fredag 17 mars 2017

NÄR FÅR MAN LJUGA?





Denna artikel ingick i Vasabladet 12.3 2017. Under min tid som lärare i filosofi höll jag flera kurser om olika metoder att påverka genom språket, bl.a. lögn och propaganda. Men framför allt behandlade jag reglerna för saklig debatt. Själv har jag alltid varit mån om att hålla mina inlägg på en saklig nivå. 


NÄR FÅR MAN LJUGA?


Om någon frågar mig om jag brukar ljuga så svarar jag bestämt: ”Nej, verkligen inte!” Ljuger jag då? Är mitt svar en lögn?

Lögnen är ett komplicerat begrepp. Det finns explicita lögner, grova lögner, vita lögner, halvsanningar och att undanhålla relevanta data. Det finns propaganda, reklam och retoriska knep för att manipulera åhörarna. Hur skiljer man mellan lögn och misstag? Man kan tala om en lögn endast om talaren är medveten om att det hen säger inte är sant. Om talaren själv tror på det är det frågan om ett misstag. Man skall då komma ihåg att ett misstag kan få mycket allvarligare konsekvenser än en lögn.

Lögnens etik är också komplicerad. När jag var barn, för mycket länge sedan, var allt mycket enklare. Vi fick inpräntat i oss att det är mycket fult att ljuga, att en god människa är en ärlig människa. Ärlighet varar längst, hette det.

I vår kultur anses det orätt att ljuga, men så är det inte i alla kulturer. Men också i vår kultur har den tidigare så stränga synen på ljugandet blivit mer tolerant. De flesta har överseende med ett visst mått av skönmålande. Litet ljuga pryder talet! En viktig orsak till detta är att vi allt oftare kommunicerar på nätet. Det är mycket lättare att ljuga när man sitter framför datorn där ingen ser vårt kroppsspråk, våra gester, vår blick och där läsaren inte kan veta om vi är berusade, trötta, drogpåverkade eller liknande. Vem är t.ex. helt ärlig på Facebook? Vem är helt ärlig när hen skriver sitt CV? Det börjar bli normalt med överdrifter i många sammanhang. Även det mest triviala är i dag jätte, fantastiskt, tjusigt, spännande, härligt, underbart. Vi brinner för uppgifter, vi älskar kreti och pleti, alla är så duktiga osv. Det är viktigare att vara positiv, att uppmuntra, skapa en positiv anda än att hålla sig till en ofta tråkig och trist sanning.

USA:s nya president har kastat nytt bränsle in i debatten om lögnen. Medierna beskyller honom för att ljuga medan han i sin tur hävdar att det är medierna som förvränger sanningen. I själva verket är detta ingenting nytt att amerikanska presidenter ljuger. Men det är inte bara amerikanska politiker som tänjer på sanningen. Snarare är det så att de flesta politiker ibland ljuger för att skydda sig eller försvara sin politik. Antagligen är det omöjligt att göra en politisk karriär om man är absolut ärlig. Man kan undra om det överhuvud är möjligt att göra något slags karriär i dagens samhälle utan att åtminstone småljuga. Finns det alls någon som är helt ärlig på facebook? Finns det någon arbetssökande som också nämner sina fel och brister?

Är det farligt att ljugandet är så vanligt? I vårt lands historia har lögner ofta spelat en stor roll. Ändå har Finland utvecklats till ett tämligen välmående, tryggt och fritt samhälle. Varför? Vad är det som gör att lögnerna inte totalt korrumperar politiker och vanligt folk? Det finns ju gott om stater där korruptionen är endemisk.

Orsaken är lätt att finna. Orsaken är det som retar Donald Trump och alla andra med diktatorsfasoner, nämligen fria medier, yttrandefrihet, mötesfrihet, frihet att demonstrera. Grävande journalistik är alltid ett hot mot politiker som ljuger. Enbart medvetandet om att man kan bli avslöjad av någon nyfiken journalist innebär att makthavare av olika slag måste tänka sig för både en och två gånger innan de väljer att gå lögnens väg. Fria medier innebär visserligen inte att lögnen försvinner, men de sätter en broms för de mest uppenbara förfalskningarna.

Självklart är inte heller medierna ofelbara. Det finns en viss sanning i Trumps kritik av medierna. Medierna gör sig ibland skyldiga till felaktig info, till överdrifter, till selektiv rapportering. Därför är det viktigt att också medierna kritiseras.

Putin kan ljuga utan att de ryska medierna kritiserar honom. Medierna är med få undantag under statlig kontroll. Dock är denna kontroll inte lika hård som under den kommunistiska perioden. Trump är i en alldeles annan sits. Medierna sätter en ära i att gräva fram sanningen och publicera den.

Ljuger politikerna mera i dag än förr? Många tycks tro detta, men det är inte sant. I själva verket är det svårare att hålla fast vid lögner i dagens högteknologiska samhälle. Ännu i mitten av 1900-talet kunde länder som Sovjet och Kina upprätthålla en järnridå (Churchills uttryck) för att hindra de egna undersåtarna att få info om västvärlden, samt hindra västerländska medier att få kunskap om alla brott och missförhållanden i de egna staterna. I dagens globaliserade, internetberoende värld där var och varannan går med en kameramobil i fickan, där satelliter kan urskilja till och med enskilda personer och där en mängd underrättelsetjänster kan gå in i miljontals datorer för att hämta info är det svårare än någonsin att dölja brott och lögner.

Slutligen: Finns det några lögner i denna artikel? Nej, men jag kan ha misstagit mig på någon punkt. Ingen är ofelbar.


Hans Rosing


fredag 3 februari 2017

Första klassen i Handelsesplanadens folkskola höstterminen 1951. Hans Rosing är andra från höger i översta raden. Lärarinnan "tanten" hette Elli Hästö.

BARNDOMSMINNEN FRÅN FOLKSKOLAN

I juni 1951 fyllde jag sju år. Jag blev alltså läropliktig.

Fram till dess hade min tillvaro varit tämligen bekymmerslös. På den tiden fanns inte någon kommunal dagvård (dagis). Det fanns privata s.k. barnträdgårdar där mammorna (det var alltid mammorna som ansvarade för barnen på den tiden) kunde lämna barnen för några timmar. I närheten av vår bostad på Vasklot fanns dock ingen barnträdgård. Jag hade inga jämnåriga lekkamrater förutom min två år yngre bror. I huset fanns visserligen sex barn, men de var alla betydligt äldre än jag. De ordnade ibland aktiviteter där jag fick vara med, t.ex. en cirkusföreställning på gården där jag fick föreställa liten gubbe, skidtävlingar och liknande. De lärde mig också en del ramsor som jag fick lova att inte berätta för de äldre, t.ex. ”I ändan på en gris där växer det lingonris, i ändan på en tant där växer det likadant”. Men i övrigt förekom ingenting av sexuell natur såvitt jag kan minnas.

