Under de senaste åren har vi i otaliga sammanhang fått veta att klimatet blir varmare p.g.a. människans utsläpp av s.k. växthusgaser, främst koldioxid. Höjdpunkten var att Nobels fredspris år 2007 gick till den internationella klimatpanelen IPPC, den grupp av experter som undersöker effekterna på klimatet, samt till Al Gore för hans film om hur uppvärmningen kommer att påverka oss. Enligt IPPC är uppvärmningen om inte ett bevisat faktum så i alla fall en ytterst sannolik teori (ca 95% sannolikhet).
Men som alltid finns det folk som inte tror på experterna. (En del av dem är själva experter). Dessa har t.o.m. fått en egen benämning: klimatskeptiker. Enligt dem har IPPC fel, det finns inga klara bevis på en uppvärmning. Teorin är, enligt dem, snarare ytterst osannolik (ca 95% osannolik?).
Den som läser finlandssvenska dagstidningar kan knappast undgå att stöta på artiklar som kritiserar IPPC skrivna av en viss Jarl Ahlbeck. Han har under årens lopp skrivit massor av inlägg i vilka han granskar bevisningen för teorin och finner den synnerligen undermålig. Om Ahlbeck vore en s.k. glad amatör, en person utan vetenskaplig skolning och erfarenhet, skulle man kunna avfärda honom med en axelryckning. Amatörforskare finns det gott om, men man har sällan skäl att ta dem på allvar. Ett aktuellt exempel är Paula Wilson från Hitis som väckt stor debatt i den finlanssvenska ankdammen genom sina högst privata spekulationer om ortnamn.
Jarl Ahlbeck är ingen amatör utan en diplomingenjör och docent i miljöteknik som i åratal forskat och undervisat vid Åbo Akademi. I motsats till mig och de flesta andra läser han de långa vetenskapliga rapporter som IPPC och andra publicerar. Han vet hur man bygger matematiska modeller och vad de kan och inte kan göra. Samtidigt bör dock nämnas att klimatforskning inte är hans egentliga specialitet utan teknik som minskar belastningen på miljön.
Koldioxid bildas när man bränner fossila bränslen. Det bildas också vid andra processer, men de är av mindre betydelse. Människan började bränna senkol i större mängder under 1800-talet. Under 1900-talet kom oljan in i bilden i ständigt växande mängder. Det finns t.ex. omkring 550 miljoner bilar och deras antal ökar med flera miljoner varje år. Användningen av naturgas, som också är ett fossilt bränsle, har ökat snabbt under de senaste decennierna. Allt detta gör att mängden koldioxid i atmosfären ständigt ökar. Alla är eniga om detta, som är ett mätbart faktum.
Det stora problemet är i vilken mån den ökande andelen koldioxid inverkar på klimatet. Ahlbeck förnekar inte att en sådan inverkan finns, dvs att klimatet kan bli något varmare. Men han anser att IPPC:s bedömning om 2-3 grader fram till år 2050 är alldeles för hög.
Kan Jarl Ahlbeck ha rätt? Självklart vore det mycket bra om han har rätt, om klimatet inte håller på att ändras. Det betyder i så fall inte alls att alla de åtgärder som nu vidtas för att använda energin effektivare och för att gå över till förnyelsebara energikällor blir onödiga.
Jag vill betona att jag inte har någon kompetens att bedöma vem som har rätt. Jag följer med debatten för att jag är nyfiken av mig och för att jag tycker att vetenskapliga debatter är spännande, långt mer spännande än någonsin tvsåpor (eller borde man säga tvsopor). Anledningen till denna skrivelse är att en artikel av Ahlbeck i Åbo Underrättelser 25.1 -08 gjorde mig fundersam. ”Av någon anledning (klimatforskarna kan inte förklara det!) har den globala uppvärmningen avstannat,” skriver han. Han bifogar ett diagram över globala medeltemperaturer från 1985 till 2007. Av diagrammet framgår att temperaturen steg gradvis, precis som växthusteorin förutsätter, från 1985 till 1998. Men det märkliga är att den inte alls har stigit efter 1998. Om vi får tro detta diagram så har uppvärmningen faktiskt avstannat.
Det är just dylika oväntade fakta som gör forskning så spännande. Under denna tioårsperiod har mängden koldioxid fortsatt att öka. Enligt teorin borde också temperaturen ha fortsatt att öka. Men det har den inte! En teori som inte stämmer med fakta kan inte stämma. Skall vi då tro på Ahlbeck och de andra klimatskeptikerna?
