i så fall alls möjligt att överge upplevelsen (illusionen)? Och vem skall fatta beslutet? Om jag är en illusion kan jag ju inte fatta några beslut överhuvudtaget. Hans uppmaning blir begriplig endast om han förutsätter att vi har en fri vilja. Dvs förutsatt att vi faktiskt kan välja att inte tro på jaget. Men vem är det då som väljer? Det kan ju inte vara jaget eftersom det är en livslögn!!

En illusion är något som vi upplever, men som inte finns i verkligheten. En liten begreppsutredning är här på sin plats. En illusion har en yttre orsak, men hjärnan behandlar infon så att vi upplever t.ex. form, rörelse, längd, ljud etc som faktiskt inte finns. När man har en illusion kan man vara fullt medveten om att det man upplever inte stämmer. Men illusionen försvinner inte fast man vet att den inte överensstämmer med verkligheten. De bilder vi ser på en tv är illusioner. I själva verket finns det endast ett stort antal punkter, som varierar i färg och ljushet, på skärmen. Filmrullar bestod förr (innan digitalåldern) av ett stort antal stillbilder. När dessa visas långsamt ser man bilder efter varandra, men när hastigheten är ca 30 bilder i sekunden uppstår illusionen av scener som rör sig. I psykologiböcker kan man finna många enkla exempel.
Häromkvällen upplevde jag en av de mest kände illusionerna. Jag stod nere vid bryggan i mörkret och tittade på en svag ljuspunkt på motsatta stranden. Jag tyckte att punkten rörde sig och undrade om någon gick med ficklampa. Sedan märkte jag att punkten tyckes röra sig slumpmässigt runt samma centrum. Jag upplevde det som psykologerna kallar den autokinetiska effekten (autokinetisk betyder självrörande). Om man stirrar på en ljuspunkt en stund verkar det som om den rör sig slumpmässigt hit och dit.
En hallucination har ingen yttre orsak. Den orsakas av processer i hjärnan själv. Den kan utlösas av t.ex. droger, sömnbrist, fysisk sjukdom, mental sjukdom, eller bara av brist på sinnesintryck. En hallucination upplevs som verklig av den som har den. Drömmar är en spännande typ av hallucinationer. I allmänhet vet den som drömmer inte om att hon drömmer. (Själv har jag några gånger drömt att jag vaknat ur en dröm, men det har visat sig att också detta var en dröm. Det finns ju dessutom personer som påstår att hela livet är en dröm, en enda lång hallucination alltså!)
Suggestion innebär att det finns en yttre påverkan men rädsla, förväntning, fördom eller liknande gör att jaget tolkar påverkan fel. Man ser vad man förväntar sig att se, inte vad som faktiskt finns där. En buske i skymningen upplevs av den, som är rädd att bli överfallen, lätt som en hotande gestalt.Massor av observationer av spöken, änglar, UFOn osv orsakas av suggestion. En illusion liksom en hallucination är orsakad av hjärnan i den meningen att de inte kan kontrolleras av viljan. Suggestion kan vi däremot motverka med viljan och förnuftet. Jaget har kontroll, dels så att vi kan suggerera andra ( och oss själva!) men också så att vi medvetet kan värja oss mot suggestion. Hitler t.ex. hade en nästan hypnotisk förmåga att suggerera sina medarbetare. Men kritiskt tänkande människor, eller sådana som redan tidigare hade en stark tro kunde genomskåda honom. Genom att skaffa sig kunskaper och öva sig i kritiskt tänkande kan man motverka suggestion. Tv-reklam är t.ex. en form av mild suggestion. Den är gjord av proffs som precis vet hur man lurar folk att köpa onödiga prylar eller en pryl av ett visst märke.
SPÖKRÖSTER
Här är ett exempel som jag själv upplevt flera gånger. Det finns en massa varianter men jag tar en som är speciellt tydlig. Jag har upplevt att någon ropat någonting, t.ex. mitt namn. Ljudet har varit diffust, men jag har stannat upp och lyssnat och undrat vad det kunde vara. Ibland har jag varit på vippen att ropa ”vad då” eller något liknande. Det lustiga är att jag varit mol allena när detta skett. Jag förstås snabbt insett att jag varit utsatt för en hörselillusion. Hur skall dessa ”spökröster” förklaras?
Varje gång detta hänt har jag varit ute och det har blåst hårt. När blåsten river i träden uppstår det ett ständigt sus och brus. Hjärnan har av evolutionen formats så att den hela tiden avsöker info ur omgivningen. Vindens sus i trädkronorna bombarderasr hörselcentrum i hjärnan med en ström av, som vi vet, meningslös info. Men hjärnan vet inte att den är meningslös. Det ligger i dess natur att söka mening som kan vara viktig i all den info som den tar emot. De viktigaste ljud vi känner är ord av mänskliga röster. Hjärnan söker automatiskt sådana röster och ord som vi känner. Långvarigt brus får den att tolka en del brus som ord. Därför blir jag vagt medveten om att jag hör en röst som ropar. Typiskt är att jag inte urskiljer budskapet. Jag ”tycker” att någon ropar något obestämt. Vanligen bara en gång.
(På 1960-talet fanns det en spiritistisk rörelse som hörde budskap från de döda på bandspelare. Det var på den tiden när dessa maskiner ännu inte var så bra. Det hördes mycket brus och knaster. Men många personer som i timtal satt och lyssnade på detta brus tyckte sig ibland höra röster som sade enstaka ord eller fraser. Mycket otydligt förstås. Rösterna talade ett blandspråk med ord från olika språk. Förklaringen är förstås att hjärnan tenderar att söka mening också i brus. Så fort något liknar ett ord plockar hjärnan ut det och vi blir medvetna om det. Dessutom inverkar suggestion. Ju mer vi längtar att få höra ett budskap desto troligare är det att vi tolkar brus som vagt liknar ord som meningsfullt. ”De döda talar på band” blev under några år en spiritistisk moderörelse. Anhängarna var övertygade om att det var avlidna personer som försökte nå kontakt genom detta medium. Här spelade starka förväntningar, dvs suggestion också en roll.)
Om jaget är en illusion så är det här frågan om en dubbelillusion, dvs en illusion (jaget) som upplever en hörselillusion!!
VARFÖR UPPLEVER VI ILLUSIONER?
Varför finns dessa illusioner? Är det så att hjärnan lurar jaget att tro att det ser något annat än det verkligen ser? Varför i så fall? Varför har evolutionen skapat en hjärna som lurar oss att se sådant som inte finns? (I naturvetenskaplig mening är allt vi upplever illusioner. Världen är vår illusion. Färger t.ex. finns inte i naturvetenskapernas verklighet. Men detta är ett sidospår så det växlar jag inte in på.) Illusionerna har olika slags funktioner, eller så uppstår de genom processer som har centrala funktioner. De är alltså inte något slags misstag, utan existerar därför att de har överlevnadsvärde. Kort sagt så hjälper de oss att gestalta vår omgivning på det effektivaste sättet. I själva verket är det en fördel att inte se detaljer utan större helheter och sammanhang.
Låt oss analysera exemplet med ”spökrösterna” litet närmare. Med analysen vill jag belysa vad som händer när jaget blir medvetet om något och handlar på basen av detta. Hörselcentrum i min hjärna mottar alltid, vad jag än gör, också när jag sover, info. (Om jag befinner mig i ett absolut tyst rum producerar centrum själv sådan info). Jag hör endast en bråkdel av denna. Detta är biologiskt nödvändigt därför att jag annars skulle bli överlastad och funktionsoduglig. Jag hör endast sådana ljud som är meningsfulla för mig i den situation jag befinner mig i. Men hur vet hjärnan vad som är meningsfullt? Som vi sett ovan vet den det inte. När infon kommer in i hörselcentrum sker en första bearbetning. Det är inte jag som gör denna. Det är inte heller min hjärna som gör den utan specialiserade grupper av celler, neurala kretsar, i hörselcentrum. Denna process studerades först för synsinnet. Då konstaterades att det finns grupper av celler som reagerar på mycket specifik info, t.ex. på en linje som rör sig i synfältet i en viss vinkel. Men jaget ser inte sådana linjer utan helheter, träd, människor etc. Den specifika infon tolkas automatiskt i syncentrum och slås ihop till helheter som upplevs av jaget. Vi ser träd som böjer sig i vinden inte en massa gröna fläckar etc.
JAGET KAN INTE VARA EN ILLUSION
Om hjärnan kan framkalla en mängd illusioner, varför kan den då inte också skapa illusionen av ett jag? Det vore i så fall en enastående prestation, helt i annan klass än att skapa illusioner av rörelse när man ser stillbilder efter varandra. Är det helt otänkbart? Redan för 20 år sedan frågade Susan Blackmore i New Scientist (1.4 1989) om medvetandet inte helt enkelt är ytterligare en illusion. Hon förde fram en hypotes som innebar att medvetandet ingalunda kontrollerar något alls. Det är skrev hon: ”Inte ett ting, en plats, en substans eller del av ett system. I själva verket har det ingen funktion. Det är bara vad det innebär att vara en mental modell.”(s. 41) Blakemore gillar uttrycket ”mental modell”. Jaget är en sådan mental modell som i sin tur innehåller mentala modeller. Såvitt jag förstår är mental modell bara en ”mer vetenskaplig” term för illusion.
Tänk dig illusionen av ”spökrösterna” ovan men utan något jag som har illusionen. En illusion som ingen upplever! Kan det finnas sådana? Nej, i så fall är de inga illusioner. Om jaget är en illusion så måste det finnas något som har denna illusion. Jaget kan inte både vara en illusion och ha en illusion. Som vi sett kan illusionen finnas endast som upplevelse i ett medvetande. Men då kan inte detta medvetande vara en illusion.
Exemplet med ”spökrösterna” ger oss i ett nötskal en förklaring av varför jaget uppstått. Hjärnan är ett slags maskin i den meningen att den inte kan tänka och förstå. Den reagerar som en automat, en robot. Den tar emot enorma mängder info genom sinnesorganen. Den behandlar också infon och reagerar på denna. Allt detta går automatiskt i den meningen att vi inte är medvetna om det. Till medvetandet kommer en ytterst liten bråkdel av all denna info. Orsaken till detta är att nästan alla funktioner i kroppen kan skötas automatiskt, eller med ett minimum av ”processing”. Hjärnan håller t.ex. kroppens temperatur stadigt runt 37 grader helt automatiskt. Men blir kroppen betydligt kallare eller varmare så blir situationen livshotande och då når infon över ”jagtröskeln”. Viljan, medvetandet och förnuftet måste träda i aktion för att rädda kroppen. Vi väljer att gå in i värmen, klä på oss, söka vindskydd, tända en eld etc beroende på vilka möjligheter vi har och hur vi bedömer situationen.
Jaget kan t.o.m. välja att handla mot kroppens instinkter. Vi kan t.ex. välja att vägra äta. Trots att hungern ”river i våra inälvor” kan vi välja att fortsätta att svälta, t.o.m. till döds. Kroppens starkaste instinkter är att överleva. Men jaget kan välja att ignorera alla kroppens signaler och offra sitt liv för något ändamål. I vår tid har tusentals unga muslimer beslutat att att döda sig själva och andra av främst religiösa skäl. I krig tar vissa soldater enorma risker.
Nu när jag nu sitter och skriver tar hörselcentrum i min hjärna emot ett ständigt brus av ljud. Jag reagerar inte på detta därför att mina tankar helt är koncentrerade på uppgiften att tänka. Om någon tilltalar mig dröjer det ofta några sekunder innan jag blir medveten om detta och kan svara. Hjärnan hör det genast, men jag gör det inte. Om jag är mycket koncentrerad på en uppgift händer det att jag inte alls hör att någon talar till mig. Hjärnan, dvs hörselcentrum hör, men jag hör inte.
JAGET SOM ”KAPTENEN PÅ SKUTAN”
Detta belyser, menar jag, jagets roll som högsta, övergripande kontrollsystem. Popper och Eccles uttrycker detta träffande 1977 i titeln på sin inflytelserika bok The Self and its Brain. Hjärnan är ”min hjärna”. Det är jag som är herre och hjärnan som är dräng och inte tvärtom. Hjärnan försöker ofta få mig att göra saker som jag inte vill. T.ex. att gå och äta något gott, att sluta anstränga mig med att skriva och tänka, att gå och lägga mig när jag är trött. Men det är jag, inte min biologiska hjärna som bestämmer.
Jaget förliknas ofta vid en styrman på ett fartyg. Redan Descartes använde denna liknelse. (Men han påpekade också att jaget och kroppen bildar en helhet.) Det är dock en dålig liknelse. I stället borde vi förlikna jaget vid kaptenen på fartyget. Det är kaptenen som bestämmer vart man skall färdas, han tar ut kursen osv. Det är han som har makten ombord. Sedan överlåter han åt styrmännen och besättningen att sköta om de dagliga rutinerna. Jaget är kaptenen. Hjärnan är jagets styrman och besättningen utgörs av alla subsystem i kroppen, t.ex. blodomloppet, ämnesomsättningen och den inre sekretionen. Dessa sköter alla de otaliga, viktiga rutinerna. Jag bestämmer målen för mitt livs resa, hjärnan styr och subsystemen sköter grovjobbet.
Daun fäster stor vikt vid att en stor del, i själva verket de flesta av våra handlingar, tycks vara automatiska. Men det är precis vad vi bör förvänta. Sålänge allt går på rutin behöver kaptenen inte ingripa. När jag bytte bostad en gång för länge sedan hände det några gånger att jag plötsligt insåg att jag var på väg till min gamla bostad. Jag brukade promenera och tänka över något problem som krävde koncentrerad uppmärksamhet. Jag överlät åt hjärnan och kroppen att transportera mig och de gjorde så som de gjort i flera år. Alla som har förmågan att koncentrera sig har säkert haft liknande upplevelser. När mina barn var små kunde jag ligga och läsa sagor för dem samtidigt som jag tänkte på något helt annat. Det var samma urtråkiga sagor om och om igen. Sådant som barn behöver. Men jag behövde minsann inte ”Puppe Popp och hans vänner”. Min hjärna fick sköta ”fartyget likt en styrman” medan jag som kapten satt i min hytt, ”medvetandet”, och tänkte på intressantare saker.