I dag oroar sig många för mobbning. Det ordet existerade inte när jag var barn. Företeelsen måste förstås ha existerat, men den sågs som normal, något som man inte skulle se som ett stort problem. ”Pojkar är pojkar” var inställningen. Jag var blyg och tillbakadragen och man kunde tro att jag var ett lämpligt mobbningsoffer. Jag har dock inget minne av att jag skulle ha mobbats av de äldre barnen i huset eller i skolan. Jag var väldigt snäll och kom själv aldrig ens på tanken att mobba någon trots att jag var rätt stor till växten.

I dag kan många barn läsa redan innan de börjar skolan. Så var det inte på 1950-talet. De prestationskrav som är så typiska för dagens värld fanns inte. Barn fick vara barn. Jag lärde mig läsa först i skolan. Jag kommer ihåg att vi först fick i uppgift att klippa ut bokstäver i tidningar och limma in dem i häften. När vi kunde bokstäverna fick vi börja lära oss ord och ramsor av typen ”mor ror” och ”far är rar”. Det tog tid innan jag lärde mig läsa flytande. Jag kommer ihåg hur jag försökte läsa en bok, en barnbok förstås. Jag läste en mening i gången och var nöjd när jag läst en hel sida. De första sidorna tog lång tid. Men sedan lossnade det. Jag läste slut boken i ett nafs och började se mig om efter andra böcker. I skolan kunde man låna Gösta Knutssons Pelle Svanslös -böcker, och jag läste en del av dem. En bok som fascinerade mig fanns i min mors bokhylla. Hon föreslog att jag skulle läsa Eddas resa till planeterna. Den handlade om en flicka som reste till de olika planeterna i vårt solsystem. Det var en ren sagobok. På alla planeter fanns det roliga varelser. Jag tror att den boken sådde ett frö som med tiden blev ett stort intresse för rymden.

I dagens skola finns det massor av teknologiska prylar. Tv i varje rum, projektorer av olika slag, datorer för varje elev. Varje barn har en mobil, kan använda en dator och en iPad. I början av 1950-talet fanns det bara en svart tavla och vita kritor av kalk. Vi skrev och ritade med blyertspennor på billigt papper. Jämfört med i dag var de pedagogiska hjälpmedlen extremt billiga. Ändå är jag beredd att påstå att vi lärde oss effektivare än dagens barn. Dels var kraven högre. Det ansågs t.ex. inte orimligt att vi lärde oss en mängd psalmer, sånger och dikter utantill. Dels fanns det inte så mycket annat som gjorde att vi splittrade oss. Vi tittade inte på tv, spelade inte dataspel, sände inte sms, surfade inte på nätet och dylikt.

Teckning var ett viktigt ämne. Vi ritade på billigt papper och färglade med kritor. Jag har fortfarande kvar 45 stycken teckningar som jag gjorde under mina första år i folkskolan. De är nu nästan 65 år gamla.Teckningarna är ganska uttrycksfulla för att vara gjorda av en sjuåring. De ger en uppfattning om vad och hur jag observerade min omgivning, men också om vad som fanns runt mig och skolbarnen på den tiden. Motiven är huvudsakligen hämtade från naturen, hemmet och skolan. Där finns t.ex. teckningar av blåsippa, krokus och snödroppe, man känner lätt igen skata, kråka och talgoxe. Som jag berättat i bloggen Barndomsminnen från Vasklot stod jag ofta och tittade på trafiken på järnvägen vid mina morföräldrars bostad på Vasklot. Och mycket riktigt finns det flera teckningar av lok med vagnar, liksom av fartyg och hamnen i Vasklot. En teckning föreställer huset där vi bodde när jag började skolan. Än i dag känner man igen huset på basen av teckningen.

Det som det inte finns teckningar av är också intressant. Mest påfallande är att det bland 45 bilder inte finns en enda bil. Orsaken är att vi som barn sällan hade någon närmare kontakt med bilar. Det fanns helt enkelt så få bilar i Finland 1951 att de inte utgjorde en del av den vardagliga miljön. Ingen som jag kände hade bil. Längre sträckor åkte man buss, och ännu längre tåg, annars promenerade man.

I dag skjutar de flesta föräldrar sina barn med bil till skolan eller till olika hobbies. Jag kan inte minnas att jag såg en enda elev komma till skolan i privatbil. Ännu på 1970-talet var detta ovanligt. Under alla de år jag gick i olika skolor hände det aldrig att jag fördes till skolan med bil av någon förälder eller bekant. Däremot vet jag att många elever från landsbygden kom med lokaltåg eller med buss. Bodde man i stan så cyklade man, eller ännu vanligare, man använde sina ben så som de av evolutionen blivit avsedda att användas – man gick. Det stillasittande liv som i dag oroar så många pedagoger och läkare var inte ens möjligt på den tiden. Det var inte mycket man kunde göra genom att sitta hemma. Lyssna på radion möjligen, men det fanns inga radioprogram för sjuåringar.

DEN FÖRSTA SKOLDAGEN

På den tiden började höstterminen den första september. Vårterminen slutade sista maj. Vi hade alltså hela tre månader sommarlov. Den stress och brådska och de krav på effektivitet som är vår tids drivkraft men också förbannelse existerade ännu inte.

Min mor Valdine följde med mig till skolan den första dagen. Vi tog Vasklot-bussen till torget och gick sedan de två kvarteren till Handelsesplanadens folkskola. Min lärarinna visade sig vara en korpulent medelålders dam som hette Ellie Hästö. I Finland kallade man alltid lärarinnorna ”tant”. I Sverige sade man i stället ”fröken” oberoende om damen i fråga var gift eller ogift. Min ”tant” var vänlig och jag tyckte om henne från första stund. För första gången fick vi känna hur det känns att sitta i en pulpet och lyssna på en tant. (De flesta lärarna var kvinnor). Vi fick instruktioner om vad vi skulle göra och hur vi skulle bete oss och efter någon timme var den första skoldagen slut.

