RÄTT OCH MORAL I GEORGIEN, KOSOVO OCH IRAK.
Rysslands överfall på Georgien fördömdes genast i skarpa ordalag av västvärldens ledare med USA:s president i spetsen. Sent omsider kom också vårt lands regering ut ur skåpet och fördömde angreppet. Märkligt nog har dock allmänheten och de intellektuella knappast reagerat alls. Inga demonstrationer utanför ryska ambassader, inga ilskna inlägg av akademiker, kulturarbetare, fredsvänner osv. När USA stått i ledningen för angrepp har insändarsidorna i våra tidningar fyllts av arga fördömanden. De fåtaliga inlägg som nu publiceras har närmast ursäktat den ryska regeringens handlande. Några enögda USA-hatare har t.o.m. velat lägga en del av skulden på den amerikanska regeringen!
När Saddams diktatur störtades svämmade t.ex. Hufvudstadsbladets insändasida över av inlägg som på det skarpaste fördömde USA och president Bush. Somliga ville t.o.m. att vi skulle bojkotta all import från USA. Bush och Blair hånades och beskylldes för lögn och bedrägeri. Ingen hånar vare sig Medvedev eller Putin. Tvärtom behandlas de med respekt i medierna. Under Gulfkriget 1991 och kriget 2003 betonades i våra medier att USA bedrev propaganda och att man bör vara skeptisk mot all officiell information. Ändå har USA en fri press som noggrannt berättade om egna förluster, om misstag och t.o.m. om brott begågna av soldaterna. Sådan yttrandefrihet saknas helt i Ryssland. USA hade stöd av FN i sökandet efter massförstörelsevapen, omän inte när det gäller själva invasionen. Ryssland har helt ignorerat FN, och skulle självklart inte ha fått något stöd i FN för angeppet.
Varför denna politiska dubbelmoral?
Ur både juridisk och moralisk synvinkel var övergreppet mot Georgien minst lika orätt om inte värre, än t.ex. Natos bombningar av Serbien 1999 och USA:s anfall mot Saddams diktatur 2003. Det borde därför väcka minst lika stor vrede och indignation, speciellt som Georgien hade mindre möjlighet att försvara sig mot den ryska björnen än Serbien och Irak.
Våren 1999 bombade Nato broarna i Belgrad och militära mål för att stoppa den serbiska armens övergrepp mot albanerna i Kosovo. Västmakterna försökte få fullmakt för angreppet av FN:s säkerhetsråd. Försöket stoppades av Ryssland, som stödde Milosevics regim. (Också Kina röstade emot). Ryssland hänvisade till folkrätten och förkunnade att kosovofrågan var en intern serbisk angelägenhet. I dag har Kosovo förklarat sig självständigt. Milosevic åtalades i Haag för folkmord, men dog under rättegången. Anfallet mot Serbien väckte häftig diskussion hos oss. Många intellektuella med filosofen Georg Henrik von Wright i spetsen fördömde anfallet i mycket hårda ordalag.
Inför anfallet mot Irak gjorde USA:s dåvarande utrikesminister Colin Powell stora ansträngningar för att få grönt ljus av FN:s säkerhetsråd. Ryssland röstade igen emot med hänvisning till folkrätten. Denna gång fördömde en stor majoritet av de intellektuella anfallet. Vår regering var inte sen att kritisera USA. ”Användandet av maktmedel utan säkerhetsrådets uttryckliga fullmakt kan inte godkännas,” förkunnade statsrådet. Ett stort antal experter på juridik förkunnade (bl.a. i Hbl 23.3 2003): ”Kriget är olagligt och hotar den internationella rättsordningen.” Som alla vet har Irak i dag, tack vare att president Bush bröt mot folkrätten, en demokratiskt vald regering. Saddam Hussein och hans medbrottslingar har dömts och avrättats av sina landsmän. (Det är mycket sällan en diktator åtalas och döms).
Det fanns ett moraliskt berättigande i angreppen på Serbien och Irak. I båda fallen utfördes angreppen efter långvariga förhandlingar av demokratiska stater i avsikt att försvara demokrati, yttrandefrihet och mänskliga rättigheter. Sådana värderingar är främmande för den nuvarande ryska regeringen som har full kontroll över medierna och sålunda kan stoppa all intern kritik. I stället har Medvedev försvarat angreppet med att han vill skydda ryska medborgare.
