EN FILOSOF I ÖRTAGÅRDEN I MAJ 2009
Den här bloggen handlar om mina odlingar och intresserar knappast någon annan än mig själv. Jag rekommenderar alltså att du slutar läsa här och gör något nyttigt i stället, t.ex. läser Bibeln eller telefonkatalogen. Varför skriver jag den då? För att dokumentera vad jag odlar detta år. I allmänhet kommer jag inte i efterhand så noga ihåg vad jag odlat ett visst år. Men nu finns det i min dator, och förstås på bloggen.
Att odla grönsaker har varit ett av mina intressen sedan barndomen. Av någon anledning blev jag tidigt fascinerad av att själv kunna odla saker som jag äter. Min mor odlade på sin höjd litet blommor på Komlet. (Om Komlet se min blogg Fiskehistorier). Min far var helt ointresserad av odling trots att, eller kanske just för att hans föräldrar ägde en bondgård i Holma by i Hitis. Det var antagligen min mormor som väckte mitt intresse för trädgårdsskötsel. Men i motsats till henne är jag måttligt road av blommor. Jag ville odla grönsaker. Min morfar brukade ha några gurkor i en drivbänk. Men på Komlet, dvs i Österbotten är klimatet litet för kallt för gurkor. På friland går gurkor inte, men under glas kan man få en liten skörd. Så det blev aldrig någon stor skörd. Några få ynka gurkor som han åt upp själv. Mitt första försök att odla grönsaker misslyckades totalt. Jag var väl 8-9 år när min mor hade köpt en påse rädisfrön åt mig. Jag blev besviken. Rädisorna växte dåligt och blev hårda och träiga.
När jag började tillbringa somrarna på min hustrus sommarställe i Västanfjärd i början av 1970-talet fick jag möjlighet att odla i ett betydligt mildare klimat. Som pensionär kan jag nu bo halva året på landet och ägna hur mycket tid som helst åt mitt egendomliga intresse. Det är många som vill ha blommor och buskar i rädgården, men rätt få som har mani på att odla allt som går att äta. När jag var barn fick man inte särskilt mycket färska grönsaker. Kanske är mitt odlande en kompensation för vad jag gick miste om som barn. Nu försöker jag få egna grönsaker så fort som möjligt om våren. Jag äter allt som växer i mina land med god aptit, om inte andra medlemmar i familjen redan skövlat landen. Barn gillar att själva gå i landen och knapra i sig. Samtidigt lär de sig en del om naturen vilket sannerligen behövs i dagens samhälle där barnen nog vet allt om datorer men inte kan skilja en gran från en tall.
Men tyvärr är vårt klimatet emot odling t.o.m. här i det varmaste hörnet av vårt långa kalla och mörka land. Jag har (i hemlighet) hoppats att växthuseffekten skulle göra vårt klimat litet varmare så att jag kunde så och skörda tidigare, men nix. I år har det varit en ovanligt kall vår. Här på Kimitoön är växtligheten minst en vecka försenad. Vi är i slutet av maj och äppelträden har ännu inte börjat blomma. Inte ens päronträden, som är väldigt tidiga, blommar ännu när jag skriver detta. Enligt klimatologerna har växthuseffekten värmt upp jordens klimat redan i 20-30 år. Jag har odlat grönsaker betydligt längre, men inte märkt av att odlingssäsongen skulle ha blivit längre. Klimatologerna odlar tydligen inte grönsaker i Finland. De har väl inte tid. Det måste ju vara jobbigt att utveckla modeller för att förutsäga hurudant klimatet kommer att vara år 2050. Då kommer odlingssäsongen här att vara minst en månad längre – om vi får tro experterna. Men då har jag för länge sedan satt min sista potatis.
GRÄSLÖK, RÄDISOR OCH RÖDA BETOR
Jag har som synes en tendens att avvika från ämnet. Men nu till mina odlingar i år. Några grönsaker har jag redan kunnat börja skörda. Gräslök har jag i stora frodiga tuvor utanför köksdörren. (Fast gräslök är kanske ingen grönsak utan en krydda?) Det är annat än de små krukot med denna gröna sak som man köper i marketarna. Jag använder gräslök så mycket som möjligt i matlagningen, framför allt till fisk. Rabarber hör till de verkligt tidiga grönsakerna. Min kära hustru har redan tillrett rabarberpaj och rabarberkräm av årets rabarber. I slutet av april sådde jag huvudsallat, rädisor (Fench Breakfast) och dill på friland. Sallaten börjar nu vara så stor att den är något att bita i, rädisorna har vi nästan ätit upp (men jag har andra på kommande), men dillen är ännu knappt en decimeter hög. På tal om rädisor har jag lärt mig odla dem. De är kinkiga. De skall ha mullrik, måttligt gödslad jord och måste hållas fuktiga. För en nybörjare lönar det sig att odla dem i mull som man köper i plastsäckar. Jag tycker bäst om just French Breakfast som blir rätt stora. Istappsrädisor blir ännu större, och sådana har jag också på kommande, men i ett gammalt tvättfat. Jordlagret är troligen för tunt för istappar, men vi får se om en vecka eller två. Ännu är de bara långa som ett lillfinger.
Man blir inte mätt av några rädisor, men de är utmärkta som krydda i en sallad, t.ex. tillsammans med kinakål, tomat och gurka. Rödbetor fyller betydligt bättre. De hör till de mest lättodlade grönsakerna (fast de egenligen är rödsaker eller gredelinsaker). De kräver mer värme än rädisor och har en längre växtperiod. Jag har två sorter av dessa betor, Bull`s Blood och egyptisk. Färska rödbetor är mycket goda. De skall kokas ungenfär lika länge som potatis. Själv tycker jag de är godast naturell, utan salt, smör eller någon krydda. När de är äldre måste de koka längre för att bli mjuka. (Det här tycks bli en kokbok).
I april sådde jag också isbergssallat, men den grodde aldrig. Det var dessutom dyra frön på ett band som man drar ut i såfåran. Antagligen var det den kalla våren som var orsaken till denna totala flopp. Fröna ruttnade antagligen i den fuktiga lerjorden. Senaste sommar lyckades jag rätt bra med isbergen, men då var det för vått på sensommaren så många huvuden ruttnade. Sniglarna älskade förstås denna sallat. Däremot har jag sällan snigel på bladsallaten. Rukola är en ganska ny sallatssort som många tycks gilla. Den brukar finnas i butikerna. Jag hade en liten plätt med rukola senaste sommar, men den gillades inte alls av familjen så den skippar jag. En annan bladsak som jag skippar är mangold. Den är lätt att odla, växer bra men vad gör man med den? För några år sedan hade jag en hel del mangold som ingen ville ha.
KÅLRABBI OCH ROVOR
En annan sådd som misslyckades totalt var kålrabbi. Fröna grodde inte. Det förvånade mig därför att kålrabbi brukar vara lätt att odla, betydligt lättare än sin kusin majrovan. Kålrabbi borde inte heller vara känslig för kyla. Fröna var från senaste år eller ännu äldre så deras grobarhet kan ha försämrats. Kålrabbi är annars en mycket uppskattad grönsak (eller snarare vitsak eftersom den är nästan vit i köttet) i min familj. Min hustru äter den med förtjusning och barnen vill gärna ha den. Vi äter den alltid rå. Man kan förstås koka den men jag tycker att smaken då blir sämre. Jag skulle gärna ha ett land med denna utmärkta knöl också i sommar, men all odlingsbar yta är redan upptagen av annat. I stället har jag nyligen sått rova (majrova). Men den brukar alltid bli svårt angripen av larver. Visserligen växer den fort och bra bara den får vatten, men larverna älskar den. Rovorna är nästan alltid ”maskätna”. Är jorden torr blir de träiga och oätliga. De är kinkiga men hos mig väcker de nostalgiska minnen från torget i Vasa för mycket länge sedan. När min mor handlade brukade hon alltid också köpa en knippa rovor som min bror och jag begärligt tuggade i oss. Jag hoppas få åtminstone några ätliga rovor så att jag kan sitta i solen, gnaga på en saftig rova och drömma mig tillbaka till barndomens soglösa femtiotal.
Rovan är en traditionell grönsak som odlats i århundaden. Den var stapelföda i vårt land långt innan potatisen kom på 1700-talet. ”I Finland där åto vi rovor och gröt” är ett citat som dyker upp i mitt minne. Men varifrån det är hämtat kommer jag inte ihåg. Är det någon som vet? I dag tycks denna förträffliga knöl vara nästan bortglömd. Synd! På tal om knölar brukar jag inte odla kålrot. Den växer alldeles för långsamt för min smak. Rovor och kålrabbi är godare fast kålrot förstås försvarar sin plats i rotmos och i köttsoppa. Men jag odlar bara för direkt konsumtion under sommaren och hösten. Att lagra för vintern är ingen idé i dag när butikerna är fulla med rotfrukter året runt.
