onsdag 22 juli 2009

ADOLF HITLER VAR EN GALEN IDIOT!!

OM HITLER OCH HANS RUSTNINGSMINISTER ALBERT SPEER

Ord som ”galen” och ”idiot” använde Hitler ofta om sina motståndare och fiender, men orden är, menar jag, en träffande benämning på honom själv. Då menar jag inte att han skulle ha varit galen i betydelsen sinnessjuk och idiot i betydelsen efterbliven, utan att han saknade gott omdöme, kritiskt förnuft, ansvarskänsla och framför allt självkritik. Han förstod sig inte på människor, och allra minst på sig själv. Resultatet blev som alla vet katastrofalt.
Hitler var som människa på intet sätt unik. Det finns troligen miljontals personer som har ett enormt uppblåst ego, som tror sig ha lösningen på alla problem, men som i grund och botten är obildade och förstår mycket litet. Destovärre drivs sådana människor ofta av bottenlös makthunger och kämpar fanatiskt för att få kontroll över andra. Sorgligt nog finns det också miljontals människor som har behov av starka ledare, som ger deras liv mening och riktning och som därför blir lydiga hantlangare för dessa galningar. Under 1900-talet var tidsandan (der Zeitgeist) speciellt lämplig för sådana destruktiva individer att gripa makten. De griper nästan alltid makten med våld. Förutom Hitler, som behandlats i otaliga böcker och i många filmer, kan man tänka på Lenin, Stalin, Mussolini, Franco, Mao-tse-tung, Pol-pot, Idi Amin, och under senare år främst Saddam Hussein, Kim-jong-il och Mugabe.
NY BOK OM SPEER
Skälet till dessa reflektioner är att jag nyligen läst Joachim Fests bok ALBERT SPEER. EN BIOGRAFI. (Fischer & co 2009). Boken kom ut på tyska redan 1999. Fest var en känd journalist och författare till böcker om Tredje riket. Han dog 2006. Speers liv och verk har behandlats tidigare, bl.a. av två kvinnor, engelskan Gitta Sereny, som gjorde långa intervjuer med Speer, och märkligt nog av en finlandssvensk journalist, Yrsa Stenius, som fascinerats av människan bakom masken. Speer dog under ett besök hos sin älskarinna i England 1981
Många kvinnor fascineras av män med makt. Själv tycker jag att Speer är en ganska ointressant människa, en typisk teknologisk byråkrat med skygglappar. Sådana finns det mer än nog av i dag. Han utbildade sig till arkitekt. Fick ströjobb för nazisterna under 1930-talet, blev medlem i partiet, lyckades komma i kontakt med Hitler som hade ett brinnande intresse för svulstig arkitektur, blev vald att leda byggandet av de fantastiska (idiotiska) monument Hitler drömde om för att föreviga sin storhet, nådde slutligen den absoluta toppen i Hitlers välde genom att utses till rustningsminister i början av 1942 efter att den förra ministern omkommit i en mystisk flygolycka.
Genom Speers arbete ökade produktionen av vapen kraftigt och han bidrog på ett avgörande sätt till att det tyska nederlaget fördröjdes betydligt. Det är ingen tvekan om att Speer var en skicklig organisatör. I motsats till de övriga ledarna lät han sig inte korrumperas eller förledas till andra utsvävningar. Till all lycka följde Hitler ofta inte Speers rekommendationer. I annat fall skulle kriget säkert dragit ännu längre ut på tiden. Hitler insåg inte hur skicklig, effektiv och kunnig hans rustningsminister verkligen var. Ett exempel: Speer ville börja producera jaktplan drivna av jetmotorer. Hitler förbjöd detta. I stället fick Speer order att utveckla bombplan med jetmotorer, något som var absurt i en situation när de allierades bombplansarmador höll på att pulverisera den tyska industrin.
HITLERS GALENSKAP