Detta är speciellt oroande eftersom varken folkrätten eller moralen godkänner en sådan motivering för krig.
Åsikterna är som alltid i en stat med yttrandefrihet delade. Somliga visar stor förståelse för Rysslands agerande och lägger ansvaret på USA och Nato. Pierre Gilly skrev i Vasabladet 20.8: ”Det vi nu bevittnar är konsekvenserna av Natos angrepp på Serbien. I dag gör Ryssland mot Georgien vad USA gjorde mot Serbien 1999.” I själva verket var Frankrike och Tyskland de aktivaste 1999. Bill Clinton var ovillig att offra amerikanska liv. Filosofen Hannes Nykänen ser också en amerikansk konspiration bakom. Om vi får tro hans inlägg i Hufvudstadsbladet 20.8 så är det den amerikanska vapenindustrin som drar i trådarna bakom de politiska kulisserna. ”Ett uppenbart motiv är att ett nytt kallt krig skulle göra gott åt vapenindustrin,” skriver han. Men i så fall är det väl den ryska vapenindustrin, som har direkta kontakter till Kreml, som vi skall skylla på? Yrsa Stenius menar i sin kolumn i Åbo Underrättelser 28.8 att västvärlden inte har reagerat särskilt klokt och att ”USA och EU länge har bidragit till att en jordmån beretts för något som kunde kallas ryska överslagsreaktioner”.
Intressant är att de som nu visar en viss förståelse för det ryska angreppet på Georgien vanligen i hårda ordalag fördömde det amerikanska angreppet på diktaturen i Irak 2003. Ideologiskt hör de, eller har de hört, till vänstern. De har alltså sett den kapitalistiska stormakten USA som huvudfienden. Nu är de i den paradoxala situationen att de visar en viss förståelse för en stat som dels är en diktatur, dels mer kapitalistisk än det ärkekapitalistiska USA.
I allmänhet tycks dock kommentatorerna entydigt fördöma den ryska attacken. Somliga har sett likheter med Sovjets övergrepp mot Tjeckoslovakien 1968. Mer intressant är jämförelsen med Hitlers taktik i slutet av 1930-talet. Han domderade i sina tal om att Tyskland inte kunde tolerera förtryck av tyska minoriteter i grannstaterna. Sveriges utrikesminister Carl Bildt hör till dem som gjort denna skrämmande jämförelsen. Steven Frostdahl gör samma koppling i Vbl 23.8. ”Nationalismen är en tacksam täckmantel att ta upp när man skramlar med vapen mot sina grannar,” skriver han. Historikern Henrik Meinander skrev i Hufvudstadsbladet 21.8: ”Allt tyder på att Ryssland medvetet provocerade fram denna konflikt.” Själv håller jag med om denna tolkning. Det var säkert en noga genomtänkt och länge planerad åtgärd, en del i en långsiktig strategi för att stärka Rysslands inflytande i världspolitiken och för att skapa enighet inom landet. Att skaffa sig yttre fiender har i alla tider varit ett sätt att få folk att glömma missförhållanden och sluta upp bakom landets regering.
Vad kommer nu att hända? Magnus Londén, som drar det ibland tankeväckande radioprogrammet Eftersnack, sade för någon tid sedan att han fruktade allvarliga konsekvenser. Förmodligen menade han våld av något slag. Själv tror jag inte på några större förändringar. Ryssland har nått sina mål och EU och USA har händerna fulla med andra problem. Vi kan vänta oss en del argsint retorik från båda hållen, men inom ett år eller två börjar man glömma bort denna ryska operation på samma sätt som man glömt bort de mycket värre krigen i Tjetjenien. Det skall mycket mera till för att rubba jämvikten i världen. Terrorangreppet mot USA 11.9 2001 skrämde upp massor av människor. Skakade redaktörer menade att världen aldrig mer kommer att vara sig lik. Men egentligen har ingenting ändrats. Bevakningen mot terrorister har blivit effektivare, men det är i stort sett allt. När USA gick till anfall mot Irak, som hade en betydande armè, var många skärrade och förutspådde allehanda katastrofer. Krig mellan muslimer och kristna var ett populärt skräckscenarium. Men ingenting hände. Världspolitiken går i samma tröga banor som tidigare. Globaliseringen fortsätter och vanligt folk konsumerar och blir fetare än någonsin över hela världen.
