söndag 28 september 2008

ALBERT EINSTEINS STÖRSTA MISSTAG

EINSTEINS STÖRSTA MISSTAG

Albert Einstein upphör tydligen aldrig att fascinera. I Vasabladet har han figurerat då och då under sommaren 2008. Vanligen är det tyvärr hans eventuella religiösa tro som diskuteras. I själva verket var Einstein knappast något föredöme när det gäller moral och religion. Skilsmässan från den första frun var besvärlig, han ignorerade i hög grad sina barn, han hade utomäktenskapliga affärer och ett barn utom äktenskapet. Dessutom var han ovillig att ge erkännande åt sina föregångare. Han trivdes med att stå i rampljuset och att frottera sig med celebriteter som t.ex. Charles Chaplin och Siegmund Freud. Visserligen var han ett geni, men som många genier var han egoistisk och självcentrerad. Religion i vanlig bemärkelse spelade ingen roll i hans liv. Han blev dock en mediernas gunstling och allt vad han sade var hett nyhetsstoff.
För att förstå Einstein måste man ha ett hum om hans världsbild. Alla har hört talas om hur han revolutionerade fysiken genom sina två relativitetsteorier, men få förstår än i dag vad dessa egentligen innebär. Den speciella teorin, som han knåpade ihop ännu inte 26 år gammal, innebär att sunda förnuftets, den klassiska fysikens och Newtons bild av rum och tid är felaktig. Men det finns ett stort MEN här. De är felaktiga när vi talar om kroppar som rör sig med mycket höga hastigheter. De är INTE felaktiga när det gäller de rörelser och hastigheter vi normalt kommer i kontakt med. Då gäller den klassiska fysikens lagar lika mycket i dag som för 100 eller 200 år sedan.
Rum och tid existerar, enligt den speciella relativitetsteorin inte skilda för sig utan endast i förening som rum-tid. Det är inte bara så att allting existerar i denna utan att allt dessutom rör sig med samma hastighet som i princip är ljushastigheten. (Visst låter det absurt). Jag upprepar: Allt som finns rör sig med ljushastigheten i rumtiden. Varför märker vi inte detta? Det gör vi faktiskt! Kom ihåg att rummet inte är skilt från tiden. Vi rör oss med ljushastigheten i rumtiden, inte i rummet. Största delen av rörelsen sker längs tidsaxeln. Normalt rusar vi fram i tidsdimensionen (tiden flyger iväg), men sniglar oss fram i rummet. Tiden rör sig alltså närapå med ljusets hastighet. (Vilket igen låter absurt).
Visst märker vi att tiden flyger iväg. Men om vi börjar röra oss hastigare i rummet, t.ex. i ett rymdskepp så rör vi oss i stället långsammare i tidsriktningen i rumtiden. Ju mer av vår rörelse som sker i rumsdimensionerna (det finns tre) desto mindre sker i tidsdimensionen, klockorna går långsammare ju snabbare rymdskeppet rör sig. (Långsammare i förhållande till en observatör utanför rymdskeppet, t.ex. på jorden). Det finns också sådant som rusar fram i rumsdimesionen med en hastighet nära ljusets. Dessa måste då stå nästan stilla på tidsdimensionen. Ett vardagligt exempel är ljuset. Det rör sig i rumsdimensionerna med den högsta hastighet som är möjlig i rumtiden. Därför blir det ingen hastighet över för tidsdimensionen. För ljuset står tiden stilla. Hur många ljusår det än färdas genom universum åldras det inte ens en sekund. Fotonerna, ljuspartiklarna är evigt unga.
Det finns en skriande brist i den speciella relativitetsteorin. Den gäller bara för kroppar i likformig rörelse. I verkligheten är rörelsen sällan likformig. Den accelererar eller retarderar. Gravitationen påverkar all rörelse, men den ignoreras helt i teorin. Det tog tio år av hårt arbete för den unge Albert att integrera gravitationen i teorin, dvs att skapa den allmänna relativitetsteorin. Genom denna revolutionerade han fysiken ännu en gång. Det är inte bara så att allt som finns rör sig i rumtiden. Denna är dessutom krökt. Massa kröker rummet och rummets krökning bestämmer hur massan rör sig.