Mot slutet av kriget, när det stod klart t.o.m. för Hitler att tyskarna skulle förlora, slog hans galenskap ut i full blom. Han gav order om att alla fabriker och andra viktiga anläggningar skulle förstöras. Han ville dra hela folket med sig i undergången. Folket hade, enligt hans förvrängda filosofi, visat sig svagt och var därför inte värt att fortleva. Speer insåg att detta var galenskap och med risk för livet gjorde han allt han kunde för att stoppa den meningslösa förstörelsen. Han överlevde nederlaget och dömdes vid den stora rättegången mot Tredje rikets ledare i Nürnberg till 20 års fängelse för att han använt slavarbetskraft. År 1966 blev han en fri man.
Speer förnekade in i det sista att han haft kännedom om utrotningen av judarna. De flesta av dem som forskat om honom tvivlar dock på att han var fullt ärlig i denna fråga. Troligen var detta en kunskap som han omedvetet förträngde. Det finns inga bevis för att han aktivt skulle ha deltagit i förföljelserna.
Fests bok kastar inget nytt ljus över Speers förhållande till Hitler, men är relativt lättläst och fäster speciell vikt vid Speers och Hitlers drömmar om stora byggnadsprojekt. För många är dessa megalomaniska projekt okända. Däremot skriver han rätt litet om krigföringen, och märkligt nog, om industriproduktionen.
Fest baserar sig i stor utsträckning på Speers memoarer, som denne skrev i hemlighet i fängelset i Spandau. Visserligen förde Fest också långa samtal med Speer, men liksom alla andra som intervjuade Speer gav samtalen egentligen ingenting som inte redan finns i memoarerna. Långa stycken i Fests bok är direkt och ordagrant tagna ur memoarerna. Den som verkligen vill förstå Speer gör därför klokt i att läsa dessa. De skrevs förstås på tyska, men kom på engelska 1970 med titeln INSIDE THE THIRD REICH. De finns också på svenska. Jag har läst memoarerna tidigare, men efter att han läst Fests bok läste jag dem pånytt.
BEUNDRAN FÖR STARKA LEDARE
De är fascinerande läsning genom att man får en inblick i hur en diktatur fungerar och i maktkampen och intrigerna i kretsen kring Hitler. Den fråga som man dock aldrig får ett svar på är hur Hitler kunde få en sådan hypnotisk makt över så många människor, bland dem en logiskt tänkande person som Speer. Tydligen har många, kanske de flesta, något slags biologiskt behov av att underkasta sig en stark ledare. Man kan tänka på att Stalin fortfarande beundras av många i Ryssland och att Mao formligen dyrkades av stora grupper ungdomar i väst på 1960-talet. Vi har ett liknande beteende i dagens dyrkan av popstjärnor och idrottsmän. Detta beteende är så vanligt att det måste vara biologiskt. Min teori är att människan är ett flockdjur. För sådana är det typiskt att de starkaste individerna kämpar om att bli gruppens ledare, medan de flesta underkastar sig den som segrar.
Speer ansåg att kriget kunde ha fått ett annat förlopp om Hitler hade tagit lärdom av hans många promemorior där han argumenterade sakligt och rationellt. Vid flera tillfällen påpekade Hitler irriterat att det var han inte Speer som var Tysklands ledare. Hade Speer rätt?
TYSKLAND KUNDE HA SEGRAT
Det kan knappast råda någon tvekan om att Tyskland kunde ha segrat om Hitler fört en annan politik. Men då skulle Hitler inte ha varit Hitler. Han kunde ha segrat efter Polens nederlag hösten 1939 om han visat kompromissvilja. Ännu större var chanserna att segra efter att Frankrike kapitulerade i juni 1940. Ensamt hade England ingen chans att krossa ett Tyskland som behärskade nästan hela Europa. Han kunde ha segrat hösten 1941 om han behandlat folken i Sovjet på ett diplomatiskt sätt. På många håll, och speciellt i Ukraina, hälsades de tyska trupperna först som befriare. I stället gav han order om att de skulle behandlas med största grymhet och brutalitet.
I stället gjorde Hitler den ena stupiditeten efter den andra. Därför är benämningen idiot träffande. I mitt exemplar av memoarerna har jag skrivit ”idioti” i marginalen på en mängd sidor. Många av hans dumheter är ofattbara för en rationellt tänkande människa. Priset tas säkert av försöket att utrota judarna. Det var ur alla aspekter totalt vansinne. Som Speer ofta påpekade led Tyskland av en skriande brist på arbetskraft. Att då satsa väldiga resurser på att mörda miljontals arbetsföra, yrkeskunniga var galenskap i högsta potens. Ironiskt nog blev resultatet det rakt motsatta till vad Hitler önskade. Efter kriget fick judarna genom beslut av FN en egen stat.