torsdag 28 augusti 2008
lördag 16 augusti 2008
SVÅRT ATT SPARA ELEKTRICITET
INGA ENKLA LÖSNINGAR
Göran Ekström har i många år propagerat för en enklare, mer naturnära livsstil. Han gör det igen i Vasabladet 30.7 2008samtidigt som han kritiserar min analys av vårt behov av elektricitet. Enligt min analys kommer elkonsumtionen att stiga. Vi har alltså ännu inte nått toppen.
Vi är säkert många som i princip håller med Ekström. En anspråkslös livsstil är ett ideal värt att sträva efter. Några få försöker leva enligt idealet. Själv gör jag det inte. Jag erkänner att jag är alltför lat och bekväm. Samtidigt är vi medvetna om att den stora majoriteten drömmer om en högre levnadsstandard än den man redan har. De som redan har det bra vill tyvärr ofta ha högre lön och konsumera mera. Man bör också komma ihåg att många i vårt land knappt har mat för dagen. Många sparar redan av nödtvång in på allting. Klyftorna i vårt ”välfärdssamhälle” har vuxit sedan 1980-talet. Ekström påpekar, helt riktigt, att det inte finns några enkla lösningar. ”Allt är slutligen enkelt,” skriver han, ”utom den praktiska lösningen”. Men det är just praktiken som formar vår tillvaro, inte idealen.
Vad är en rimlig levandsstandard? När jag var barn bodde vi i ett trähus på Vasklot. Vi hade elbelysning och radio men mor lagade maten på en stor vedspis. Vi hade varken kyl eller frys och självklart varken tvätt- eller diskmaskin. Bastun eldades med ved. Bilar var sällsynta. Men inte led vi någon nöd. Tvärtom trivdes vi utmärkt. De flesta hade ungenfär samma standard på den tiden.
Men vem vill frivilligt leva så i dag? Vad som betrakas som rimlig levnadsstandard har ändrats radikalt. Elspisen är i dag ett måste, inte minst av miljöskäl. Vi är tvugna att ha kyl och frys. Tvättstugorna har försvunnit och ersatts av bekväma, men strömslukande tvättmaskiner. Det finns 2,5 miljoner bilar i vårt land, osv. Tvapparater, datorer och all annan hemelektronik kräver minst ett kärnkraftverk (alternativt 1000 vindmöllor).
Mika Granbacka har i flera inlägg i Vbl påstått att vi kan klara oss med mindre el. I princip har han förstås rätt. Men i paktiken är frågan mer komplicerad. Granbacka menar t.ex. att vi kan minska elkonsumtionen genom värmepumpar av olika slag. Men ofta leder värmepumpar i stället till ökad elkonsumtion. Jag har några bekanta som installerat sådana pumpar, men för alla innebär detta en kraftigt ökad elkonsumtion. En bekant har tidigare värmt upp sitt stora hus med ved. Nu har han installerat bergvärme. Vattnet cirkuleras av en 11 kW pump. Hans elförbrukning har ökat från 12000 kWh/år till över 20 000. En annan ersätter olja med bergvärme. Han installerar en 12 kW pump. Han slipper visserligen betala dyr olja, men får i stället en dubbelt så stor elräkning. Om alla hus som nu värms med olja övergick till värmepumpar av något slag så innebär det att elbehovet ökar kraftigt. Om 50 000 hushåll gör denna förändring ökar elbehovet med omkring 500 MW.