Att föreställa sig rumtid, dvs en verklighet där rum och tid bildar en odelbar enhet är svårt. Att dessutom föreställa sig rumtiden som krökt är hart när omöjligt. Vi kan föreställa oss krökta linjer och därför ett krökt rum, men krökt tid låter som en absurditet. Eftersom rum och tid bildar en odelbar helhet betyder en krökning av rummet också en krökning av tiden. I praktiken betyder det att klockor går olika beroende på rumtidens krökning. En klocka går t.ex. långsammare på solen än på jorden.
Einsteins lagar är strängt deterministiska. Varje partikels rörelse i den krökta rumtiden följer en s.k. världslinje, och varje världslinje är entydigt bestämd av naturlagarna. Sålunda har t.ex. varje människa sin världslinje, sin förutbestämda bana i livet. Det som vi kallar frihet, fri vilja, valfrihet, ansvar, skuld etc är i grund och botten illusioner. Allt som sker sker av nödvändighet. Han hänvisar ofta till 1600-talsfilosofen Spinoza, som var en konsekvent determinist. Mot denna bakgrund är det lätt att förstå vad Einstein menade med Gud. Enligt traditionell religion är det Gud som i sista hans styr allt som sker. Inte den minst sparv faller till marken utan att det är Guds vilja. Enligt Einstein styrs allt som sker av naturlagarna, som är strängt deterministiska. Alltså: den traditionella guden ersätts av naturlagarna. Naturens lagar är för honom den högsta, orubbliga, eviga makten, dvs Gud.
På 1920-talet skedde en ännu större revolution i fysiken än den Einstein orsakade. Denna gång gällde det inte rum och tid utan något så vardagligt som den materia allt består av. Efter långvarigt experimentellt och teoretiskt arbete kom en rad geniala fysiker på 1920-talet fram till att de lagar som styr materiens minsta beståndsdelar ingalunda är deterministiska, som man trott i århundaden, utan statistiska. Kvantfysiken, också kallad kvantmekaniken, föddes. (Men mekanik menas en teori om rörelsens natur). Det första steget togs av Planck redan år 1900 och det andra av Einstein 1905.
Kvantfysiken innebar ett dråpslag för determinismen, som i århundraden tagits för given av fysikerna. Den totala slumpen fick en fundamental roll i den fysikaliska världsbilden. Slumpen visar sig t.ex. i det radioaktiva sönderfallet som oroar så många människor. Uranatomer t.ex. sönderfaller helt slumpmässigt. En bestämd atom kan sönderfalla i dag eller om en miljon år. Det är slumpen som avgör. I dag vet forskarna inte i hur hög grad slumpmässigheten på mikronivån ”smittar av sig” på makronivån. Vi vet inte vilken roll den fundamentala slumpmässigheten spelar i större sammanhang. Det bedrivs en hel del forskning för att utröna hur kvanteffekter kan påverka det vardagliga livet, och hur man kan tänkas utnyttja dem inom teknologin. (Och förtjäna pengar på dem!) Effekterna kan vara större än man tidigare trott.
Einstein var en övertygad determinist och realist. För honom var det nästan en religion att allt styrs av orubbliga naturlagar. Det verkar som om denna tanke skulle han gett honom ett slags tröst i allt det elände som han tvingades genomleva under sitt långa liv. Om världskrigen, nationalismen, rasismen, judehatet, atombomben etc var oundvikliga var de lättare att stå ut med. Det var inte ondska utan naturens orubbliga ordning som låg bakom. I varje fall var han fast övertygad om att det fanns något fel i kvantteorin. Slumpen kunde, enligt hans intuition, inte vara det yttersta svaret. I flera berömda debatter, bl.a. med den danska fysikern Nils Bohr, som var en av skaparna av kvantmekaniken, försökte han bevisa att det måste finns något fundamentalt fel i kvantfysikens lagar.
Mest inflytelserikt är det argument mot kvantmekaniken som han tillsammans med två kolleger formulerade 1935. Han visade att under vissa förhållanden leder teorin till att partiklar kan påverka varandra ögonblickligen över hur stort avstånd som helst. Detta strider mot lokalitetsprincipen som säger att ingen effekt kan färdas snabbare än ljuset. Ögonblicklig påverkan eller samverkan är omöjlig enligt klassisk fysik. Fysikern E. Schrödinger föreslog termen ”entangelment” för partiklar som har denna, som Einstein uttryckte det, ”spöklika” egenskap att påverka varandra oberoende av avstånd. Argumentet ansågs länge vara en kuriositet, som man gärna diskuterade, men som inte kunde vare sig bevisas eller motbevisas genom experiment. Men 1964, nästan tio år efter Einsteins död, bevisade fysikern John Bell ett teorem som innebar att argumentet kunde testas experimentellt. Sedan dess har en mängd sådana experiment gjorts. Alla har gett stöd för kvantteorin. Entangelment, att partiklar under vissa förhållanden, ögonblickligen kan påverka varandra, är ett faktum. Det som Einstein litet ironiskt kallade spöklikt är verkligt. I dag forskas det mycket om hur denna spöklika effekt kan påverka mer vardagliga företeelser och hur man kan utnyttja den, t.ex. för att bygga en ny typ av supersnabb dator.