Nja. Visserligen tycks temperaturökningen ha avstannat, men är detta en tillfällig bromsning eller blir den bestående? Om IPPC har rätt kommer temperaturen så småningom att börja öka igen. Om detta inte sker så finns det bara en möjlig slutsats: IPPC har begått en vetenskaplig blunder av stora mått. Hur länge skall vi då vänta innnan vi kan säga något säkert? Om medeltemperaturen förblir på denna nivå ännu tio år framåt så är jag för min del beredd att hoppa ner från staketet och sälla mig till klimatskeptikerna.
Men vi skall inte glömma att perioden 1998-2007 är den varmaste man uppmätt under de senaste 35 åren. Det har alltså faktiskt blivit varmare. Temperaturen har stigit 0.6-0.7 grader sedan 1900. Men kommer detta att fortsätta? Vi kan inte göra annat än vänta och se. I bästa fall är IPPC:s prognoser våldsamt överdrivna.
torsdag 31 januari 2008
söndag 27 januari 2008
VAD ÄR MENINGEN MED GUD?
Denna artikel erbjöd jag först åt Hufvudstadsbladet, som tackade nej. Sen försökte jag också med Vasabladet, men inte heller de ville publicera den. Tydligen vill man undvika debatter kring religionsfrågor. Läsaren må själv bedöma om artikeln har något värde.
ÄR GUD MENINGSLÖS?
Samtidigt som världen teknologiseras i allt högre grad ökar paradoxalt nog tron på Gud (en gud). Det urgamla kombineras i folkets medvetande med det ultratekniska. För troende människor, dvs för de flesta av världens 6 500 miljoner, är Gud det yttesta svaret på den existentiella ångesten. De tror att inte bara att de själva, utan hela världen, hela universum, inte uppstått genom naturliga processer, utan skapats med ett bestämt syfte av en tänkande och kännande supervarelse, ett slags osynlig Harry Potter med obegränsad magisk kraft. Tron på det magiska ordet är urgammal, men lärs fortfarande ut till otaliga barn.
Spekulationerna om Gud är ett återkommande tema från generation till generation, men det finns en fråga som man tycks undvika. Den kan t.o.m. anses tabu i lika hög grad som att avbilda Muhammed. Frågan är: Vad är meningen med Gud? Är han i grunden lika meningslös som det universum vi lever i, och de otaliga andra universa, som en del fysiker postulerar?
Som tröst i sorgen får vi ständigt höra att Gud har en mening med våra liv, omän denna mening inte bara är fördold utan verkar obegriplig. Men om Gud, i någon mening, ger mening åt våra liv, också åt onda män som Hitler och Stalin, vem ger då mening åt Gud själv? Den yttersta orsaken, om en sådan finns, måste själv sakna orsak. På samma sätt måste den yttersta meningen vara meningslös.
Förutom den rena ateismen tycks det blott finnas ett möjligt svar. Det är människan som ger Guds existens mening. Gud skapade människan och världen för att få mening i sin annars sterila, oföränderliga, tidlösa borta-varo. Dessutom gav Gud människan fri vilja för att få spänning i sitt tomma liv. Därmed blev människan oförutsägbar och världens öde öppet. Intrigen var inte skriven på förhand. Gud gjorde alltså sådana som Hitler, Stalin och Mao möjliga för att inte bli uttråkad av att i detalj veta allt som kommer att ske.
Samtidigt lär oss historien att folken skapar sina gudar, enligt sina behov, och för att genom dem uppleva mening i tillvaron. Gudarna växer kort sagt fram ur behovet av ledarskap. I de forntida kulturerna var gränsen mellan gud och människa så flytande att det mänskliga och gudomliga ledarskapet flöt samman. Gudarna stakar ut den väg människorna bör gå, även om denna väg, i vissa fall, går till mord genom offer eller självmord genom terrordåd. Utan det övernaturliga ledarskapet blir vi helt hänvisade till oss själva. Vi måste leva och framför allt dö på basen av egna beslut, vilket för många leder till den exisentiella oron och ångesten. Den villkorslösa tron överför däremot ansvaret på Gud, den ofelbare Ledaren.
Gud skapade sålunda människan till sin avbild på det att hans borta-varo skulle bli en genuint meningsfull till-varo. Men människan i sin tur skapade Gud till sin avbild för att få ledarskap och mening i sin tillvaro. Så skapas existentiell mening för gudar och människor i ett i grunden oändligt meningslöst universum.
Hans Rosing
Filosof
ÄR GUD MENINGSLÖS?