POTATIS
Sedan har vi förstås den bästa av alla knölar, potatisen. Min potatisodling är mycket begränsad av det enkla skälet att jag inte har utrymme. Så det får bli endast små mängder. I år köpte jag 5 kg sättpotatis. Plantorna är nu frodiga och 1-2 dm höga. Det börjar vara dags att kupa dem, något som jag ofta inte ids göra. Folk som vet (tror sig veta) säger att man får större skörd om man kupar. Sorten är gamla beprövade och goda Timo. Om vädret blir varmt så har jag en chans att få egen färskpotatis (som svenskarna felaktigt säger) till midsommaren. Att ta upp potatis i eget land och genast koka och äta den hör för mig till sommarens glädjeämnen. Liksom alla grönsaker är den godast när den är pinfärsk. Nypotatis och en klick smör, mer behövs inte för gastronomisk njutning. Bort med alla invecklade matrecept som tidningarna är fulla av! Rödbetor och morötter kan förresten med fördel avnjutas på samma sätt när de nyss är upptagna. Och de är fullpackade med nyttiga vitaminer, mineraler och antioxidanter.
Det tycks vara på modet i dag att förakta potatisen, liksom allt som är gammalt, beprövat och traditionellt. I stället skall det vara olika utländska, mer exotiska grödor. Det tycker jag är en dum attityd. Vi har förträffliga egna grönsaker, som växer bra även under kalla och regniga somrar, och skall vara stolta över dem och njuta av dem. All import borde vara strängt förbjuden under sommaren!! (Jag menar det inte på allvar).
MORÖTTER
Enligt antropologerna levde våra förfäder delvis på rötter som de samlade i skogarna där de drog från plats till plats. Man anser att det var kvinnorna som samlade in ätliga rötter. I dag går vi inte ut i skogen och söker rötter. Det är mycket enklare att odla dem själv. Dessutom är dagens odlade rötter extremt förädlade. De har genomgått ett slags evolution, men en evolution som är noggrannt kontrollerad av människan. Alla dessa härliga grönsaker kan vi i sista hand tacka evolutionen för. (Så fick jag med Darwin också i denna blogg).
Detta som inledning till mitt avsnitt om mo- och andra rötter. Jag är litet irriterad på morötterna. De tar mycket lång tid på sig för att gro och växer sedan långsamt. Dessutom är de mycket begärliga för morotsflugan. I år har jag sått ca 6 meter morot och täckt med fiberduk. Det är spännande att se hur det blir med morotsskörden. Egna morötter smakar mycket bättre än köpta, speciellt om man plockar dem när de ännu är rätt späda. Senaste sommar härjade mina två styvbarnbarn i morotslandet och åt upp en hel del små, ungenfär fingerlånga och tjocka morötter. (Enligt mina rätt stora fingrar). Jag unnade dem det gärna. En del av glädjen med att odla är just att se barnen gå och mumsa i landena. Själv fick jag aldrig göra det som barn. Nu tar jag igen det med besked.
Svartrot har jag några gånger odlat av nyfikenhet. Somliga tycker den är god. Senaste sommar hade jag litet svartrot, men tyckte den var smaklös. Enligt min mening är det meningslöst att odla den. Den växer långsamt, kräver mycket djup jord, är mycket skör och smakar inte alls så gott som morot. Palsternacka har jag aldrig prövat, inte heller selleri. Pepparrot har vi haft någon planta av, men jag har köpt pepparrot de få gånger jag lagat gädda med pepparrotssås om vårarna. Ingen idé att odla den.
TRE SORTERS LÖK
Lök bör varje grönsaksodlare självklart ha i sina land. Jag har tre sorters lök, förutom gräslök. Av vanlig gul lök har jag ca 100 plantor. Bladen är ca två dm långa. Jag gödslade nyligen med Biolan kanakakka och hackade ogräs. Jag hoppas vara självförsörjande med lök under minst tre månader. Det går åt rätt mycket lök i min matlagning. Jag använder gärna purjolök, men den är dyr. En enda purjo kostar ca en euro. Det lönar sig alltså att odla den. Men det är arbetsdrygt därför att den växer mycket långsamt och kräver god jord och mycket näring. Jag brukar sätta tomma rullar av vc- eller hushållspapper runt för att stammen skall bli vit och mjäll. I år har jag bara ett tiotal purjor. Som en ren kuriositet har jag egyptisk luftlök. Den duger förstås i malagningen som annan lök, men knölarna är mycket små och svåra att skala. Märkligt nog så växer lökarna i bladens ändar.
DE MEST POPULÄRA
De mest populära grönsakerna i min familj är märgärter och majs. Det finns aldrig tillräckligt av någondera. Senaste år samlade jag frön från egna ärter. Det finns alltid skidor som man inte märker förrän man river upp plantan på hösten. Då är de redan torra och duger inte till annat än utsäde följande år. Jag har sålunda frön av tre sorter Onward, Kelvodon och Sugar Bone, men blandade. I mitt ärtland finns nu dessa sorter huller om buller. Jag har ca tio meter ärter men de kommer knappast att släcka min familjs lust efter de små gröna bollarna. Färska ärter har under senare år börjat säljas överallt under sommaren i vårt land. De förlorar dock snabbt i smak. Godast är de när de nyss är plockade.
Sockerärter hör till de mest lättodlade och snabbväxande växterna. Min familj bryr sig dock inte om dem. Jag skippar dem i år. Det blir ändå bara jag som äter av dem. Senaste år kokade jag sockerärter ett par gånger och åt med smör. Visst är det gott, men litet petigt att plocka och snoppa dem. Då är det enklare med bönor. De är stora, enkla att plocka, växer fort och är mättande och goda. Men de kräver värme. Just i dag (29.5) är det för första gången en riktigt varm dag, ca 20 grader, och jag har sått ett litet land med störbönor, Blue lake. Störbönor är roliga därför att de blir så långa, 2-3 meter eller ännu mera. De fordrar alltså långa störar som stöd. Jag brukar stuva dem.
DEN TÅLIGA KÅLEN
Kål växer bra i vårt kalla klimat, men den är begärlig för kålfjärilen. Senaste år hade jag brysselkål, men i år blir det blomkål. Det är den matigaste grönsak (vitsak?) jag odlar. Jag har ca 20 plantor i krukor som nu måste planteras ut på friland. För att skydda mot den elaka fjärilen drar jag fiberväv över blomkålslandet, och hoppas på det bästa. Blomkål är rätt dyr i butiken så om jag får 20kg så har jag en liten förtjänst. Annars spelar ekonomin ingen roll i mitt odlande. Jag har råd att köpa grönsaker, men att odla dem själv är mycket roligare. Dessutom får jag massor av motion och frisk luft. För att inte tala om smaken. Färskt är alltid färskt! Det lönar sig att odla själv – alla gånger. Stäng datorn och gå ut och smutsa ner händerna.
SOCKERMAJS
Majs är väl snarare ett sädesslag än en grönsak. Den kräver ett betydligt varmare klimat än vårt. Men växtförädlarna har tagit fram sorter som hinner mogna på varma platser i de sydligaste delarna av vårt land. Jag odlar nu en sort som heter Lumidor F1. Trots att senaste sommar var kall och våt fick jag en måttlig skörd. Sockermajs äts med förtjusning av alla i min familj. Och den är verkligen god när man kokar den ca tio minuter genast efter att man brutit loss kolvarna. Inget salt i vattnet! Man kan klicka på litet smör om man vill men jag äter den helst naturell. Odlingen är dock rätt jobbig. Jag satte frön i krukor i början av maj. Fick ungenfär 40 plantor. Håller nu på och planterar ut dem på friland. I allmänhet hinner bara en kolv mogna per planta. Men 40 majskolver i slutet av sommaren räcker rätt långt. Den som endast ätit kolvar man köper i butik eller på burk vet inte hur riktig majs smakar.
VÄRMEKRÄVANDE VÄXTER
Gurka, squash och tomat är verkligt värmekrävande växter. Paprika går inte alls att odla på friland hos oss, men nog i oeldat växthus. Jag har ett litet växthus, en stomme av ribbor överdragna med plast. I det mognar t.o.m. paprika. Senaste år hade jag några plantor, men i år får det vara. De ger mycket liten skörd sent på sommaren. Tomater driver jag upp varje sommar. Men det är inte alldeles lätt. Sätter frön i krukor i mars och planterar ut i slutet av maj. I mitten av 1970-talet hade jag för första gången ett tiotal fina plantor. Men en kall natt i slutet av maj frös hela odlingen. Sätter man ut plantorna för tidigt finns risk att de fryser, sätter man ut dem för sent hinner frukterna inte mogna. Senaste sommar hade jag ca 20 fina plantor med stora vackra klasar med karter. Men hälften mognade aldrig p.g.a. uselt väder under augusti. Växthuseffekten!! Bah! Augusti var mycket varmare förr1 Det gick som för bonden Paavo. ”Frosten kom och tog vad övrigt.” I år satte jag ut ett tiotal plantor i mitt växthus i mitten av maj. Men en natt kröp kvicksilvret under nollan och mina tomater dog, med undantag för tre som nu ser frodiga och fina ut. Så jag skall väl få egna tomater till salladen även denna sensommar.
