BORGERSKAPET VILLE HA STÖRRE MAKT OCH INFLYTANDE
Det har säkert alltid funnits människor som kritiskt granskat medierna. Under äldre tider hade dessa svårt att få sin röst hörd. För att kritisera medierna behöver man tillgång till dem. Och censuren gick förstås just ut på att vägra dem som ville kritisera det rådande systemet, inklusive kritisera censuren, tillgång till medierna.
I Europa växte sig kritiken mot den kyrkliga och statliga censuren allt starkare i takt med att borgerskapets rikedom, och därmed makt växte. När den moderna vetenskapen uppkom i Europa på 1600-talet var det just inom borgerskapet som den hade sitt starkaste stöd. Vetenskapen utmanade de gamla maktstrukturerna, främst kyrkan. Borgerskapet utmanade i sin tur den makthavande adeln. Både vetenskapen och borgerskapet drog nytta av friare medier. Kort sagt: Forskarna ville ha större frihet att bestämma över hur de arbetade, vilka teorier de arbetade med och vilka slutsatser de kom fram till, och borgarna ville ha större inflytande på hur riket styrdes. För att uppnå detta måste adelns och kyrkans rätt att censurera medierna krossas. Självklart var detta ingen lätt uppgift. Det tog över 300 år innan trosfrihet och yttrandefrihet började betraktas som självklarheter Europa. I stora delar av världen har dessa friheter än i dag inte förverkligats.
Galileo Galilei (1564-1642) har i Europas idéhistoria blivit en symbol för kampen för vetenskapens frihet. På hans tid ansåg de flesta att Bibeln bokstavligen var Guds ord. Eftersom Gud uppfattades som allvetande och fullkomligt ärlig måste Bibeln därför vara fullkomligt sann. Allting, inte bara religionen, moralen och lagstiftningen, utan också vetenskapen och världsbilden måste därför baseras på Bibeln. Så resonerade man i allmänhet.
Galileo förnekade varken Gud eller Bibeln. Han var en troende katolik. Men han ansåg att Gud skrivit (låtit skriva) Bibeln så att den skulle vara begriplig för det enkla, obildade folket. Bibeln fick därför inte, menade han vidare, tolkas som om den vore en lärobok i naturfilosofi. En av Galileos oftast citerade aforismer säger att Bibeln lär oss ”How to go to heaven, not how the heavens go.” Den lär oss hur vi skall leva för att komma till himlen, men inte hur himlakropparna rör sig. I sina böcker och mängder av brev argumenterade han, med massor av citat från berömda teologer, för vetenskapens frihet.
De argument han förde fram var inte nya, men de fick med tiden allt större tyngd och allt fler anhängare. De är tidlösa i den meningen att de är lika användbara i dagens debatt som i äldre tiders. Därför är det skäl att granska dem i detalj.
Mot de bokstavstroende
Ett exempel är hans långa brev till storhertiginnan av Toscana år 1615. Om sina moståndarna bland de konservativa teologerna skriver han: “ De... framhåller att teologin är alla vetenskapers drottning, som inte i något avseende behöver nedlåta sig därhän att hon anpassar sig efter teser som framlagts av mindre aktningsvärda vetenskaper. Dessa vetenskaper bör i stället åberopa henne som suverän härskarinna och modifiera sina slutsatser i enlighet med teologins lagar och förordningar.”
Galileo och andra forskare, liksom också liberala teologer, trodde på Gud och på att han är ofelbar. De accepterade också att Bibeln faktiskt är Guds ord, men de förnekade att Bibeln skall tolkas bokstavligt.
Denna konflikt mellan bokstavstolkning och symbolisk tolkning uppstod tidigt, inte bara inom kristendomen, utan också¨inom islam. Den i Spanien (som då behärskades av muslimerna) verksamma filosofen Muhammed ibn Rushd (1126-1198), i Europa känd under namnet Averroes, hävdade på sin tid samma tanke när det gäller Koranen. Den är skriven på ett konkret sätt, t.ex. så att livet i himmelriket beskrivs i termer av grönskande trädgårdar och porlande bäckar där de trogna efter döden tillbringar ett lustfyllt liv. Men de rationellt tänkande lärda inser att detta inte är den yttersta sanningen. Ibn Rushd var starkt påverkad av Aristoteles, som helt förnekade ett liv efter döden i något slags paradis. Intressant nog fick den muslimska filosofens skrifter stort inflytande i det medeltida, kristna Europa.