Samtidigt som världen teknologiseras i allt högre grad ökar paradoxalt nog tron på Gud (en gud). Det urgamla kombineras i folkets medvetande med det ultratekniska. För troende människor, dvs för de flesta av världens 6 500 miljoner, är Gud det yttesta svaret på den existentiella ångesten. De tror att inte bara att de själva, utan hela världen, hela universum, inte uppstått genom naturliga processer, utan skapats med ett bestämt syfte av en tänkande och kännande supervarelse, ett slags osynlig Harry Potter med obegränsad magisk kraft. Tron på det magiska ordet är urgammal, men lärs fortfarande ut till otaliga barn.
Spekulationerna om Gud är ett återkommande tema från generation till generation, men det finns en fråga som man tycks undvika. Den kan t.o.m. anses tabu i lika hög grad som att avbilda Muhammed. Frågan är: Vad är meningen med Gud? Är han i grunden lika meningslös som det universum vi lever i, och de otaliga andra universa, som en del fysiker postulerar?
Som tröst i sorgen får vi ständigt höra att Gud har en mening med våra liv, omän denna mening inte bara är fördold utan verkar obegriplig. Men om Gud, i någon mening, ger mening åt våra liv, också åt onda män som Hitler och Stalin, vem ger då mening åt Gud själv? Den yttersta orsaken, om en sådan finns, måste själv sakna orsak. På samma sätt måste den yttersta meningen vara meningslös.
Förutom den rena ateismen tycks det blott finnas ett möjligt svar. Det är människan som ger Guds existens mening. Gud skapade människan och världen för att få mening i sin annars sterila, oföränderliga, tidlösa borta-varo. Dessutom gav Gud människan fri vilja för att få spänning i sitt tomma liv. Därmed blev människan oförutsägbar och världens öde öppet. Intrigen var inte skriven på förhand. Gud gjorde alltså sådana som Hitler, Stalin och Mao möjliga för att inte bli uttråkad av att i detalj veta allt som kommer att ske.
Samtidigt lär oss historien att folken skapar sina gudar, enligt sina behov, och för att genom dem uppleva mening i tillvaron. Gudarna växer kort sagt fram ur behovet av ledarskap. I de forntida kulturerna var gränsen mellan gud och människa så flytande att det mänskliga och gudomliga ledarskapet flöt samman. Gudarna stakar ut den väg människorna bör gå, även om denna väg, i vissa fall, går till mord genom offer eller självmord genom terrordåd. Utan det övernaturliga ledarskapet blir vi helt hänvisade till oss själva. Vi måste leva och framför allt dö på basen av egna beslut, vilket för många leder till den exisentiella oron och ångesten. Den villkorslösa tron överför däremot ansvaret på Gud, den ofelbare Ledaren.
Gud skapade sålunda människan till sin avbild på det att hans borta-varo skulle bli en genuint meningsfull till-varo. Men människan i sin tur skapade Gud till sin avbild för att få ledarskap och mening i sin tillvaro. Så skapas existentiell mening för gudar och människor i ett i grunden oändligt meningslöst universum.
Hans Rosing
Filosof
fredag 25 januari 2008
GÅR DET ATT SPARA ENERGI?
Regeringen har igen en gång startat ett program för att få industrin och medborgarna att använda mindre energi, och att använda energin effektivare. Vi brukar kalla detta att spara energi fast energi egentligen inte kan sparas. Detta är långtifrån första gången vi uppmanas att dra ner energikonsumtionen.
Första gången var 1973 när den s.k. oljekrisen drabbade världen. Orsaken hade då ingenting med miljön att göra. Växthuseffekten var vid den tiden inte ens påtänkt som ett möjligt framtida hot. (Enstaka forskare hade dock spekulerat om effekten som en teoretisk möjlighet redan under 1800-talet). Orsaken var i stället att OPEC-länderna, dvs de arabländer som då producerade merparten av oljan, drastiskt höjde priset på råolja. Finland var vid den tiden långt mer beroende av olja än i dag. Många fick skrämselhicka och regeringen gick in för ganska drastiska sparåtgärder. De som var med kommer ihåg att städerna var konstigt mörka på kvällarna därför att den allestädes strålande reklambelysningen var släckt. I dag kunde vi spara in ett kärnverk genom att avstå från reklambelysning, men en så drastisk åtgärd är otänkbar i dagens konsumtionssamhälle. Jag kommer ihåg att medierna i mitten av 70-talet t.o.m. diskuterade om man igen måste ta gengasdrift i bruk. Under fortsättningskriget 1941-44 användes gengas, dvs förgasning av trä i en bytta bak på bilen, allmänt för att driva bilar och bussar. Dagens unga vet knappast vad gengas är, men på 70-talet var den i färskt minne.