I Hufvudstadsbladet 9.8 2008 ingår en helsidesartikel med rubriken ”Busenkelt att spara”. Rubriken är fullständigt villseledande för att inte säga direkt lögnaktig. Artikeln visar i själva verket att det inte alls är lätt att spara ström, och att det i allmänhet kräver investeringar på tusentals euro. Vi uppmanas t.ex. att bada bastu två gånger i veckan i stället för fem. Men i hur många familjer badar man faktiskt fem gånger i veckan? Två gånger torde vara det vanliga. Vi bör använda mikro i stället för ugn sägs det. Själv prövade jag mikro för många år sedan men kunde snabbt konstatera att det är omöjligt att laga god mat genom att bestråla råvarorna med mikrovågor. Jag sålde bort min mikro. Jag lagar alltid maten själv och strävar att den skall vara god. Därför använder jag ofta en ordentlig ugn.
Det som genast faller i ögonen i artikeln i Hufvudstadsbladet är att vi uppmanas att ersätta gamla maskiner med nya och energisnåla. Vi bör t.ex. gå över till maskinell luftkonditionering. Att öppna fönster för att få frisk luft är helt förkastligt. Det sägs dock ingenting om vad sådan utrustning kostar. Vi bör köpa energisparande kylskåp och frysboxar. Hur miljövänligt är det att ersätta några miljoner gamla kylaggregat med nya`? Och hur dyrt blir det? Därom sägs inte ett ord. Gamla disk- och tvättmaskiner bör vi också esätta med nya och energisnåla. Dessutom bör vi skaffa ny duschutrustning.
Tydligen bör vi använda diskmaskin. Det betonas dock att den bör vara ny och att vi inte bör köra med havlfull maskin. Tydligen är det i dag otänkbart att diska för hand. Själv diskar jag alltid för hand och sparar på det viset massor av elektricitet.
För att spara måste vi alltså investera tusentals euro i nya maskiner. Man undrar vem som gjort upp dessa rekommendationer. De verkar skräddarsydda för köpmännen och industrin, inte för miljön och plånboken. Om vi följer råden kommer folk att köpa maskiner som aldrig förr, vilket självklart är bra för att öka den ekonomiska tillväxten. Men ekonomisk tillväxt i sin tur följs alltid av ökad elkonsumtion. Reglerna har föga förvånande gjorts upp av VTT, statens tekniska forskningscentral. Denna institution är ingalunda neutral utan driver på den tekniska utvecklingen (invecklingen).
De s.k. busenkla knepen att spara el är i själva verket knep för att få konsumenterna (dvs dem som har råd) att köpa de nyaste och mest invecklade maskinerna.
Hur mycket ström sparar man då genom att följa dessa råd. Enligt artikeln kan man spara hela 60 € veckan. Men också detta är ett bedrägeri. Det förutsätter att man slösar enormt och sedan investerar minst 5000 € i nya maskiner samt totalt ändrar sitt beteende. Den största inbesparingen, dvs 30 €, kan man enligt VTT göra genom att skaffa ny duschutrustning och duscha snabbare. Om duchandet faktiskt drar el för 32 € i veckan är det enklaste att sluta duscha. Om man badar två gånger i veckan borde det räcka för normal hygien. Dessutom värms vattnet ofta inte med el utan genom fjärrvärme. Om vi räknar bort duchandet så minskar inbesparingen med hälften. Den näststörsta inbesparingen kan göras genom att inte ha på motorvärmaren dygnet runt. Men hur många har det?
De verkliga besparingar en normal familj kan göra, utan att investera tusentals euro i ny utrustning rör sig om kanske 5-10 € i veckan. Den enda reella möjligheten att minska elräkningen är att avstå från någon eller några elslukande apparater. Men det innebär sänkt levnadsstandard och minskad konsumtion. Själv har jag nästan inga möjligheter att minska min elkonsumtion utan att samtidigt minska standarden.
Ekström menar att högre levandsstandard leder till ökad miljöförstörelse. Inte heller detta samband är enkelt. I vårt land har utvecklingen varit den motsatta. När våra basbehov är tillgodosedda kräver vi att miljön skall vara ren och att naturen skall skyddas – inom rimliga gränser. Vi vill ha en artrik flora och fauna, ren luft, rent vatten. Vi vill ha rena hav och sjöar att njuta av under semestern. På 1960-talet, när levnadsstandarden ännu var ganska låg, fruktade man att många arter helt skulle dö ut. I dag börjar vi ha motsatt problem. Sälarna är så många att de förstör yrkesfisket, björnar och vargar kommer in i tätorter. Det finns fler stora rovfåglar än på mycket länge. I själva verket börjar många djurarter vara ett allt större problem och en direkt fara, inte minst för att de plågas av en mängd parasiter som också går på människan.