Det är enligt Galileo orimligt och oförnuftigt att tolka Bibeln som auktoritet i naturvetenskapliga frågor. Han skriver: “Jag kan inte tro att samme Gud som givit oss sinnen, förnuft och intellekt, skulle vilja att vi åsidosatte dessa gåvor... Jag kan inte tro att vi i slutsatser som gäller naturen, och som uppenbarats för oss genom sinnenas vittnesbörd, eller nödvändiga demonstrationer, skulle vara tvugna att förneka våra sinnen och vårt förnuft, i synnerhet i fråga om vetenskaper där Skriften endast bjuder oss smärre fragment och strödda slutsatser.” Galileo menar att: “När frågor som gäller naturen diskuteras borde man således, enligt min uppfattning, inte i första hand åberopa Skriftens auktoritet, utan beakta sinnenas vittnesbörd och nödvändiga demonstrationer.”
I dag är detta självklart (för de flesta), men på Galileos tid var det en revolutionerande åsikt. I århundraden hade man vant sig vid att betrakta Bibeln som den yttersta auktoriteten i alla frågor. Kyrkans maktställning baserades i hög grad på detta antagande. Galileo var alltså ute på farlig mark när han argumenterade för forskningens frihet från kyrkans förmyndarskap.
Hans argument duger lika bra i dag som för 400 år sedan. Jag formulerar om det för att göra logiken ännu tydligare. Gud är ofelbar. Det betyder att han inte kan göra några misstag. Han har skapat människan så att hon har sinnen, förnuft och intellekt. Därför måste det vara hans avsikt att vi skall använda dessa gåvor. När vi forskar följer vi alltså Guds plan och avsikt. De slutsatser vi kommer fram till kan därför inte stå i strid med Guds avsikt. Om det alls finns en konflikt med någon sats i Bibeln måste denna därför vara skenbar. Vi kan också formulera argumentet på ett annat sätt. Om Guds avsikt var att vi blint skall tro på Bibeln så skulle han inte ha gett oss förmågan att tänka rationellt och självständigt och att utforska naturen vetenskapligt.
Galileo pekade på ett annat argument som vi i dag ser som självklart, men som i början av 1600-talet var nytt och radikalt. Under hela medeltiden trodde de lärde att människan redan visste allting av betydelse. Snarast menade man att kunskapen förfallit. Världen gick mot sin undergång. Under renässansen förstärktes detta intryck genom att han upptäckte hur djupa kunskaper antikens greker verkligen haft. Men inom det framväxande borgerskapet blev man alltmer missnöjd med denna åsikt. Man pekade på alla tekniska innovationer, på ökad rikedom, kunskaper om främmande kulturer osv. Tanken att människan kanske ännu hade mycket att lära och upptäcka växte sig starkare. För kyrkan var detta en riskabel tanke därför att man satsat sin prestige på en världsbild som baserade sig på Aristoteles och Bibeln, dvs på uråldriga källor. Det hade varit klokare av kyrkan att helt ägna sig åt det religiösa arbetet och inte alls ta ställning i vetenskapliga frågor. Men detta är efterklokhet. Det var oundvikligt att kyrkans män blandade sig både i politiken och i vetenskapen. I många länder, framför allt i den muslimska världen, gör de detta ännu i dag.
Galileo skriver: “Vem vill för övrigt sätta en gräns för människans sinnrikhet? Vem vill försäkra att allt man kan se och uppfatta ifråga om universum redan är upptäckt och känt?...Enligt min uppfattning borde ingen...spärra vägen för det fria filosoferadet över ting i universum och i naturen, nästan som om dessa redan i sin helhet vore säkerställda och uppenbarade.”
Men alla Galileos argument var förgäves. Påven och de konservativa inom kyrkan kände att deras makt och auktoritet var hotade. De använde denna makt för att bekämpa de nya radikala idéer som låg i luften.