Gurka är tacksam att odla i södra Finland bara man har en varm och solig plats. Senaste år fick jag långt mer av dessa ”vatupåsar” än vi kunde sätta i oss. Som näringsämne är gurkan rätt värdelös, om man inte är bantare. Men den är rolig att odla och att äta direkt från landet, skalad visserligen, och passar utmärkt i sallader. I år har jag hela tre sorter på gång, Kurk, Rinish Pickling och Kinesisk Slange. Är det varmt så växer de fort och man kan plocka nya varje dag. Squash är rätt värdelös som mat men rolig att odla och jag tycker den är en mycket vacker växt. Några gånger under sommaren brukar jag fylla squash med köttfärssås och gratinera i ugnen. Mycket gott!
När jag skriver detta är det vårens varmaste dag. Och jag sitter inne vid datorn! Jag borde skämmas! Vi får hoppas på en varm sommar, men hur det än går så lär jag få skörda en hel del grönsaker. Dessutom har vi bärbuskar och fruktträd. Om fruktträden berättade jag i ett par bloggar senaste höst. Smaklig grönsaksmåltid!
lördag 30 maj 2009
fredag 22 maj 2009
VI ÄR ALLTFÖR MÅNGA MÄNNISKOR PÅ JORDEN
Detta är den sista debattartikel jag publicerat i Hufvudstadsbladet. Några dagar senare ändrades än en gång formatet och innehållet i den ekonomiskt hårt pressade blaskan. Debattartiklar av denna längd, dvs ca 3500 tecken, ansågs av tidningens chefer vara alltför långa för att dagens människor skall orka och idas läsa dem. Kanske har de rätt. Snuttifiering är ju dagens melodi och högsta mode. Bort alltså med informativa och argumenterande artiklar. Fram för korta åsikssnuttar. Nu får ett debattinlägg i Hbl, man kan inte längre tala om artiklar, vara högst 2500 tecken, men helst 1500 tecken. Den tidigare så livliga debatten i Hbl är, tyvärr, om inte död så i varje fall i dödsryckningarna. Rest in peace!
Här är artikeln som ingick i början av maj 2009.
DET STÖRSTA HOTET IGNORERAS
Global uppvärmning, ekonomisk depression, terrorism, pandemier, miljöförstörelse hör till de hotbilder som medierna vältrat sig i under de senaste åren. Märkligt nog tycks det största av alla hot ignoreras. Det är tydligen inte ”mediesexigt” i vår blåögt tillväxtoptimistiska värld. Ändå ligger roten till nästan allt ont i just detta hot.
Under de senaste 15 åren har världens befolkning ökat med en miljard (tusen miljoner) människor. Ökningen motsvarar 13 gånger Finlands folkmängd – varje år!! Det är ofattbara tal, men ännu mer ofattbart är att 6 700 000 000 människor i dag skall dela på jordens sinande resurser. Inte underligt att de förnyelsebara resurserna inte på långt när räcker till. Endast genom att vi konsumerar ”kapitalet”, de icke förnyelsebara resurserna är fortsatt folkökning och ekonomisk tillväxt möjlig. Mänsklighetens s.k. ekologiska fotspår är redan större än hela jordens yta.
I den industrialiserade världen har folkökningen till all lycka upphört. I stället har den åldrande befolkningen upphöjts till ett problem. Typiskt för vår teknologiska, ungdomsdyrkande kultur är att gamla människor uppfattas som ett problem, inte som en tillgång. Också i uländerna har nativiteten sjunkit, men globalt sett fortsätter däggdjursarten Homo sapiens att öka i rasande takt. Varje år blir bortåt 200 miljoner kvinnor gravida. Sju miljoner barn dör redan som små. Den höga dödligheten i uländerna gör att den globala ökningen stannar vid ca 60 miljoner nya hungriga individer varje år. Självklart kan detta inte fortsätta länge till.
Under 1960-talet, när jordens folkmängd var ungenfär hälften av dagens, fick detta hot massor av uppmärksamhet i medierna. Mängder av forskare varnade för svåra konsekvenser. Det största problemet ansågs vara allt svårare brist på föda. Det har visat sig att forskarna hade fel. Matproduktionen har hållit jämna steg med folkökningen. (Självklart på bekostnad av naturen). I dag är övervikt vanligare än undernäring.
Människan lever dock inte av bröd allena, och allra minst gör dagens människa det. Uländernas enorma folkmassor lever inte längre i isolerad okunnighet. De förväntar sig att få arbete, bostad och alla de prylar som hör till livet i dagens samhälle. Världens folkrikaste stater Kina och Indien är typiska exempel. De satsar stenhårt på industrialisering och ekonomisk tillväxt och därmed på en stigande levnadsstandard. En skål ris om dagens räcker inte. Man förväntar sig också ett meningsfullt jobb, tv, dator och t.o.m. egen bil. I såväl Kina som Indien ökar mängden privatbilar explosionsartat.
Det är säkert möjligt att odla mat för sju miljarder människor men även den mest blåögda utvecklingsoptimist inser att det inte finns rum för miljarder privatbilar och alla andra prylar som hör till den moderna livsstilen.
Varför ignoreras detta problem i dag? Sociologerna brukar tala om onda och goda hotbilder. En hotbild är god om den ger möjlighet att förtjäna stora pengar, många arbetsplatser, ny byråkrati och internationella organisationer som sysselsätter massor av experter, och dessutom ger status, prestige och makt för partier, forskare och politiker. Växthuseffekten och pandemier är exempel på goda hotbilder. Men man kan inte förtjäna pengar på avfolkning, inte heller få makt och prestige. Det är ju ingen idé, enligt dagens värderingar, att rädda världen om man inte förtjänar något på kuppen. Låt oss alltså glömma denna onda hotbild.
Hans Rosing
Västanfjärd
FÖRDJUPAD ANALYS AV HOTET
Mina debattartiklar i Hbl har vanligen fått kommentarer eller mothugg, men denna artikel, som behandlar det största av alla hot, väckte ingen reaktion. Hur skall man förstå denna tystnad? Kanske är det så att alla håller med, åtminstone i princip. Att antalet människor nu snabbt närmar sig sju miljarder är helt enkelt absurt. Människorna förökar sig som råttor, eller lämlar. Ett bevis på att vi inte är så mycket klokare än råttorna? Till all lycka förökar sig inte alla. Det finns alltså hopp för mänskligheten.
I en debattartikel måste man förenkla för att få ut sitt budskap. Verkligheten är aldrig enkel. Varför skulle den vara det? Den finns inte till för vår skull, för att vi skall kunna fatta den med vårt begränsade förstånd. I själva verket varierar läget oerhört i olika länder och i olika regioner i samma land. I artikeln nämner jag att folkökningen upphört i den industrialiserade världen. Också detta är en förenkling. Den har upphört främst i Europa och Japan, men i USA fortsätter den, om än långsamt. I Europa, inklusive Ryssland, är födelsetalet så lågt att folkmängden redan minskar eller kommer att minska. Ökningen sker främst i Asien, Afrika och Sydamerika. Om ett decennium kommer antalet människor i dessa världsdelar att ha ökat med ca 500 miljoner, medan antalet minskat med några miljoner i Europa. För hundra år sedan behärskade Europa hela världen, i dag håller vi på att marginaliseras.
De stora folkmassorna bor i jordens varmaste områden. De bor i områden där livet är lättare än i de kalla områdena. De nordliga områdena som Sibirien, norra Kanada, Alaska och Lappmarken är mycket glest befolkade. Här fryser man ihjäl på vintern om man inte har varma hus, varma kläder och mycket mat. Dessa områden avfolkas.
Följande är självklara naturlagar: Ju fler människor som skall dela på en resurs desto mindre andel får var och en. Ju fler människor desto mindre utrymme för var och en. Jordens resurser är begränsade.
Lika självklart är att jordens resurser är mycket ojämnt fördelade. Vårt land hör till de lyckligt lottade genom att det är glest befolkat. Största delen av ytan är täckt av skog, kärr och sjöar. På en rätt liten areal kan vi odla mer än tillräckligt med mat för 5,3 miljoner hungriga magar. Men samtidigt hör vi till de sämst lottade. Sol, värme och ljus är mycket knappa resurser hos oss. Vi måste producera mycket energi för att överleva. I de varma länderna kan man få tre skördar av högavkastande grödor i året. Hos oss får man vara glad om man får en hygglig skörd.