Vi kan nu svara på frågan varför jaget finns. Svaret är, som sig bör, baserat på evolutions-paradigmet. Jaget har utvecklats därför att hjärnan inte klarar av att tänka.
DET TÄNKANDE DJURET
Men varför måste vi tänka? Kunde vi inte styras av instinkter som alla andra djur? I stor utsträckning styrs vi faktiskt av instinkter. Men i den brutala kampen för att överleva utvecklades hos människan en förmåga, som var primitiv hos våra nära släktingar bland djuren, dvs intelligensen, förmågan att tänka. Den gick hand i hand med förmågan att tala. Det är inte stor idé att vara intelligent om man inte kan berätta om sina lysande idéer för andra. Genom intelligensen räddades vi från det öde som drabbade våra många släktingar inom hominingruppen. Neanderthalarna var en annan intelligent art som hängde med länge. Men till slut dog också de ut. Troligen för att de inte var tillräckligt smarta. De var antagligen allför väl anpassade för att behöva vara riktigt smarta. De var stora, starka och en svår motståndare för vilda djur. Våra förfäder var svaga stackare som utsattes för ett svårare selektionstryck. Det enda som var till fördel för dem var deras intelligens och det var på den som selektionstrycket kunde inverka. Hjärnan och speciellt hjärnbarken växte snabbt, på några hundratusen år, till en relativ storlek och komplexitet som inget annat djur tillnärmelsevis kan uppvisa.