I Nederländerna verkade vid denna tid en annan banbrytare inom filosofi och vetenskap, fransmannen René Descartes (1596-1650). Han emigrerade 1628 från sitt hemland till Nederländerna, som vi denna tid var Europas friaste stat. Här arbetade han på en mängd banbrytande skrifter. En av dessa med titeln Le Monde (Världen) behandlade delvis samma frågor som Galileo forskat om. Descartes ställde upp lagar för kropparnas rörelser och hävdade bl.a., liksom Kopernikus och Galileo, att jorden rör sig. I fyra år hade han arbetat på detta arbete och var just färdig att låta publicera det när han fick höra om rättegången mot Galileo. “Nyheten om Galilei blev ett slag hårdare än något annat som drabbat honom, “ skriver Amir D. Azcel i sin descartesbiografi. Han beslöt att inte publicera Le Monde. I ett brev till fransmannen Mersenne, skrivet i slutet av februari 1634, förklarar Descartes sitt beslut. “Utan tvivel vet ni att Galilei för en kort tid sedan blivit dömd av inkvisitionen och att hans uppfattning om jordens rörelse har fördömts som kättersk. Nu vill jag berätta för er att allt det jag förklarar i min avhandling, däribland min åsikt om jordens rörelse, inbördes hänger samman med varandra, och allt är grundat på helt uppenbara sanningar.Icke desto mindre vill jag inte för någonting i världen sätta mig upp emot kyrkans auktoritet...Jag har en önskan att få leva i frid och fortsätta på den väg jag slagit in på.” I ett annat brev till samma person skriver han.”...att jag frivilligt dragit in avhandlingen, och därigenom förlorat fyra år av mitt arbete, i fullständig vördnad för kyrkan...”.
Descartes´ “fullständiga vördnad” för kyrkan gagnade föga. Han hade framfört nya revolutionerande idéer och detta var tillräckligt för att göra honom till en suspekt figur i de konservativas ögon. Inte heller i det protestantiska Holland fick han arbeta i fred. Han beskylldes för ateism och hans filosofi förbjöds vid vissa universitet. Inte heller den katolska kyrka vilken han vördade till sin död förlät honom. År 1663 rönte hans skrifter samma öde som Galileis. De bedömdes som kätterska av indexförsamlingen och sattes upp på index librorum prohibitorum.
Konsekvenser av censuren
Att den katolska kyrkan förbjöd en mängd vetenskapliga böcker kan få en att tro att kyrkan, dvs dess ledare, påven, kardinalerna, teologerna osv var fientligt inställda till vetenskapen som helhet. Så var det dock inte. Det fanns många framstående forskare bland teologerna, kyrkan stödde i allmänhet universiteten och sådan forskning som inte riskerade att komma i strid med dess världsbild. Den officiella uppfattningen var att sann religion och sann vetenskap inte kan komma i konflikt med varandra. (Detta är fortfarande den officiella katolska doktrinen). Kyrkans uppfattning var alltså att sådan forskning som stod i strid med kyrkans världsbild var falsk. Därför var det inte bara rätt utan en plikt att bekämpa den.
Men konsekvenserna blev katastrofala för forskningen i de områden där den katolska kyrkan hade makt att åtala, döma och bestraffa författare och förläggare. På Galileos tid var Italien ett centrum för europeisk forskning. Men den religiösa censuren medförde att det var omöjligt eller i varje fall riskabelt att publicera nya djärva resultat och teorier i Italien. Därför publicerade man i andra länder med lindrigare censur, t.ex. i Tyskland och Holland. Ännu värre var att varken universiteten eller privatpersoner fick äga de censurerade böckerna. (Många ägde dem ändå, men det var riskabelt). Det var sålunda omöjligt att bedriva avancerad forskning i Italien. Kyrkan hade, trots sin officiellt positiva inställning till forskningen, riktat ett dråpslag mot vetenskapen i Italien.
Vad kan vi lära av detta? Framgångsrik forskning förutsätter att forskarna fritt kan både publicera sina resultat, även om de strider mot mäktiga intressen, och att de fritt kan ta del av vad andra forskare producerar. Censur är alltid skadlig för forskningen.