HITLERS STUPIDITETER
Alla krigförande länder använde kvinnlig arbetskraft inom rustningsindustrin – utom Tyskland. Speer föreslog upprepade gånger att man skulle anställa kvinnor. Hitler motsatte sig skarpt. Enligt nazistisk ideologi var kvinnans plats i hemmet. Och så förblev det till krigets slut. Speer ville skära ner på konsumtionsindustrin. Men det ledde till våldsamma protester från hela kadern av partipampar som levde i lyx och överflöd.
Hitler betraktade sig som ett militärt geni, men i själva verket gjorde han också inom detta område många fullständigt galna beslut. Tyskland hade ett försprång när det gällde att utveckla jetplan. Luftwaffe kunde ha haft jaktplan drivna av jetmotorer under de avgörande striderna 1944. Men Hitler förbjöd uttryckligen denna typ av plan. I stället drev han på galna projekt som supertunga stridsvagnar när generalerna hade ett skriande behov av lätta och snabba vagnar. Många av hans beslut är rent tragikomiska som t.ex. tillverkningen av raketerna V-1 och V-2 som Speer ansvarade för. De blåstes upp som mirakelvapen men åstadkom endast obetydlig skada. Det hade, som Speer påpekar, varit klokare att utveckla luftvärnsraketer. Men Hitler var besatt av tanken att hämnas på England genom massiv bombning. Resultatet blev att de allierade bombplanen kunde röra sig tämligen fritt över Tyskland och slå ut Speers industrier och rasera hela städer.
Varför fattade Hitler alla dessa helgalna och idiotiska beslut? Speer har inget svar. Det är inte förvånande. Han var teknolog och byråkrat i sin innersta själ. Han kunde produktionssiffror på sina fem fingrar och hans memoarer är fulla av sådana, men han var främmande för humanismens strävan att förstå människan.
HITLER SOM RELIGIÖS FANATIKER
Historikerna har däremot sökt ett svar. De har också funnit ett. Själv insåg jag för många år sedan efter att ha läst Hitlers bok MIN KAMP, som jag ärvt efter min morfar, var vi skall söka svaret. Den engelska historikern Michael Burleigh ger samma svar i sin faktaspäckade bok THE THIRD REICH. A NEW HISTORY (Macmillan, 2000).
Hitler var en religiös fanatiker. Om vi utgår från den hypotesen faller alla pusselbitar på plats. Han var övetygad om att han var utvald av något han kallade försynen, den allsmäktige eller t.o.m. gud att leda den ariska rasen, den enda som var verkligt kulturskapande och kreativ, till världsherravälde. Den fanatiska glöden i hans övertygelse hade en hypnotisk effekt på folk som själva sökte en mening med sina liv i den ekonomiska depressionens kaos och hopplöshet. Den gav honom en ovanligt stark karisma som han förstod att utnyttja till det yttersta. Speer vittnar om hur Hitler ännu när kriget uppenbart var förlorat kunde ge sina anhängare nytt hopp.
Denna hypotes förklarar också varför just judarna blev föremål för Hitlers bottenlösa hat. I århundrades hade judarna förföljts av religiösa skäl. I Hitlers förvridna rasistiska religion representerade de det som måste finnas i varje religion, dvs det onda, den yttersta orsaken till allt som är fel. Endast genom att utrota det onda kunde världen räddas, förkunnade han med fanatikerns hela trosglöd.
I dag när judarna har en egen stat, när världens mäktigaste men är både ”neger” och demokrat, när kommunismen och sovjetdiktaturen (som Hitler beundrade) är borta och tyskland är en fedlig demokrati, när Europa förlorat sin position som världens härskare så är det lätt att inse hur förvirrad och galen Hitlers och nazismens livsåskådning var. Världen har verkligen blivit en bättre plats att leva på.