Min mor hade lovat att vänta på mig i esplanaden utanför skolan. Hon hade gått i butiker och satt nu på en bänk och väntade på sin förstfödde son. Jag fann henne där och vi gick till torget och Vasklot-bussen. Vad vi talade om minns jag inte men säkerligen berättade jag vad tanten sagt och vad vi gjort.

Jag hade tagit mina första steg på lärdomens väg. Självklart hade jag ingen aning om vart stegen till slut skulle leda. Allra minst anade jag då att jag skulle vandra på lärdomens väg i nästan 25 år, och att jag själv en gång skulle stå framför svarta tavlan och under 37 år förmedla lärdom åt några tusen finlandssvenska och andra studerande.

ATT ÅKA BUSS PÅ 1950-TALET

Att börja skolan var en av de stora och spännande milstolparna i mitt liv. Men som det mesta i livet blev skolgången snart en rutin. Jag väcktes tidigt av min mor, åt smörgås och drack en mugg kakao, tog min skolväska och rusade nedför trapporna. Det var ca 300 m grusväg till busshållplatsen vid Uddnäs. Jag var alltid i god tid, ofta var där också andra som väntade på bussen.

En gång var jag i så god tid att jag såg bussen fara förbi, men i motsatt riktning, dvs mot sockerbruket. Detta gjorde den lilla gossen så överraskad, och förbryllad att han skyndade sig tillbaka hem till mamma. Han förklarade att bussen kört åt fel håll. Tydligen hade ingen lärt honom att bussen alltid åkte ut till sockerbruket för att där vända om och köra in mot stan. Mamma förklarade hur det hängde ihop för sin okunniga gosse, men för säkerhets skull slängde hon på sig en kappa, tog gossen vid handen och småsprang med honom till hållplatsen. Bussen var just i antågande när vi kom. Jag hann med och kom i tid till skolan. För övrigt tror jag att jag aldrig under min skoltid kom försent till skolan. Också senare har jag sett det som en självklar plikt att komma i tid. Det är väl ett ganska typiskt finländskt drag.

Bussen var gammal liksom de flesta fordon i Finland vid denna tid. Det mesta som byggdes sändes som en del av krigsskadeståndet till Sovjet. Vi skolelever fick bussbiljetter från skolan, dvs från staden. Vi åkte alltså gratis trots att landet var utfattigt. På den tiden fanns det alltid en person, vanligen en flicka i tonåren, i bussen som tog betalt eller kollade att man hade biljett. Hon kallades bussflicka. På tågen och spårvagnarna var det ofta en man som kallades konduktör.

Bussen skramlade iväg ut på den stenlagda vägen på Vasklot-banken. Strax innan man kom till andra sidan fanns en svängbro. Vid denna tid var den ännu i användning. Det hände någon enstaka gång när jag satt i bussen att bron var öppen för att släppa igenom en större båt. Då fick vi vänta några minuter. Förutom den rätt smala bilvägen gick det (och går fortfarande) en flitigt frekventerad järnväg på banken. Man kunde ofta se långa tågsätt med vagnar fullastade med trävaror, stockar, propsar, bräder som skulle exporteras.

Längs norra sidan av banken gick en trottoar av bräder som delvis sköt ut över själva banken. Ibland stod jag vid det höga staketet och tittade mot Sandön, Vasas simstrand och rekreationsområde, och ut mot norra stadsfjärden.

EN LÅNGPROMENAD GENOM VASA

Vid denna tid fanns bussarnas ändhållplatser inne i staden vid nedre torget. Dit kom jag följaktligen varje morgon med Vasklot-bussen. Men nu kommer en litet märklig historia. När skoldagen var slut gick jag inte till nedre torget och sökte upp bussen till Vasklot. I stället promenerade jag hela vägen hem till Holmlunds gård. Varför i all världen promenerar en sjuårig grabb i stället för att åka buss?

Jag var, som redan framgått, ett ängsligt och osäkert barn. Jag var helt enkelt rädd att ta fel buss och hamna i helt okända trakter. Detta var inget problem när jag åkte in till stan. Det fanns bara en buss att välja på. Vid nedre torget fanns det tiotals bussar. Jag kunde ännu inte läsa vad det stod på bussarna och jag var för blyg för att fråga någon. Så jag tog det säkra för det osäkra och gick hem! Också när jag lärt mig läsa fortsatte jag med detta en tid höstterminen 1951.

Som vuxen har jag åkt mycket buss. (Jag har aldrig tagit körkort). Under flera decennier fanns det gott om folk som åkte buss och följaktligen många busslinjer. Men när antalet personbilar ökade minskade kundunderlaget och man började dra in olönsamma linjer. Men jag hann som sagt åka mycket, främst i Finland men också i Sverige. Denna ängslan för att hamna på fel buss (eller tåg) har jag aldrig helt blivit av med. Jag har alltid noga kollat att den buss jag stiger på faktiskt far dit jag ska. Denna ängslan har också manifesterat sig i mina drömmar. En ofta återkommande dröm har varit att jag stigit på en buss som sedan fört mig till en helt okänd trakt. Jag stiger av och vet inte var jag är, inte hur jag skall ta mig därifrån. Min hjärna har skapat en mängd varianter på detta tema. I verkligheten har jag aldrig stigit på fel buss, fel tåg, eller fel spårvagn.

Låt oss nu följa en sjuårig gosses vandring i september 1951.

Skoldagen är slut och barnen strömmar ut på skolgården. De går ut genom porten till Handelsesplanaden. Utom en. Låt oss kalla honom Hans. Med skolväskan på ryggen går han över skolgården och ut genom porten till Rådhusgatan. Han passerar hörnet av Fredsgatan. På vardera sidan av gatan ser han nu ödetomter. Minnen av bombningarna under kriget. Här har flera hus brunnit ner. Men kriget bekymrar inte unge Hans. Det slutade ju för hela sju år sedan. Han fortsätter mot Vasaesplanaden, går förbi det ståtliga hus som kallas Vasaborg. Han vet förstås inte att det byggdes år 1912 och att det då var ytterst modernt med elektricitet, rinnande vatten etc. Han noterar de stora bokstäverna i hörnet. Han försöker läsa vad det står KAFFE KOMPANIET.

Nu sneddar han över gatan, där trafiken är obetydlig, trots att det är mitt i stan, och går mot det massiva stadshuset. När han passerar det sydliga hörnet noterar han den vackra reliefen som förkunnar att Vasa grundades 1606 av Karl IX. De korta benen bär honom nu förbi Trefaldighetskyrkan mot ännu en ståtlig, men betydligt nyare byggnad, Finlands bank. Han stannar en stund och tittar på asfalteringsarbetena vid banken. Sedan går han längs Hovrättsesplanaden ner mot stranden. På högra sidan har han trähus i två våningar, med trädgårdar, men på vänstra större stenhus. Han går i egna tankar utan att närmare reflektera över den mycket vackra hovrättsbyggnaden som dominerar den stora Hovrättsparken.