I själva verket är detta självklart. Man kan inte bedriva framgångsrik forskning om det hela tiden finns en myndighet, som själv inte har forskarkompetens, men som ändå talar om vad man får skriva och läsa. Det finns massor av exempel på att forskning censurerats och de visar alla på samma konsekvenser. Den censurerade forskningen blir efter i utvecklingen. Ett intressant exempel modernt exempel är forskningen i Sovjetunionen. Det finns stora likheter mellan den katolska kyrkans censur och censuren i Sovjet. I båda fallen är makthavarna officiellt mycket positiva till forskning. Men Sovjet var ännu mer positivt än kyrkan. Man kallade sin ideologi vetenskaplig och ansåg att den var baserad på bevisade teorier, dvs Marx ekonomiska teorier. Målet var att skapa ett jämlikt, rättvist samhälle där var och en bidrog enligt sin förmåga och var och en erhöll t.ex. skolning, arbete, bostad och annat hon behövde från staten. För att uppnå detta censurerades all info som kritiserade ideologin eller kom med alternativ.
Den sovjetiska forskningen var helt finansierad och kontrollerad av staten. Inom vissa områden var forskningen framgångsrik, främst inom matematik och teoretisk fysik. Men ju mer politiskt känsligt ett område var desto mer låg forskningen i Sovjet efter den i västvärlden. I USA och Västeuropa drevs utvecklingen inom datorvetenskapen främst av privata intressen. Små grupper av unga entusiaster grundade firmor som växte och blev framgångsrika. Detta var inte möjligt i Sovjet som vid tiden för sitt sammanbrott ansågs vara 20 år efter USA när det gällde datorvetenskap. När det gäller den biologiska forskningen var situationen ännu värre därför att myndigheterna, av politiska skäl, ansåg att Darwins evolutionsteori var felaktig. Enligt Darwins teori, sådan den allmänt godtogs i väst, kan inlärda egenskaper inte ärvas av nästa generation. I Sovjet var målet att skapa en ny människa, sovjetmänniskan, vars högsta mål inte var egoistiska utan att arbeta för hela samhället, för gemenskapen. Man menade att man genom fostran kan skapa sådana egenskaper och att dessa sedan nedärvs till kommande generationer. Forskarna i Sovjet fick sålunda inte följa med hur den biologiska forskningen i Väst snabbt utvecklades. De blev sålunda ohjälpligt efter i utvecklingen.
I Kina var vetenskapens ställning ännu sämre efter att kommunisterna under Mao-Tse-Tungs ledning tog makten 1949. Hård censur infördes och Kina isolerades nästan helt från den kapitalistiska världen. Under den s.k. kulturrevolutionen på 1960-talet utplånades för en tid praktiskt taget alla forskning. Under de senaste decennierna har myndigheterna i Kina däremot satsat mycket på forskning och censuren har blivit lindrigare.
torsdag 6 mars 2008
onsdag 5 mars 2008
DEN KATOLSKA KYRKANS CENSUR
UNDER MÅNGA ÅRHUNDRADEN BEDREV DEN KATOLSKA KYRKAN HÅRD CENSUR.
Enligt den katolska läran finns det vissa orubbliga dogmer, t.ex. att det finns en och endast en gud och att frälsning (dvs räddning undan döden = evigt liv) kan nås endast genom att tro på och följa denna lära. Eftersom kyrkan ansåg att dess uppgift var att frälsa människorna, dvs att rädda deras odödliga själar, och eftersom frälsning var möjlig endast genom kyrkan, var det konsekvent att införa hård censur. Allt som kunde få folk att tro fel eller handla fel och därmed hamna i helvetet måste på det bestämdaste bekämpas. Allt som stred mot den officiella läran betraktades som kätteri. Kyrkans motiv var sålunda, utifrån dess egen världsbild, i teorin goda och ädla. I praktiken spelade förstås mer egoistiska motiv ofta en stor roll. Den katolska kyrkan blev sålunda den första mäktiga organisation som införde kontroll över medierna.