Amerikanarna utpekas vanligen som de största skurkarna i utnyttjandet av jordens resurser. Om man tänker efter litet djupare inser man att detta är en orättvis bedömning. USA är i själva verket ganska glest befolkat. Landets areal räcker mer än väl till för dess 300 miljoner invånare. Landet har rika resurser av nästan allt som behövs i ett modernt samhälle. Det finns dessutom ett stort antal nationalparker, stora områden som är skyddade. Nyligen stiftades en lag som skyddar ytterligare 800 000 hektar vildmark. (Time 13.4 2009) Därför är framtidsutsikterna för de flesta djurarter i USA goda. I dag finns det t.ex. igen stora hjordar av bufflar och tusentals vargar. I ett avseende är jänkarna dock de största bovarna. Mängden bilar är enorm, omkring 150 miljoner. Det finns fler bilar per person än i något annat land. Därför är konsumtionen av oljebaserade produkter störst i världen. Den inhemska produktionen av råolja räcker inte alls till. Därför är USA beroende av import för att hålla igång sin ekonomi. Vilket i sin tur förklarar USA:s starka intresse i den oljerika Mellersta Östern. Eftersom konsumtionen av bensin och andra oljeprodukter är stor blir också utsläppen av koldioxid stor. Fram till för ett par år sedan släppte USA ut mer växthusgaser än något annat land. Nu har den tvivelaktiga ledningen övertagits av Kina. Under Obama som president kommer koldioxidutsläppen säkert att minska.
Européerna är betydligt större bovar. Orsaken är i främsta hand att vi är så många fler. Till ytan är Europa lika stort som USA, men antalet människor är mer än dubbelt så stort, dvs drygt 700 miljoner. Det finns långt mindre skyddade områden i Europa. Endast i nordligaste Europa finns det större områden med ursprunglig natur och skyddad natur. Men dessa områden är fattiga på arter eftersom de praktiskt taget är djupfrysta om vintern. Största delen av den ursprungliga floran och faunan i Europa är utrotad eller finns endast i små skyddade områden. Europa är helt klart en överbefolkad världsdel. Av de enorma skogar som en gång täckt vår världsdel finns nästan ingenting kvar, utom i norr. Till alla lycka håller Europas befolkning på att minska i någon mån. År 2005 var vi 728 miljoner. Enligt prognoserna kommer vi att vara ca 650 miljoner vid mitten av detta sekel. Men då är vi fortfarande dubbelt så många som amerikanarna.
Tre fjärdedelar av européerna bor i dag i städer eller tätorter. Landsbygden har på många håll avfolkats. På grund av dessa trender, dvs folkminskning och urbanisering finns det gott hopp för framtiden i Europa. På många håll har naturen kommit tillbaka, den ursprungliga floran och faunan ökar, återerövrar trakter som människan lämnat. Våra efterkommande kommer att kunna leva i en mer balanserad och sund miljö än vi.
Jag går här inte närmare in på Afrika. Det finns många överbefolkade länder i den världsdelen, men Afrika är till ytan tre gånger så stort som Europa och har en befolkning som endast är något större än Europas. Naturresurserna är enorma och en stor del av den ursprungliga floran och faunan lever och mår rätt bra. Afrika är en framtidsvärldsdel. Om hundra år kan Afrika mycket väl vara det rikaste och mäktigaste området i världen.
Det största problemet är Asien som hyser drygt hälften av jordens människor. Asien är något större än Afrika men har en befolkning som är mer än fyra gånger större. Man bör då komma ihåg att enorma delar av norra Asien och bergsområdena inte är lämpade för något större antal människor. De enorma folkmassorna är samlade i de sydliga och ostliga delarna. Det är i Asiens redan nu svårt överbefolkade områden som folkökningen kommer att vara störst i famtiden. Det är också där som problemen är störst.
Kina är till ytan ungenfär lika stort som Europa, men antalet invånare är nästan dubbelt så stort som i Europa, dvs ca 1300 miljoner. Sedan urminnes tider har Kina haft omkring dubbelt så stor folkmängd som Europa. Det finns fyra gånger så många kineser som amerikaner. Trots att de flesta kineser är fattiga innebär detta en enorm belastning på landets resurser. I själva verket räcker de inte på långt när till, speciellt inte med tanke på att Kinas ekonomi vuxit med mellan 5 och 10 % i året under ett par decennier. Det en gång så rika djurlivet och den rika faunan i landet är utrotad eller hotas av utrotning. Av de enorma skogar som en gång täckt landet finns nästan ingenting kvar. Fler människor, högre levnadsstandard innebär att det behövs mer mat. De växande städerna och tusentals kilometer nya vägar, bl.a. åttafiliga motorvägar, varje år slukar mycken odlingsmark. För 20 år sedan fanns det mycket få bilar i Kina. I dag ökar bilparken med flera miljoner varje år, och ökningen kommer tydligen att fortsätta. Ny mark måste odlas upp för att ersätta den som går förlorad. Det finns inte längre några skogar att hugga ner. I stället har man dikat ut våtmarkerna för att få mer jord för att kunna odla mer mat. Detta drabbar självklart våtmarkernas flora och fauna. Mellan 1990 och 2000 försvann nästan 30% av Kinas våtmarker. (Nature, 12.3 2009)
Om framtiden verkar dyster för Kina så är det ännu värre för Indien. Med 1000 miljoner invånare har Indien en folkmängd av samma storleksordning som Kina, men landets areal är endast en tredjedel av Kinas. Medan 120 kineser har en kvadratkilometer mark till sitt förfogande så går det 300 indier på samma areal. ( I Finland är vi futtiga 14 personer per kvadratkilometer). Liksom Kina har Indien en snabb ekonomisk tillväxt. Allt flere blir allt rikare. Liksom medelklassen överallt i världen vill de nyrika indierna kunna röra sig fritt med egen bil. Var man skall finna rum för hundra miljoner bilar är dock en gåta.
Här är artikeln som ingick i början av maj 2009.
DET STÖRSTA HOTET IGNORERAS
Global uppvärmning, ekonomisk depression, terrorism, pandemier, miljöförstörelse hör till de hotbilder som medierna vältrat sig i under de senaste åren. Märkligt nog tycks det största av alla hot ignoreras. Det är tydligen inte ”mediesexigt” i vår blåögt tillväxtoptimistiska värld. Ändå ligger roten till nästan allt ont i just detta hot.
Under de senaste 15 åren har världens befolkning ökat med en miljard (tusen miljoner) människor. Ökningen motsvarar 13 gånger Finlands folkmängd – varje år!! Det är ofattbara tal, men ännu mer ofattbart är att 6 700 000 000 människor i dag skall dela på jordens sinande resurser. Inte underligt att de förnyelsebara resurserna inte på långt när räcker till. Endast genom att vi konsumerar ”kapitalet”, de icke förnyelsebara resurserna är fortsatt folkökning och ekonomisk tillväxt möjlig. Mänsklighetens s.k. ekologiska fotspår är redan större än hela jordens yta.
I den industrialiserade världen har folkökningen till all lycka upphört. I stället har den åldrande befolkningen upphöjts till ett problem. Typiskt för vår teknologiska, ungdomsdyrkande kultur är att gamla människor uppfattas som ett problem, inte som en tillgång. Också i uländerna har nativiteten sjunkit, men globalt sett fortsätter däggdjursarten Homo sapiens att öka i rasande takt. Varje år blir bortåt 200 miljoner kvinnor gravida. Sju miljoner barn dör redan som små. Den höga dödligheten i uländerna gör att den globala ökningen stannar vid ca 60 miljoner nya hungriga individer varje år. Självklart kan detta inte fortsätta länge till.
Under 1960-talet, när jordens folkmängd var ungenfär hälften av dagens, fick detta hot massor av uppmärksamhet i medierna. Mängder av forskare varnade för svåra konsekvenser. Det största problemet ansågs vara allt svårare brist på föda. Det har visat sig att forskarna hade fel. Matproduktionen har hållit jämna steg med folkökningen. (Självklart på bekostnad av naturen). I dag är övervikt vanligare än undernäring.
Människan lever dock inte av bröd allena, och allra minst gör dagens människa det. Uländernas enorma folkmassor lever inte längre i isolerad okunnighet. De förväntar sig att få arbete, bostad och alla de prylar som hör till livet i dagens samhälle. Världens folkrikaste stater Kina och Indien är typiska exempel. De satsar stenhårt på industrialisering och ekonomisk tillväxt och därmed på en stigande levnadsstandard. En skål ris om dagens räcker inte. Man förväntar sig också ett meningsfullt jobb, tv, dator och t.o.m. egen bil. I såväl Kina som Indien ökar mängden privatbilar explosionsartat.
Det är säkert möjligt att odla mat för sju miljarder människor men även den mest blåögda utvecklingsoptimist inser att det inte finns rum för miljarder privatbilar och alla andra prylar som hör till den moderna livsstilen.