Alla varelser har ett nervsystem, från de mest rudimentära till de mest invecklade. Ju mer komplicerat nervsystemet blir desto större blir behovet av en tolkande funktion. Hos de högrestående djuren finns därför olika grader av medvetande och hos de högsta ingår ett jagmedvetande.
Hjärnan sorterar och gör en första grovanalys. Men den gör mer än så. Allt som passerar denna analys når inte jaget. Det sker en ytterligare bearbetning, t.ex. så att de ljud som kan vara ord ”släpps fram”. Det är frågan om en slags grov tolkning. Nervimpulser rör sig långsamt. Därför tar denna analys en viss tid. Vi talar om tiondedelar av en sekund. (En dator är mycket snabbare). Jag kan bli medveten om något först efter det att hjärnan behandlat infon. De ord som hjärnan sorterat fram ”dyker” plösligt upp i mitt medvetande. Då kommer jaget in i bilden. Jagets funktion är att göra en djupanalys av infon och att fatta beslut om och vad som bör göras.
Mörka höstkvällar brukar jag och min fru roa oss med att försöka lösa A-korsordet, Storkrysset och Genikrysset i Allers. Rätt ofta händer det att jag vet att jag vet eller tror att jag vet ett ord, men jag kommer inte på det. Jag brukar fundera intensivt en stund, men lämnar det sen och går vidare. Följande kväll försöker jag på nytt och då dyker det rätta ordet ofta fram i mitt medvetande. Varför? Därför att jag har gett hjärnan i uppgift att söka ordet. Jag koncentrerar mig på andra uppgifter, men en del av min hjärna fortsätter att leta i minnet efter ordet. Ibland hittar den ordet. Nästa kväll när jag igen koncentrerar mig på samma uppgift har hjärnan ordet till hands. (Jag skall diskutera förhållandet mellan hjärnan och jaget närmare senare).
(Fortsättning följer i nästa blogg).

måndag 21 september 2009

VAD ÄR JAG? EN FILOSOFISK UNDERSÖKNING.

VAD ÄR JAG?
EN FILOSOFISK DISKUSSION OM JAGET, Del 1.

Skälet till att jag tar upp denna gamla filosofiska fråga i en blogg är att Åke Daun, emeritus professor i etnologi vid Stockholms universitet, nyligen kommit ut med en bok i vilken han menar att jaget är en illusion. Anders Lundberg, en annan emeritus professor, har haft vänligheten att fästa min uppmärksamhet vid boken. Eftersom jag själv är pensionerad lektor i filosofi så detta är en diskussion mellan ”avdankade”, men förhoppningsvis inte senila akademiker. Boken heter ARV OCH MILJÖ och har underrubriken ”En kulturforskares expedition i naturen. Tre år i Linnés efterföljd”. (Symposion 2009)
I rättvisans namn vill jag betona att Åke Daun inte är någon professionell filosof. Men han hänvisar till filosofer såsom Daniel Dennet, en av de internationellt mest kända filosoferna inom området, till Susann Blackmore, känd engelsk psykolog, Peter Gärdenfors, svensk filosof och till många andra experter. Han söker således stöd hos en rad professionella forskare på området.
JAGET SOM ILLUSION
Daun kritiserar den traditionella ”jagbilden”. Han hävdar bl.a. att vi ”långt tidigare borde ha övergivit denna självbedrägliga idé”. (s. 247). ”Hur har evolutionen befrämjat detta illusoriska jag”, frågar han, och fortsätter: ”Hur kommer det sig att människor kan leva med en sådan fundamental livslögn?” Han citerar med gillande Peter Gärdenfors ord: ”Jag anser att det är ett misstag att anta ett centralt ”jag” som en styrman för hjärnans processer och därmed för vad kroppen gör.” (s. 249)
I rättvisans namn vill jag understryka att åsikterna om jaget endast är en obetydlig del av innehållet i Dauns bok. Den handlar mest om etnologi, som är hans specialområde, och om hur man kunde utnyttja evolutionsteorin för att bättre förstå människan. Men eftersom jag själv sysslat mycket med medvetandefilosofi, (philosophy of mind), så diskuterar jag här enbart frågan om jagets natur. Den frågan har fascinerat mig i decennier.
Den spontana reaktionen hos de flesta läsare är säkert att Daun är ute och cyklar. Att jaget skulle vara en illusion och en livslögn förefaller absurt. Han medger att ”det känns som om ”jag” finns någonstans därinne” men hänvisar till hjärnforskningen, som, enligt hans tolkning, visar att hjärnan (inte jaget) är människans ”styrman”. Han vill tydligen ersätta den traditionella föreställningen om jaget med ”en hjärna utan jag”. Om jag (sic!) förstår honom rätt så menar han att det inte är jag som tänker dessa tankar och skriver ner dem utan min hjärna.
Vi står här inför ett spännande filosofiskt problem. Skall jag tro på min egen upplevelse ”att jag finns där inne” eller skall jag tro på Dauns, Dennetts, Blackmores, Gärdenfors och många andras åsikt ”att jagupplevelsen är en illusion”? Denna ståndpunkt är radikal och främmande för sunt förnuft. En god regel är att godta nya, radikala tankar endast om det finns starka argument, helst klara bevis för dem.
JAGET SOM REALITET
Jag lägger genast korten på bordet och presenterar min åsikt.
Jag hävdar inte bara att jaget är en realitet utan att jaget är det säkraste av allt. Vi kan tvivla på allt annat, men inte på vårt eget jag. Det är meningslöst att försöka bevisa att jag är ett jag därför att detta i sig är säkrare än något annat. Det är grunden, förutsättningen för allt tänkande och resonerande, för alla bevis. Redan den franska filosofen Rene Descares, den moderna filosofins fader ”bevisade” i början av 1600-talet att den tänkandes egen existens är det säkraste som finns. ”Cogito, ergo sum” (Jag tänker, alltså finns jag) är en av de mest kända teserna inom filosofin. Om jag får tillåta mig ett litet skämt vill Daun ersätta denna ärevödiga tes med uttrycket: ”Hjärnan tänker, alltså finns jag inte.”