Under medeltiden var denna uppgift inte särskilt svår därför att det inte fanns några egentliga massmedier. De böcker som fanns i omlopp, som rika människor kunde köpa, skrevs för det mesta av munkar. Upplagorna var små. Dessutom var vanligt folk analfabeter. De fick sina kunskaper i stor utsträckning via tal och predikningar i kyrkan och via kyrkomålningar, skulpturer och liknande. Prästerna var de viktigaste nyhetsförmedlarna genom att från predikstolen varje söndag meddela om viktiga händelser. Annars var “vanligt folk” hänvisat till skvaller för att få veta något om vad som hände i byn och i stora världen.
När konsten att trycka text och bilder uppfanns och snabbt spred sig i mitten av 1400-talet ändrades förutsättningarna för masskommunikation radikalt. Snart fanns det tusentals små och större tryckerier i hundratals städer som producerade en ström av relativt billiga böcker. Man tryckte också pamfletter, flygblad, propagandaskrifter etc. Samtidigt ökade läskunnigheten. Därmed blev det allt svårare att övervaka att inte kätterska tankar började spridas.
1500-talet var en orolig tid i Europa. Martin Luther gjorde uppror mot påvemakten och startade därmed reformationen. Bönderna i Tyskland var missnöjda och ställde till oroligheter och uppror. Turkarna hotade Europa från sydost och kom ända fram till Wien innan de slogs tillbaka. Oron underblåstes av böcker, pamfletter och flygblad med “farliga tankar”, som trycktes och spreds i stora mängder. I den situationen såg sig de katolska ledarna i Vatikanen tvugna att vidta kraftfulla åtgärder för att häva sina anspråk på att inneha den enda sanna kunskapen och kännedom om den enda vägen till frälsning. De startade den s.k. motreformationen för att skydda och sprida den rena läran.
Redan i slutet av 1100-talet hade den katolska kyrkan skapat en speciell avdelning, inkvisitionen, vars uppgift var att spåra upp och döma kättare. (Av latin inquisitio = undersökning, samlande av bevismaterial. Ordet kättare kommer av grekiska katharos = ren.) Inkvisitionens viktigaste mål var att utrota kätteriet bland katarer, en vid den tiden vida spridd religiösa riktningar som inte godkände kyrkans dogmer. Inkvisitionen fick en fast organisation omkring år 1230 av påven Gregorius IX. Då började man grunda speciella inkvisitionsdomstolar som lydde direkt under påven. Dessa stod över de världsliga domstolarna. 1252 fastställdes att tortyr var tillåten som medel att få fram bekännelser. Den som av en inkvisitionsdomstol dömts för kätteri kunde avrättas genom att brännas på bål. Själva straffet verkställdes dock alltid av de världsliga myndigheterna. Kyrkan ville inte ha ”blod på sina händer”. Inkvisitionen blev sålunda det första exemplet på vad man i dag brukar kalla en “hemlig polis”, dvs en polis som tar sig rätten att bruka vilka medel som helst, också tortyr, för att nå sina mål, och som arbetar utanför all offentlig insyn och kontroll.
Inkvisitionen höll förstås ett vakande öga över allt som publicerades. I mitten av 1500-talet, i samband med att motreformationen inleddes, beslöt Vatikanen att skärpa greppet över medierna. Man gjorde upp en lista över böcker som en katolik inte fick inneha eller läsa. Listan kallades index librorum prohibitorum (förteckning över förbjudna böcker), eller kort och gott index. Den publicerades första gången 1559. Böcker som fanns på listan måste brännas.
En vanlig uppfattning i dag är att Nikolaus Kopernikus bok Om de himmelska sfärernas rotationer (1543), i vilken han lägger fram sin berömda heliocentriska hypotes, hamnade på index. Detta stämmer dock inte. Boken kunde fritt tryckas, köpas och användas. Däremot förbjöds själva teorin år 1616, dvs 73 år efter Kopernikus död. En av påven Paulus V tillsatt expertgrupp på elva teologer konstaterade då enhälligt att teorin var “formellt kättersk” och “enfaldig och orimlig”. Faktum är att största delen av Kopernikus bok består av regler för att beräkna en stor mängd astronomiska parametrar. Den fungerade sålunda som en rent teknisk handbok i astronomiska beräkningar och användes också som sådan av astronomerna. Endast i några få satser i början av boken hävdar Kopernikus att solen står stilla och jorden rör sig. Indexförsamlingen krävde att dessa få satser skulle strykas. Annars var det fritt fram att använda boken.