Varför ignoreras detta problem i dag? Sociologerna brukar tala om onda och goda hotbilder. En hotbild är god om den ger möjlighet att förtjäna stora pengar, många arbetsplatser, ny byråkrati och internationella organisationer som sysselsätter massor av experter, och dessutom ger status, prestige och makt för partier, forskare och politiker. Växthuseffekten och pandemier är exempel på goda hotbilder. Men man kan inte förtjäna pengar på avfolkning, inte heller få makt och prestige. Det är ju ingen idé, enligt dagens värderingar, att rädda världen om man inte förtjänar något på kuppen. Låt oss alltså glömma denna onda hotbild.
Hans Rosing
Västanfjärd
FÖRDJUPAD ANALYS AV HOTET
Mina debattartiklar i Hbl har vanligen fått kommentarer eller mothugg, men denna artikel, som behandlar det största av alla hot, väckte ingen reaktion. Hur skall man förstå denna tystnad? Kanske är det så att alla håller med, åtminstone i princip. Att antalet människor nu snabbt närmar sig sju miljarder är helt enkelt absurt. Människorna förökar sig som råttor, eller lämlar. Ett bevis på att vi inte är så mycket klokare än råttorna? Till all lycka förökar sig inte alla. Det finns alltså hopp för mänskligheten.
I en debattartikel måste man förenkla för att få ut sitt budskap. Verkligheten är aldrig enkel. Varför skulle den vara det? Den finns inte till för vår skull, för att vi skall kunna fatta den med vårt begränsade förstånd. I själva verket varierar läget oerhört i olika länder och i olika regioner i samma land. I artikeln nämner jag att folkökningen upphört i den industrialiserade världen. Också detta är en förenkling. Den har upphört främst i Europa och Japan, men i USA fortsätter den, om än långsamt. I Europa, inklusive Ryssland, är födelsetalet så lågt att folkmängden redan minskar eller kommer att minska. Ökningen sker främst i Asien, Afrika och Sydamerika. Om ett decennium kommer antalet människor i dessa världsdelar att ha ökat med ca 500 miljoner, medan antalet minskat med några miljoner i Europa. För hundra år sedan behärskade Europa hela världen, i dag håller vi på att marginaliseras.
De stora folkmassorna bor i jordens varmaste områden. De bor i områden där livet är lättare än i de kalla områdena. De nordliga områdena som Sibirien, norra Kanada, Alaska och Lappmarken är mycket glest befolkade. Här fryser man ihjäl på vintern om man inte har varma hus, varma kläder och mycket mat. Dessa områden avfolkas.
Följande är självklara naturlagar: Ju fler människor som skall dela på en resurs desto mindre andel får var och en. Ju fler människor desto mindre utrymme för var och en. Jordens resurser är begränsade.
Lika självklart är att jordens resurser är mycket ojämnt fördelade. Vårt land hör till de lyckligt lottade genom att det är glest befolkat. Största delen av ytan är täckt av skog, kärr och sjöar. På en rätt liten areal kan vi odla mer än tillräckligt med mat för 5,3 miljoner hungriga magar. Men samtidigt hör vi till de sämst lottade. Sol, värme och ljus är mycket knappa resurser hos oss. Vi måste producera mycket energi för att överleva. I de varma länderna kan man få tre skördar av högavkastande grödor i året. Hos oss får man vara glad om man får en hygglig skörd.
Amerikanarna utpekas vanligen som de största skurkarna i utnyttjandet av jordens resurser. Om man tänker efter litet djupare inser man att detta är en orättvis bedömning. USA är i själva verket ganska glest befolkat. Landets areal räcker mer än väl till för dess 300 miljoner invånare. Landet har rika resurser av nästan allt som behövs i ett modernt samhälle. Det finns dessutom ett stort antal nationalparker, stora områden som är skyddade. Nyligen stiftades en lag som skyddar ytterligare 800 000 hektar vildmark. (Time 13.4 2009) Därför är framtidsutsikterna för de flesta djurarter i USA goda. I dag finns det t.ex. igen stora hjordar av bufflar och tusentals vargar. I ett avseende är jänkarna dock de största bovarna. Mängden bilar är enorm, omkring 150 miljoner. Det finns fler bilar per person än i något annat land. Därför är konsumtionen av oljebaserade produkter störst i världen. Den inhemska produktionen av råolja räcker inte alls till. Därför är USA beroende av import för att hålla igång sin ekonomi. Vilket i sin tur förklarar USA:s starka intresse i den oljerika Mellersta Östern. Eftersom konsumtionen av bensin och andra oljeprodukter är stor blir också utsläppen av koldioxid stor. Fram till för ett par år sedan släppte USA ut mer växthusgaser än något annat land. Nu har den tvivelaktiga ledningen övertagits av Kina. Under Obama som president kommer koldioxidutsläppen säkert att minska.
Européerna är betydligt större bovar. Orsaken är i främsta hand att vi är så många fler. Till ytan är Europa lika stort som USA, men antalet människor är mer än dubbelt så stort, dvs drygt 700 miljoner. Det finns långt mindre skyddade områden i Europa. Endast i nordligaste Europa finns det större områden med ursprunglig natur och skyddad natur. Men dessa områden är fattiga på arter eftersom de praktiskt taget är djupfrysta om vintern. Största delen av den ursprungliga floran och faunan i Europa är utrotad eller finns endast i små skyddade områden. Europa är helt klart en överbefolkad världsdel. Av de enorma skogar som en gång täckt vår världsdel finns nästan ingenting kvar, utom i norr. Till alla lycka håller Europas befolkning på att minska i någon mån. År 2005 var vi 728 miljoner. Enligt prognoserna kommer vi att vara ca 650 miljoner vid mitten av detta sekel. Men då är vi fortfarande dubbelt så många som amerikanarna.
Tre fjärdedelar av européerna bor i dag i städer eller tätorter. Landsbygden har på många håll avfolkats. På grund av dessa trender, dvs folkminskning och urbanisering finns det gott hopp för framtiden i Europa. På många håll har naturen kommit tillbaka, den ursprungliga floran och faunan ökar, återerövrar trakter som människan lämnat. Våra efterkommande kommer att kunna leva i en mer balanserad och sund miljö än vi.
Jag går här inte närmare in på Afrika. Det finns många överbefolkade länder i den världsdelen, men Afrika är till ytan tre gånger så stort som Europa och har en befolkning som endast är något större än Europas. Naturresurserna är enorma och en stor del av den ursprungliga floran och faunan lever och mår rätt bra. Afrika är en framtidsvärldsdel. Om hundra år kan Afrika mycket väl vara det rikaste och mäktigaste området i världen.
Det största problemet är Asien som hyser drygt hälften av jordens människor. Asien är något större än Afrika men har en befolkning som är mer än fyra gånger större. Man bör då komma ihåg att enorma delar av norra Asien och bergsområdena inte är lämpade för något större antal människor. De enorma folkmassorna är samlade i de sydliga och ostliga delarna. Det är i Asiens redan nu svårt överbefolkade områden som folkökningen kommer att vara störst i famtiden. Det är också där som problemen är störst.
Kina är till ytan ungenfär lika stort som Europa, men antalet invånare är nästan dubbelt så stort som i Europa, dvs ca 1300 miljoner. Sedan urminnes tider har Kina haft omkring dubbelt så stor folkmängd som Europa. Det finns fyra gånger så många kineser som amerikaner. Trots att de flesta kineser är fattiga innebär detta en enorm belastning på landets resurser. I själva verket räcker de inte på långt när till, speciellt inte med tanke på att Kinas ekonomi vuxit med mellan 5 och 10 % i året under ett par decennier. Det en gång så rika djurlivet och den rika faunan i landet är utrotad eller hotas av utrotning. Av de enorma skogar som en gång täckt landet finns nästan ingenting kvar. Fler människor, högre levnadsstandard innebär att det behövs mer mat. De växande städerna och tusentals kilometer nya vägar, bl.a. åttafiliga motorvägar, varje år slukar mycken odlingsmark. För 20 år sedan fanns det mycket få bilar i Kina. I dag ökar bilparken med flera miljoner varje år, och ökningen kommer tydligen att fortsätta. Ny mark måste odlas upp för att ersätta den som går förlorad. Det finns inte längre några skogar att hugga ner. I stället har man dikat ut våtmarkerna för att få mer jord för att kunna odla mer mat. Detta drabbar självklart våtmarkernas flora och fauna. Mellan 1990 och 2000 försvann nästan 30% av Kinas våtmarker. (Nature, 12.3 2009)
Om framtiden verkar dyster för Kina så är det ännu värre för Indien. Med 1000 miljoner invånare har Indien en folkmängd av samma storleksordning som Kina, men landets areal är endast en tredjedel av Kinas. Medan 120 kineser har en kvadratkilometer mark till sitt förfogande så går det 300 indier på samma areal. ( I Finland är vi futtiga 14 personer per kvadratkilometer). Liksom Kina har Indien en snabb ekonomisk tillväxt. Allt flere blir allt rikare. Liksom medelklassen överallt i världen vill de nyrika indierna kunna röra sig fritt med egen bil. Var man skall finna rum för hundra miljoner bilar är dock en gåta.
torsdag 14 maj 2009
FISKEHISTORIER
Natten mot den 23 april detta år var kall. Minus fyra grader visade vår mätare i arla morgonstund. När vi tog upp våra två nät var det visserligen någon värmegrad i luften men vattnet var isande kallt. Föregående dag hade vi lagt ut ett 50 mm och ett 43 mm nät från den egna stranden. Jag väntade mig inte någon stor fångst. En dryg vecka tidigare har vi fått endast en abborre och ett tjugotal norsar. Men när jag började ta upp det första nätet på stickan märkte jag att det var ovanligt tungt. Först kom en gädda, sedan två stora sikar, därpå några braxar, en abborre och en gädda till, en stor baddare på 2,5 kg. Dessutom var båda näten fulla med strömming och en och annan nors hade också fastnat. Därtill kom tre små flundror, som jag visserligen kastade tillbaka. Det var en exceptionell stor och fin fångst.