Varför är jag så säker på att jag existerar? Mitt eget jag känner jag direkt, utan någon förmedlare. Jag upplever direkt att jag skriver, att jag tänker på jaget, att jag ibland tittar ut genom fönstret, att jag hör ljud, att jag minns oerhört mycket som jag själv och andra skrivit om medvetandet osv.
Jag har, för att använda ett modernt uttryck, kännedom om mitt jag i realtid. Om någon frågar vad jag hör just nu kan jag svara med absolut säkerhet. Någon annan kunde hävda att jag inte kan höra det jag påstår att jag hör, men då har han uppenbart fel. Det är möjligt att det är frågan om en hörselvilla, men det betyder inte att jag inte har just den upplevelse jag beskriver. Det finns t.ex. troende som berättar att de hör Gud tala till dem. Är det omöjligt? Vi kan inte veta vad den troende hör. Endast de själva kan veta det med absolut säkerhet. Men det är inte bara så att jag hör. Än viktigare är att jag hela tiden tolkar det jag hör. Mina tolkningar kanska skiljer sig från dina, men jag känner dem bättre än någon annans tolkningar. Du som läser denna text kanske tolkar den delvis annorlunda än jag avser. Endast du vet säkert hur du förstår den.
Däremot har jag ingen direkt kunskap om hjärnan.
Jag har aldrig sett min hjärna eller på något sätt känt av den. Faktum är att jag aldrig sett en mänsklig hjärna överhuvudtaget. Få har gjort det. Min kunskap om den är indirekt. Jag har sett foton och ritade bilder av hjärnan och framför allt har jag läst om den. Min kunskap är baserad på vad andra sett, tolkat, tänkt och skrivit. De har säkert gjort många misstag och dessa ingår i min kunskap om min hjärna. Gamla teorier ersätts med nya, som i sin tur förmodligen kommer att korrigeras eller förkastas. Min kunskap om hjärnan är alltså indirekt och mer eller mindre osäker. I själva verket är min kunskap om min hjärna ytterst skissartad. Jag känner till teorierna om hur neuroner är uppbyggda, känner till hur man i princip mäter aktivitet i hjärnan etc men där slutar min kunskap. Så är det säkert för de flesta av oss. Vi är tvugna att lita på vad en ytterst liten grupp av högt utbildade experter skriver ner i sina forskningsrapporter. Ja, för de flesta är dessa rapporter obegripliga. De är beroende av populärvetenskapliga, ytterst förenklade tolkningar. ( Själv studerade jag grunderna i neurologin när jag studerade psykologi i slutet av 60-talet. Sedan dess har jag läst en hel del om forskningen inom området.)
EN SJÄLVMOTSÄGELSE?
Hur är det då möjligt att somliga forskare ifrågasätter jagets existens? Det innebär ju att de hävdar att de själva inte finns i verkligheten, att de är illusioner.Tydligen menar Daun et alia att allt som vi gör, upplever etc kan förklaras genom processer i hjärnan. Jaget blir överflödigt. Det har ingen funktion. Det är alltså inte jag som tänker, skriver och forskar utan neurala processer i det organ som finns i mitt (illusionens?) huvud. Han citerar Guy Claxton som skriver att medvetandet är ”en mekanism som konstruerar tvivelaktiga historier med syfte att försvara en onödig och felaktig upplevelse av ett jag.” (s. 159) Medvetandet är alltså, enligt denna hypotes, en mekanism som konstruerar upplevelser av ett jag som inte finns. Tydligen anser Claxton ändå att medvetandet är en realitet. Men det finns, om jag tolkar honom rätt, inget jag som har detta medvetande.
Daun försöker förklara varför de flesta tror på sitt eget jag. Han skriver: ”Medvetenheten om automatiken i vår tillvaro är alltför tung att bära.” Alltså: Jag orkar inte bära att jag inte finns, därför vägrar jag att erkänna att jag inte finns. Men om jag är en illusion så kan jag ju inte vara medveten om någonting alls! Illusioner har inget medvetande. Om någonting är för tungt att bära för ett jag så måste detta jag existera. Dauns påstående förutsätter alltså implicit att jaget existerar.
Dessutom är det högst tvivelaktigt om vi faktiskt är rädda för tanken att vi inte är fria, självständigt tänkande jag. Om vi studerar folkmassor finner vi snart att massor av människor tycks ha ett starkt behov att ”bli en i massan”. Man vill inte ta egna självständiga beslut. Man vill inte vara ett fullt utvecklat jag som är ansvarigt för sitt eget liv. I själva verket tycks vi vara på väg in i ett samhälle där individerna tar allt mindre ansvar för sig själva. I stället skall myndigheterna sköta om att man ”lever ett lyckligt liv”. Musik är ett typiskt sätt att fly från jagmedvetandet och uppgå i ett slags känsla. När man helt går upp i musiken glömmer man jaget med dess sorger och bedrövelser.
Daun et alia tror på evolutionsteorin. Men hypotesen att jaget är en illusion är logiskt oförenlig med denna. Enligt teorin gör naturen ingenting i onödan. Allt som finns i oss har en funktion (eller har haft en). Att naturen förutom att skapa vår hjärna skulle använda en stor del av hjärnans kapacitet (främst hjärnbarken) för att skapa en illusion av ett jag som inte har någon reella funktion, och därmed något överlevnadsvärde, är såvitt jag kan se fullständigt ”out of the question”. Jaget är diffust och undanglidande men ständigt närvarande, vänligt, aggressivt, skrattande, sörjande, hatande, älskande, planerande, fantiserande, skapande osv. Det har en nästan oändlig flexibilitet, inlärningsförmåga osv. Detta betyder att de neurala processer som är förutsättningen för jaget måste uppta en mycket stor del av hjärnans kapacitet. I biologiska termer kostar det väldigt mycket energi att vara ett jag. Hjärnan använder en stor del av den energi som produceras genom ämnesomsättningen. Det är otänkbart att evolutionen skulle slösa dyrbar energi på att upprätthålla en fullständigt onödig illusion. Alltså måste jaget vara en realitet och ha viktiga funktioner.
Om jaget är en illusion, så är det i så fall en nödvändig sådan. Men jag ser inga skäl att tro att jag själv, som nu skriver detta och som snart måste börja tillreda en söndagsmiddag för sex personer, är en illusion. Tvärtom!
MISANTROPISKA MOTIV?
Dessa påståenden är så paradoxala att man måste fråga om Daun et alia drivs av någon speciell ideologi eller om de är misantroper. Susan Blackmore är välkänd för att hon i 30 år forskade i parapsykologi och försökte bevisa att paranormala fenomen existerar. Hon kom in på detta område därför att hon själv hade en paranormal upplevelse. Det visade sig dock omöjligt att få vetenskapliga bevis för sådana fenomen. Till slut lämnade hon denna forskning. Det måste ha varit en stor besvikelse att efter 30 år konstatera att det som hon ville undersöka inte existerade. Hon blev i stället extrem materialist. När det paranormala inte finns kan inte heller jaget finnas, tycks hon mena. Daniel Dennet har i åratal varit en kämpande ateist och materialist. Han är en modern anhängare av den behaviorism som var stark i mitten av 1900-talet och som leddes av den amerikanska psykologen B.F. Skinner. I allmänhet tycks de som tvivlar på jaget vara materialister och ateister. Samtidigt finns det ett drag av misantropi och pessimism hos dem. Människan är inte alls så fantastisk och underbar som de flesta av oss tror. Vi är knappt mer än djur och beter oss mestadels som robotar och automater.
Själv är jag också icke-troende och materialist, men jag är samtidigt övertygad om att naturen är långt mer komplicerad än vad många materialister tror. Jag tror att vi måste förkasta den reduktionistiska materialismen och ersätta den med en mycket mer komplicerad filosofi, med något som vi kan kalla emergentistisk materialism. (Vad detta betyder skall jag förklara i framtida bloggar). Nu koncentrerar jag mig på jag-frågan. Jag har en positiv och optimisisk syn på människan och förundras ständigt över människans fantastiska prestationer. Jag är också fascinerad av mitt eget jag som jag ständigt analyserar. Dessutom är jag obotligt nyfiken. Men varför är jag sådan?
(Fortsättning följer i nästa blogg).

onsdag 9 september 2009

VILL DU HA MERA VINDKRAFT?

VILL DU HA MERA VINDKRAFT?

Vill du ha ett 180 meter högt vindkraftverk på din bakgård? Vill du ha ett sådant på din skäriö eller på grannöarna? Vill du betala dubbelt mera för strömmen? Klarar du dig utan ström när det inte blåser? Du svarar säkerligen nej på alla dessa frågor. Du vill säkert bevara vår unika skärgård. I så fall vill du inte ha mera vindkraft – åtminstone inte i skärgården.