Björkar, lindar och lönnar har redan börjat tappa sina blad. De ligger i drivor som Hans sparkar till ibland där han går ner mot Vasklot-banken. Snart är han ute på banken. Han kastar en förströdd blick mot inre hamnen, den s.k. ångbåtshamnen. Där ligger en bogserbåt och en liten passagerarbåt. Vid svängbron stannar han en stund och tittar på en man som sitter med två metspön nere vid broöppningen. Sedan fortsätter vandringen. Han passerar avtagsvägen till Sandön. Längs den bron ligger ännu en rad motorbåtar. De är alla byggda i trä, ett miljövänligt material som finns i överflöd i Finland. Föga anar Hans att han skall få uppleva en revolution när det gäller båtbyggande, att båtar i trä snart skall bli kuriositeter. Föga anar han att hans egen far skall bli en av de första i Vasa som köper en plastbåt och att han själv skall köra plastbåtar i större delen av sitt liv.

Så är Hans äntligen framme vid Uddnäs där han i morse steg på bussen. Han viker in på Uddnäsvägen och skyndar på stegen. På högra sidan finns ett antal egnahemshus, sedan Backmans lilla mjölkbutik, avtagsvägen till Segelpaviljongen, där hans föräldrar och morföräldrar tillbringat mången glad afton. På andra sidan ligger ett förfallet torp. Där bor en barnrik zigenarfamilj som heter Nyppeli. Så har det i alla fall sagts honom. Han går förbi Byskatas ”kråkslott”. Här delar sig vägen. En väg går ner mot stranden och mot den finska segelföreningen. Den andra, som är föga mer än en grusad stig går till Holmlunds gård. Just innan han kommer fram passerar han en vattenfylls grop som helt enkelt kallas ”gropen”. Här började man gräva grunden för ett hus, men så kom krigen och svåra tider. Gropen är kvar men det skall dröja innan här byggs ett hus.

Jag är hemma, ännu en skoldag är förbi.


onsdag 1 februari 2017

Denna artikel ingick i Vasabladet 29.1 2017.

HUR MÅNGA BORDE VI VARA?



Senaste år föddes drygt 52 000 barn i vårt land. Men under samma tid avled drygt 53 000 personer. Folkmängden i vårt land minskade med andra ord med omkring 1 000 personer. Men på grund av inflyttning ökade folkmängden i alla fall med omkring 13 000 personer.

Är den låga nativiteten något att oroa sig för? Borde våra kvinnor uppmuntras att föda fler barn? Knappast. Det viktiga är att varje barn är välkommet och får allt det som vi i dag förväntar oss: god och gratis utbildning, god och billig hälsovård, en bostad utan mögel och gifter i luften, hälsosam mat till rimligt pris, ett stimulerande jobb med rimlig lön, möjlighet till en berikande fritid och en trygg ålderdom. Och vi skall inte glömma en ren, mångsidig, artrik natur och skärgård.

Detta är ingen liten beställning. Endast en minoritet av världens befolkning kan i dag leva ett sådant liv. Varje individ behöver betydande resurser och producerar stora mängder avfall. Ju fler människor det finns i ett land desto större blir belastningen på resurserna och naturen. Någon gång i slutet av sommaren i år kommer vi igen att få läsa att mänskligheten redan konsumerat resurser som teoretiskt motsvarar ett och ett halvt jordklot. Ur det perspektivet är vi med vår låga folkökning bland de minst skyldiga.

Sverige har en högre nativitet, men framför allt har svenskarna under åratal tagit emot stora mängder invandrare, inte minst från Finland. Hela 1600 000 medborgare i Sverige är födda utomlands. (Den största gruppen är förstås finländarna, men bland invandrarna finns människor från nästan alla världens konfliktområden.) Att Sverige nyligen passerade tiomiljonerstrecket beror alltså inte på att svenskorna föder massor av barn utan på inflyttningen.

Hur många invånare borde vi då ha? Finns det något optimalt antal? En sak är i alla fall säker. Evig tillväxt är en omöjlighet. Tillväxten kan säkert pågå ännu många decennier, kanske något århundrade, men någon gång kommer taket emot. Finns det då viktiga fördelar med ständig folkökning? Nej, 5,5 – 6 miljoner är en optimal folkmängd för vårt land, med tanke på våra resurser. Somliga anser att vi redan är för många.

I dag ökar världens befolkning med närmare 200 000 munnar. I morgon ökar vi med samma mängd, i övermorgon lika många, och så fortsätter det dag efter dag, år efter år. Visserligen har nativiteten sjunkit kraftigt sedan 1960-talet då överbefolkningen för första gången blev hett nyhetsstoff, men något slut på tillväxten är ännu inte inom synhåll. I dag bor det ca 7 300 000 000 människor på denna planet. Om 30 år är vi i värsta fall 10 miljarder. Ofattbara siffror.

För 50 år sedan, när världens befolkning var mindre än hälften av dagens, var en mängd experter och politiker mycket oroliga. Överbefolkning sågs då som det största globala problemet. I mängder av undersökningar ”bevisade” experter av olika slag att jorden inte längre kan försörja de ständigt växande skarorna. I dag vet vi att de hade fel, men problemet kvarstår. Hur många borde vi vara?

I dag oroar sig många politiker, paradoxalt nog, för att det föds alltför få barn. I några få länder, t.ex. i Ryssland och Japan, har antalet invånare redan minskat. I mitten av 1990-talet hade Ryssland ca 150 miljoner invånare, i dag är de knappt 144 miljoner. Japans befolkning har sedan 2010 minskat med nästan 1%. För att en befolkning skall vara konstant måste födelsetalet i snitt vara 2,1 barn per kvinna. Inom EU ligger vi en bra bit under detta värde. EU:s befolkning kommer alltså att minska om vi inte har en betydande invandring.