Krisen var dock övergående. Oljepriserna sjönk, konsumtionen ökade och man glömde snart alla sparprogram. Vi använder i dag enormt mycket mera energi än 1973.
År 1979 inträffade den beryktade härdsmältan i kärnverket i Harrisburg, USA. Den blev gnistan i krutdurken för kärnkraftsmotståndet. Dittills hade kärnreaktorer byggts i rask takt i USA och Europa utan större motstånd från allmänheten, men nu exploderade motståndet. Det uppstod en häftig debatt i hela västvärlden. Denna debatt kom förstås också till vårt land och t.ex. Vasabladets sidor pryddes av långa artiklar för och emot. Själv tog jag ställning för i många artiklar. Vissa länder som Danmark och Österrike beslöt att inte alls bygga kärnkraft. I stället baserade de sin elproduktion på stenkol. Därför producerar de i dag stora mänger växthusgaser.
Förespråkarnas tyngsta argument var att de fossila bränslen medförde stora skador på miljön. Kol och olja innehåller små mängder svavel. Detta avgick med rökgaserna, förenades med luftens syre och gav upphov till sura nedfall. Under många år innehöll tidningarna dystra artiklar om hur skogarna i Centraleuropa håller på att dö, hur vattendragen försuras och fisken dör ut i sjöarna. Också i vårt land oroade man sig för skogar och vattendrag. Det fanns pessimistiska forskare som förutspådde att våra skogar var på väg att dö. Försurningen var miljöproblem nummer ett.
Motståndarna ville, som vanligt, satsa på besparing. Regeringen lovade sparåtgärder, som förstås rann ut i sanden. Det som hände var att stora summor satsades på att avskilja svavel och andra skadliga ämnen ur kolkraftverkens rök, men man fortsatte att använda och öka effekten hos redan byggda kärnreaktorer. Levnadsstandarden ökade snabbt under 80-talet och därmed ökade också energikonsumtionen. Mängden bilar ökade, man körde mer än någonsin, bostäderna blev större, man köpte mer elekronik osv.
Tjernobyl-katastrofen 1986 innebar ett svårt bakslag för kärnkraften. De flesta ansåg att kärnkraftens saga var all. Igen betonades att man bör spara energi, men i själva verket ökade konsumtionen av främst fossil energi kontinuerligt. På 90-talet exploderade hemelektroniken. Hemmen fylldes av datorer, VHS, CD-spelare, mobiltelefoner etc. Det senaste är att miljontals digiboxar och plattever ytterligare ökar elkonsumtionen. En dator drar visserligen inte mycket ström, men en miljon datorer kräver redan ett stort kraftverk.
När det gäller energi tycks åsikterna ändras ganska snabbt. Alla är för energibesparing, men det är alltid andra som skall spara, och högre priser väcker alltid missnöje, hur miljövänliga de än är. Endast en liten minoritet av idealister går faktiskt in för att minimera sin energiförbrukning. Alla de kloka sparråd som lagts fram i medierna under de senaste 30 åren har på det stora hela klingat för döva öron. Antalet bilar t.ex. har ständigt ökat. Snart har majoriteten av familjer minst två bilar. Samtidigt har kollektivtrafiken försämrats. Däremot använder vi energin effektivare i dag.
Under 90-talet talades det inte mycket om energibesparing. Det var andra problem, såsom den svåra ekonomiska depressionen, arbetslösheten, hålen i ozonskiktet osv, som dominerade. De ständigt ökande utsläppen av koldioxid diskuterades av experterna men nådde över mediernas nyhetströskel endast i samband med Kyotoprotokollet från 1990. Först under de senaste åren har växthuseffekten blivit miljöhot nummer ett.
Därmed har de fossila bränslena, grunden för hela den industriella revolutionen, blivit den stora skurken i det globala miljödramat. I stället har kärnkraften rehabiliterats i allmänhetens ögon. I Sverige röstade folket för att avskaffa kärnkraften 1980. Därav blev dock, som många av oss gissade, intet. Den ena regeringen efter den andra lovade förverkliga folkets vilja, men Sveriges 12 kärnreaktorerna ångade inte bara på som tidigare utan deras kapacitet höjdes. Och energikonsumtionen ökade förstås. Enligt de senaste opinionsundersökningarna vill en majoritet av svenskarna i dag ha kvar kärnkraften. Detta förvånar säkert ingen.