I Vasabladet har det under sommaren pågått en långvarig debatt om vindkraften. Argumenten är gamla och välkända för den som följt energidiskussionen så länge som jag. De som vill ha mer vindkraft tycks i allmänhet vara amatörer, utan kunskap i fysik, som resonerar mera med känslor än med förnuft. De svamlar men kommer aldrig med konkreta beräkningar eller förslag. Ett ex. Är Sakari Peltolas insändare i Vbl 7.9. Han påstår t.ex. att vindkraft är idealisk jämförd med kärnkraft. Tydligen tycker han att den tunga industrin i vårt land borde vara igång bara när det blåser. Han påstår också att kärnkraften värmer upp klimatet. Det är verkligen en nyhet för alla fysiker. Henry Bertlin påstår i Vbl 2.9 att industrin inte kan ta hand om kärnsoporna. Tydligen har han inte följt med utvecklingen. Han påstår att kvarkenområdet kanske är det bästa stället i Europa när det gäller vindar. På vilka mätningar baserar han sig? Experterna har helt andra mätdata.

Ulf Johanssons artikel i Vbl 7.9 borde läsas noga av alla "vindvänner".

I själva verket tycks kärnkraften vara betydligt miljövänligare än vindkraften. För att få lika mycket ström som från den Olkiluoto-reaktor som nu är under byggnad behövs minst tusen jättestora vindkraftverk. Självklart innebär det ett enormt ingepp i miljön. Hur många fåglar dödas t.ex. årligen av tusen roterande jättepropellrar! Vem garanterar att det inte inträffar svåra olyckor under de decennier kraftverken är i gång. Eller är det meningen att områdena skall ingärdas och övervakas?

Några få vindkraftverk kan man stå ut med, men de har endast en symbolisk betydelse. Finlands näringsliv kräver pålitlig, billig, miljövänlig elektricitet. Därför säger jag nej tack till tusentals av dessa monster.

Artikeln nedan har jag sänt till Vbl.
(Jag har tidigare behandlat vindkraften i min blogg 27.2 2008.)

EN IDEOLOGISK FÖRVILLELSE?

Jag har aldrig sett ett kärnkraftverk och kommer säkert aldrig att se ett. Inte underligt eftersom sådana finns endast på två orter som dessutom ligger avsides från de större befolkningscentra. Däremot har jag, liksom de flesta sett vindkraftverk. Det kan man knappast undgå om man rör sig i skärgården. I somras åkte jag ofta förbi tre sådana, visserligen på långt avstånd. (Vanligen stod de stilla). Ändå finns det än så länge endast ett fåtal sådana jättar i vår fagra skärgård. Men om nuvarande planer förverkligas kommer vi om tio år att få se massvis av dessa teknologiska bjässar längs våra kuster. I så fall är det frågan om det största industriella ingrepp i vår skärgård som någonsin gjorts. Är en sådan satsning ett förnuftigt sätt att få miljövänlig ström, eller är den det värsta ideologiska felslutet under vår tid?
Kritiken mot vindkraftsindustrin har, på goda grunder, växt sig allt starkare under de senaste åren.

Att det är frågan om ett ideologiskt (grönt) motiverat projekt torde alla vara ense om. På en fri marknad skulle vindindustrin inte ha någon chans i vårt rätt vindfattiga land. Enligt alla experter blir el producerad genom vindkraft ca dubbelt så dyr som med konventionella alternativ. Endast genom att förlusten betalas genom skattemedel (och högre elpriser) är vindparker ekonomiskt möjliga. Utan statliga subventioner skulle ingen privat företagare ge sig in i vindbranschen. Då uppstår frågan: betalar vi dyrt för en ideologisk förvillelse? Det finns massor av andra behjärtansvärda projekt som ropar efter våra skattemiljoner.

Det som förleder många (speciellt glada amatörer) är att kraften är gratis och att det inte blir något avfall. Elen är så ren den kan bli. I själva verket är detta inget tungt argument i dag därför att den smutsiga elproduktionens dagar är förbi. Men modern teknologi kan alla former av produktion göras praktiskt taget utsläppsfria. Skadorna på naturen från elindustrin är i dag negligerbara. Vattenkraften är i dag, paradoxalt nog, den skadligaste för naturen därför att den innebär så stora ingrepp i miljön. Också vindkraften börjar framstå som skadlig för naturen därför att möllorna förutsätter mycket stora ingrepp i tidigare tämligen orörd natur. Ett tiotal vindparker, var och en med 30-40 jättestora väderkvarnar, borde få varje naurvän att tänka om. Inte ens den mest inbitna entusiast kan förneka att byggandet av t.ex. 1000 möllor (motsvarande ett stort konventionellt kraftverk) medför enorma ingrepp i traditionell skärgårdsmiljö. Är detta faktiskt den ”orörda natur” vi vill visa för turisterna, och än viktigare, lämna i arv åt våra barn och barnbarn?

Faktum är att man inte kan driva ett modernt elslukande industrisamhälle med en så nyckfull kraftkälla som luftströmmarna, allra minst här i vår kalla och mörka nord. Kärnkraft är den enda möjliga lösningen om vi inte vill återgå till att vara ett jordbrukssamhälle med självförsörjning, typ 1950-talet. Vår levnadsstandard, som är en av de högsta i världen, har sitt pris. Vem av oss vill avstå från kylen, frysboxen, datorn, tvn osv? Vem vill driva bort elslukande industrier ur landet? ( I Vbl 28.8 ger Peter Söderqvist en förträfflig sammanfattning av sakargumenen mot storskalig utbyggnad av vindkraften. Alla ”gröna” borde noga betänka dessa punkter.)

Genom den teknologiska utvecklingen har vi blivit alltmer oberoende av vädrets makter och av naturen. (På gott och ont. Dagens unga känner datorer och internet bättre än sin egen skog.) I en kärnreaktor sönderfaller biljoner uranatomer ljudlöst oberoende av om det stormar eller är lugnt, om det är isande kallt eller stekande hett. Processen konrolleras helt av människan, inte av vädrets nyckfulla makter. Henry Bertlin viftar i Vbl 2.9 med den uttjatade propagandaramsan om att ”kärnkraftsavfallsfrågan är olöst”. För 30 år sedan låg det en del sanning i detta, men i dag är det frågan om ren och skär folklore. Finland är i själva verket en föregångare inom området. Tydligen känner Bertlin inte till att arbetet på bergsrum för slutförvaring redan länge pågått. Kostnaderna är självklart inbakade i priset på kärnel.

Varför är vindkraften så populär bland dem som saknar kunskaper i ekonomi och fysik? Jag har en hypotes om att de upplever främligsskap i vårt alltmer teknologiska samhälle. De förstår sig inte på dagens invecklade energiteknologi och ekonomi. Men vindkraften kan vem som helst begripa. Vi kan känna vindens kraft rent konkret. Genom att den är bekant känns den trygg och säker. För många finns det kanske också ett slags omedvetet religiöst motiv. Vi bör inte kämpa mot naturen, utan underkasta oss naturens krafter. Vi bör återgå till en dyrkan av de nyckfulla vädergudarna.

Hans Rosing
filosof

tisdag 8 september 2009

ALLIERADE MISSTAG I NORMANDIE 1944

ALLIERADE MISSTAG VID INVASIONEN 1944

Den här bloggen handlar om krigshistoria, närmare bestämt om de allierades strider i Normandie sommaren 1944. Den baserar sig på Beevors bok som jag skrev om i föregående blogg. Här tar jag upp detaljer som inte hade rum i den föregående, för en större allmänhet avsedda, artikeln. Denna artikel är av intresse endast för ”skrivbordsstrateger”.

Det är självklart att alla gör misstag i krig och att krig gör (en del?) människor brutala och somliga t.o.m. grymma. Lika självklart är att det är segraren som skriver historia. Och segraren vill förstås framstå i så gynnsam dager som möjligt. Det betyder att man gärna lämnar bort obehagliga fakta. Så var det med den allierade sidans historieskrivning decennierna efter andra världskriget. Denna tendens stärktes kraftigt av det kalla kriget mot kommunismen. I Väst ville man framställa sig själv som den goda sidan som med rena vapen kämpade mot den grymma nazismen och mot den brutala kommunismen.