Statistiken visar att födelsetalen varierar vilt inom olika länder och regioner. I Asien har t.ex. Indien, som tävlar med Kina om den tvivelaktiga äran att vara jordens folkrikaste stat, fortfarande, trots massor av kampanjer för barnbegränsning, en alltför hög nativitet. I Kina infördes en ettbarnspolitik som snabbt bromsade ökningen. Nu vill politikerna luckra upp denna politik. Situationen är värst i Afrika som ännu för 50 år sedan var rätt glest befolkat. Nu är antalet afrikaner över en miljard. Mängden unga kvinnor är stor och experterna fruktar att Afrikas befolkning kommer att fördubblas relativt snabbt. Folkökningen förvärrar de enorma problem denna råvarurika världsdel står inför. Att några miljoner flyr undan krig, våld, förföljelse och fattigdom till Europa är utan betydelse för att minska fattigdomen, våldet och trycket på naturresurserna.

Hans Rosing

Samhällsfilosof

onsdag 25 januari 2017

Denna artikel ingick i Hufvudstadsbladet 24.1 2017. Men redaktören Kim Isaksson gillade inte min rubrik. Den publicerades under den rätt missvisande rubriken INGEN ANLEDNING TILL PESSIMISM. Min avsikt med artikeln var att betona att splittring i en mängd avseenden har varit typiskt för vår hundraåriga historia. Samtidigt vill jag visa att splittring är normalt, inte något som man bör oroa sig över. Artikeln var bland annat inspirerad av Jörn Donners pessimism. Splittring och oenighet är t.o.m. en krydda och en drivkraft inom politiken. Ett samhälle där alla skulle leva helt i enighet med Donners ideal vore dödstråkigt. Eller hur?


FINLAND 2017: IDEAL OCH VERKLIGHET


Det självständiga Finland formades under en period av djup politisk, ekonomisk och social splittring. Under de hundra år som gått sedan dess har vi fortsatt att vara splittrade i klasser, intressegrupper, ideologier osv. Dock har splittringen aldrig senare tagit sig så våldsamma och brutala uttryck som under inbördeskriget, och kommer säkerligen aldrig mer att göra det. Stridigheter av den typ vi sett i Afrika och Mellersta östern under de senaste åren är otänkbara hos oss.

Men under senare år har splittringen, oenigheten dock snarare ökat än minskat. Självklart är vi inte unika i detta avseende. Vi ser samma tendens i flera andra länder i och utanför Europa. I och för sig är detta inget nytt under solen. Perioder av enighet, sammanhållning och utjämning är snarare undantag än regel i historien. Dessutom måste man väl medge att splittring ligger i den mänskliga naturen. Det är de spännande, dramatiska perioderna som besjungs, berättas, utforskas etc. Större delen av alla böcker, filmer, skådespel, tvsåpor etc handlar om splittring, konkurrens, rivalitet, strider, lurendrejeri och liknande. En tvsåpa som visar en harmonisk familj som lever ett vardagligt liv får inga höga tittarsiffror. Det verkar som om mord, blod och våld skulle vara något slags krydda i det enformiga vardagsliv som de flesta av oss lever.

Skarpast och tydligast är splittringen när det gäller flyktingar. Många vill stänga gränserna medan andra vill ta emot långt fler flyktingar än vi gör i dag. På båda sidorna lutar man sig mot mer eller mindre förnuftiga, emotionella och moraliska argument. Slutresultatet tycks, typiskt nog i en demokrati, bli kompromisser som ingen gillar men som de flesta kan leva med.

Flyktingfrågan är en del av en större ideologisk helhet nämligen nationalism mot internationalism, kulturell enhet mot mångkulturalism. Under de senaste decennierna har globalisering, mångkulturalism och liberalisering varit dominerande inom västerländsk politik. Som symbol och garant för denna politik har Barak Obama fungerat under sina åtta år vid makten.

Ett betydande missnöje med denna trend har dock hela tiden funnits, men inte kunnat ta sig konkreta uttryck. Genom internet som blivit nästan var mans egendom sedan början av detta sekel har ”folket” fått ett medel att uttrycka sitt missnöje och sprida sina åsikter. De konservativa, de som står för nationalism mot globalisering har på nätet kunnat konstatera att de inte är ensamma. De har kunnat etablera en motrörelse som tagit sig uttryck i brexit, Donald Trump, sverigedemokrater, sannfinländare etc. Denna ”antiglobaliseringsrörelse” har redan fått stora politiska konsekvenser t.ex. genom strängare regler för asyl, osäkerhet på aktiemarknaden, svängande valutakurser osv. Helt olika ideal kolliderar mot varandra och ekar i samhällsdebatten.

Den äldsta formen av splittring är den ekonomiska. Den var roten till inbördeskriget och den har genomsyrat hela vår hundraåriga historia. De politiska vindarna har blåst från olika håll, ibland från höger, ibland från vänster men mest från mitten. Nu är vi inne i en period när det blåser hårt från höger. De som ivrar för att allt fler funktioner i samhället skall skötas genom privat företagsamhet har en stark ställning. Tidigare ansågs ansvaret ligga på samhället, nu skall individen ta på sig allt mera ansvar genom fria val och genom att betala avgifter för de tjänster hen vill ha. Välfärdssamhället, som vänstern drev på, har alltmer naggats i kanterna och naggandet tycks fortsätta.

Pessimism eller optimism? Jörn Donner, grand old man inom vårt kulturliv, har vältaligt målat en djupt pessimistisk bild av hundraåringen. Själv ser jag ingen anledning till pessimism. Under vår hundraåriga historia har demokratins spelregler fungerat trots tidvis mycket svåra tider. Jag ser inga skäl till att demokratin, dvs ”folkets röst” inte skulle fortsätta att ljuda under nästa sekel i vårt fosterlands historia.
Hans Rosing
Filosof, Åbo


onsdag 11 januari 2017

Denna artikel publicerades på nyårsaftonen 2016 i Vasabladet.


ÅRET DÅ POPULISMEN BLEV POPULÄR

Amerikanska presidentval brukar få mycken uppmärksamhet i europeiska medier, och framför allt då i Norden. Men aldrig tidigare har ett val stötts och blötts lika intensivt som det som förde Donald Trump in i Vita huset. Kommentarer, analys, kritik, varningar etc har formligen forsat fram ur redaktörernas datorer. Trots allt blev valet en chock för etablissemanget, för de liberala och för de intellektuella. Under de närmaste fyra åren får vi se om de värsta farhågorna besannas. Man bör då inse att de amerikanska presidentkandidaternas vallöften sällan infrias till punkt och pricka. Barach Obama hälsades som något av en frälsargestalt av de liberala men lyckades inte ens stänga fånglägret i Guantanamo.