Nu är det makthavarna inom EU som kräver att medborgarna skall spara och att utsläppen av koldioxid skall minska. Men samtidigt vill de att den ekonomiska tillväxten skall fortsätta, konsumtionen skall öka och konkurrensen inom EU och med USA, Kina etc skall bli ännu hårdare. Det är alltså inte alls frågan om att leva ett mera sparsamt och anspråkslöst liv, utan uttryckligen att minska användningen av fossila bränslen. I stället skall vi kraftigt öka användningen av andra energikällor.
Regeringarna brukar inte ta sina egna löften om energibesparing särskilt allvarligt. Det gör inte heller regeringen Vanhanen II. Samtidigt som man talar om att spara aviserar finansminister Katainen att medborgarna skall få över 1000 miljoner euro extra i handen i form av skattesänkningar. Meningen är att konsumtionen skall öka. Man får en hel del bensin och ström för en bråkdel av den summan. Energiskatterna höjs för att minska konsumtionen, men inkomstskatten sänks så att konsumtionen skall öka.
Min slutsats är att vi knappast kommer att få se någon sänkning i den totala energikonsumtionen. Däremot kommer en större andel att vara förnyelsebar energi. Målet, dvs 38% fram till 2020 kommer knappast att nås, lika litet som en minskning med utsläppen av koldioxid med 16%, men en bra bit på vägen kommer vi säkert. Och det är i varje fall ett framsteg.
Första gången var 1973 när den s.k. oljekrisen drabbade världen. Orsaken hade då ingenting med miljön att göra. Växthuseffekten var vid den tiden inte ens påtänkt som ett möjligt framtida hot. (Enstaka forskare hade dock spekulerat om effekten som en teoretisk möjlighet redan under 1800-talet). Orsaken var i stället att OPEC-länderna, dvs de arabländer som då producerade merparten av oljan, drastiskt höjde priset på råolja. Finland var vid den tiden långt mer beroende av olja än i dag. Många fick skrämselhicka och regeringen gick in för ganska drastiska sparåtgärder. De som var med kommer ihåg att städerna var konstigt mörka på kvällarna därför att den allestädes strålande reklambelysningen var släckt. I dag kunde vi spara in ett kärnverk genom att avstå från reklambelysning, men en så drastisk åtgärd är otänkbar i dagens konsumtionssamhälle. Jag kommer ihåg att medierna i mitten av 70-talet t.o.m. diskuterade om man igen måste ta gengasdrift i bruk. Under fortsättningskriget 1941-44 användes gengas, dvs förgasning av trä i en bytta bak på bilen, allmänt för att driva bilar och bussar. Dagens unga vet knappast vad gengas är, men på 70-talet var den i färskt minne.
Krisen var dock övergående. Oljepriserna sjönk, konsumtionen ökade och man glömde snart alla sparprogram. Vi använder i dag enormt mycket mera energi än 1973.
År 1979 inträffade den beryktade härdsmältan i kärnverket i Harrisburg, USA. Den blev gnistan i krutdurken för kärnkraftsmotståndet. Dittills hade kärnreaktorer byggts i rask takt i USA och Europa utan större motstånd från allmänheten, men nu exploderade motståndet. Det uppstod en häftig debatt i hela västvärlden. Denna debatt kom förstås också till vårt land och t.ex. Vasabladets sidor pryddes av långa artiklar för och emot. Själv tog jag ställning för i många artiklar. Vissa länder som Danmark och Österrike beslöt att inte alls bygga kärnkraft. I stället baserade de sin elproduktion på stenkol. Därför producerar de i dag stora mänger växthusgaser.
Förespråkarnas tyngsta argument var att de fossila bränslen medförde stora skador på miljön. Kol och olja innehåller små mängder svavel. Detta avgick med rökgaserna, förenades med luftens syre och gav upphov till sura nedfall. Under många år innehöll tidningarna dystra artiklar om hur skogarna i Centraleuropa håller på att dö, hur vattendragen försuras och fisken dör ut i sjöarna. Också i vårt land oroade man sig för skogar och vattendrag. Det fanns pessimistiska forskare som förutspådde att våra skogar var på väg att dö. Försurningen var miljöproblem nummer ett.
Motståndarna ville, som vanligt, satsa på besparing. Regeringen lovade sparåtgärder, som förstås rann ut i sanden. Det som hände var att stora summor satsades på att avskilja svavel och andra skadliga ämnen ur kolkraftverkens rök, men man fortsatte att använda och öka effekten hos redan byggda kärnreaktorer. Levnadsstandarden ökade snabbt under 80-talet och därmed ökade också energikonsumtionen. Mängden bilar ökade, man körde mer än någonsin, bostäderna blev större, man köpte mer elekronik osv.