söndag 12 juli 2009

RICHARD DAWKINS STÖRSTA MISSTAG

RICHARD DAWKINS STÖRSTA MISSTAG

Den engelska biologen R. Dawkins är förmodligen den mest omdiskuterade och debattglada biologen i västvärlden under de senaste decennierna. Han blev känd genom sin teori om att vi i själva verket styrs av våra gener som drivs av en enda sak, dvs en strävan att föröka sig själva. Allt vårt beteende kan i sista hand återföras, dvs förklaras, utgående från de ”själviska generna” som i sin tur är en produkt av evolutionen.
Jag var från början rätt skeptisk till denna teori. Den försöker, enlig min bedömning, förklara alltför mycket utgående från alltför litet. Teorin är extremt reduktionistisk och jag är skeptisk till enkla reduktionistiska teorier. De är vanligen snarare visioner än verkliga förklaringar.
På älde dagar har Dawkins sökt en ny marknad för sin längan att vara i centrum av häftiga debatter. Han har satsat massor av tid och arbete på ett slags korståg mot religionerna. (Ordet korståg är förstås ironiskt om en ateist. Ett korståg är ju en kamp för att sprida den religion man tror på. Dawkins kämpar i stället mot alla religioner. Han för alltså egentligen ett antikorståg.) Hans bok THE GOD DELUSION är en sammanfattning av detta antikorståg. Jag studerade boken rätt grundligt under våren 2008 och skrev en lång artikel om den. Artikeln publicerades i Finsk Tidskrift och den finns på min blogg.(9.5 2008)
Anders Lundberg, rikssvensk professor emeritus, har läst såväl Dawkins bok som min rätt kritiska recension av boken. Han har i ett melj till mig framfört en rad kommentarer till min analys. Jag går här inte in på detaljer utan konstaterar bara att han anser min analys vara orättvis mot Dawkins och på några punkter direkt felaktig. Jag är tacksam för hans kommentarer och kritik och den inspirerar mig att en än gång fundera över Dawkins och hans kamp mot religionerna. Här försöker jag precisera min kritik mot Dawkins. Dessa funderingar har fått extra bränsle p.g.a. att Fritänkarna r.f. i Finland nyligen betalade reklamutrymme på bussarna i Helsingfors för en slogan som lyder. JUMALA OM TUSKIN OLEMASSA. VOIT SIIS NAUTTIA ELÄMÄSTÄ. (Gud finns knappast. Du kan alltså njuta av livet.) Märkligt nog väckte denna reklam stor uppståndelse. Den debatterades allmänt i medierna. (Nyhetstorkan under sommaren gör att vad som helst duger att fylla spalterna med. Michael Jacksons, en popstjärnas, död fick t.ex. enorm uppmärksamhet.) Många ansåg ateisternas reklam för sin sak vara opassande. Religionerna får gärna göra hur mycket reklam de vill men inte ateisterna, var budskapet.
Ytterligare inspiration fick jag av en utmärkt kolumn av teologen Patrik Hagman i VASABLADET 26.6. Han tar upp den syn på religionerna som Dawkins och andra ”kämpande” ateister gör sig till tolk för. Han hänvisar till filosofer och religionsvetare som menar att Dawkins i stort sett missat poängen med religionerna. Dawkins krossar en ”högubbe” (a strawman) som i stor utsträckning är en konstruktion av ateisterna själva. Den kritik dessa filosofer, och Hagman, anför går efter samma linjer som jag själv fördes in på när jag läste Dawkins THE GOD ILLUSION. Det inryck som växte sig allt starkare när jag läste boken var att Dawkins missat poängen. Han förstår inte vad världens många religioner handlar om, han förstår inte varför folk är religiösa och än mindre varför religionerna har en stor roll i historien och än i dag i många samhällen.
Hagman har inte alldeles fel när han skriver: ”Dagens ateister attackerar en kristendom som bara existerar i deras egna huvuden.” Men sedan gör han sig själv skyldig till samma misstag, dvs att dra alla ateister öven samma förenklade kam. Han påstår att ateisterna ser religionen som i stort sett roten till alla problem i världen. I själva verket är det bara en liten minoritet, historiskt okunniga, ”fundamentalistiska” ateister som har en så enfaldig åsikt. De flesta ateister är helt enkelt ointresserade av religion.
Hagman påpekar att ateisterna långt ifrån är eniga sinsemellan. Han menar att ”fundamentalistiska ateister” såsom Dawkins, enligt mer ”liberala och intellektuella” ateister ”på sikt misskrediterar ateismen som livshållning och intellektuellt projekt.” Det är förmodligen naturligt för en troende att tro att ateismen liknar religionerna genom att vara just ”en livshållning och ett intellektuellt projekt”. Men det är ett stort misstag. Det enda som är gemensamt för alla ateister är att de inte tror på några gudar. I övrigt kan de ha precis vilken inställning som helst till frågan om livets mening. Ateismen är inte, som det ofta felaktigt påstås, ett slags tro, utan avsaknad av tro på det slags övernaturliga väsen som går under benämningen gudar. En ateist kan mycket väl gilla kyrkan och dess verksamhet, följa dess traditioner etc.
DAWKINS STÖRSTA MISSTAG
Hans grundläggande misstag är att anföra rationella argument mot religionernas teser. Som naturvetenskapsman är han van att basera sig på logik och vetenskaplig testning. Hans underförstådda antagande är att religionerna strävar att ge en rationell världsbild ungenfär på samma sätt som vetenskapen. Men om man rationellt analyserar vilken religion som helst så blir resultatet att den är rent nonsens.
I alla religioner spelar musik, sång, dans, predikningar, heliga skrifter, upprepning, mässande, bilder, symboler en central roll, men aldrig rationella argument eller empiriska fakta. Vad visar detta? I vetenskapen sjunger man inte, inte heller mässar man eller har heliga skrifter. Detta visar att religionerna alltid vänder sig till människans känsloliv, aldrig till hennes förnuft. För vetenskapen gäller det omvända. Religionerna finns, kort sagt, för att de fyller många människors känslomässiga och sociala behov. (Samt givetvis för att de är ett utmärkt medel för att manipulera massorna. Egyptens pyramider skulle aldrig ha byggts utan religion.)