När Beevor skrev sin bok hade det gått över 60 år sedan kriget slutade. De flesta som var med är sedan länge döda. Nya generationer för vilka andra världskriget praktiskt taget är okänt har växt upp. De har ingen känslomässig relation till kriget. Det betyder att det i dag är lättare att vara objektiv. Beevor har tydligen inga andra intressen än att ge en så objektiv skildring som möjligt.

Självklart har jag känt till att de allierade gjorde misstag och grova felbedömningar, men det kom ändå som en överraskning att misstagen var så många och så grova. Likaså kom det som en överraskning att de allierade kunde vara lika brutala som tyskarna, t.ex. genom att döda civila och skjuta krigsfångar. Här skall jag räkna upp ett antal exempel. (Samma slags misstag har förstås begåtts i alla de större eller mindre krig som västmakterna varit inblandade i sedan andra världskrigets slut.)

VERKNINGSLÖSA BOMBANFALL
De allierade hade totalt luftherravälde. Utan detta skulle invasionen inte ha varit möjlig. De utnyttjade detta till det yttersta och det var en viktig orsak till att det tyska motståndet till slut, efter två månaders bittra strider, kunde krossas. Men bombanfallen blev förvånande ofta verkningslösa därför att bomberna grovt missade sina mål. Många städer raserades och tusentals civila dödades utan att detta gav någon märkbar militär fördel.

De svåraste förlusterna hade de amerikanska förband som landsteg på Omaha-stranden. Medan de fullastade landstigningsbåtarna var på väg in mot den befästa stranden anfölls tyskarnas befästningar av ca 400 bombplan som fällde 13 000 bomber. Man tycker att detta borde ha lamslagit tyskarna. Det var självklart avsikten. Men i själva verket träffade mycket få bomber de tyska ställningarna. Bombplanen missade totalt sina mål. En orsak var att man var rädd att träffa landstigningsbåtarna och därför, för säkerhets skull, fällde bomberna för sent så att de föll bakom försvarsverken.

Likadant gick det med de stora krigsfartygens beskjutning. De tusentals granaterna från slagskeppens och kryssarnas grova kanoner föll bakom de tyska ställningarna. Följden blev att tyskarnas kanoner, granatkastare och maskingevär var funktionsdugliga när de tusentals soldaterna stormade ut ur landstigningsbåtarna och uppför stranden. De möttes därför av mördande eld som orsakade de värsta förlusterna under D-dagen.

ALLTFÖR TUNG UTRUSTNING
För den första vågen av soldater gällde att så fort som möjligt ta sig över den öppna stranden, där tyskarna hade fri sikt och fritt skjutfält. Det gällde att sprinta genom korselden. Det enda soldaterna hela tiden behövde var sitt vapen och sin ammunition. Därför är det svårt att begripa varför männen i den första anfallsvågen var överlastade med utrustning som gjorde dem långsamma och klumpiga och därigenom till lätta måltavlor. Beevor nämner en bedömning enligt vilken förlusterna kunde ha halverats om soldaterna endast haft med sig vapen, handgranater och ammunition. Utrustning fördes ju ändå iland i enorma mängder under de följande dagarna och nätterna.

Planerarna, speciellt de amerikanska, tycks inte ha bekymrat sig särskilt mycket över hur många som dödades och skadades. Britterna var mera försiktiga. De hade varit i krig sedan hösten 1939 och deras reserver av manskap började sina. USA med en befolkning på 150 miljoner, nästan lika stor som Sovjets, hade nästan bottenlösa reserver av män och detta förklarar till en del att den högsta ledningen inte bekymrade sig särskilt mycket om förlusterna. (I dagens USA är situationen en helt annan.)

MÅNGA PANSARVAGNAR SJÖNK
Det var nödvändigt att så snabbt som möjligt få iland pansarvagnar och artilleri som stöd för infanteriet. Får att få iland stridsvagnar samtidigt med soldaterna hade man konstruerat en uppblåsbar flytanordning runt shermanstridsvagnarna. I vattnet drevs dessa DD-vagnar av en propeller, men när de nådde land sjönk flytanordningen ihop och vagnen körde upp på stranden och började beskjuta försvararna. Det var en smart idé som dock förfuskades vid Omaha-beach. Sjön var grov och DD-vagnarna tenderade att vattenfyllas. Detta kunde ha undvikits genom att sjösätta vagnarna nära stranden. I stället rullade de ut i den grovai sjön från transportfartygen upp till 3000 meter från stranden. Följden blev att en stor mängd vagnar sjönk. Beevor berättar om en stridsvagnsbataljon som förlorade 27 av sina 32 stridsvagnar genom att de sjönk. (s. 103) Mindre än hälften av de vagnar som ingick i den första vågen kom i land. Också en stor mängd kanoner sjönk för att de sattes i sjön för långt ut. Därför fick soldaterna inte det pansar- och artilleristöd som planerats. Detta ökade förlusterna dramatiskt.

Alla dessa misstag ledde till att förlusterna på Omaha-standen blev långt större än på de tre andra invasionsstränderna. Det finns inga säkra uppgifter om hur många som stupade under D-dagen. Det fanns förstås ingen som sprang omkring och räknade. Men enligt senare beräkningar dödades omkring 1500 amerikaner totalt denna dag, de flesta på Omaha. Antalet sårade var förstås mångdubbelt större.

Trots alla dessa misslyckanden och misstag lyckades amerikanarna bita sig fast och långsamt rycka fram inåt land. Om man kunnat undvika dem hade förlusterna med säkerhet varit långt mindre, förmodligen mindre än hälften. På de andra stränderna Utah, Gold och Sword var förlusterna mycket mindre.

SKÖT OCH BOMBADE EGNA
När miljoner män, ofta med kort militär utbildning, har hand om massor av enormt farliga vapen är det oundvikligt att det sker massor av olyckor. Men antalet misstag i Normandie var upprörande stort. Luftwaffe visade sig sällan och gjorde ganska liten skada. De allierade flygplanen hade större anledning att frukta de egna soldaterna. T.ex. den 9 juni sköt det egna luftvärnet ned fyra Mustang-jaktplan, öppnade eld mot sex Spitfire-plan och skadade två Typhoon-jaktbombare. (s. 233) Natten därpå anfölls trupperna av några tyska bombplan. En stor mängd allierade jaktplan kom till platsen. Hela sex av dem sköts ner av det egna luftvärnet.

Dessa fall är extrema, men det hände ofta att nervösa och rädda soldater sköt mot egna plan i tron att de var tyska. Och om en sköt trodde andra att planen var tyska och följde exemplet.

Betydligt värre var att flygplanen ibland bombade egna soldater. Det är förståeligt att det för piloterna var svårt att skilja vän från fiende när trupperna rörde sig över stora områden och var invecklade i närstrider. De värsta misstagen inträffade i juli när operation Cobra inleddes. För att krossa det tyska försvaret beslöt de allierade ledarna att börja anfallet genom massiv bombning av det område där man avsåg att anfalla. Den 24 juli fällde några bombplan i misstag sin dödsbringande last över den amerikanska 30. infaneridivisionen. 156 man dödades eller sårades. (s.374) Följande dag flög en enorm armada av över 1000 tunga bombplan i våg efter våg in över de tyska linjerna. De tunga bomberna skakade marken som en jordbävning och slet sönder det tyska försvaret. Enorma dammoln bildades som försämrade sikten. Molnen drev mot de amerikanska linjerna. Bombplanen siktade mot molnen, vilket innebar att bomberna, till truppernas stora förfäran föll allt närmare de egna linjerna. Om det hade funnits radiokontakt mellan planen och marken hade man kunnat stoppa bombningarna. Men det fanns ingen sådan. Hjälplösa såg soldaterna hur bomberna började egna ner över egna trupper. 564 amerikanska soldater stupade eller sårades.