Alla Einsteins ansträngningar att rädda den klassiska fysikens världsbild misslyckades alltså. Han höll ända fram till sin död fast vid determinismen. Hans yngre kolleger arbetade ivrigt vidare med vad som blivit kallat standardmodellen. Einstein arbetade på sina egna idéer som emellertid aldrig ledde fram till nya upptäckter.
Kvantfysiken har sedan Einsteins död 1955 testats genom mängder av experiment. Alla har bekräftat teorin. Materien beter sig just så egendomligt som Einstein inte kunde förmå sig att tro. Vi kan därför konstatera att Einstein gjorde sitt livs största vetenskapliga misstag när han vägrade acceptera kvantteorin och därmed slumpen och ”spöklika effekter” som en fundamenal egenskap i naturen.

onsdag 17 september 2008

ODE TILL DET INHEMSKA ÄPPLET

Varje morgon under september månad har jag i den kyliga morgonstunden gått och plockat äpplen som fallit under natten. Vanligen har min fem liters hink blivit full och ibland har den inte räckt till. De flesta äpplena är av sorten Röd kanel. Vi har ett ca 35 år gammalt träd som i år bär frukt rikligare än någonsin tidigare.
Röd kanel är ett mycket vackert rött äpple. Enligt min mening är det med sin ofta djupröda, delvis gula, men rätt varierande färg ett av de vackraste äpplen som finns. En kvist med mogna röd kanel är en skönhetsupplevelse, men också en upplevelse för gommen (inte själva kvisten förstås). Dock icke för näsan. Äpplet har nästan ingen doft. Fruktköttet är ofta lätt rosa och har en söt, svagt syrlig smak med aningen av kanel. Ett gott äpple som dessvärre inte håller mer än ca tre veckor i kall källare.
Trädet är lätt att odla, tåligt och skjuter långa skott, också rikligt med s.k vattenskott, upp till en meter långa, tunna kvistar. Dessa bör man helst kapa, men jag har ibland låtit dem växa. I år bjöd vårt träd på en enorm blomsterprakt. Så har det gjort de senaste vårarna, men det är länge sedan vi fick en ordentlig äppelskörd. Senaste år förstördes äpplena totalt av rönnbärsmalen. Dess larver borrar ett fint nätverk av små hål i frukterna och gör dem. Jag var tvungen att kärra praktiskt taget hela äppelskörden på komposten. Äppelvecklarens larv är betydligt större. Den gnager ett hål in till kärnhuset. Men man kan ändå använda äpplet om man skär bort den angripna delen. Äppelvecklaren gör alltså inte lika stor skada som rönnbärsmalens mycket mindre larv.
Yrkesodlare besprutar sina träd med gifter för att sätta stopp för rönnbärsmalens och äppelvecklarens larv och andra skadedjur, men hobbyodlaren är ju inte beroende av att få en god skörd och bör helst undvika alla slag av gifter. För en hobbyodlare borde det vara självklart att inte använda gifter. De är ju ett främmande element i den naturliga balansen och de kan åstadkomma stor skada, som man inte ens är medveten om. Man vill ju att ens trädgård skall vara en giftfri, naturlig miljö och att alla grönsaker, frukter och bär skall vara fria från rester av gifter, dvs av människan skapade onaturliga ämnen. Själv har jag aldrig använt gifter i mina odlingar. Ett gott skäl att hålla sig med några egna äppelträd, om man har möjlighet, är just att man får garanterat giftfria frukter åtminstone under hösten. Har man dessutom ett eller ett par träd med vinteräppel, så som Åkerö, Lobo eller Röd atlas så kan man njuta av egna äpplen ända till julen.