Detta är en del av charmen med att fiska. Ibland får man inte en stjärt, oftast hänger det någon abborre, mört eller liten brax i maskorna, men någon gång blir det storslam. Det kan vara några präktiga gösar, vackra silverglänsande sikar, en hel brass med fina abborrar och någon gång en stor förrymd regnbåde eller rent av en stor havslax. Vi har lyckan att kunna få ca tio olika arter fisk nära den egna stranden.
Missförstå mig inte. Jag är ingen sportfiskare. Jag fiskar alltså inte för sportens eller spänningens skull. Sportfiskarna fiskar alltid med krok. Vanligen med spinnspö, ofta dessutom med ett svindyrt spö och dito dyra drag. I värsta fall är sportfiskaren bara intresserad av själva spänningen i att försöka lura någon stor gädda att hugga. De gäddor han (det är alltid en han) lyckas fånga släpper han tillbaka i havet, eller ännu värre slänger dem i någon soplåda. Vi äger visserligen ett spinnspö, ca 20 år gammalt, men det är mycket sällan i användning. Själv kastade jag inte en enda gång senaste sommar.
Jag är husbehovsfiskare. Jag fiskar för att få mat på bordet, för att få färsk fisk, för att det är ekologiskt rätt, men främst av allt därför att färsk fisk är min favoritmat. Men självklart tycker jag också att det är roligt (för det mesta) och litet spännande att se vad som lyckats trassla in sig i näten. Jag fiskar alltså nästan enbart med nät därför att i näten kan det fastna de mest olika sorters fisk. Det är alltid intressant att se vad som dyker upp när man halar nätet ombord. Den enda matfisk i våra vatten som inte fastnar i nät är ålen.
TIDIGA FISKEMINNEN
Jag har fiskat, på ett eller annat sätt, i nästan 60 år. Mitt tidigaste fiskeminne är från omkring 1950. Exakt årtal mins jag inte men jag var omkring sex år gammal. På den tiden fiskade man med en metod som är helt utdöd i dagens teknologiska värld. Spinnspön fanns ännu inte. Man rodde drag. En rodde och en annan satt i akern av båten och höll i linan med gäddraget.
Det är en mulen dag med duggregn och svag vind. Min far tar mig med för att ro drag. Vi ror ut från hemhamnen i Holma by i (dåvarande) Hitis kommun. Doften av blåstång (höyter på lokal dialekt) hänger tung i den fuktiga luften. Jag sitter bak i ekstocken och min far ror. Försiktigt släpper jag ner det glänsande draget med de vassa krokarna i vattnet, låter reven långsamt löpa ut. Min far instruerar mig. Det är kallt om händerna, men spännande. Jag känner ett ryck i linan, någonting tungt har fastnat. Drar hastigt in daget. Men det är bara en yvig tångruska som fastnat. Ut med reven igen. Det tar inte lång stund så rycker det igen. Jag börjar dra in i tron att mera tång har fastnat, men nu rycker det flera gånger och linan dras åt olika håll. Min far drar in årorna och lyfter in gäddan i båten. Sen ut med draget igen. Efter en kort stund har vi en ny gädda på draget. Gäddorna är verkligen på hugget. Regnet strilar ner men min far är överförtjust. Vi fortsätter. Nya gäddor dras ombord. Vi blir smått gäddgalna. När vi har sju gäddor i båten har far fått nog.
Jag har aldrig senare varit med om ett liknande fiskafänge. Men farmor blir inte glad när vi kommer vandrande upp till den år 1788 byggda, långa stockstugan med en säck innehållande sju döda gäddor. Vad skall hon göra med dem mitt i sommaren? I Uppbyggars bondgård i Holma by finns varken kylskåp eller frys, ja inte ens elektrisk ström.
En annan fiskehändelse från Holma som fastnat i mitt minne är när jag var med far och farmor och tog upp flundernät på utsidan av ön. (Utanpå land enligt lokalt språkbruk). Det kan ha varit samma sommar. Far rodde, farmor satt i aktern och jag satt mitt i roddbåten (öjkstocken). Jag kände mig alltid litet blyg inför farmor. Hon var född och uppvuxen här i skärgården. Med vana händer tog hon upp de av flundror fulla näten sittande på aktertoften. På samma ställe har jag senare under årens lopp många gånger tagit upp nät, men aldrig fått så fin fångst som då för ca 60 år sedan. Mina söner har också satt ut nät efter flundror utanpå Holma land, och jag hoppas att min sonson också skall få uppleva glädjen att håva in sprattlande flundror där.
FISKEMINNEN FRÅN SUNDOM
Som barn fiskade jag också vid min mormors och morfars sommarställe i dåvarande Sundom kommun utanför Vasa. Stället kallades Komlet av min mormor, eller med ett längre uttryck ”Kombelskatan”. Kombel är en dialektal variant av kummel, dvs stenröse. Och ”skata” betyder udde. Stugan, eller snarare villan, ty den hade (och har) två våningar, var alltså byggd på en udde där det fanns massor med jättestora stenar.
Dagens barn och unga sitter framför datorer. När jag var barn satt vi ofta bakom ett metspö. Att meta var ett populärt nöje och vi barn metade en hel del. Mitt första minne av att meta härstammar från ungenfär samma tid som minnet med att ro drag ovan. Det var en mulen dag med regnbyar. Min far beslöt att vi skulle ro ut till en närbelägen grynna för att meta. Sagt och gjort. Vi lyckades hitta litet metmask och rodde iväg. Far agnar min metkrok. Han kastar en metmask mot durken för att bedöva den. (Han ansåg att maskarna plågas när man träder dem på kroken. En filosofisk fråga om vi aldrig får ett säkert svar på!!) Jag tar metspöet i mina små händer och kastar ut linan. Stirrar sedan spänt på korken. Och det dröjer inte länge innan den dyker under vattenytan. Jag har napp! Drar upp en sprattlande abborre. Far har inte ens hunnit kasta ut sin egen lina. Han tar bort fisken från kroken och trär på en ny mask. Men knappt har jag fått kroken i vattnet så hugger det igen. Det blir inte mycket fiskande för far, ty han har fullt sjå med att ta bort mina fiskar och sätta på ny mask. Vi befinner oss tydligen ovanför ett stort stim med abborrar. Hur många abborrar vi fick minns jag inte, men många var de. Sedan dess har jag metat många gånger men aldrig haft en sådan fiskelycka. Det nappade i ett, i ett!
Min morfar var en ivrig husbehovsfiskare. Han metade, drog gäddrag och fiskade med nät. Han ägde en 19 fots motorbåt med en 2,5 hästars Wikström-motor. Med den åkte han ut till någon grynna, ankrade och metade med minst tre spön. Ibland var jag och min bror med, ibland var det bara han och jag. Dagens fiskare har dyr utrustning. Vi hade ingenting sådant. Metspöna gjorde morfar ”moffa” själv av långa klena rönnar. Endast linan och kroken var köpta. Som ankare använde han en avlång sten som bands fast i förtrossen. På den tiden hade ingen hört talas om livvästar. Vi barn klättrade i båtar utan livvästar och det hände aldrig att någon drattade i sjön.
När vi kommer fram till en lämplig grynna säger moffa: ”Låt plompin gå”. Det betyder att jag skall låta ”ankaret” glida ner i vattnet och känna efter att det når bottnen och får grepp så att vi inte draggar. Vi gör metspöna redo. Moffa skär agnfisken, små löjor, i bitar som vi träder på kroken. Så ut med linorna. Korkarna guppar glatt i vattnet. Moffa tar fram den obligatoriska asken med fem Signora-cigarrer. Tänder en cigarr och tittar förväntansfullt på sina flöten. Långt borta set vi hur fartyg i Vasklot hamn lastar props från propsgrimmor. Om det inte nappat när moffa rökt slut sin cigarr så flyttar vi till en annan plats. I allmänhet blev fångsten dålig.