Tjernobyl-katastrofen 1986 innebar ett svårt bakslag för kärnkraften. De flesta ansåg att kärnkraftens saga var all. Igen betonades att man bör spara energi, men i själva verket ökade konsumtionen av främst fossil energi kontinuerligt. På 90-talet exploderade hemelektroniken. Hemmen fylldes av datorer, VHS, CD-spelare, mobiltelefoner etc. Det senaste är att miljontals digiboxar och plattever ytterligare ökar elkonsumtionen. En dator drar visserligen inte mycket ström, men en miljon datorer kräver redan ett stort kraftverk.
När det gäller energi tycks åsikterna ändras ganska snabbt. Alla är för energibesparing, men det är alltid andra som skall spara, och högre priser väcker alltid missnöje, hur miljövänliga de än är. Endast en liten minoritet av idealister går faktiskt in för att minimera sin energiförbrukning. Alla de kloka sparråd som lagts fram i medierna under de senaste 30 åren har på det stora hela klingat för döva öron. Antalet bilar t.ex. har ständigt ökat. Snart har majoriteten av familjer minst två bilar. Samtidigt har kollektivtrafiken försämrats. Däremot använder vi energin effektivare i dag.
Under 90-talet talades det inte mycket om energibesparing. Det var andra problem, såsom den svåra ekonomiska depressionen, arbetslösheten, hålen i ozonskiktet osv, som dominerade. De ständigt ökande utsläppen av koldioxid diskuterades av experterna men nådde över mediernas nyhetströskel endast i samband med Kyotoprotokollet från 1990. Först under de senaste åren har växthuseffekten blivit miljöhot nummer ett.
Därmed har de fossila bränslena, grunden för hela den industriella revolutionen, blivit den stora skurken i det globala miljödramat. I stället har kärnkraften rehabiliterats i allmänhetens ögon. I Sverige röstade folket för att avskaffa kärnkraften 1980. Därav blev dock, som många av oss gissade, intet. Den ena regeringen efter den andra lovade förverkliga folkets vilja, men Sveriges 12 kärnreaktorerna ångade inte bara på som tidigare utan deras kapacitet höjdes. Och energikonsumtionen ökade förstås. Enligt de senaste opinionsundersökningarna vill en majoritet av svenskarna i dag ha kvar kärnkraften. Detta förvånar säkert ingen.
Nu är det makthavarna inom EU som kräver att medborgarna skall spara och att utsläppen av koldioxid skall minska. Men samtidigt vill de att den ekonomiska tillväxten skall fortsätta, konsumtionen skall öka och konkurrensen inom EU och med USA, Kina etc skall bli ännu hårdare. Det är alltså inte alls frågan om att leva ett mera sparsamt och anspråkslöst liv, utan uttryckligen att minska användningen av fossila bränslen. I stället skall vi kraftigt öka användningen av andra energikällor.
Regeringarna brukar inte ta sina egna löften om energibesparing särskilt allvarligt. Det gör inte heller regeringen Vanhanen II. Samtidigt som man talar om att spara aviserar finansminister Katainen att medborgarna skall få över 1000 miljoner euro extra i handen i form av skattesänkningar. Meningen är att konsumtionen skall öka. Man får en hel del bensin och ström för en bråkdel av den summan. Energiskatterna höjs för att minska konsumtionen, men inkomstskatten sänks så att konsumtionen skall öka.
Min slutsats är att vi knappast kommer att få se någon sänkning i den totala energikonsumtionen. Däremot kommer en större andel att vara förnyelsebar energi. Målet, dvs 38% fram till 2020 kommer knappast att nås, lika litet som en minskning med utsläppen av koldioxid med 16%, men en bra bit på vägen kommer vi säkert. Och det är i varje fall ett framsteg.
fredag 4 januari 2008
OM ATT SKRIVA: DEN SNABBA UTVECKLINGEN?
I dag är det inte många, speciellt bland de yngre, som skriver för hand. Under de senaste två decennierna har persondatorerna blivit en del av standardutrustningen i nästan varje hem. Om man alls skriver så gör man det på dator. Utvecklingen när det gäller skrivandet har varit enorm.
Eller har den?
Det hör till dagens, och gårdagens, politiska liturgi att tala om den snabba utvecklingen och att betona hur viktigt det är att följa med och ständigt lära sig att använda den modernaste teknologin. Det gäller att ha det nyaste operativsystemet, annars är man hopplöst gammalmodig. Tio år gamla operativsystem är redan urmodiga och går inte att använda.