Populismen är, som det gågna året visat, ingalunda ett enbart amerikanskt fenomen. Tvärtom måste vi söka rötterna till denna typ av politisk trend eller rörelse (man kan knappast kalla den en ideologi) i den europeiska kulturen. År 2016 kan med fog kallas populismens år. Brexit i England blev för många en lika stor chock som Donald Trump. I Frankrike ses Marie le Pen som ett liknande hotande spöke. Det nyligen avverkade valet i Italien sågs som en seger för populisterna. I Tyskland, Österrike, Polen och många andra stater kan vi se starka populistiska strömningar. I det av tradition liberala Sverige har sverigedemokraterna lyckats samla så många anhängare att partiet blivit tredje störst och inte längre kan ignoreras. Hos oss har sannfinnarna visserligen gått kräftgång, men det beror till stor del på att de stora partierna tagit många steg mot bl.a. skärpta regler för invandring.

Är populismen en katastrof? Borde man vara rädd för dess konsekvenser? Ordet populism kommer av latinets populus = folk. Genom populismen låter alltså folket sin stämma bli hörd, så högljutt som möjligt. Det är i stor utsträckning de s.k. gräsrötterna, de som har svagt eller intet inflytande som plötsligt vällt fram på den politiska scenen. På grekiska heter folk demos. När folket har makten kallas det demokrati. Populismen borde alltså ses som ett uttryck för folkviljan, för demokrati!

Dagens populism är långtifrån unik. Vi som är äldre minns den marxistiska populism som gjorde sig bred på 1960-talet. Ungdomarna ville störta klassamhället genom en massornas revolution. Studenterna i Frankrike (revolutionernas förlovade land) tände krutdurken genom att ordna våldsamma demonstrationer. De fick snabbt ivriga efterföljare runt om i västvärlden. (Kommunikationen fungerade utmärkt långt innan internet skapades). De värsta extremisterna, t.ex. Röda armefraktionen i Västtyskland, drog sig inte för att tillgripa terror och mord. I vårt land gick det lugnare till. Det mest dramatiska var när studenterna ockuperade Studenthuset i Helsingfors. (Själv studerade jag vid denna tid vid Åbo Akademi som knappt alls berördes av dramatiken i stora världen).

Dagens populism är ideologiskt sett raka motsatsen till marxismen. Däremot har dagens populism likheter med de nationalistiska och auktoritära rörelserna på 1930-talet. Historien upprepar sig visserligen aldrig, men i det långa perspektivet finns en tendens till svängningar från den ena ytterligheten till den andra. Grundorsaken till dessa svängningar är förändringar i maktstrukturen.

Vi har i flera decennier under ledning av det s.k. etablissemanget omformat världen i den process som kallas globalisering. För miljontals människor har procssen inneburit välstånd, makt och inflytande. De har drivit på digitaliseringen, automationen, centraliseringen, byråkratiseringen och mångkulturalismen. De vill skapa konkurrensinriktade, högutbildade, effektiva producenter och konsumenter. Ekonomisk tillväxt är den heliga graal de strävar till.

Ur etablissemangets synvinkel är populisterna bråkmakare, bakåtsträvare, demagoger och annat föraktligt. Delvis drivs dagens populister av samma faktorer som drev marxisterna: växande klyftor,
hög arbetslöshet för lågutbildade, minskande politiskt inflytande, begränsningar av gräsrötternas makt genom att man skapar allt större enheter, sämre service etc. I motsats till marxismen är dagens populism utpräglat nationalistisk. Man vill slå vakt om den egna kulturen, de egna traditionerna, de egna värderingarna, den egna moralen.

Ett belysande lokalt exempel är striden om storskarven, en art som på några få år invaderat vår skärgård. Lokalbefolkningen ”gräsrötterna” vill att antalet skall begränsas av många orsaker. Men miljöbyråkraterna i Helsingfors och Bryssel (etablissemanget) har bestämt att storskarven hör till vår natur och bör skyddas.

Den våldsamma entusiasmen för marxismen på 1960-talet svalnade småningom och ersattes av det vanliga politiska kompromissandet. Så kommer det också att gå i dag. I varje fall måste man medge att världen inte på länge har varit en så dramatisk plats som i dag. Många sörjer och är rädda. Själv rekommenderar jag som alltid is i hatten. Nästa år kommer vi att få skåda dramatiska och spännande händelser på den världspolitiska scenen. Verkligheten är intressantare än någon tv-såpa eller realityserie. Och inträdet är gratis.

Hans Rosing

Samhällsfilosof  

fredag 27 maj 2016

DATORERNA GÖR OSS DUMMARE

Denna artikel publicerades i Hufvudstadsbladet i maj 2016. Jag väntade mig kritik, men till min förvåning har ingen reagerat. Många tycks nämligen tro att datorerna gör oss smartare. Därför skall barnen läras att använda datorer så tidigt som möjligt. Dvs de skall göras datorberoende. Något som jag ser mycket skeptiskt på. Snarare borde de läras hur man klarar sig utan datorer. Det om något utvecklar ens intelligens och kreativitet. 


DATORERNA GÖR OSS DUMMARE

Ännu för 50 år sedan använde vi dagligen våra muskler. Vi gick till skolan, till jobbet, till butiken, till biografer, teatrar, krogar och massvis av andra platser, Vi gick i trappor, vi bar kassar, tunga föremål på jobbet, vi städade, tvättade, vi sågade och högg ved osv.

I dag sitter vi och trycker på knappar. Det egentliga muskelarbetet har reducerats till ett minimum. Det är inte förvånande att vi generellt sett är svagare och har sämre kondition än äldre generationer. Ett typiskt exempel är att varje ny kontingent beväringar har sämre kondition än den föregående. Den industriella världen håller på att degenerera fysiskt. Övervikt är ett växande problem.

Datoriseringen (digitaliseringen) innebär ett radikalt nytt steg i utvecklingen (eller invecklingen borde man väl hellre säga). Nu ersätts inte bara våra muskler utan också vår hjärna av maskiner. På samma sätt som lösandet av en mängd fysiskt krävande uppgifter redan har ersatts av maskiner så ersätts nu lösandet av intellektuellt krävande uppgifter av datorer.