Det är en vacker junimorgon i mitten av 1950-talet. Klockan är nio, men jag ligger ännu i min sköna säng, halvsovande, i andra våningen i mormors villa. Då hör jag en röst utifrån: ”Fiskarna dör i näten”. Jag försöker somna om men orden upprepas: ”Fiskarna dör i näten”. Det är morfar som sitter nere på verandan och vill ha mig med för att ta upp näten som vi la ut föregående kväll. Det är bara att dra på sig kläder, gå ner till köket där en kastrull med hett vatten står på spisen, dricka kakao och äta en rågbrödssmörgås. Sen iväg ner till ”lilla bryggan” där roddbåten ligger.
Moffa har varit uppe sedan kl sju. Han har redan hunnit åka till stan, till Fiskarstranden för att handla mjölk och prata med morgonpigga bekanta, och tillbaka, när jag stiger upp. Han ror och jag sitter i aktern. (Självklart är båten av trä. Vid den här tiden fanns det inga plastbåtar.) Jag står i båten och tar upp nätet på handen. Våra fyra nät ligger ett och ett med början alldeles vid strandkanten. En kork markerar nätets början. Ibland har vi inget märke alls utan draggar efter nätet. Vi får ha fiskevattnet längs Komlets strand för oss själva. Endast grannen Seppänen har ibland ut nät på ”våra” platser. I själva verket ägs vattnet av Sundom bys fiskelag. I maj och juni kommer det bra med fisk, mest abborre, men i juli är näten ofta tomma.
När vi kommer i land hänger jag upp näten och reder upp eventuella trassel. Moffa sköter rensandet. Men när han blir äldre blir han latare och överlåter också rensandet på mig. I nästan tio års tid fiskade jag på detta sätt tillsammans med min morfar. Men när han blev äldre fick han allt svårare att komma i båten. Han hade en tung kropp och stor mage. Vägde tidvis 120 kg. Höftlederna blev alltmer slitna så att han till slut måste sluta med fiskandet. Vi var då i mitten av 1960-talet. Då slutade också mitt fiskande vid vår sommarvilla i Sundom utanför Vasa.
Jag har fångat åtskilliga hundra gäddor under årens lopp, men den största gädda jag någonsin fått fick jag tillsammans med moffa vid Komlet i juli år 1956. Vi har fortfarande kvar ett urklipp från Vasabladet som visar en bild där jag och min två år yngre bror håller upp den 10 kg tunga bjässen.
Det är en varm, nästan kvalmig julidag. Jag är 12 år, barfota, klädd i shorts och kortärmad skjorta. Moffa ror som vanligt och jag tar upp. Näten är tomma. Det är väntat eftersom vi sällan får mer än någon enstaka abborre denna tid på sommaren. Vi kommer till det sista nätet i ”gropen” ett ställe där vattnet är djupt. Jag känner att något tungt har fastnat i nätet. Vad kan det vara? Något ljust skymtar i det grumliga vattnet. ”Det är en props,” säger jag. Men sen ser jag att det faktiskt är en fisk, en enorm gädda. Jag börjar darra av spänning. Hur skall jag få detta monster i båten, vi har ju ingen håv! Också morfar, som annars alltid är lugn och sävlig, blir upphetsad. Det märkliga är att jättegäddan inte sparkar, sprattlar och sliter sönder nylonnätet. Den ligger praktiskt taget stilla. Långt senare drog jag slutsatsen att den sov. ”Försök få nätet runt den,” ropar moffa. Och jag gör just det, får nätet ett varv runt fisken och sedan lyfter jag allt vad en tolvåring förmår. Och gäddan är i båten. Men nu blir det liv i den. Den sprattlar och hoppar, den är hal och omöjlig att hålla. Vi råkar har en liten props i båten och med den som tillhygge går jag lös på fisken. Till slut ligger den livlös. När vi kommer i land fotograferar mor mig och min bror när vi håller upp fisken. Ett foto sänder hon till Vasabladet där det publiceras. Det är enda gången jag figurerat i en tidning p.g.a. att jag fiskat.
Gäddor fångar man med krok eller med nät. Jag torde vara en av de få som fångat en präktig gädda, ca 1 kg, med en åra. Mormors villa ligger vid en stor vik. I dag är den nästan torr, täckt av ett hav av vass, men vid slutet av 1950-talet var vattnet en halv till en meter djupt. Om vårarna går gäddorna in på grund vatten för att leka. In i vår vik kom många gäddor. Man kunde lätt fånga den med katsor.
En dag när jag ror med min lilla eka i viken märker jag ett väldigt plaskande på ett ställe vid vasskanten. Jag paddlar försiktigt närmare. Snart ser jag att det är gäddor som håller på med sin parningslek. Jag grips av spänning. Ytterst försiktigt paddlar jag närmare tills jag är ett par meter ifrån en gädda. Den märker mig inte. Skall jag lyckas fånga den ? Jag höjer åran, siktar på gäddan – och slår till av alla krafter. Och slaget träffar! Gäddan blir bedövad. Snabbt paddlar jag närmare och griper fisken just som den börjar kvickna till. Den dagen fick vi stekt gädda till lunch.
Detta är en del av charmen med att fiska. Ibland får man inte en stjärt, oftast hänger det någon abborre, mört eller liten brax i maskorna, men någon gång blir det storslam. Det kan vara några präktiga gösar, vackra silverglänsande sikar, en hel brass med fina abborrar och någon gång en stor förrymd regnbåde eller rent av en stor havslax. Vi har lyckan att kunna få ca tio olika arter fisk nära den egna stranden.
Missförstå mig inte. Jag är ingen sportfiskare. Jag fiskar alltså inte för sportens eller spänningens skull. Sportfiskarna fiskar alltid med krok. Vanligen med spinnspö, ofta dessutom med ett svindyrt spö och dito dyra drag. I värsta fall är sportfiskaren bara intresserad av själva spänningen i att försöka lura någon stor gädda att hugga. De gäddor han (det är alltid en han) lyckas fånga släpper han tillbaka i havet, eller ännu värre slänger dem i någon soplåda. Vi äger visserligen ett spinnspö, ca 20 år gammalt, men det är mycket sällan i användning. Själv kastade jag inte en enda gång senaste sommar.
Jag är husbehovsfiskare. Jag fiskar för att få mat på bordet, för att få färsk fisk, för att det är ekologiskt rätt, men främst av allt därför att färsk fisk är min favoritmat. Men självklart tycker jag också att det är roligt (för det mesta) och litet spännande att se vad som lyckats trassla in sig i näten. Jag fiskar alltså nästan enbart med nät därför att i näten kan det fastna de mest olika sorters fisk. Det är alltid intressant att se vad som dyker upp när man halar nätet ombord. Den enda matfisk i våra vatten som inte fastnar i nät är ålen.
TIDIGA FISKEMINNEN
Jag har fiskat, på ett eller annat sätt, i nästan 60 år. Mitt tidigaste fiskeminne är från omkring 1950. Exakt årtal mins jag inte men jag var omkring sex år gammal. På den tiden fiskade man med en metod som är helt utdöd i dagens teknologiska värld. Spinnspön fanns ännu inte. Man rodde drag. En rodde och en annan satt i akern av båten och höll i linan med gäddraget.
Det är en mulen dag med duggregn och svag vind. Min far tar mig med för att ro drag. Vi ror ut från hemhamnen i Holma by i (dåvarande) Hitis kommun. Doften av blåstång (höyter på lokal dialekt) hänger tung i den fuktiga luften. Jag sitter bak i ekstocken och min far ror. Försiktigt släpper jag ner det glänsande draget med de vassa krokarna i vattnet, låter reven långsamt löpa ut. Min far instruerar mig. Det är kallt om händerna, men spännande. Jag känner ett ryck i linan, någonting tungt har fastnat. Drar hastigt in daget. Men det är bara en yvig tångruska som fastnat. Ut med reven igen. Det tar inte lång stund så rycker det igen. Jag börjar dra in i tron att mera tång har fastnat, men nu rycker det flera gånger och linan dras åt olika håll. Min far drar in årorna och lyfter in gäddan i båten. Sen ut med draget igen. Efter en kort stund har vi en ny gädda på draget. Gäddorna är verkligen på hugget. Regnet strilar ner men min far är överförtjust. Vi fortsätter. Nya gäddor dras ombord. Vi blir smått gäddgalna. När vi har sju gäddor i båten har far fått nog.
Jag har aldrig senare varit med om ett liknande fiskafänge. Men farmor blir inte glad när vi kommer vandrande upp till den år 1788 byggda, långa stockstugan med en säck innehållande sju döda gäddor. Vad skall hon göra med dem mitt i sommaren? I Uppbyggars bondgård i Holma by finns varken kylskåp eller frys, ja inte ens elektrisk ström.