Jag köpte min första skrivmaskin 1965. Den var förstås handdriven och bärbar. Krävde ingen ström och kunde därför användas var som helst, när som helst och hur länge som helst. Jag kunde t.ex. ta med den till vår sommarstuga i Vasa skärgård där det inte fanns elekricitet. Där skrev jag många artiklar sittande ute i solen och med fågelsång som bakgrundsmusik.
De första skrivmaskinerna kom ut på marknaden på 1870-talet i USA. De tillverkades av den bekanta vapenfirman Remington. Min maskin fungerade enligt samma mekaniska principer som dessa första maskiner. Under ca 100 år hade skrivmaskinen inte förändrats. Det var egentligen en perfekt maskin som helt enkelt inte kunde förbättras.
Principen var enkel. Man tryckte på tangenter med bokstavs- och andra tecken och dessa kom på ett papper.
Nu skriver jag på en laptop som jag köpte senaste år. Jag trycker på tangenter med bokstavs- och andra tecken och dessa kommer på en bildskärm. Jag gör de facto precis samma sak som för över 40 år sedan. I det avseendet har alltså ingenting förändrats, utvecklingen har stått stilla, och kommer förmodligen att stå stilla långt in i framtiden.
Självklart har den underliggande teknologin utvecklats. Min skrivmaskin kunde inte användas till annat än att skiva med medan en dator kan användas för mängder av uppgifter. Men det som jag här filosoferar om är själva skrivandet, det som jag gör för att få idéer i huvudet nedtecknade som en text som andra kan ta del av. I det avseendet har ingenting egentligen förändrats. Den viktigaste skillnaden är att jag inte kan skriva ute i naturen utan ström. När batteriet är slut efter ca en timme är det slut med skrivandet.
Visst har utvecklingen varit snabb. Men teknofansen tenderar att vara blinda för att mycket som är grundläggande har förblivit nästan oförändrat under mycket lång tid. Mycket av den s.k. utvecklingen är bara kosmetik, ett ytligt lager som skall dölja ålderdomens rynkor, eller snarare dölja att mycket som basuneras ut som stora framsteg är kommersiellt krafs.
Vad är det allra viktigaste när vi skriver? Man kan skriva med nästan vad som helst, man kan rista in text i sen, använda bläck, skriva med maskiner, men ett nödvändigt villkor är ett alfabet och ett språk. Språken är förstås urgamla och förändras långsamt. Det är inget problem att läsa t.ex. 200 år gammal svenska. Det alfabet vi använder i dagens datorer är detsamma som romarna använde för 2000 år sedan när de skrev med bläck på papyrus. Romarna övertog det från grekerna. Enligt historikerna skapades det grekiska alfabetet på 700-talet f.Kr.
Det grekiska alfabetet är en av de största uppfinningarna genom tiderna. Även om bokstävernas form ändrat något är principen än i dag densamma. Alfabetet har varit en förutsättning för skrivandet i 2700 år. Jag kan inte se någon anledning till att det inte skulle fortsätta att användas i ytterligare 2700 år, hur mycket datorerna än utvecklas. Vissa uppfinningar är helt enkelt så perfekta att de inte kan förbättras.
Eller har den?
Det hör till dagens, och gårdagens, politiska liturgi att tala om den snabba utvecklingen och att betona hur viktigt det är att följa med och ständigt lära sig att använda den modernaste teknologin. Det gäller att ha det nyaste operativsystemet, annars är man hopplöst gammalmodig. Tio år gamla operativsystem är redan urmodiga och går inte att använda.
Jag köpte min första skrivmaskin 1965. Den var förstås handdriven och bärbar. Krävde ingen ström och kunde därför användas var som helst, när som helst och hur länge som helst. Jag kunde t.ex. ta med den till vår sommarstuga i Vasa skärgård där det inte fanns elekricitet. Där skrev jag många artiklar sittande ute i solen och med fågelsång som bakgrundsmusik.
De första skrivmaskinerna kom ut på marknaden på 1870-talet i USA. De tillverkades av den bekanta vapenfirman Remington. Min maskin fungerade enligt samma mekaniska principer som dessa första maskiner. Under ca 100 år hade skrivmaskinen inte förändrats. Det var egentligen en perfekt maskin som helt enkelt inte kunde förbättras.
Principen var enkel. Man tryckte på tangenter med bokstavs- och andra tecken och dessa kom på ett papper.
Nu skriver jag på en laptop som jag köpte senaste år. Jag trycker på tangenter med bokstavs- och andra tecken och dessa kommer på en bildskärm. Jag gör de facto precis samma sak som för över 40 år sedan. I det avseendet har alltså ingenting förändrats, utvecklingen har stått stilla, och kommer förmodligen att stå stilla långt in i framtiden.