Vi har haft både Lobo och Åkerö men tråkigt nog har de dött. De växte på ställen med alltför tunt jordlager. Så länge trädet är litet klarar det sig med mindre jord, men det växer till varje år och då måste det finnas rum för rötterna att sträcka ut sig och finna näring och fukt. Vi har ett träd av Röd atlas. Det är frodigt och växer bra, men tyvärr är äpplena känsliga för skorv. De flesta är skorviga, spricker och då blir det fest för bakterierna som börjar frossa på köttet och får hela äpplet att ruttna. Röd atlas kan man spara ända till julen. Det är godast när det lagrats några månader.
Enligt min mening är den godaste äppelsorten dock Melba. Äpplet blir vanligen större än Kanel. Utseendet är inte märkvärdigt, vertikalt rödstrimmig, några äpplen kan vara helt mörkröda. Det har inte samma lyster och vaxskikt som Kanel. Men luktar man på Melba får man en aning om att detta är en mycket aromrik frukt. Köttet hos ett fullmoget Melba är saftigare än kanel, något tydligare söt-syrligt, aromrikt, mycket gott. Godast är det när man äter det direkt från trädet. Om man skalar det framträder aromen ännu bättre. Typiskt är att man vill ha en bit till, och en bit till och...
Vi har två Melba-träd, men det ena växer i en skreva i berget och har alltför litet ”Lebensraum” för att kunna bli stort och mäktigt. Det är i dåligt skick och kommer troligen att dö. Men i sommar har det gett rikligt med frukt. Dess sista gåva till oss innan det dör. Vårt andra Melba-träd är ca fem meter högt och bär rikligt med frukt i år. Frukterna är mindre angripna av larver än Kanel.
Sävstaholm är en gammal äppelsort. Vi hade ett stort träd, men det dog för några år sedan. Jag sörjer inte över det, snarare var det bra. Det skuggade en del av mina grönsaksland och sög näring och fukt ur det tunna jordlagret. Äpplena är visserligen stora och vackra, men smaken är ganska menlös, speciellt när de är fullmogna. Sävstaholm var ett vanligt träd i trädgårdar förr, men i dag finns det så många godare sorter att det inte är någon idé att hålla sig med ett sådant.
Då anser jag att Transparence blanch är en klokare satsning. Vi har ett ganska ungt sådant träd. (Ett tidigare träd förstördes när en gran föll över det). I år har vi fått ca 15 stycken, mycket stora vitgula äpplen. Smaken är syrlig, men utan den sötma och arom som är typisk för Melba. Ingen doft. En fördel med Transparance är att det mognar tidigt. Vårt träd växer nästan helt i skugga, men ändå mognade frukterna i början av september. En annan fördel är att frukterna inte angrips av skorv och i allmänhet inte heller av larver. Kanske är det för surt för larvernas smak. I år var inget av äpplena angripet av larver. Stora felfria äpplen, utmärkta t.ex. att strimla i sallader.
Vårt nyaste äppelträd är nu hos oss andra sommaren. Det är blott drygt en och en halv meter högt men har ändå gett ett tiotal stora, något skorviga men annars felfria äpplen. Smaken är syrlig. Äpplet är definitivt godare än Transparence men inte så gott som Melba. Det mognar i början av september på den rätt skuggiga plats där vårt träd står. (Denna sommar har varit ovanligt kall). En varm sommar mognar äpplena förstås någon vecka tidigare. Trädet sägs vara en korsning av Huvitus (ett finskt sommaräpple med mycket kort hållbarhet) och Melba. Det kallas Vuokko. Trädet växer långsamt och det skall bli intressant att se om det ger god skörd också nästa år. Annars brukar träden hos en hobbyodlare inte ge konstant goda skördar.
Apeln är det enda fruktträd som inte bara växer och trivs i vårt kalla klimat utan som dessutom kan ge goda skördar av smakliga frukter t.o.m. långt uppe i norr. Under min bandom i Vasa på 50-talet var det ännu vanligt med äppelträd på gårdarna inne i staden. Vi bodde på Vasa elektriskas gård vid Kyrkoesplanaden 4. Mot brandgatan fanns inhägnade trädgårdar, som hörde till några av lägenheterna, (dock icke vår), och i dessa fanns stora och ståtliga äppelträd. Som barn gick jag och kollade i häcken som omgav trädgårdarna efter fallfrukt. Vi hade inga egna äppelträd så jag var inte bortskämd med äppel. I dag är både trädgårdar och äppelträd borta. I stället har man asfalterat och byggt parkeringsplatser.