Läsaren bör notera uttrycket “formellt kättersk”. Kätteri betraktades, sedan flera århundrades, av kyrkan som ett ytterst allvarligt brott. Det innebar att man förnekade den enda sanna och rätta läran och i stället spred falska läror, villoläror. Den som trodde på sådana läror hamnade i helvetet efter döden. Genom att bekämpa kätteriet ansåg sig kyrkan kämpa för själarnas eviga existens i paradiset. Straffet för kätteri var därefter. Om man gjorde avbön och ångrade sig kunde kyrkan förlåta, men den som höll fast vid sin “kätterska tro” straffades hårt. I värsta fall brändes han/hon på bål, ett grymt straff som illustrerar tidens allmänna grymhet. Vid denna tid, dvs i slutet av 1500-talet och början av 1600-talet var häxhysterin som värst. En häxa var per definition en kättare. Tiotusentals människor i Europa fängslades, torterades och brändes på bål som kättare. Speciellt stor uppmärksamhet väckte det när en man vid namn Giordano Bruno år 1600 brändes på bål i själva Rom. Bruno hade bl.a. förkunnat att universum är oändligt, att det finns andra solsystem och annat som stred mot kyrkans världsbild.
Den mest berömda bok, som hamnade på listan, var Galileo Galileis Dialog om de två världssystemen, det ptolemaiska och det kopernikanska (1632). Galileo åtalades 1633 som misstänkt för kätteri. Han dömdes att avsvära sig tron på Kopernikus teori samt till livslång husarrest. Hans bok förbjöds och existerande exemplar måste brännas. (Självklart var det många som inte löd denna order.) Först år 1835 beslöt påven att det var fritt fram för en god katolik att läsa Galileos skrifter! Men det dröjde ända till år 1966 innan Vatikanen äntligen avskaffade index. Då hade listan självklart redan förlorat all praktisk betydelse. Men det dröjde till 1992 innan Vatikanen, med påven Johannes Paulus röst, medgav att man gjort ett misstag genom att åtala och döma Galileo 360 år tidigare.
Galileo tillbringade resten av sitt liv dvs nio år i husarrest. Under den tiden skrev han i hemlighet sitt viktigaste vetenskapliga verk Dialog om två nya vetenskaper. Manuskriptet smugglades ut ur Italien och boken trycktes av den kände holländske boktryckaren Elzevier i Leiden 1638. Galileo dog 1642.
En annan berömd forskare som råkade ut för censuren var fransmannen René Descartes (1596-1650). Han strävade att vara en god katolik och kyrkans underdåniga tjänare. En av böckerna, Le monde, som handlade om fysik stoppade han själv just som den skulle gå till tryckpressarna. Han hade jobbat fyra år på boken, men fick, just när den var färdig, höra om hur det gått för Galileo Galilei. Descartes insåg, liksom de flesta fysiker vid denna tid, att Kopernikus hade rätt, men han var rädd att reta kyrkan. Hans underdånighet hjälpte inte. Han var en radikal nytänkare och det räckte för att hans böcker skulle hamna på index. Detta skedde visserligen 1663, dvs efter hans död. 1685 förbjöd Ludvid VIX undervisning i Descartes filosofi i Frankrike. Först i början av 1800-talet fick han erkännande som en av de stora vetenskapsmännen och filosoferna genom tiderna.
Enligt den katolska läran finns det vissa orubbliga dogmer, t.ex. att det finns en och endast en gud och att frälsning (dvs räddning undan döden = evigt liv) kan nås endast genom att tro på och följa denna lära. Eftersom kyrkan ansåg att dess uppgift var att frälsa människorna, dvs att rädda deras odödliga själar, och eftersom frälsning var möjlig endast genom kyrkan, var det konsekvent att införa hård censur. Allt som kunde få folk att tro fel eller handla fel och därmed hamna i helvetet måste på det bestämdaste bekämpas. Allt som stred mot den officiella läran betraktades som kätteri. Kyrkans motiv var sålunda, utifrån dess egen världsbild, i teorin goda och ädla. I praktiken spelade förstås mer egoistiska motiv ofta en stor roll. Den katolska kyrkan blev sålunda den första mäktiga organisation som införde kontroll över medierna.