Självklart har den underliggande teknologin utvecklats. Min skrivmaskin kunde inte användas till annat än att skiva med medan en dator kan användas för mängder av uppgifter. Men det som jag här filosoferar om är själva skrivandet, det som jag gör för att få idéer i huvudet nedtecknade som en text som andra kan ta del av. I det avseendet har ingenting egentligen förändrats. Den viktigaste skillnaden är att jag inte kan skriva ute i naturen utan ström. När batteriet är slut efter ca en timme är det slut med skrivandet.
Visst har utvecklingen varit snabb. Men teknofansen tenderar att vara blinda för att mycket som är grundläggande har förblivit nästan oförändrat under mycket lång tid. Mycket av den s.k. utvecklingen är bara kosmetik, ett ytligt lager som skall dölja ålderdomens rynkor, eller snarare dölja att mycket som basuneras ut som stora framsteg är kommersiellt krafs.
Vad är det allra viktigaste när vi skriver? Man kan skriva med nästan vad som helst, man kan rista in text i sen, använda bläck, skriva med maskiner, men ett nödvändigt villkor är ett alfabet och ett språk. Språken är förstås urgamla och förändras långsamt. Det är inget problem att läsa t.ex. 200 år gammal svenska. Det alfabet vi använder i dagens datorer är detsamma som romarna använde för 2000 år sedan när de skrev med bläck på papyrus. Romarna övertog det från grekerna. Enligt historikerna skapades det grekiska alfabetet på 700-talet f.Kr.
Det grekiska alfabetet är en av de största uppfinningarna genom tiderna. Även om bokstävernas form ändrat något är principen än i dag densamma. Alfabetet har varit en förutsättning för skrivandet i 2700 år. Jag kan inte se någon anledning till att det inte skulle fortsätta att användas i ytterligare 2700 år, hur mycket datorerna än utvecklas. Vissa uppfinningar är helt enkelt så perfekta att de inte kan förbättras.
VARFÖR BLOGGA?
Sommaren 1966 fick jag första gången en artikel publicerad i en tidning. Artikeln hette "Vad är filosofi?" och publicerades, till min överraskning och förtjusning, i Vasabladet. Inte nog med det. Jag fick betalt också. Följande år hade jag för första gången ett debattinlägg i Hufvudstadsbladet. I detta hävdade jag att UFOna, som debatterades häftigt vid den tiden, ingalunda var några rymdskepp från fjärran världar utan hade helt naturliga jordiska, förklaringar. Två år senare hade jag min första s.k. understreckare, en lång artikel, i Hufvudstadsbladet. Den handlade om pulsarer, ett slags mycket små och täta stjärnor. Sedan slutet av 60-talet har jag fått ca 1000 artiklar och debattinlägg publicerade i en mängd olika tidningar och tidskrifter.
Varför blogga när jag kan få in atiklar i tidningar? En tidningsartikel ha ha upp till ett tusental läsare, medan en blogg på sin höjd läses av en handfull personer. En artikel kan påverka många, men en blogg påverkar säkert ingen. Så varför slösar en åldrande filosof sin begränsade energi på denna nymodighet?
Det finns flera skäl.
Bloggandet är ett nytt sätt att kommunicera, och jag är nyfiken på hur det fungerar. Viktigare är att jag kan skriva vad jag vill. Det finns inga redaktörer som refuserar det de inte vill ha. Redaktörerna vill ha korta inlägg om aktuella frågor. Jag vill däremot skriva längre inlägg om frågor som inte är "på modet". Sådana frågor gäller i allmänhet vetenskapen och dess tillämpningar. Det är alltså frågor av den naturen som jag kommer att fundera över och kommentera på denna blog
Varför blogga när jag kan få in atiklar i tidningar? En tidningsartikel ha ha upp till ett tusental läsare, medan en blogg på sin höjd läses av en handfull personer. En artikel kan påverka många, men en blogg påverkar säkert ingen. Så varför slösar en åldrande filosof sin begränsade energi på denna nymodighet?
Det finns flera skäl.
Bloggandet är ett nytt sätt att kommunicera, och jag är nyfiken på hur det fungerar. Viktigare är att jag kan skriva vad jag vill. Det finns inga redaktörer som refuserar det de inte vill ha. Redaktörerna vill ha korta inlägg om aktuella frågor. Jag vill däremot skriva längre inlägg om frågor som inte är "på modet". Sådana frågor gäller i allmänhet vetenskapen och dess tillämpningar. Det är alltså frågor av den naturen som jag kommer att fundera över och kommentera på denna blog
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)