Jag ser ingen anledning för oss att vara pessimister med dåligt samvete.
Göran Ekström har i många år propagerat för en enklare, mer naturnära livsstil. Han gör det igen i Vasabladet 30.7 2008samtidigt som han kritiserar min analys av vårt behov av elektricitet. Enligt min analys kommer elkonsumtionen att stiga. Vi har alltså ännu inte nått toppen.
Vi är säkert många som i princip håller med Ekström. En anspråkslös livsstil är ett ideal värt att sträva efter. Några få försöker leva enligt idealet. Själv gör jag det inte. Jag erkänner att jag är alltför lat och bekväm. Samtidigt är vi medvetna om att den stora majoriteten drömmer om en högre levnadsstandard än den man redan har. De som redan har det bra vill tyvärr ofta ha högre lön och konsumera mera. Man bör också komma ihåg att många i vårt land knappt har mat för dagen. Många sparar redan av nödtvång in på allting. Klyftorna i vårt ”välfärdssamhälle” har vuxit sedan 1980-talet. Ekström påpekar, helt riktigt, att det inte finns några enkla lösningar. ”Allt är slutligen enkelt,” skriver han, ”utom den praktiska lösningen”. Men det är just praktiken som formar vår tillvaro, inte idealen.
Vad är en rimlig levandsstandard? När jag var barn bodde vi i ett trähus på Vasklot. Vi hade elbelysning och radio men mor lagade maten på en stor vedspis. Vi hade varken kyl eller frys och självklart varken tvätt- eller diskmaskin. Bastun eldades med ved. Bilar var sällsynta. Men inte led vi någon nöd. Tvärtom trivdes vi utmärkt. De flesta hade ungenfär samma standard på den tiden.
Men vem vill frivilligt leva så i dag? Vad som betrakas som rimlig levnadsstandard har ändrats radikalt. Elspisen är i dag ett måste, inte minst av miljöskäl. Vi är tvugna att ha kyl och frys. Tvättstugorna har försvunnit och ersatts av bekväma, men strömslukande tvättmaskiner. Det finns 2,5 miljoner bilar i vårt land, osv. Tvapparater, datorer och all annan hemelektronik kräver minst ett kärnkraftverk (alternativt 1000 vindmöllor).
Mika Granbacka har i flera inlägg i Vbl påstått att vi kan klara oss med mindre el. I princip har han förstås rätt. Men i paktiken är frågan mer komplicerad. Granbacka menar t.ex. att vi kan minska elkonsumtionen genom värmepumpar av olika slag. Men ofta leder värmepumpar i stället till ökad elkonsumtion. Jag har några bekanta som installerat sådana pumpar, men för alla innebär detta en kraftigt ökad elkonsumtion. En bekant har tidigare värmt upp sitt stora hus med ved. Nu har han installerat bergvärme. Vattnet cirkuleras av en 11 kW pump. Hans elförbrukning har ökat från 12000 kWh/år till över 20 000. En annan ersätter olja med bergvärme. Han installerar en 12 kW pump. Han slipper visserligen betala dyr olja, men får i stället en dubbelt så stor elräkning. Om alla hus som nu värms med olja övergick till värmepumpar av något slag så innebär det att elbehovet ökar kraftigt. Om 50 000 hushåll gör denna förändring ökar elbehovet med omkring 500 MW.
I Hufvudstadsbladet 9.8 2008 ingår en helsidesartikel med rubriken ”Busenkelt att spara”. Rubriken är fullständigt villseledande för att inte säga direkt lögnaktig. Artikeln visar i själva verket att det inte alls är lätt att spara ström, och att det i allmänhet kräver investeringar på tusentals euro. Vi uppmanas t.ex. att bada bastu två gånger i veckan i stället för fem. Men i hur många familjer badar man faktiskt fem gånger i veckan? Två gånger torde vara det vanliga. Vi bör använda mikro i stället för ugn sägs det. Själv prövade jag mikro för många år sedan men kunde snabbt konstatera att det är omöjligt att laga god mat genom att bestråla råvarorna med mikrovågor. Jag sålde bort min mikro. Jag lagar alltid maten själv och strävar att den skall vara god. Därför använder jag ofta en ordentlig ugn.