Under medeltiden var denna uppgift inte särskilt svår därför att det inte fanns några egentliga massmedier. De böcker som fanns i omlopp, som rika människor kunde köpa, skrevs för det mesta av munkar. Upplagorna var små. Dessutom var vanligt folk analfabeter. De fick sina kunskaper i stor utsträckning via tal och predikningar i kyrkan och via kyrkomålningar, skulpturer och liknande. Prästerna var de viktigaste nyhetsförmedlarna genom att från predikstolen varje söndag meddela om viktiga händelser. Annars var “vanligt folk” hänvisat till skvaller för att få veta något om vad som hände i byn och i stora världen.
När konsten att trycka text och bilder uppfanns och snabbt spred sig i mitten av 1400-talet ändrades förutsättningarna för masskommunikation radikalt. Snart fanns det tusentals små och större tryckerier i hundratals städer som producerade en ström av relativt billiga böcker. Man tryckte också pamfletter, flygblad, propagandaskrifter etc. Samtidigt ökade läskunnigheten. Därmed blev det allt svårare att övervaka att inte kätterska tankar började spridas.
1500-talet var en orolig tid i Europa. Martin Luther gjorde uppror mot påvemakten och startade därmed reformationen. Bönderna i Tyskland var missnöjda och ställde till oroligheter och uppror. Turkarna hotade Europa från sydost och kom ända fram till Wien innan de slogs tillbaka. Oron underblåstes av böcker, pamfletter och flygblad med “farliga tankar”, som trycktes och spreds i stora mängder. I den situationen såg sig de katolska ledarna i Vatikanen tvugna att vidta kraftfulla åtgärder för att häva sina anspråk på att inneha den enda sanna kunskapen och kännedom om den enda vägen till frälsning. De startade den s.k. motreformationen för att skydda och sprida den rena läran.
Redan i slutet av 1100-talet hade den katolska kyrkan skapat en speciell avdelning, inkvisitionen, vars uppgift var att spåra upp och döma kättare. (Av latin inquisitio = undersökning, samlande av bevismaterial. Ordet kättare kommer av grekiska katharos = ren.) Inkvisitionens viktigaste mål var att utrota kätteriet bland katarer, en vid den tiden vida spridd religiösa riktningar som inte godkände kyrkans dogmer. Inkvisitionen fick en fast organisation omkring år 1230 av påven Gregorius IX. Då började man grunda speciella inkvisitionsdomstolar som lydde direkt under påven. Dessa stod över de världsliga domstolarna. 1252 fastställdes att tortyr var tillåten som medel att få fram bekännelser. Den som av en inkvisitionsdomstol dömts för kätteri kunde avrättas genom att brännas på bål. Själva straffet verkställdes dock alltid av de världsliga myndigheterna. Kyrkan ville inte ha ”blod på sina händer”. Inkvisitionen blev sålunda det första exemplet på vad man i dag brukar kalla en “hemlig polis”, dvs en polis som tar sig rätten att bruka vilka medel som helst, också tortyr, för att nå sina mål, och som arbetar utanför all offentlig insyn och kontroll.
Inkvisitionen höll förstås ett vakande öga över allt som publicerades. I mitten av 1500-talet, i samband med att motreformationen inleddes, beslöt Vatikanen att skärpa greppet över medierna. Man gjorde upp en lista över böcker som en katolik inte fick inneha eller läsa. Listan kallades index librorum prohibitorum (förteckning över förbjudna böcker), eller kort och gott index. Den publicerades första gången 1559. Böcker som fanns på listan måste brännas.