Vid ett annat tillfälle angrep Typhoon-jaktbombare vid en RAF flygdivision vad de trodde var retirerande tyska trupper. I själva verket var det frågan om en engelsk trupp som ryckte framåt. Sex engelska soldater dödades och 18 sårades.

Oundvikligen hände det att artilleri och stridsvagnar i misstag sköt på egna trupper. Ännu vanligare var att nervösa soldater sköt på egna. I skogar och häckar, i damm och mörker, i det kaos som uppstod när olika truppförband blandades dödades och sårades ett okänt antal av egna. De oerfarna soldaterna i ersättningsmanskapet var särskilt benägna att ”skjuta först och fråga sen”. Jag har inte sett någon statistik på hur många som i misstag dödades av egna, men de måste säkert räknas i tusental, snarare än hundratal. (De allierades totala förluster under striderna i Normandie var omkring 250 000 man).

Bättre träning, strängare disciplin, bättre planering hade sparat hundratals liv.

MENINGSLÖS FÖRSTÖRELSE

De allierade utnyttjade sitt herravälde i luften till det yttersta. Att jaktplan och jaktbombplan samarbetade med marktrupperna var normal taktik. Tyskarna hade utvecklat denna taktik redan 1940. Tunga bombplan användes normalt mot strategiska mål, men under striderna i Normandie sattes de också in i taktiska uppgifter mot trupper på marken. I efterhand ser man att denna taktik i allmänhet åstadkom enorm förstörelse utan att på något avgörande sätt hjälpa marktrupperna. Orsaken var de tunga bombplanens dåliga träffsäkerhet.

Caen var på den tiden en stad med 60 000 invånare som hade oturen att ligga i krigszonen. Tyskarna gav i allmänhet de civila order att lämna städer som väntades bli krigsskådeplats. Men många vägrade och sökte i stället skydd i källare och andra underjordiska rum. För att stöda offensiven i riktning mot staden Caen som startade 7 juli begärde Montgomery stöd av tunga bombplan. 467 Lancaster- och Halifax-bombplan fällde sin dödsbringande last, 2300 ton bomber, över de norra delarna av staden. Stora delar av staden raserades. Enligt de första bedömningarna dödades tusentals civila. Senare noggrann forskning har kommit fram till att 350 civila dödades. (Antalet döda överskattas nästan alltid i den första bedömningen efter en katastrof.)

Beevor skriver: ”Bombningen blev en dubbel katastrof.”(s.296) Endast ett fåtal bomber träffade tyska ställningar men mängder av hus raserades så att gatorna i staden blockerades. Detta hindrade pansarvagnarna och gav en fördel åt försvararna. Det brittiska anfallet misslyckades.

En dryg vecka senare inledde Montgomery ett nytt, ännu mer omfattande anfall. Det föregicks av ”den största koncentration av flygstridskrafter till understöd av en markoperation som någonsin hade skådats”. (s. 342) Under två och en halv timme dånade 2000 tunga och 600 medeltunga bombplan in över de tyska linjerna öster om Caen. 7688 ton bomber fälldes.

Man kunde tycka att inga trupper kan överleva ett sådant angrepp. Tyskarna hade emellertid grupperat sitt försvar i hela tio ställningar bakom varandra med ett djup på tio kilometer. Även om förstörelsen var svår i de första ställningarna stoppades anfallen senare. När experter i efterhand undersökte hur hög träffprocenten var visade det sig att största delen av bomberna missade målet. På ett ställe hamnade endast 18% av bomberna inom målområdet.

Caens öde var inte unikt. En mängd städer som låg i vägen för de stridande bombades sönder. Det som inte förstördes av bomber raserades genom artilleribeskjutning. Artilleriet kunde dock styras så att elden faktiskt träffade fientliga ställningar. Ur militär synvinkel var massinsatsen av tunga bombplan av tvivelaktigt värde. De måste betraktas som ett misstag som dödade fler civila än tyskar och förstörde också sådana områden i städerna där inga strider utkämpades. Meningslös förstörelse alltså. (Sådan meningslös förstörelse är för övrigt typisk för andra världskriget. Det var tyskarna som började genom massiva bombanfall mot städer som Warschava, Rotterdam och London. De allierade åstadkom dock enormt mycket mer förstörelse genom otaliga anfall med tusentals tunga bombplan.)

BRISTER I TRÄNINGEN

Om en modern ung europé, van vid ett bekvämt och tryggt liv, kastades in i striderna i Normandie skulle han snabbt bryta samman, drabbas av det som kallas krigsneuros. (Beevor använder ordet krigspsykos). För 65 år sedan var människorna av hårdare virke. Livet var hårt för de flesta. Man var tvungen att klara sig själv. Det fanns ingen social service, inga krisgrupper, mobbning och utslagning var normalt, rasismen var allmän. (Svarta fick inte bli stridande soldater i USA:s armé.) Unga män var vana vid slagsmål, vid översitteri och vid obegripliga påbud från myndigheterna.

Ändå var nervösa sammanbrott mycket vanliga, speciellt bland de amerikanska soldater som, med bristfällig träning kastades in i de brutala striderna. Omkring 30 000 soldater drabbades enligt Beevor så svårt att de blev odugliga som soldater. Många blev totalt galna. Värst utsatta var de tusentals som utgjorde ersättningsmanskap. Den viktigaste orsaken var att de inte fått träning i realistiska förhållanden. De hade inte övats att uttröttade, med kulor visslande över huvudet, explosioner, sårade som skriker rycka framåt eller gräva ner sig. Tusentals liv kunde ha sparats genom bättre träning.

TYSKARNA HADE BÄTTRE VAPEN
USA var redan vid denna tid världens ledande industrination. Där producerades största delen av de allierades vapen. Också vetenskapligt och tekniskt var USA ledande. Därför är det förvånande att en stor del av de vapen amerikanarna producerade var sämre än motsvarande tyska. Detta gällde speciellt det viktigaste vapnet i markstriderna, dvs pansarvagnen. Huvuddelen av de allierades pansarvagnar var av Sherman-modellen. Den var klart underlägsen tyskarnas Panter- och framför allt Tiger-vagnar. I en duell mot dessa hade Sherman ingen chans. Dessutom drevs den av en bensin- i stället för av en diselmotor. Det gjorde att den lätt fattade eld. De engelska Churchill- och Cromwell-vagnarna hade ännu mindre chans mot tyska vagnar. Deras pansar var för svagt och deras kanoner förmådde inte tränga igenom de tyska vagnarnas tjocka pansar annat än på nära håll.

Varför hade de allierade strategerna underlåtit att bygga bättre stridsvagnar? Också ryssarna byggde bättre vagnar. De allierade ledarna beslöt att satsa på kvantitet i stället för kvalitet. Genom att koncentrera sig på att producera en enda vagn i enorma serier fick man obegränsad tillgång till stridsvagnar. Att förlusterna var stora spelade mindre roll därför att det alltid fanns stora mängder vagnar i reserv. Oftast överlevde besättningen, eller åtminstone några, och de fick snabbt en ny vagn. De tyska vagnarna besegrades genom större antal. Dessutom hade tyskarna p.g.a. de ständiga bombningarna kronisk brist på drivmedel.

Ett exempel. Under anfallet 18 juli förlorade britterna nästan 200 stridsvagnar, motsvarande en hel pansardivision. De hade dock 500 vagnar i reserv och dessa fördes snabbt fram. Tyskarna hade inga sådana reserver. Deras förluster kunde inte ersättas och deras elittrupper, pansardivisionerna, malades ner genom de ständiga striderna. I början av augusti hade de kvar endast en bråkdel av sin ursprungliga styrka, medan de allierade hela tiden fick nya vagnar.