Den stora svagheten i Dawkins och många andra moderna ”kämpande” ateisters religionskritik är att de inte har något att erbjuda i stället. Dawkins bok innehåller massor av i och för sig helt korrekt kritik, men han erbjuder ”stenar i stället för bröd” för att uttrycka sig bibliskt. Han menar att vetenskapen för honom fyller behovet av mening och sammanhang. Men han är ett undantag. För den stora massan, dvs för 99% av världens folk är forskning abstrakt och främmande. Ateisterna rekommenderar att man skall njuta av livet. Också detta är ett slags fromt nonsens. Majoriteten av jordens folk har fullt jobb med att försöka överleva. Också i den industrialiserade världen jobbar folk i dag mer och hårdare än någonsin. På fritiden glor man mest på tv eller liknande. Det är inte många som har råd och tid att faktiskt njuta av livet. Men så har det i själva verket varit under alla tider.
Detta faktum är i själva verket en viktig orsak till att massorna vänt sig till religionerna för att få tröst. När livet är hårt, fyllt av arbete, fattigdom och umbäranden så är det naturligt att man griper efter löftet om ett evigt liv i paradiset som om ett halmstrå. Den fattige har aldrig haft någon glädje av detta livet. Därför är drömmen om ett liv efter döden, ett liv utan hårt arbete, utan stress, utan tvång och myndigheter, ett liv där man är älskad, respekterad och frisk från alla krämpor så lockande. De moderna ateisterna har ingenting annat att erbjuda än ”blod, svett och tårar” (för att citera Churchill). Att han nästan helt ignorerar detta centrala problem är Dawkins största misstag. Han vill inte ens erkänna att det existerar.
ALTERNATIV TILL RELIGIONERNA
En av de första som öppet förde fram en ateistiskt livsfilosofi var den franske filosofen Auguste Comte (död 1857). Han är pappa till den riktning inom filosofin som kallas positivism men han är också grundaren av sociologin. Han präglade också benämningen ”altruism” (En altruist är en person som av helt oegoistiska skäl, dvs utan att förvänta vare sig straff eller belöningar efter döden, arbetar för sina medmänniskor). Han ansåg sig ha goda skäl att tro att religionerna så småningom kommer att självdö när människan blir mer upplyst.
Det viktigaste för honom var inte att anföra argument mot religionerna. Det ansåg han vara onödigt eftersom de inte grundade sig på förnuftet och därför var förutbestämda att dö ut. Det viktigaste var att formulera en livsfilosofi som kunde ersätta religionerna. En stor del av sitt liv ägnade han sig åt just detta. Det centrala begreppet i hans livsfilosofi är utveckling. Han trodde att upplysning och vetenskap skulle omvandla människan och göra henne mer social och altruistisk. Felet med religionerna är att de är statiska, inte utvecklas, menade han.
Positivismen blev en av många orsaker till att religionernas betydelse i västvärlden kraftigt minskade. Här bör betonas att Comte trodde att utvecklingen i främsta hand skulle ta sig uttryck i en ”moralisk förbättring av människan”. I våra dagar har positivismen förlorat sin betydelse. Den har ersatts av en mycket mer materialistisk och mindre idealistisk tro på kapitalismen och på den heliga ekonomiska tillväxten. Kapitalismen passar i själva verket utmärkt ihop med kristendomen, vilket visas i USA, världens enda supermakt, men med en övervägande, troende kristen befolkning.