Ett typiskt exempel är GPS som snart finns i varje fordon och mobil. En dator, eller snarare ett ytterst invecklat datasystem som ersätter vår förmåga att orientera oss. Vi behöver inte längre ha en överblick, inte intuitiv känsla för riktningar och avstånd, inte längre kunna använda karta och kompass. GPS vet allt om var vi befinner oss och hur vi skall ta oss dit vi önskar. Datorerna har för länge sedan gjort det onödigt att kunna räkna ut inkomster, utgifter, skatter, räntor etc. Vi behöver bara mata in de relevanta siffrorna och ange önskad räkneoperation. Förr måste man träna sitt minne genom att hålla en massa info i huvudet. I dag är det onödigt eftersom allt finns på nätet. Många tycks tro att datorerna förbättrar vår kreativitet. Men i själva verket begränsar de den. Vi kan aldrig går utanför de ramar som programmet drar upp. Verklig kreativitet förutsätter omfattande kunskaper och erfarenhet samt förmåga att gå utanför ”boxen”. De produkter man skapar genom en dator tenderar att vara mycket invecklade. Verklig kreativitet visar sig genom förmåga att finna enkla lösningar på invecklade problem. T.ex. Olika sätt att ta tillvara sådant som betraktas som avfall.

Det har i åratal gjorts en massa forskning om hur datoriseringen påverkar oss. Resultaten är på det stora hela ganska entydiga, och föga förvånande. För hjärnan gäller samma lagar som för musklerna. Muskler som inte används försvagas och tvärtom. En hjärna vars kapacitet inte används fullt ut försvagas. Uttryckt på ren svenska: Om vi inte hela tiden använder våra olika intellektuella förmågor så blir vi dummare. Vårt ordförråd minskar, vi förstår inte måttligt komplicerade texter. (Många förstår kanske inte ens denna mycket förenklade text). Vi förmår inte koncentrera oss på långa texter. Vi ser detaljer men kan inte kombinera dem till helheter. Vi vill helst ha underhållning och känslor i stället för fakta och analyser.

Hur påverkar allt detta samhället som helhet? En konsekvens är att politiken blir förenklad och allt mer känslobetonad. Rent konkret innebär det att populismen spelar en allt större roll. Frågan: Hur känns det? Blir viktigare än: Vad hände egentligen? Könsloladdade bilder, helst av barn, blir viktigare än text som analyserar samband och orsaker.

Vad borde då en klok människa göra? Datorerna är självklart här för eviga tider. Men vi behöver inte bli deras slavar. På samma sätt som vi kan gå in för att upprätthålla muskelstyrka och kondition genom träning och motion kan vi gå in för att använda hjärnan så ofta och så mångsidigt som möjligt. Men det kräver ett medvetet val. Man kan testa sig själv. Hur länge klarar du dig utan stöd av datorer?

Hans Rosing
Filosof
Västanfjärd



måndag 7 mars 2016

MINNEN AV VIDAR HANNUS (1929-2016)



Vidar Hannus, välkänd profil i Vasa, avled 26.1 2016. Jag hade nöjet att vara hans elev under många år samt senare kollega vid Åbo Akademi. Det är med vemod jag skriver ner dessa minnen av honom. För mig handlar detta om ”den gamla goda tiden”.

FÖRSTA INTRYCKET
Det är nästan 60 år sedan, men mitt första intryck av Vidar Hannus lever fortfarande kvar i mitt sviktande minne. Jag gick på fjärde klassen i Vasa Svenska Lyceeum. Jag var dålig i finska – ett år hade jag t.o.m. villkor. Vår lärare var en amper äldre dam vid namn Hakalax. En gång när vi var ovanligt bråkiga när hon kom in i klassen slängde hon i ilskan sina papper på katedern så de flög omkring. ”Plocka upp,” kommenderade hon och marscherade ut. Om en stund kom hon in tillbaka och det var lugnt i klassen och hennes papper var i god ordning på katedern. Hennes förmåga som pedagog var, enligt min mening, på sin höjd nöjaktig. Nu gick hon i pension och vi skulle få en ny lärare i finska.

Vi var en stor, över 30 pojkar, och rätt bråkig klass. På väg in i de jobbiga tonåren. Vi väntade med spänning på vår nya lärare i finska.

Så kom han. Lång och smärt med snabba energiska steg. Han smällde igen dörren efter sig och ställde sig vid katedern och granskade oss med kalla ögon. Vi stod ganska nonchalanta. (Vid denna tid hörde det ännu till att eleverna reste sig när läraren kom in i klassrummet). Med sin något hesa röst kommenderade han oss att stå raka i ryggen. Vi märkte snabbt att han var en man som krävde disciplin, ordning och reda. (Han var officer i reserven). Här var en lärare av helt annan typ än den gamla damen . Ung, energisk, bestämd, snabb och mycket krävande. (Han sprang alltid uppför trapporna i skolen). Han drillade oss i grammatik, som han betonade mycket kraftigt, och delade ut listor med en oändlig mängd ord som vi skulle lära oss. Hans metoder var tuffa men effektiva – åtminstone för mig. (Otänkbara i dag, men detta var i slutet av 1950- och början av 1960-talet). Jag började jobba på allvar med finska grammatiken och med ordförrådet och mitt vitsord började stiga. Till slut behärskade jag ämnet så bra att jag skrev laudatur i studentskrivningarna 1963.

Men när jag lämnade skolan kunde jag inte tala finska. Jag kunde läsa och skriva tämligen felfritt men inte föra ett vanligt samtal. Nåja, jag överdriver förstås en aning. Samma år som jag blev student började jag jobba på byggnadsavdelningen vid Vasa Elektriska. Där kom jag att jobba med flera karlar som alltid talade finska med mig. (Senare kom jag underfund med att två av dem hade varit i Sverige och talade en helt förståelig svenska. Men med mig vägrade de tala svenska. De ansåg väl att eftersom jag var student så kunde jag finska.)

GRAMMATIKEN ÄR VIKTIG

Det var typiskt för Hannus att fästa stor vikt vid språkreglerna dvs vid grammatiken. Många, speciellt de som redan kunde tala finska i praktiken, var missnöjda med att vara tvugna att lära sig en mängd regler. Redan på den tiden tyckte många att det var onödigt med grammatik. De ville i stället ha praktiska övningar i talad finska. Denna kritik har med åren blivit mera allmän och mera högljudd så att språkundervisningen i dag snarast följer en motsatt pedagogik – massor av övning i att tala i praktiken och ett minimum av grammatik. Kritikerna brukar betona att det viktiga är att man förstår varandra, inte att man kan formulera korrekta meningar.

Jag har aldrig hållit med om detta. Resultatet av denna metod ser vi i dag – halvspråkighet. Talet innehåller en massa fel och misstag. Vilket leder till att man inte förstår varandra fullt ut. Men i dag anses detta inte heller nödvändigt. Huvudsaken är att man förstår någotsånär, något ditåt – anser man tydligen.