INGEN RISK FÖR NEDERLAG
Trots alla dessa svagheter och brister förelåg aldrig någon risk för att de allierade skulle lida nederlag i Normandie. Deras övermakt var alltför stor. Men man kunde ha sparat tusentals liv om de undvikits. De lärde sig dock snabbt och de allierade trupperna kämpade småningom lika skickligt som tyskarna. I början av augusti bröt det tyska motståndet samman. I slutet av månaden var de allierade redan i Paris och i slutet av september hade nästan hela Frankrike befriats. Men Hitler vägrade inse att Tyskland var besegrat. Ännu skulle hundratusentals människor dö för att en enda person vägrade att se verkligheten i ögonen.

Gjorde tyskarna inga misstag? Självklart, men de hade mer erfarenhet och kunde alla knep. Deras största misstag, Hitler, kunde de inte göra något åt. Visserligen försökte en grupp döda Hitler den 20 juli, när striderna i Normandie var som hetast, men de hade otur. Eller var det tur? Kanske skulle en ny dolkstötslegend ha skapats? Förmodligen var det bäst som skedde.

onsdag 2 september 2009

KRIGENS TID ÄR FÖRBI

KRIGENS TID ÄR FÖRBI

Den intressantaste bok jag läst i sommar är Beevors bok om D-dagen. Artikeln nedan handlar om tankar som den boken lett till. Jag har också erbjudit artikeln till Vasabladet.

Sommaren 1944, dvs för endast 65 år sedan utkämpades i vår världsdel strider som är exempellösa i sin omfattning, våldsamhet och brutalitet. Striderna innebar början till slutet, inte bara för nazisternas försök att ta kontroll över Europa utan också för de rasistiska, auktoritära, våldsdyrkande ideologier som spelat en central roll i vår historia. Det första världskriget var avsett att bli ”kriget som gjorde slut på alla krig”, men först det andra världskriget kunde åstadkomma detta.

Avgörandet föll i Normandie, Frankrike, genom den allierade invasionen 6.6 1944. Denna enorma operation har beskrivits många gånger i böcker och behandlats i filmer. Det finns knappast något att tillägga. Ändå har den engelska krigshistorikern Antony Beevor, internationellt känd för böcker som behandlar slaget om Stalingrad och slutstriden om Berlin, samt spanska inbördeskriget, ägnat ett jättearbete åt att beskriva inte bara själva invasionen utan också striderna fram till befrielsen av Paris i slutet av augusti 1944.

Boken D-dagen. Slaget om Normandie (Historiska media, 2009, 622 sidor) är intressant, inte i främsta hand som skildring av militära operationer, utan som tidsdokument. Nämligen som dokument över vår tid. För många år sedan läste jag David Howarths kända bok D-dagen. Den allierade invasionen i Normandie den 6 juni 1944 (Schildts 1959). Hos Howarth finns det en tydlig tendens till den krigsromantik som präglat den västerländska kulturen i århundraden. Han berättar om vanliga människor som bara gör sin plikt men som ändå utför hjältedåd. I Beevors bok finns det inga hjältar och skurkar. Ingenting är svart eller vitt. Boken illustrerar därmed den radikala ändring i synen på krig och våld som den europeiska kulturen genomgått under de senaste decennierna.

Beevors historieskrivning är typisk för dagens fredliga EU-Europa, för en Zeitgeist som innebär att krigens tid (äntligen) är förbi. Han har helt övergett schablonerna om de onda tyskarna och de goda amerikanarna och engelsmännen. Hans budskap är att krig vinner man inte genom godhet och hjältemod utan genom fler bombplan. De allierades mål var att krossa der Wehrmacht och de var beredda att använda alla medel för att uppnå målet. Beevor betonar att den franska civilbefolkningen drabbades hårt av de allierades bombplansarmador. Till all lycka för tyskarna kapitulerade Tyskland innan de första atombomberna var klara att användas. I annat fall kunde Berlin ha mött det öde som drabbade Hiroschima.

Torrt och sakligt beskriver Bevor det helvete som striderna innebar. Också på den allierade sidan var man skoningslös och brutal. ”Det inträffade faktiskt ibland att brittiska och kanadensiska soldater sköt fångar”, skriver han. Han ger också ett flertal exempel på att amerikaner dödade fångar. Att judiska soldater sköt fångar är lätt att förstå. En kanadensisk avdelning ”skar halsen av alla SS-soldater som de fick tag i, såväl sårade som stupade,” skriver Bevor. (I de allierade styrkorna fanns soldater från en mängd ockuperade länder. En norsk jagare hörde till de få fartyg som sänktes av tyskarna.) De allierade hade totalt herravälde i luften och bombade sönder städerna i invasionsområdet. Oundvikligen drabbades de civila hårt. Under dagen D dödades ca 3000 civila fransmän, dubbelt fler än amerikanska soldater. Men detta var bara början. Det tyska motståndet var hårt och i två månader kämpade de allierade i sommarhetta eller hällande regn för att bryta sig ut ur brohuvudet. Först i början av augusti bröt det tyska motståndet samman så att de allierades pansardivisioner kunde storma fram mot Paris.

Priset för striderna i Normandie blev fruktansvärt. Wehrmacht förlorade 240 000 man i döda och sårade. 200 000 togs till fånga. De allierades förluster var omkring 200 000 döda, sårade och saknade. Den franska civilbefolkningen drabbades svårt, främst p.g.a. de allierades bombanfall mot städer och tätorter. Under sommaren 1944 dödades omkring 20 000 civila. Lång tid efteråt dödades barn och vuxna av minor och ammunition som fanns överallt i krigets spår.

Vad var det som fick miljoner unga män att döda varandra och försvarslösa civila i hjärtat av Europa sommaren för 65 år sedan? Hade Europa, ja hela världen drabbats av något slags kollektiv galenskap? På sätt och vis. Ett krig är onekligen en form av kollektivt förstöelseraseri. Ett tillstånd när förnuftet upphör att fungera. Bevor betonar att tusentals amerikanska soldater drabbades av krigspsykos, många skadesköt sig själva för att komma bort och somliga gjorde självmord.

De flesta slogs därför att de fått order att göra detta. De hade föga kunskap om politik och ideologier. Den grundläggande förklaringen är att människan är ett flockdjur. Hon har en instinktiv tendens att underkasta sig en ledare och att kämpa för den egna flocken. Denna primitiva tendens utnyttjades systematiskt i den nazistiska utbildningen och propagandan. Därför kämpade SS-trupperna, som utsatts för speciellt hänsynslös indoktrinering, fanatiskt och ofta till sista man. De vanliga tyska soldaterna, dvs den stora majoriteten, kapitulerade vanligen när de insåg att läget var hopplöst.

Hitler trodde att den starkare alltid har rätt. Han trodde att tyskarna var de starkaste, men tvingades till slut inse att det var ett misstag. Under sina sista dagar, när ryssarna oemotståndligt rycke fram mot Berlin, trodde han att ”den slaviska rasen” och sovjetisk diktatur var starkast. I själva verket visade det sig att den av Hitler föraktade demokratin var den starkaste av alla ideologier. Tvärtemot allt vad nazister och kommunister lärde har Europa utvecklats till en demokratiskt, jämlikt, fritt samhälle där begreppet ras betraktas som ett dåligt skämt. I ett sådant samhälle är krigens tid förbi.

Alla de allierade soldater och civila som dödades dog inte förgäves. De bidrog till att kommande släktled, också tyskarna, får leva i fred och frihet. Förgäves kämpade däremot de som stred för Hitler och för den ”ariska rasen” och för världsherravälde.

Hans Rosing