En viktigare orsak till att religionernas inflytande minskade var den socialistiska rörelse som startades av Karl Marx (död 1883). Socialismen hade verkligen ett budskap och en livsfilosofi. Den var ursprungligen starkt idealistisk och apellerade därför också till intellektuella och konstnärer. Men främst riktade den sig till de fattiga och förtryckta, till det som Marx med en svepande generalisering kallade proletariatet eller arbetarklassen. Socialismen hade en vision om ett jämlikt och rättvist samhälle där var och en bidrar efter sin förmåga och får det han eller hon behöver för att leva ett gott liv. Uppenbart är att socialismen tog många tankar från kristendomen. Jesus ömmade ju också för de fattiga och förtryckta. Men i stället för att fantisera om ett paradis i en tillvaro efter döden utmålade socialisterna ett framtida jordiskt paradis, dvs det kommunistiska samhället där allt ägs och förvaltas gemensamt och där alla konflikter och strider har upphört. Detta var en kraftfull och lockande vision för miljoner fattiga och förtryckta fram till sovjetimperiets sammanbrott. Socialismen erbjöd ett alternativ till religionernas utomvärldsliga eskatologi och samtidigt var den öppet religionskritiska. Slagordet var: ”Religionen är opium för folket”.
Socialismen är antirasistisk och antinationalistisk. Men alternativen till religionerna har ibland varit både rasistiska och nationalistiska. Nazismen utformades medvetet med framför allt katolicismen som modell. Den var uttryckligen antirationell (som religionerna) och riktade sig till känslan. Folket, rasen och nationen upphöjdes till en slags helig treenighet. Tron på den ariska rasens överlägsenhet var ingenting annat än just en religiös tro. Hitler dyrkades av miljoner som ett slags Tysklands frälsare.
Många har förundrat sig över att nazismen, en grym och brutal lära, kunde få starkt stöd just i Tyskland, Europas mest religiösa stat där både katolicismen och protestantismen i århundraden hade varit stark. Men å andra sidan kan man förundra sig över att en mycket brutal version av kommunism gick segrande fram i Ryssland där den ortodoxa katolicismen så länge haft en helt dominerande makt över själarna. Vad lär vi av detta? Jo att religionerna inte är något skydd mot makthunger, brutalitet och grymhet.
KOMMER RELIGIONERNA ATT DÖ UT?
August Comte förutspådde för drygt 150 år sedan att religionerna kommer att dö ut när mänskligheten blir mer upplyst. Karl Marx menade samma sak. Nietzsche hävdade i slutet av 1800-talet: ”Gud är död!” Ännu på 1960-talet var det vanligt bland intellektuella att anse att religionerna håller på att förlora sin makt över sinnena. Hur har det gått? Hade de många som under 1800-talet förutspådde religionernas undergång rätt eller fel?
Ingen av de stora religionerna har dött ut. Tvärtom, de har i dag fler anhängare än någonsin. I den meningen hade Comte et al. alldeles fel. Men om vi kunde uppväcka Comte och låta honom bekanta sig med situationen i dag skulle han knappast medge att han hade fel. Han skulle för det första peka på att det på hans tid fanns ytterst få som öppet var ateister. I dag kan de räknas i hundratals miljoner. Relativt sett har antalet ateister ökat enormt, medan antalet troende minskat kraftigt. Vidare skulle han påpeka att han förutspådde utvecklingen på mycket lång sikt. Det tar hundratals år innan religionerna dör ut. Han skulle påpeka att det tog hundratals år för religionerna att sprida sig. Vi talar om mycket långsamma processer.
Men framför allt skulle han betona att religionerna har förändrats. De har liksom hela samhället påverkats av upplysning, utveckling och utbildning. Religionerna accepterar i dag att kvinnor får utbildning och jobbar utanför hemmet, en del religioner accepterar t.o.m. kvinnliga präster, många accepterar preventivmedel. På Comtes tid var t.ex. skilsmässa, sex utom äktenskapet, abort och homosexualitet svåra synder. I dag tolereras sådant av mer liberala troende. Visserligen finns det fortfarande, skulle han säga, människor som tror på samma sätt som i början av 1800-talet, men de är en minoritet. Också i de flesta muslimska länder har en viss modernisering skett.
Comtes slutsats skulle alltså bli att han på det stora hela hade rätt. Jag håller med honom.