Apeln växer också vild i södra Finland. Vi har av en slump råkat få ett vilt träd framför vår kökstrappa. För något år sedan märkte jag att ett träd hade börjat växa i blomsterrabatten. På basen av bladens form gissade jag att det var ett äppelträd och lät det växa av nyfikenhet på vad det skulle bli. Vi har ibland vattnat med diskvatten och i detta kan det finnas frön av frukter som vi ätit. Tydligen har ett frö av äppel råkat gro. De träd som man köper är ympade på grundstammar för att man skall få den sort man önskar. De är alltså kloner. Genetiska kopior av ett föräldraträd. Ett äppel som växer upp från frö är däremot en ”individ” man vet inte vad det blir. Liksom ett människobarn är det en produkt av arvsanlagen av två ”föräldrar”. Har man tur kan en sådan apel ge riktigt goda frukter. I år har vårt vilda träd för första gången gett frukt, tre mycket stora, gula äpplen. De påminner om Transparance, men är något större och rundare. Vi har smakat på ett äpple, men det verkar inte vara riktigt moget. Det är syrligare än Transparance och har mindre sötma. Fruktköttet är vitt men mörknar något efter några timmar. Kanske är det en sort som mognar sent. De två andra frukterna skall få vara i fred ännu ett par veckor, eller tills de faller.
Ett av livets många mysterier har för mig alltid varit varför folk köper utländska äppel på höstarna. Okej, jag kan förstå om de utländska är mycket billigare. Själv tycker jag att de utländska är rätt smaklösa och intetsägande jämförda med våra inhemska. De plockas halvråa för att inte förstöras under den långa transporten. Dessutom är de besprutade med allehanda gifter. Ett inhemskt äpple blir fort dåligt. Utländska kan hålla sig praktiskt taget hur länge som helst, vilket förstås är mot alla naturens lagar och bevisar att det behandlats med allehanda gifter.
Den här tiden på året äter jag mycket äpplen, speciellt förstås när våra egna träd ger god skörd. (Dessutom delar vi bort åt alla som vill ha). Men om vår skörd blir dålig köper vi inhemska lådvis. Det påstås att äppel är nyttiga för hälsan. Säkerligen är det så. Våra förfäder han ätit äppel så länge de existerat (förfäderna alltså, inte äpplena, de är säkert äldre än människan). Jag äter äppel för smakens skull. De är helt enkelt så goda att det är en gommens njutning att äta dem. Helst plockar jag dem mogna från trädet, skalar och skär bort kärnhuset och äter dem ute i trädgården. Det är frågan om en smakernas poesi, symfoni eller vilka lyriska uttryck man vill. Att inte äta inhemska äpplen är att missa ett av de enklast och billigaste och mest hälsosamma nöjen som står oss till buds i vår kalla nord.

onsdag 10 september 2008

STRIDEN OM KLIMATET - ETT SPÄNNANDE SKÅDESPEL

ETT SPÄNNANDE SKÅDESPEL

Sommaren 2008 skulle, enligt meteorologerna, bli varm och torr. I stället blev den svalare och våtare än på länge. Augustivädret var speciellt eländigt. Enligt min mätare kom det 150 mm regn under månaden. Detta skrivs 10 september och hittills har det kommit 90 mm regn denna månad. Havsvattnet har varit kallare än på länge och vi som ogärna går i vattnet när det är under 20 grader har fått hålla oss på land. Men i stället har algplågan varit lindrigare än tidigare och siktdjupet större.
Samtidigt som vi huttrat i regnet har vi fått läsa larmrapporter från klimatforskarna. Enligt en färsk rapport av Statens tekniska forskningsanstalt blir uppvärmningen som störst i de nordliga områdena, dvs bl.a. i vårt land. Åren 2070-2099 blir vintrarna 4-6 grader och somrarna 2-4 grader varmare. Desto värre är få av oss i livet om 60-70 år så vi får aldrig veta om prognosen slår in. En lekman undrar dock hur det är möjligt att förutsäga vädret i slutet av århundradet när prognoserna ett halvt år framåt inte är bättre än vilken spågubbe som helst kan åstadkomma.