En vanlig uppfattning i dag är att Nikolaus Kopernikus bok Om de himmelska sfärernas rotationer (1543), i vilken han lägger fram sin berömda heliocentriska hypotes, hamnade på index. Detta stämmer dock inte. Boken kunde fritt tryckas, köpas och användas. Däremot förbjöds själva teorin år 1616, dvs 73 år efter Kopernikus död. En av påven Paulus V tillsatt expertgrupp på elva teologer konstaterade då enhälligt att teorin var “formellt kättersk” och “enfaldig och orimlig”. Faktum är att största delen av Kopernikus bok består av regler för att beräkna en stor mängd astronomiska parametrar. Den fungerade sålunda som en rent teknisk handbok i astronomiska beräkningar och användes också som sådan av astronomerna. Endast i några få satser i början av boken hävdar Kopernikus att solen står stilla och jorden rör sig. Indexförsamlingen krävde att dessa få satser skulle strykas. Annars var det fritt fram att använda boken.
Läsaren bör notera uttrycket “formellt kättersk”. Kätteri betraktades, sedan flera århundrades, av kyrkan som ett ytterst allvarligt brott. Det innebar att man förnekade den enda sanna och rätta läran och i stället spred falska läror, villoläror. Den som trodde på sådana läror hamnade i helvetet efter döden. Genom att bekämpa kätteriet ansåg sig kyrkan kämpa för själarnas eviga existens i paradiset. Straffet för kätteri var därefter. Om man gjorde avbön och ångrade sig kunde kyrkan förlåta, men den som höll fast vid sin “kätterska tro” straffades hårt. I värsta fall brändes han/hon på bål, ett grymt straff som illustrerar tidens allmänna grymhet. Vid denna tid, dvs i slutet av 1500-talet och början av 1600-talet var häxhysterin som värst. En häxa var per definition en kättare. Tiotusentals människor i Europa fängslades, torterades och brändes på bål som kättare. Speciellt stor uppmärksamhet väckte det när en man vid namn Giordano Bruno år 1600 brändes på bål i själva Rom. Bruno hade bl.a. förkunnat att universum är oändligt, att det finns andra solsystem och annat som stred mot kyrkans världsbild.
Den mest berömda bok, som hamnade på listan, var Galileo Galileis Dialog om de två världssystemen, det ptolemaiska och det kopernikanska (1632). Galileo åtalades 1633 som misstänkt för kätteri. Han dömdes att avsvära sig tron på Kopernikus teori samt till livslång husarrest. Hans bok förbjöds och existerande exemplar måste brännas. (Självklart var det många som inte löd denna order.) Först år 1835 beslöt påven att det var fritt fram för en god katolik att läsa Galileos skrifter! Men det dröjde ända till år 1966 innan Vatikanen äntligen avskaffade index. Då hade listan självklart redan förlorat all praktisk betydelse. Men det dröjde till 1992 innan Vatikanen, med påven Johannes Paulus röst, medgav att man gjort ett misstag genom att åtala och döma Galileo 360 år tidigare.
Galileo tillbringade resten av sitt liv dvs nio år i husarrest. Under den tiden skrev han i hemlighet sitt viktigaste vetenskapliga verk Dialog om två nya vetenskaper. Manuskriptet smugglades ut ur Italien och boken trycktes av den kände holländske boktryckaren Elzevier i Leiden 1638. Galileo dog 1642.
En annan berömd forskare som råkade ut för censuren var fransmannen René Descartes (1596-1650). Han strävade att vara en god katolik och kyrkans underdåniga tjänare. En av böckerna, Le monde, som handlade om fysik stoppade han själv just som den skulle gå till tryckpressarna. Han hade jobbat fyra år på boken, men fick, just när den var färdig, höra om hur det gått för Galileo Galilei. Descartes insåg, liksom de flesta fysiker vid denna tid, att Kopernikus hade rätt, men han var rädd att reta kyrkan. Hans underdånighet hjälpte inte. Han var en radikal nytänkare och det räckte för att hans böcker skulle hamna på index. Detta skedde visserligen 1663, dvs efter hans död. 1685 förbjöd Ludvid VIX undervisning i Descartes filosofi i Frankrike. Först i början av 1800-talet fick han erkännande som en av de stora vetenskapsmännen och filosoferna genom tiderna.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)