En annan fiskehändelse från Holma som fastnat i mitt minne är när jag var med far och farmor och tog upp flundernät på utsidan av ön. (Utanpå land enligt lokalt språkbruk). Det kan ha varit samma sommar. Far rodde, farmor satt i aktern och jag satt mitt i roddbåten (öjkstocken). Jag kände mig alltid litet blyg inför farmor. Hon var född och uppvuxen här i skärgården. Med vana händer tog hon upp de av flundror fulla näten sittande på aktertoften. På samma ställe har jag senare under årens lopp många gånger tagit upp nät, men aldrig fått så fin fångst som då för ca 60 år sedan. Mina söner har också satt ut nät efter flundror utanpå Holma land, och jag hoppas att min sonson också skall få uppleva glädjen att håva in sprattlande flundror där.
FISKEMINNEN FRÅN SUNDOM
Som barn fiskade jag också vid min mormors och morfars sommarställe i dåvarande Sundom kommun utanför Vasa. Stället kallades Komlet av min mormor, eller med ett längre uttryck ”Kombelskatan”. Kombel är en dialektal variant av kummel, dvs stenröse. Och ”skata” betyder udde. Stugan, eller snarare villan, ty den hade (och har) två våningar, var alltså byggd på en udde där det fanns massor med jättestora stenar.
Dagens barn och unga sitter framför datorer. När jag var barn satt vi ofta bakom ett metspö. Att meta var ett populärt nöje och vi barn metade en hel del. Mitt första minne av att meta härstammar från ungenfär samma tid som minnet med att ro drag ovan. Det var en mulen dag med regnbyar. Min far beslöt att vi skulle ro ut till en närbelägen grynna för att meta. Sagt och gjort. Vi lyckades hitta litet metmask och rodde iväg. Far agnar min metkrok. Han kastar en metmask mot durken för att bedöva den. (Han ansåg att maskarna plågas när man träder dem på kroken. En filosofisk fråga om vi aldrig får ett säkert svar på!!) Jag tar metspöet i mina små händer och kastar ut linan. Stirrar sedan spänt på korken. Och det dröjer inte länge innan den dyker under vattenytan. Jag har napp! Drar upp en sprattlande abborre. Far har inte ens hunnit kasta ut sin egen lina. Han tar bort fisken från kroken och trär på en ny mask. Men knappt har jag fått kroken i vattnet så hugger det igen. Det blir inte mycket fiskande för far, ty han har fullt sjå med att ta bort mina fiskar och sätta på ny mask. Vi befinner oss tydligen ovanför ett stort stim med abborrar. Hur många abborrar vi fick minns jag inte, men många var de. Sedan dess har jag metat många gånger men aldrig haft en sådan fiskelycka. Det nappade i ett, i ett!
Min morfar var en ivrig husbehovsfiskare. Han metade, drog gäddrag och fiskade med nät. Han ägde en 19 fots motorbåt med en 2,5 hästars Wikström-motor. Med den åkte han ut till någon grynna, ankrade och metade med minst tre spön. Ibland var jag och min bror med, ibland var det bara han och jag. Dagens fiskare har dyr utrustning. Vi hade ingenting sådant. Metspöna gjorde morfar ”moffa” själv av långa klena rönnar. Endast linan och kroken var köpta. Som ankare använde han en avlång sten som bands fast i förtrossen. På den tiden hade ingen hört talas om livvästar. Vi barn klättrade i båtar utan livvästar och det hände aldrig att någon drattade i sjön.
När vi kommer fram till en lämplig grynna säger moffa: ”Låt plompin gå”. Det betyder att jag skall låta ”ankaret” glida ner i vattnet och känna efter att det når bottnen och får grepp så att vi inte draggar. Vi gör metspöna redo. Moffa skär agnfisken, små löjor, i bitar som vi träder på kroken. Så ut med linorna. Korkarna guppar glatt i vattnet. Moffa tar fram den obligatoriska asken med fem Signora-cigarrer. Tänder en cigarr och tittar förväntansfullt på sina flöten. Långt borta set vi hur fartyg i Vasklot hamn lastar props från propsgrimmor. Om det inte nappat när moffa rökt slut sin cigarr så flyttar vi till en annan plats. I allmänhet blev fångsten dålig.
Det är en vacker junimorgon i mitten av 1950-talet. Klockan är nio, men jag ligger ännu i min sköna säng, halvsovande, i andra våningen i mormors villa. Då hör jag en röst utifrån: ”Fiskarna dör i näten”. Jag försöker somna om men orden upprepas: ”Fiskarna dör i näten”. Det är morfar som sitter nere på verandan och vill ha mig med för att ta upp näten som vi la ut föregående kväll. Det är bara att dra på sig kläder, gå ner till köket där en kastrull med hett vatten står på spisen, dricka kakao och äta en rågbrödssmörgås. Sen iväg ner till ”lilla bryggan” där roddbåten ligger.
Moffa har varit uppe sedan kl sju. Han har redan hunnit åka till stan, till Fiskarstranden för att handla mjölk och prata med morgonpigga bekanta, och tillbaka, när jag stiger upp. Han ror och jag sitter i aktern. (Självklart är båten av trä. Vid den här tiden fanns det inga plastbåtar.) Jag står i båten och tar upp nätet på handen. Våra fyra nät ligger ett och ett med början alldeles vid strandkanten. En kork markerar nätets början. Ibland har vi inget märke alls utan draggar efter nätet. Vi får ha fiskevattnet längs Komlets strand för oss själva. Endast grannen Seppänen har ibland ut nät på ”våra” platser. I själva verket ägs vattnet av Sundom bys fiskelag. I maj och juni kommer det bra med fisk, mest abborre, men i juli är näten ofta tomma.
När vi kommer i land hänger jag upp näten och reder upp eventuella trassel. Moffa sköter rensandet. Men när han blir äldre blir han latare och överlåter också rensandet på mig. I nästan tio års tid fiskade jag på detta sätt tillsammans med min morfar. Men när han blev äldre fick han allt svårare att komma i båten. Han hade en tung kropp och stor mage. Vägde tidvis 120 kg. Höftlederna blev alltmer slitna så att han till slut måste sluta med fiskandet. Vi var då i mitten av 1960-talet. Då slutade också mitt fiskande vid vår sommarvilla i Sundom utanför Vasa.
Jag har fångat åtskilliga hundra gäddor under årens lopp, men den största gädda jag någonsin fått fick jag tillsammans med moffa vid Komlet i juli år 1956. Vi har fortfarande kvar ett urklipp från Vasabladet som visar en bild där jag och min två år yngre bror håller upp den 10 kg tunga bjässen.
Det är en varm, nästan kvalmig julidag. Jag är 12 år, barfota, klädd i shorts och kortärmad skjorta. Moffa ror som vanligt och jag tar upp. Näten är tomma. Det är väntat eftersom vi sällan får mer än någon enstaka abborre denna tid på sommaren. Vi kommer till det sista nätet i ”gropen” ett ställe där vattnet är djupt. Jag känner att något tungt har fastnat i nätet. Vad kan det vara? Något ljust skymtar i det grumliga vattnet. ”Det är en props,” säger jag. Men sen ser jag att det faktiskt är en fisk, en enorm gädda. Jag börjar darra av spänning. Hur skall jag få detta monster i båten, vi har ju ingen håv! Också morfar, som annars alltid är lugn och sävlig, blir upphetsad. Det märkliga är att jättegäddan inte sparkar, sprattlar och sliter sönder nylonnätet. Den ligger praktiskt taget stilla. Långt senare drog jag slutsatsen att den sov. ”Försök få nätet runt den,” ropar moffa. Och jag gör just det, får nätet ett varv runt fisken och sedan lyfter jag allt vad en tolvåring förmår. Och gäddan är i båten. Men nu blir det liv i den. Den sprattlar och hoppar, den är hal och omöjlig att hålla. Vi råkar har en liten props i båten och med den som tillhygge går jag lös på fisken. Till slut ligger den livlös. När vi kommer i land fotograferar mor mig och min bror när vi håller upp fisken. Ett foto sänder hon till Vasabladet där det publiceras. Det är enda gången jag figurerat i en tidning p.g.a. att jag fiskat.
Gäddor fångar man med krok eller med nät. Jag torde vara en av de få som fångat en präktig gädda, ca 1 kg, med en åra. Mormors villa ligger vid en stor vik. I dag är den nästan torr, täckt av ett hav av vass, men vid slutet av 1950-talet var vattnet en halv till en meter djupt. Om vårarna går gäddorna in på grund vatten för att leka. In i vår vik kom många gäddor. Man kunde lätt fånga den med katsor.
En dag när jag ror med min lilla eka i viken märker jag ett väldigt plaskande på ett ställe vid vasskanten. Jag paddlar försiktigt närmare. Snart ser jag att det är gäddor som håller på med sin parningslek. Jag grips av spänning. Ytterst försiktigt paddlar jag närmare tills jag är ett par meter ifrån en gädda. Den märker mig inte. Skall jag lyckas fånga den ? Jag höjer åran, siktar på gäddan – och slår till av alla krafter. Och slaget träffar! Gäddan blir bedövad. Snabbt paddlar jag närmare och griper fisken just som den börjar kvickna till. Den dagen fick vi stekt gädda till lunch.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)