onsdag 1 juli 2009

YTTRANDEFRIHETEN BEGRÄNSAS ALLTMERA

Denna artikel publicerades den 13 juni 2009 i Vasabladet. Jag har tidigare behandlat censur i bloggarna 5 och 6 mars 2008.

YTTRANDEFRIHETEN ALLTMER HOTAD

Under president George W. Bushs tid som ”världssheriff” spelade frihet och demokrati en central roll i USA:s utrikespolitik. Han präglade bl.a. den mycket odiplomatiska, men träffande, termen skurkstat. Bush tvekade inte att kritisera regeringarna i stormakter som Kina och Ryssland och störtade som bekant två av de mest skurkaktiga regimerna med militärt våld.

President Obama har gått in för en helt annan linje. Hans slagord ”change” (förändring) gäller också inom utrikespolitiken. I stället för de hårda ordens retorik och militärt våld går han in för dialog. Han vill överbrygga klyftor och räcka ut en försonande hand. Denna politik applåderas i Europa men ses med misstänksamhet i USA.

Destovärre finns det inga tecken på att skurkstaterna, dvs de slutna samhällen där kritiker mördas eller kastas i fängelse, är villiga till en dialog på Obamas villkor. Sålunda tycks USA:s relationer till problemet Nordkorea bli lika dåliga, om inte sämre, än under Bushs åtta år som världens mäktigaste man. Inför de olympiska spelen i Kina senaste sommar trodde de politiskt blåögda att Kinas regering skulle tillåta större öppenhet. Det gick, som realisterna anade, tvärtom. Den kinesiska regeringen har skärpt greppet om sin jättebefolkning. Sålunda har regeringen totalt mörklagt vad som hände på Himmelska fridens torg för 20 år sedan.

I Ryssland har regeringen alltmer återgått till metoderna under sovjettiden. (Och vårt land håller, realistiskt nog, igen på att ”finlandiseras”). Ett stort antal journalister har mördats utan att polisen fått tag i förövarna. Medier och organisationer som kritiserar regeringen har i stort sett försvunnit. I de flesta muslimska länder är yttrandefriheten svag eller obefintlig och tendensen är snarare att regeringarnas och mullornas grepp hårdnar än mjuknar.

I västvärlden är alla i teorin för yttrandefrihet och öppenhet, men i praktiken minskar denna frihet också här, om än inte genom regeringarnas utan genom ”marknadens” åtgärder. Tidningspressen har alltid varit demokratins ryggrad. Destovärre håller denna ryggrad i dag på att allvarligt försvagas. Den har länge kroknat under den växande bördan av de elektroniska medierna och nu innebär den ekonomiska depressionen att ytterligare sten läggs på bördan.