Det som genast faller i ögonen i artikeln i Hufvudstadsbladet är att vi uppmanas att ersätta gamla maskiner med nya och energisnåla. Vi bör t.ex. gå över till maskinell luftkonditionering. Att öppna fönster för att få frisk luft är helt förkastligt. Det sägs dock ingenting om vad sådan utrustning kostar. Vi bör köpa energisparande kylskåp och frysboxar. Hur miljövänligt är det att ersätta några miljoner gamla kylaggregat med nya`? Och hur dyrt blir det? Därom sägs inte ett ord. Gamla disk- och tvättmaskiner bör vi också esätta med nya och energisnåla. Dessutom bör vi skaffa ny duschutrustning.
Tydligen bör vi använda diskmaskin. Det betonas dock att den bör vara ny och att vi inte bör köra med havlfull maskin. Tydligen är det i dag otänkbart att diska för hand. Själv diskar jag alltid för hand och sparar på det viset massor av elektricitet.
För att spara måste vi alltså investera tusentals euro i nya maskiner. Man undrar vem som gjort upp dessa rekommendationer. De verkar skräddarsydda för köpmännen och industrin, inte för miljön och plånboken. Om vi följer råden kommer folk att köpa maskiner som aldrig förr, vilket självklart är bra för att öka den ekonomiska tillväxten. Men ekonomisk tillväxt i sin tur följs alltid av ökad elkonsumtion. Reglerna har föga förvånande gjorts upp av VTT, statens tekniska forskningscentral. Denna institution är ingalunda neutral utan driver på den tekniska utvecklingen (invecklingen).
De s.k. busenkla knepen att spara el är i själva verket knep för att få konsumenterna (dvs dem som har råd) att köpa de nyaste och mest invecklade maskinerna.
Hur mycket ström sparar man då genom att följa dessa råd. Enligt artikeln kan man spara hela 60 € veckan. Men också detta är ett bedrägeri. Det förutsätter att man slösar enormt och sedan investerar minst 5000 € i nya maskiner samt totalt ändrar sitt beteende. Den största inbesparingen, dvs 30 €, kan man enligt VTT göra genom att skaffa ny duschutrustning och duscha snabbare. Om duchandet faktiskt drar el för 32 € i veckan är det enklaste att sluta duscha. Om man badar två gånger i veckan borde det räcka för normal hygien. Dessutom värms vattnet ofta inte med el utan genom fjärrvärme. Om vi räknar bort duchandet så minskar inbesparingen med hälften. Den näststörsta inbesparingen kan göras genom att inte ha på motorvärmaren dygnet runt. Men hur många har det?
De verkliga besparingar en normal familj kan göra, utan att investera tusentals euro i ny utrustning rör sig om kanske 5-10 € i veckan. Den enda reella möjligheten att minska elräkningen är att avstå från någon eller några elslukande apparater. Men det innebär sänkt levnadsstandard och minskad konsumtion. Själv har jag nästan inga möjligheter att minska min elkonsumtion utan att samtidigt minska standarden.
Ekström menar att högre levandsstandard leder till ökad miljöförstörelse. Inte heller detta samband är enkelt. I vårt land har utvecklingen varit den motsatta. När våra basbehov är tillgodosedda kräver vi att miljön skall vara ren och att naturen skall skyddas – inom rimliga gränser. Vi vill ha en artrik flora och fauna, ren luft, rent vatten. Vi vill ha rena hav och sjöar att njuta av under semestern. På 1960-talet, när levnadsstandarden ännu var ganska låg, fruktade man att många arter helt skulle dö ut. I dag börjar vi ha motsatt problem. Sälarna är så många att de förstör yrkesfisket, björnar och vargar kommer in i tätorter. Det finns fler stora rovfåglar än på mycket länge. I själva verket börjar många djurarter vara ett allt större problem och en direkt fara, inte minst för att de plågas av en mängd parasiter som också går på människan.
Jag ser ingen anledning för oss att vara pessimister med dåligt samvete.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)