Detta var inte sista gången jag var elev till Vidar Hannus. Jag började studera vid Åbo Akademi 1965, vid humanistiska fakulteten (HF). På den tiden måste alla som studerade vid HF avlägga ett prov i latin, kallat pro excercitio. Latinet hade i 2000 år varit lärdomens språk och man höll fast vid att en humanist måste känna till grunderna. Jag hade läst latin tre år i Lyceet, utan att dock lära mig särskilt mycket mer än Sicilia est insula (Sicilien är en ö). (Vår latinlärare Britta Slätis var måttligt intresserad av sitt ämne. Engelska var hennes ämne och ibland övade vi engelska på latintimmarna.) För att förbättra mina kunskaper beslöt jag sommaren 1966 att gå en kurs i latin vid Vasa sommaruniversitet.

Lärare var Vidar Hannus, som hade ett brinnande intresse för ämnet, och speciellt för latinsk grammatik. Han kände förstås igen mig som en gammal elev och hade mig att jobba ganska hårt. Tyvärr var jag rätt lat, så när kursen blev mer krävande så hoppade jag av. (Jag trivdes bättre med att lata mig och pyssla på vårt sommarställe Komlet.) Men visst lärde jag mig en hel del och mycket mera skulle jag ha lärt mig om jag idats jobba. Vid ÅA gick jag sedan ännu en latinkurs och kunde utan större svårighet avlägga provet pro excercitio.

Har jag då haft någon nytta och glädje av mina kunskaper i latin. Ja, utan tvekan. Som yrkesfilosof som bl.a. undervisat i filosofins historia och i idéhistoria har jag hjälpligt kunnat förstå texter och uttryck. Dessutom har det underlättat min förståelse av många uttryck i språk som utvecklats ur latinet, främst engelska. (Eftersom jag är lat har jag dock aldrig försökt lära mig vare sig italienska, spanska eller franska. Franska har jag övaat på litet på gamla dar bara för att det är ett så roligt språk).

KOLLEGER VID ÅBO AKADEMI

År 1971 började jag undervisa som timlärare i filosofi vid ÅA i Åbo, samtidigt som jag fortsatte mina studier och jobbade på min licentiatavhandling. Vid denna tid pågick det en livlig finlandssvensk debatt om att flytta en del av ÅA till Vasa. Motståndet i södra Finland var hårt, men kraven från Vasa var ännu hårdare. Vasa vann, vilket såhär i efterhand måste anses som lyckligt för Svenskfinland. Vasa fick därigenom en svenskspråkig akademisk miljö som är av stort värde för att bibehålla stadens tvåspråkighet. Pedagogiska fakulteten (PF) flyttades till Vasa 1974 och en statsvetenskaplig sektion grundades.
Hannus blev lektor i finska språkets didaktik vid PF. När en biträdande professur i ämnet grundades var det självklart att utse honom till tjänsten.

Jag fick 1975 erbjudande att hålla några kurser i filosofi, främst vetenskapsteori, vid PF, en möjlighet som jag tog emot med glädje eftersom jag då kunde förtjäna pengar och få en gratis flygresa tur och retur Åbo-Vasa. Jag bodde hos mina föräldrar. Första gången hade jag min lilla son
med mig. Då höll jag föreläsningarna i annexet till Lyceet. Det var en speciell känsla att nu röra sig som lärare på de platser jag i åtta långa år lärt känna som elev.

PF övertog den gamla flickskolan i hörnet av Kyrkoesplanaden och Biblioteksgatan. (Min mor hade gått i den skolan). De följande åren höll jag mina föreläsningar i denna byggnad. På pauserna brukade jag sitta i kafeet och en gång kom Hannus och slog sig ner vid mitt bord. Vi kom sedan att träffas här flera gånger. Hannus var intresserad att diskutera mina artiklar i tidningarna men uttryckte också sitt gillande av min bok Vetenskapens logiska grunder (1978). Jag kommer inte ihåg i detalj vad vi diskuterade. Vid denhär tiden skrev jag rätt många artiklar om andra världskriget. Det var ett ämne som reservofficeren Hannus gärna diskuterade. (Själv var jag för övrigt också reservofficer. Jag blev löjtnant i reserven 1981). Jag har ett vagt minne av att vi bl.a. skulle ha diskuterat nazisternas inställning till teknik och vetenskap, ett ämne som jag bl.a. debatterade i tidningen med Vasabladets chefredaktör Birger Thölix. Redan vid denna tid var miljöfrågorna aktuella. Vi diskuterade extremister som Pentti Linkola och var i allmänhet överens om att extremismen var farlig. Jag kritiserade Linkolas idéer i artiklar i Huvudstadsbladet. Till min förvåning svarade Linkola i samma tidning på svenska. Också detta noterade Hannus. Också i kärnkraftsfrågan var vi, om jag minns rätt, eniga. 
När vi träffades brukade han höra sig för om min hälsa. Jag led redan då av kronisk ryggradsreuma och magbesvär. Långt senare när min bror, som också haft honom som lärare, träffade honom på stan brukade han fråga: ”Hur mår din bror”.
Hannus visade förståelse för de åsikter jag förde fram i mina talrika artiklar. Det låg inte i hans natur att vara fördömande eller kritisk. Han var själv expert på ett ganska begränsat område, lingvistiken, men hade ett brett intresse. Jag hade stor respekt för honom när han var min lärare, men också när vi båda var lärare vid ÅA. När det gäller åsikter, politiska och andra, var vi,tror jag, rätt lika. Hannus hade föga sympati för kommunismen, som då ännu var stark, för studentradikalismen och för andra extrema riktningar som var högsta mode på 1970-talet. Båda var vi humanister med samma intresse för historien.

Mina föreläsningar flyttades senare till statsvetenskapliga sektionens lokaliter i gamla sparbanken i hörnet av Vasaesplanaden och Stora Långgatan. Såvitt jag kommer ihåg träffade jag aldrig Vidar Hannus efter det. Jag slutade mina föreläsningar i Vasa 1995. Jag var då universitetslektor i vetenskapsfilosofi. (2007 gick jag i pension).


Såhär långt i efterhand kan jag se att Hannus metoder troligen påverkade mig i betydande grad. Jag har alltid i min undervisning, i mina böcker och artiklar fäst stor vikt vid klarhet och systematik. Min bok Vetenskapens logiska grunder, som kom ut i massor av upplagor, är ett slags den vetenskapliga forskningens grammatik.