Under internets barndom trodde teknofilerna att nätet skulle öka yttrandefriheten och skapa en öppnare politisk kultur. Så har det, som t.ex. de senaste valen inom EU visat, inte gått. Intresset och förståelsen av politik är mindre än någonsin. Kapitalismens traditionella utmanare, socialismen, är så gott som död. En viktig delorsak är att vänsterpressen i stort sett är utslagen av marknadsekonomin. Människan och samhället är inga maskiner och fungerar enligt sina egna lagar, som teknofilerna i allmänhet är saligen ovetande om.

I själva verket innebär internet ett allvarligt hot mot yttrandefriheten. Aldrig tidigare har makthavarna haft ett så effektivt instrument för att övervaka och kontrollera opinionerna. Förr var de beroende av en liten armé av censorer som satt och läste allt som publicerades. I dag har censorerna ersatts av outröttliga och omutliga maskiner, dvs av program som kan övervaka allt som kommer ut på nätet. I diktaturerna kan man lätt blokera kritiska sajter eller hindra sökning av icke önskad info. Yttrandefrihet får man aldrig gratis, utan endast genom ständig kamp.

Hans Rosing
Vetenskapsfilosof

Kommentar 1.7 2009.

Sedan artikeln publicerades har två uppmärksammade händelser ytterligare bekräftat min tes om att yttrandefriheten alltmer begränsas. Inför presidentvalet i Iran 12.6 hade man i västvärlden stora förhoppningar på att de konservativa mullornas makt i landet skulle minska och att landet skulle få en president som är öppnare, liberalare och mindre fientlig mot västvärlden. Kort sagt hoppades man på en större frihet och främst yttrandefrihet i landet. En stor majoritet av de unga iranierna stödde den liberala presidentkandidaten Mousavi. Vi vet i dag hur det gick. De konservativa vann och Iran kommer att fortsätta med sin västfientliga och demokatifientliga politik. Resultatet ledde till kravaller och upplopp, men de som väntade sig en upprepning av revolutionen 1979, nu dock med omvända förtecken, blev djupt besvikna. Demonstationerna slog ner med våld och alla försök till öppen nyhetsförmedling stoppades. Utländska journalister fick inte arbeta fritt, telefontrafiken censurerades, likaså infon på nätet. Självklart censurerades tidningarna.

För mig var detta ingen överraskning. Liksom de flesta i väst önskar jag en utveckling mot demokati i denna stora och viktiga muslimska stat. Men konservativa religiösa ledare, som anser sig utvalda att förverkliga Allahs vilja, är självklart motståndare till yttrandefrihet. I praktiken är Iran en teokrati och kommer, destovärre, att förbli det under överskådlig tid.

Den andra uppmärksammade händelsen gäller friheten i vårt eget land. Finland har aldrig varit någon föregångare när det gäller yttrandefrihet, snarare tvärtom. I dag har vi större frihet än någonsin tidigare, men det finns tecken på att många grupper tycker att friheten har gått för långt.

Nyligen köpte Ateistföreningen och Humanistförbundet, två religionskritiska grupper, reklamplats på bussarna i några storstäder för att föra fram sin åsikt att ”JUMALA TUSKIN ON OLEMASSA”. (Gud finns knappast). Åsikten torde knappast förvåna någon. Alla vet att det finns massor av folk i vårt land som har denna åsikt. Många som hör till kyrkan gör det inte för att de tror på Gud (kyrkans gud) utan därför att de vill upprätthålla en gammal tradition. Men reklamen väckte enorm uppståndelse och många krävde att den slopas, eller åtminstone ändras. I vårt land får man nog tänka att Gud inte finns men man får tydligen inte offentlig yttra denna tanke. Här finns en släktskap, föga förvånande, mellan de konservativa muslimska mullorna i Iran och de konservativa kristna kretsarna hos oss.

Det är uppenbart att det inte finns några gudar. Men detta får man tydligen inte meddela i offentliga medier. Varför är det så farligt? Självklart därför att det kan få folk att börja tänka självständigt, och sådant är alltid farligt för sådana som har makt, inte p.g.a. att de är valda och har kompetens, utan för att de anser sig vara utvalda av en absolut makt att genomdriva denna makts vilja.