Klimatmodeller har gjorts upp i ca 20 år. Hittills har deras prognoser oftare haft fel än rätt. Det är lätt att förstå varför. Väderleken påverkas av en stor mängd faktorer. Vilka dessa är, hur de inverkar, hur de samverkar med varandra osv är fortfarande dåligt känt. Hela vädersystemet drivs av solen, men inte ens om dess roll är forskarna eniga. Strålningen från solen är långtifrån konstant. Man kan undra om det överhuvudtaget är möjligt att skapa pålitliga klimatmodeller, hur fantastiska datorer forskarna än har till hands. Om man inte känner till alla orsaker hjälper det inte med enorm datorkapacitet. Väderleken envisas med att inte följa modellerna.
Jag har svårt att förstå vad det är för mening med att göra prognoser 60-70 år framåt i tiden. Om man för tio år sedan inte kunde förutsäga klimatet år 2008, hur kan någon då tro att man i dag kan förutsäga klimatet åren 2070-2099! Till försvar kunde man säga att prognosen förutsätter att alla parametrar i modellen är kända och konstanta. Men om vi vet något med säkerhet är det att så inte kommer att vara fallet. Vill man vara ironisk kunde man undra om forskarna vid forskningsanstalten inte har något nyttigare att göra än att göra ytterst opålitliga prognoser mycket långt in i framtiden. Sätt hellre ned mera arbete på en prognos för väderleken i vårt land om 10 år. Då kan vi kontrollera om den slog in. På det viset får vi ett verkligt test på modellens tillförlitlighet.
Enligt modellerna borde den globala medeltemperaturen stiga med någon tiondedels grad varje år. Så var det i slutet av 1900-talet, men de senaste tio åren har temperaturen stampat på stället. Under dessa tio år har jordens befolkning ökat med nästan 1000 miljoner människor, den ekonomiska tillväxten har varit hög, speciellt i jättestaterna Kina och Indien. De antropogena utsläppen har ökat mer än någonsin. Enligt växthusteorin borde den globala medeltemperaturen ha ökat mer än någonsin.
Det har den inte gjort. Hos oss var senaste vinter visserligen ovanligt varm, men globalt sett var den ovanligt kall. Detta år tycks bli kallare än väntat. Orsaken är enligt forskarna ett väderfenomen över Stilla havet som kallas La Nina. Tydligen hör La Nina till de faktorer som inte tagits med i modellerna. Men La Nina är i avtagande och de närmaste åren skall verkligen bli varmare – om inte något annat väderfenomen kommer och ställer till oreda i prognoserna.
Vi har länge fått läsa att polarisarna smälter snabbare än förr. För någon tid sedan rapporterade en amerikansk forskargrupp att om avsmältningen fortsätter kan själva nordpolen kan vara isfri i slutet av september. Detta är precis vad modellerna förutspår. Men de förutspår också att en motsvarande uppvärmning sker vid Sydpolen. Så har inte skett. Temperaturen har i stort sett varit konstant och t.o.m. sjunkit i vissa områden.
Jordens medeltemperatur har nu varit på samma nivå under tio år. Om växthusteorin stämmer är det hög tid att den börjar öka. Redan nu får skeptikerna vatten på sin kvarn. Det skall bli spännande att följa med temperaturerna de närmaste åren. Om mätningarna inte stämmer med teorin så är den illa ute.
Men tillsvidare är majoriteten av experter fast övertygade om att teorin stämmer. Nästa stora klimatkonferens ordnas i Köpenhamn om ett år. Då får vi se vartåt de senaste mätningarna pekar.
Det som gör frågan speciellt spännande är att den blivit genompolitiserad. Att stoppa klimatförändringen, eller rädda världen som det heter, har blivit den senaste stora ideologin med gröna förtecken. I en värld där livets mening tycks vara rent egoistisk, att jobba allt hårdare och att konsumera allt mera samtidigt som teknologin blir allt obegripligare och allt dyrare, finns det efterfrågan på enkla ideal som inte är krasst materialistiska.
Verkligheten börjar likna en katastroffilm från Hollywood. Världen är hotad, men vi kan rädda den genom personliga uppoffringar. Det senaste är att vi bör äta mindre kött. Men verkligheten är mer spännande än filmen därför att utgången är synnerligen oviss. Det är inte alls säkert att det är de goda som segrar. Det är inte ens klart vilka de goda är, eller att världen verkligen behöver räddas. Är det verkligen säkert att det klimat som nu råder, eller som rådde när mängden antropogena växthusgaser började öka för 100 år sedan, verkligen är det bästa möjliga? Frågorna är många, svaren få.